[255] »Manlig strippa stämmer klubben för att slippa äta kundernas bilnycklar«

Måtte Colberts Talarico-chock fortsätta växa viralt

Jag brukar klaga på att det galopperande förfallet i USA nått ett sådant vansinnestempo att sensationer från början av veckan, som jag tänkt göra affär av i nyhetsbrevet till helgen, hinner dränkas och glömmas under dagarna dit. Men ibland kan ju grejer från början av veckan behöva lyftas just därför – för att exempelvis inte ett fredagskaos med underkända Trump-tariffer ska få måndagens Stephen Colbert-smocka att avta i dignitet:

Det finns väldigt mycket i detta – att CBS jurister av rent politiska skäl stoppade Colberts intervju med Texas nya politikerstjärnskott James Talarico, och att Colbert trotsade förbudet att berätta det i sändning – som jag tror, eller hoppas, kommer att eka långt in i framtiden, inte minst intervjun i sig själv, som förstås blev en viral superhit på Youtube:

Utan också den religiösa aspekten i stort. Colbert är välkänd för sin katolska tro, Talarico bygger hela sin politiska strategi på sin presbyterianism. En annan, sannare kristendom än den äckelkorrupta Trump-profetismen är på väg att bli mainstream.

Jag måste också nämna veckans 30 minuter-intervju på SVT med Jimmie Åkesson, fokuserande på hans fräcka påstående att han aldrig stött på någon »vanlig svensk« med antisemitiska åsikter. Eller kan det vara så att han inte betraktar sin kompis Jörgen »Juden är roten till allt ont« Fogelklou som »vanlig svensk«?

Mycket läsvärda kommentarer av Frida Dunell i Flamman och av Hynek Pallas på Facebook. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Hundarna (SVT Play)
2. Industry (HBO Max)
3. Strip Law (Netflix)
4. Free Bert (Netflix)
5. The Night Caller (Channel 5/Britbox/TV4 Play)
6. Shrinking (Apple TV+)
7. The Pitt (HBO Max)
8. Det kalla spelet (Kylmä kausi, Yle/SVT Play)
9. Lejoninnorna (Les Lionnes, Netflix)
10. Like Water for Chocolate (Como agua para chocolate, HBO Max)

Ljuvligt galen Netflix-advokatkomedi med Adam Scott

Säsongsbetyg 📺📺📺📺⬜

Detta, »stripper-eat-keys-even-though-don’t-want-to-gate«, är ändå det redigaste i första avsnittet. Strip Law är beyond bananas.

Första fallet i nya animerade Netflix advokatserien Strip Law: manlig strippa vill stämma sin arbetsgivare för att via en dold paragraf på sidan 42 i anställningskontraktet tvinga honom att äta strippklubbskundernas bilnycklar.

Och detta – »stripper-eat-keys-even-though-don’t-want-to-gate« – är ändå det redigaste i första avsnittet. Kort sagt: Strip Law är beyond bananas.

Men några avsnitt in är det inte längre bara humorn i galenskapen jag fastnar för utan kontrasten mellan detta och ramstoryn kring huvudfigurens sorgliga lilla advokatbyrå. Även den är bortom bindgalen, men själva premissen bottnar liksom i stora, tv-klassiska känslosjok av utanförskap och revanschism.

Serien är skapad av Cullen Crawford, en av de trognaste i manusgänget bakom The Late Show with Stephen Colbert under dess första fyra säsonger. Och huvudpersonens röst görs av Adam Scott! ♦

Lyckat spänningsdrama på skidtouren

Säsongspremiärbetyg 📺📺📺📺⬜

Precis i slutet av första avsnittet serveras en cliffhanger som inte bara ändrar seriens ton, eller tonart, utan kanske rentav justerar genren.

Här har jag bara hunnit se det första avsnittet (av åtta), men jag är spänd på vart finska Det kalla spelet (originaltitel: Kylmä kausi; internationell titel: Guts) ska ta vägen efter en fängslande inledning.

Först gör jag entusiastiska anteckningar om att »den gamla Buster-läsaren inom mig hade älskat om det gjorts såna här sportserier på 1970-talet«, sedan med tillägget att »…fast jag är ju fortfarande 100 procent Buster-läsare, känns det som?« … efter en halvtimme är detta helt enkelt ett perfekt litet drama om rivalitet i det finska landslaget i den superindividuella längdskidåkningen (där alla har sina egna tränare och strategier). Trovärdigheten är inte på max men närapå, även i svåra scener som under en världscupsavslutning i slovenska Planica.

Huvudpersonen (Roosa Söderholm) har passerat 30 med råge och har inte nått prispallen på åratal, och det är ingen chock att hon petas ur landslaget av den nya svenska huvudtränaren (Viktor Nyström Sköld), men hon snackar sig kvar genom att trycka på rätt punkter hos truppens storstjärna (Sannah Nedergård), som hon hatar och drömmer om att slå, och dennes brutalt hårda individuella tränare (Antti Virmavirta), som tar sig an Roosa Söderholms karaktär som ett slags sparringpartner till Nedergårds.

Detta är liksom Buster-dramat, ett perfekt upplägg av prestige och prestationsångest, rivalitet och avundsjuka. Men här finns också en latent oro som växer efterhand – vad har hänt med den tidigare »sparringpartnern« till storstjärnan, som försvunnit spårlöst inför världscupens säsongsavslutning? Och precis i slutet av första avsnittet serveras en cliffhanger som inte bara ändrar seriens ton, eller tonart, utan kanske rentav justerar genren.

Till nästa vecka har jag hunnit se hela serien och kan komplettera recensionen. SVT-premiär är på fredag. ♦

Hey, det här var ju bara en bråkdel av dagens brev! Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recensererar Portobello, 56 Days, Girl Taken, Like Water for Chocolate, Industry, The Last Things He Told Me och Dolph and the Lundgrens + Paradise, Hundarna, Welcome to Wrexham, Doug Gillard m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!