[254] »Sensationen Hundarna – ingen tar sig så nära tittaren som Lisa Linnertorp«

Bäst i tv-världen just nu

1. Hundarna (SVT Play)
2. Industry (HBO Max)
3. Free Bert (Netflix)
4. The Night Caller (Channel 5/Britbox/TV4 Play)
5. Shrinking (Apple TV+)
6. Lejoninnorna (Les Lionnes, Netflix)
7. The Pitt (HBO Max)
8. Konspirationen (Red Eye, ITV/SVT Play)
9. Wonder Man (Disney+)
10. Cross (Amazon Prime)

Hundarna är drama-tv som virtuos konst

Säsongsbetyg 📺📺📺📺📺

Skådespelarna i fokus och mycket flödesfilmning, långa one-takes som styckas upp i klippning i stället för på plats, för att inte förlora det organiska flödet.

I början av SVT:s nya Jens Lapidus-advokatserie Hundarna (premiär på fredag) får jag känslan av en rätt rapsodisk serie om vardagslivet på en framgångsrik advokatbyrå i Göteborg, och med deras olika rättsfall som subplottar – kanske lite som en brottsmålsversion av Tunna blå linjen.

Men så blir det inte alls. Allt som planteras i första episoden är stora trådar, som växer organiskt och symbiotiskt över hela säsongen, mer narrativt stringent än Malmö-polisserien. Faktum är att trådarna växer invasivt, på höjden och djupet, och in i tittarens huvud. Det är lätt att bli besatt av Hundarna.

Jag vill också definiera den mer som en Lisa Linnertorp- än Jens Lapidus-serie, vilket också förklarar de här intensifierade känslorna jag försöker beskriva. Ni kanske minns hur besatt jag blev av Linnertorps förra serie Threesome, då jag också gjorde en lång intervju med henne. Och en läsning av den intervjun i dag är en bra förberedelse inför vad som väntar även med Hundarna.

Jens Lapidus kom upp med idén till serien och tog direkt, sommaren 2024, in Lisa Linnertorp och manusförfattaren Frans Wiklund – trion utvecklade storyline ihop, Linnertorp lade kopiöst med tid på research, gick på rättegångar, träffade brottmålsadvokater, åklagare, domare, målsägandebiträde, kriminella, brottsoffer … För ett år sedan skrev Frans Wiklund en första manusstomme utifrån den gemensamma avsnitts-outlinen, därefter tog Lisa Linnertorp över, fördjupade, utvecklade och skrev all dialog, parallellt med castingen, som Lisa tryckte lite extra på när jag frågade ut henne om serien.

»Casting är ju inte bara att hitta rätt skådespelare, utan också att börja bygga fundamentet för relationen mellan skådespelare och regi«, säger hon. »Det tar tid, men man har verkligen igen det sen! Ville gärna blanda amatörer och proffs och även ha riktiga advokater, domare, åklagare och nämndemän i alla de mindre rollerna.«

Lisa Linnertorp fick även med sig scenografen Sara Wiklund och kostymören Sarah Mae White från Threesome-produktionen, och kände i magen när hon hittade rätt fotograf, Maja Dennhag, i synnerhet som hon kunde fortsätta använda Oskar Blondell från Threesome som klippare. Lisa fortsätter berätta:

»Jag har varit extremt noggrann med det juridiska och haft sakkunniga på plats genom hela inspelningen för att verkligen hålla autenticitet. Jag arbetade med samma metod som på Threesome: skådespelarna i fokus och mycket flödesfilmning, långa one-takes som styckas upp i klippning i stället för på plats, för att inte förlora det organiska flödet. Jag och Maja var båda sugna på att använda zoom, så den har vi lekt med i fotot och liksom jobbat oss fram och blivit kompis med under arbetets gång eftersom den var ny för oss båda.  Och vi skjuter med tvåkamera i princip hela tiden, det kändes otroligt lyxigt.«

Orsaken till att jag låter Lisa själv berätta här är att jag efter att ha sett de första fem episoderna kände mig tvungen att fråga henne om produktion och metod. Sådana här serier ser vi så sällan i svensk tv, egentligen aldrig, och det är svårt att beskriva så komplexa kvaliteter. Jag vill beskriva dem, men ännu mer vill jag be Lisa Linnertorp beskriva processen och tänket under och kring produktionen. Jag hade förstås frågor till Lisa om själva innehållet också, återkommer strax till det, men då krävs en övergång som summerar seriens upplägg:

Serien låter oss lära känna delägarna och de anställda på en advokatbyrå i Göteborg. De är ett perfekt tvärsnitt av mänskliga egenskaper lika mycket som ett tvärsnitt människor, utan uppdelning i onda och goda, protagonister och antagonister; vi kan både förfasa oss över och känna empati för och identifikation med var och en av karaktärerna.

Byrån är delvis specialiserad på gängkriminalitet och vi kommer snabbt in i två av byråns brottsfall, ett gigantiskt och anvancerat åtal mot en känd gängledare som levt utomlands i flera år, magnifikt spelad av Ken Ring; och ett framväxande åtal mot en femtonåring som pressats att genomföra en dödsskjutning. Vi lär alltså känna den allra högsta och den allra lägsta i gänghierarkin parallellt, samtidigt som en av byråns yngre advokater (exceptionellt spelad av Kit Walker Johansson, som var så särpräglat bra även i Threesome) snärjs in i oetiska gängkontakter via Simon Supertis psykopatiska gängkaraktär, vilket gör att vi får en sorts panoramavy över hela gängpsykologin, inklusive groomingen av barn. Detta är ju också något Jens Lapidus siktat med i två säsonger Snabba cash, men det är först här han når hela vägen.

Samtidigt – ja, det finns många »samtidigt« i den här serien – läggs ett intrikat pussel av relationer mellan karaktärerna, inte minst äktenskapsskildringar som får arketyper att leva framför våra ögon. Här ingår många sexscener, som inte för en enda spekulativ sekund frångår den större (eller mindre) berättelsen, där hela ensemblen blir ett med sina karaktärer – Björn Bengtsson och Arvin Kananian som delägarna, Michaela Thorsén och Anitha Clemence som deras fruar, Vivianne Treschow som åklagaren som har en destruktiv affär med Arvins karaktär, Anders Jansson som veteranen som luffar runt på kontoret, nykter alkoholist, startat en podd … alla är så på kornet äkta, uppbyggda av ett myller allmänmänskliga och snävt detaljerade, stora och subliminala, iakttagelser. Även de mindre rollerna är guld som glimmar, från debuterande fritidsgårdsfyndet Seddik Radjai som tonårsskjutaren till Lisas bror Karl Linnertorp som härskarteknikbriljerande åklagare.

Jag kommer att återvända till serien i senare nyhetsbrev, mot slutet av säsongen, och antagligen fokusera mer på karaktärernas inre demoner och relationer då, men en grej jag frågade Lisa om nu var hur Vivianne Treschows karaktär, Chanette, kallar Arvin Kananians karaktär, Sasha, »narcissist« i fjärde avsnittet, som om det vore en självklarhet. Jag sa till Lisa att jag inte alls har uppfattat honom så och att jag är så nyfiken på hur de tänkt – är Sasha narcissist, och har jag missat det, eller är det snarare bara Chanette som säger det, kanske av självbevarelsedrift?

»Chanette slänger sig med uttrycket«, berättar Lisa. »Som ju många gör. Sasha är inte mer narcissist än någon annan, objektivt sett. Chanette och Sasha blir toxiska med varandra. De har en väldigt stark connection som de båda har svårt att värja sig mot, men det betyder också att de sårar varandra, de dras till varandra och driver varandra till vansinne, om vartannat. Chanette känner sig också i ett konstant underläge i relation till Sasha, man får veta mer om det i en senare episod … Men visst är det mycket Chanettes självbevarelsedrift, hennes sätt att förklara deras ›push/pull-dynamik‹, där Sasha är den som hela tiden avslutar.«

Nu får ni kolla ikapp. Så tar vi diskussionen om seriens människor och relationer senare. Men så här är det: Hundarna sätter en ny nivå. Det är en serie som borde visas på utbildningarna, studeras av andra produktionsbolag för inspiration. ♦

James Patterson-adaptionen frigör sig från kriminalromanerna

Säsongspremiärbetyg 📺📺📺⬜⬜

Fistbumpande entré på polisstationen till sjuttiotalistisk snut-funk – handkameran dansar över stationsgolvet och känslorna ränner efter: nostalgi, coolhet, mys, förtröstan.

Jag måste fråga mig, och dubbelkolla om jag hittar ett svar – exakt när spelades den nya, andra säsongen av Cross (som släpptes på Amazon Prime i veckan) in? Det känns ju som om det gjorde bara häromveckan. Som första amerikanska tv-serie, därtill en riktigt bred sådan, kommenterar den ju till och med ICE-dödsskjutningen av sjuksköterskan i Minneapolis … en detalj som visserligen måste vara en slump, men som samtidigt nog är en konsekvens av hur brett kreatörerna bakom serien trålat efter samtidsstoff: maktblinda miljardärer, Epstein-ön, Andrew Tate, ett korrumperat DOJ, latino-communityn och dess postkoloniala lagringar, djupa konspirationer som skär genom subplottarna … Cross går all-in på allt, och får alltså även till en replika av mordet på Alex Pretti, komplett med kameran i måltavlans händer (dock räddas killen av Aldris Hodges huvudperson):

En förutsättning för allt detta är att serieskaparna med gamle Burn Notice-veteranen Ben Watkins i spetsen nu (nästan) helt frigjort serien från James Pattersons kriminalromaner om den kriminalpsykologutbildade D.C.-snuten Alex Cross (men med författaren kvar som producent). Detta i motsats till hur den första säsongen – om än moderniserat »re-imagined« – byggde på den allra första Patterson-boken om Cross, Along Came a Spider från 1993, som i och med mordet på hans hustru (även om det i boken var hans kvinnliga polispartner som mördades) lade grunden för huvudkaraktärens inre mörker. (Vad gäller att serien nästan frigjorts från böckerna – i dessa har Alex Cross en larger-than-life-nemesis inom FBI, »The Mastermind«, som också utgör en tung plot i säsong 2, och denna lär växa i säsong 3.)

När jag recenserade säsong 1 fokuserade jag mycket på mötet mellan Alex Cross och den psykopatiska seriemördaren, spelad av Ryan Eggold, vilket satte tonen för hela serien. Har ni inte sett serien tidigare och vill gå rakt på S2 (fullt möjligt) rekommenderar jag ändå att ni ser det femte avsnittet av säsong 1. När indicier och misstankar hade gjort Cross förvissad om vem säsongens grandiosa seriemördare var, men han inte hade vare sig bevis eller överordnade med sig, såg han till att hamna på mördarens födelsedagssocietetsmiddag. I denna tvekamp mellan två »genier«, mellan rättrådighet och psykopati, var det som inte en dag gått sedan 1990-talet. Jag har skrivit mängder av artiklar om hur passé det blivit med den övermänskligt geniala konstnärsseriemördaren (som vi en gång älskade i allt från Bron till första True Detective-säsongen, och som jag föraktat sedan dess) men när jag såg det femte av de åtta timslånga Cross-avsnitten förra säsongen förlät jag genren för allt.

Och James Patterson, som skrivit över 30 kriminalromaner i Alex Cross-serien, är en helhjärtad uttolkare av denna genre. Hans plottar är alltid överdrivna labyrinter, Alex Cross är alltid överdrivet genial i sin psykologiska perception, gärningspersonerna alltid överdrivet pussligt omsorgsfulla … men för det första är det besattheten Patterson är ute efter att penetrera, och överdriften är ett bra verktyg. För det andra är lika mycket av stoffet i storysarna vardagligt trovärdigt, empatiskt och samhällspolitiskt. Cross bygger också på de stora livslinjerna och livsödena – framför allt svårigheten att få rätsida på livet när det samtidigt äts upp av en omättlig sorg och skuld. Detta skar i S1 genom hela den stora ensemblen, kriminella, offer och poliser, och allramest hos huvudpersonen, ensamstående pappa efter att hustrun mördats och den skyldige aldrig fångats. Han kan se paranoia och mental ohälsa hos andra men inte hos sig själv, och det drabbar hans barn, mor, nya partner, kolleger. Och det var något som gjorde det där femte avsnittet av S1 så uppslukande starkt, och det är något som ger trovärdighet åt de mänskliga relationerna i S2 även när kriminalplottarna seglar i väg mot rena vanvettet.

Det känns fortfarande omöjligt att sätta högre betyg än en trea. Förvecklingarna är för osannolika; genombrotten i polisutredningen är genomgående löjeväckande, och består i regel i att Aldris Hodge och Alona Tal, som spelar FBI-agenten som teamar upp med Cross, står och på typ tio sekunder spånar fram de mest avancerade och långsökta sambanden. Men sammantaget känns serien djupt underhållande, och lite imponerande i tematiken och det mänskliga. Det känns som om serien är fri att göra lite vad som helst. Som den fistbumpande entrén som Aldris Hodge som Cross och Isaiah Mustafa som kollegan och barndomskompisen John Sampson gör på polisstationen i S2-inledningen, till sjuttiotalistisk snut-funk i soundtracket – handkameran dansar över stationsgolvet och känslorna ränner efter: nostalgi, coolhet, mys, förtröstan.

Och det där nostalgiska är genomgående. Jag får lite samma känsla som av Steven Bochcos första Murder One-säsong 1995 med Stanley Tucci (som brukar kallas den första serien att skildra ett enda brottsfall under en hel säsong). Och så hela tiden den här kontrasten mellan det vardagliga, pratiga, polisprotokolliga … och det råa och galna. Cross är verkligen inte perfekt, bristerna är verkligen inte små, men serien har ändå utvecklats till något större och mer unikt än jag trodde var möjligt.

Vi får också se Alex Cross i dansa linedance till Trace Adkins Honky Tonk Badonkadonk, och ett antal drinkar senare fylledansa till Toby Keith. På tal om att serien känner sig fri att ta sig för lite vad som helst. ♦

Mathörnan: Half-smoke från Ben’s Chili

Okej, en ny säsong av Cross kräver en ny mathörna här i brevet. Som jag skrev om den första säsongen: Cross bjussar verkligen på äkta Washington D.C.-miljöer, från gatuperspektiv. Karaktärerna stämmer inte bara träff på Ben’s Chili Bowl eller passerar Howard Theatre eller Lincoln Memorial – precis som i Netflix genuint L.A.-baserade The Lincoln Lawyer gräver de ner sig i stans mattraditioner på riktigt. Här beskrev jag hur kärleksfullt L.A.-haket Cole’s klassiska French Dip Sandwich avhandlats i The Lincoln Lawyer, och på liknande sätt serverades vi District Chicken med mumbosås i Cross-dialogen förra gången …

… och direkt i inledningen av säsong 2 vankas det half-smoke-varmkorvar!

I första S2-avsnittet håller Aldis Hodges ett tal till nya polisrekryter och lägger in ett cheeky »it’s not a free half-smoke from Ben’s Chili …«, och hela auditoriet skrattar igenkännande. ♦

Äkta 24-känsla i överraskande ny Red Eye-säsong

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Red Eye får mig att, om inte känna som jag gjorde när jag följde Jack Bauer, minnas exakt hur det kändes …

Den brittiska spionserien Red Eye kom 2024, när västvärlden fortfarande var i hyfsad ordning. Vi visste vad CIA var, vad USA stod för. I dag, med USA fortfarande som bärare av Nato men ideologiskt närmare Ryssland (och inte bara ideologiskt), ställer det nya, höga krav på intrigerna i spionserier. Red Eye, som heter Konspirationen på SVT Play (premiär för säsong 2 på onsdag), klarar det galant.

Även den första säsongen kan faktiskt ses i dag (och finns också på SVT från onsdag) utan att världsbilden känns alltför passé. Många jämförde den med Idris Alba-rökaren Hijack, som kom samtidigt, eftersom båda i huvudsak utspelade sig på flygplan över Atlanten. Jag var väl dock ensam om att föredra Red Eye. I min recension från 2024 skrev jag att den var »som Hijack i ›gör om, gör rätt‹-version: i stället för den extremt långsökta finans-heist-storyn ett geopolitiskt spiondrama i en komplex kärnkraftsindustriell gåta-inuti-en-gåta; i stället för realtidsgimmicken i Hijack, som krävde ändlösa tirader av cliffhangers i för många avsnitt, fokuseras här mer på en bättre huvudstory.«

Just att den geopolitiska konflikten i S1 handlade om kärnkraft gör den nästan ännu relevantare i dag. Men framför allt var förra Red Eye-säsongen rörig på rätt sätt, nästan som ett Hugo Blick-seriebygge. Och den var underhållande lekfull även i regin. Som den här härliga reaktionen från en MI5-chef som får reda på att han precis missat målet:

Skådespelaren där är Jonathan Aris, som i rollen som senior MI6-officer försökte spela ut MI5-chefen (Lesley Sharp) och därmed var en av första säsongens mest engagerande antagonister. Nu i säsong 2 har hans rollfigur i stället fått en säkerhetspolitisk regeringspost och har inte längre någon rivalitet med Lesley Sharps MI5-chef.

Och detta är ett av många sinnrika exempel på hur serieskaparen Peter A Dowling byggt upp både en ny dynamik och en större psykologisk trovärdighet i säsong 2. Hur många andra serier hade inte bara fortsatt utnyttja rivalitetsdramat mellan Aris och Sharp i en S2? Dowling tar i stället konsekvenserna av att de inte längre konkurrerar, men är ytterst professionella, båda två.

Även i säsong 2 utspelar sig en bärande del av intrigen ombord på ett flygplan över Atlanten (något den klarar galant – ännu en seger över Hijack, som hade en bedrövlig, nästan uppgiven andrasäsong), där MI5-chefen hamnar under bombhot och Jonathan Aris kallas in tillfälligt från Whitehall till MI5. Jag älskar hur hängivet han tar sig an uppgiften att leda Sharps personal, och vad som händer mot slutet av serien (nej, inga spoilers här, Red Eye kräver ett öppet sinne!).

Huvudperson är dock återigen Jing Lusis London-polis. Efter händelserna i S1 är hon ju på självaste MI5-chefens radar, vilket Peter Dowling utnyttjar för att bygga trovärdighet i hur hon återigen hamnar i en storpolitisk underrättelsekonflikt. Vid sin sida har hon nu Martin Compston i rollen som amerikanska ambassadens säkerhetschef – men de har också en olöst konflikt i bagaget från polishögskolan, där de var kursare.

I än högre grad än förra gången är den nya säsongen en ensembleserie, inte minst baserat på en gisslansituation som uppstår på ambassaden, parallellt med bomben på flygplanet. Ryssland är inblandat … men hur?

Visst krävs här, precis som under första säsongen, att tittaren gör en hel del leaps of faith, men det är verkligen värt det. Dowling är ännu bättre nu på att maskera bristerna och omvandla dem till energi för spänning och drama. Och i än högre grad än förra gången uppstår den där härliga 24-känslan – Red Eye får mig att, om inte känna exakt som jag gjorde när jag följde Jack Bauer, minnas exakt hur det kändes …

Sedan finns i S2 också starkare filosofiska resonemang än i S1, både tack vare den nya dynamiken mellan Aris och Sharp, och den mellan Lusi och Compston: resonemang om vad det innebär att tjäna staten. ♦

Unik nattvak-dramathriller med Robert Glenister

Säsongsbetyg 📺📺📺⬜⬜

Man har ingen aning om vart det ska ta vägen, är Robert Glenisters rollfigur en Jack Killian eller en Travis Bickle?

Första avsnittet av brittiska The Night Caller (svensk TV4 Play/Britbox-premiär på onsdag) är för jävla bra. Utan att man riktigt kan förklara varför – förmodligen just därför? Känslan är ungefär lika delar En röst i natten, Taxi Driver och Falling Down … men man har ingen aning om vart det ska ta vägen, är Robert Glenisters rollfigur en Jack Killian eller en Travis Bickle?

Glenister är perfekt i denna huvudroll och on top of his game. På gränsen till sammanbrott, ibland sluten och destruktiv, ibland med sänkt gard och glimtar av hopp, och han är så finkalibrerad i de där svängningarna.

Han spelar en taxichaufför som bara kör nattpass, och som fram tills för bara några månader sedan var omtyckt gymnasielärare. Via en återkommande minnesbild av en tragisk händelse förstår vi ungefär vad som hänt – en tragedi – men inte varför. Vilken var Glenisters roll i denna händelse? Varför är han så uppgiven nu?

Han får ett slags relation till en radiopratare i Liverpoolnatten (Sean Pertwee), och börjar ringa honom; har även en sorts relation till en kvinna på ett nattfik, och i skarven mellan dessa går det snett. Glenister påverkas av radioprataren, radikaliseras kan man säga, men han är inte högerextrem, det handlar inte om konspirationer och politiska lögner och skit, utan om något mer basic: en råare, rakare, renare radikalisering, när en utsatt och nedbruten man förvandlar maktlöshet till makt.

Sista avsnittet blir ett kammarspel och känns som tv-teater, i positiv mening, jag får en känsla av BBC-klassikern Play for Today och något Alan Bleasdale skulle kunna ha skrivit. Slutet blir spännande och gripande.

En enda liten sak fattar jag dock inte. Varför ska två urstarka 60-plussare spela tio år yngre än de i själva verket är? Det görs en viss dyster poäng av Sean Pertwee-karaktärens 50-årsfest, men den hade varit ännu bättre om det varit hans 60-årsdag. ♦

Hey, det här var bara halva dagens brev – fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recensererar How to Get to Heaven From Belfast, Lead Children, This is Not a Murder Mystery, Love Story: John F Kennedy Jr & Carolyn Bessette och Harald och Sonja. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!