[256] »Kan några tv-kvällar i februari bli bättre?«

Vilken tur att man har Dom Dummaste-legenden Martin Rössel bland nyhetsbrevets vänner, så att jag kan nöja mig med att kommentera Iran-krigsutbrottet med hans ord (och toner) i stället för mina:

Martin Rössel vilade alltså inte på hanen i går morse. Kort efter krigslarmet uppdaterade han Dom Dummastes Bomb Iraq från 2002 med ny text, Bomb Iran, hårt pepprad och saltad med pålästa Trump-referenser. Vill man ha svaren på varför USA startar krig nu är det bara att klicka på play-pilen ovan.

Michael Wolff kan få komplettera …

… och Rick Wilson …

… så att jag i stället till fullo kan ägna mig åt att ge svaren på var tv-konsten står någonstans just nu. Den här veckan har ju varit en hel Peak TV i sig: Ny säsong av episk-dystopiska Paradise; outgrundliga sensationen DTF St. Louis med Jason Bateman och David Harbour; mörka finska skidsportdramat Det kalla spelet; och Industry på väg mot ännu en säsongskulmen. Kan några tv-kvällar i februari bli bättre? Kan ett svar på tal till alla som hävdade att tv-kulturen dog med Succession och »Peak TV« bli skarpare? Nej. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. DTF St. Louis (HBO Max)
2. Paradise (Hulu/Disney+)
3. Hundarna (SVT Play)
4. Industry (HBO Max)
5. Det kalla spelet (Kylmä kausi, Yle/SVT Play)
6. The Pitt (HBO Max)
7. Shrinking (Apple TV+)
8. Free Bert (Netflix)
9. Lejoninnorna (Les Lionnes, Netflix)
10. Strip Law (Netflix)

Jason Bateman och David Harbour i … ja, vad är det, kriminal-noir, kompiskomedi, relationspsykologisk konst?

Halvsäsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Intrigen är … something else. Lager på lager med bråda djup under. Mycket av det vi ser i början repeteras och komplettas efterhand med nya ledtrådar och perspektiv.

Det är alltid knepigt att recensera en serie som man bara sett till hälften och fortfarande inte har en aning om vart den ska ta vägen – men det är extra svårt när den första halvan, i detta fall de första fyra avsnitten av nya HBO-serien DTF St. Louis, berör en på djupet; och nästan omöjligt när man inte ens vet om det är en mordthriller eller relationskomedi och om spänningen och humorn kommer att landa i obalans, och vad som då händer med relationsstoffet som gripit en så hårt.

Fast, sett från andra hållet: det här är Patriot-skaparen Steven Conrads nya serie, det borde räcka. Patriot känns fortfarande som en av 2010-talets mest unika genrehybrider. Och hans två serier mellan Patriot och DTF St. Louis förstärker löftet – ytterligare två smått knäckande personliga fusionserier, tyvärr utan svensk visning: Perpetual Grace Ltd …

… och Ultra City Smiths.

I jämförelse är dessutom DTF St. Louis långt lättillgängligare, men ändå med den distinkta, känsliga nakenheten som kännetecknar Steven Conrad.

Serien handlar om en tv-meteorolog i St Louis som får med sig en teckenspråksöversättare när han ska bevaka ett cyklonoväder. Jason Bateman och David Harbour gör ett omaka par som av olika, också omaka, skäl bondar på djupet. De spelar fantastiskt. För att dra handlingen på ytan så får vi tidigt i serien följa hur Jason får med David på att skapa konton i en sexinriktad dejtingapp, och hur Jason inleder ett förhållande med Davids hustru (lika känsligt agerad av Linda Cardellini). Vi blir snabbt klara över att båda männens äktenskap genomgår stumma kriser, och att Davids och Lindas familj, med Lindas socialt dysfunktionella tonårsson (Arlan Ruf) från ett tidigare förhållande, har existentiellt svåra problem med ekonomin.

Men, för att nu börja bena ut det unika med serien:

1. Intrigen är … something else. Lager på lager med bråda djup under. Mycket av det vi ser i början repeteras och komplettas efterhand med nya ledtrådar och perspektiv. Inget är riktigt som vi trott. Men inget avslöjas heller fullt ut. Skevheter och frågetecken svajar fram och tillbaka, faller på plats i ett avsnitt och kastas om på nytt i nästa.
2. Trots att serien presenteras som »mörk« överallt i media (och på Wikipedia anges själva genren som »Dark Comedy«) så är den, mer än något annat, livsbejakande. Kraftigt livsbejakande. Den mest trösterika och inspirerande serien om nära vänskap man kan se just nu.
3. Ett centralt dödsfall, som jag inte ska spoila, blir ett polisärende och även de båda utredarna skildras med känslodjup (Rickard Jenkins och Joy Sunday), och en filmisk noir-känsla tornar upp sig parallellt med karaktärernas orosmoln. Är det en cyklon på gång även här? Men återigen: noir-storyn är märkligt och oberäkneligt ambivalent, så att ena avsnittets uppenbara mordgåta närmast avvecklas i avsnittet efter. Men utan att helt försvinna …
4. Relationen mellan Batemans och Harbours karaktärer är inget mindre än magisk. Man vill aldrig sluta vara med dem. Förskjutningen av makt och attraktion först från Harbour till Bateman och sedan tillbaka till Harbour (så långt jag sett) skapar så många tankar och känslor inom en själv, om sig själv.

Tonen i serien påminner rätt mycket om suburbian i Ice Storm, det lite sorgsna villalugnet, det grågröna och brungulmurriga fotot, den dämpade atmosfären. Men vad som helst kan bryta mönstret, eller rättare sagt vidga det, från kriminalspänning till att Bateman och Harbour trampar kvarteret runt i varsin liggcykel och improviserar en raplåt så att de nästan låter lite Beastie Boys. Med en urfånig text om en hälsokontroll. Som också har bäring på kriminalstoryn …

Skriver jag mer nu får jag nog bara serien att låta konstig på gränsen till otittbar. Vilket blir så fel eftersom den tvärtom känns äkta och naturlig som livet självt. Oavsett vart det tar vägen, tror jag.

Premiär i morgon på HBO Max. Jag återkommer om den andra säsongshalvan. ♦

Paradise rör sig ut i världen efter katastrofen och blir en naturupplevelse

Halvsäsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

Efter två år av kvävande mörker … det är som om solstrålarna träffar mig genom mitt eget fönster lika mycket som från tv-rutan.

Innan vi går in på den nya säsongen av formidabla efter-katastrofen-dystopin Paradise, som jag hunnit se hälften av, låt oss rekapitulera serien och min analys av den från början, i anslutning till denna recap …

… och serieskaparen Dan Fogelmans egna tankar kring förra säsongsfinalen, som var en av förra årets allra starkaste:

This is Us var en härlig, innerlig serie som tog slut 2022, efter fem säsonger, varav de sista två utan mig som tittare. Det kanske är en efterkonstruktion, men det var liksom en 10-talsserie. Och nu har Dan Fogelman tagit med sig Sterling K Brown i huvudrollen och med Paradise gjort sin 2o-talsserie, skiftat från det introspektiva till större yttre omvälvningar, från det subjektiva till det globala, eller kanske från navelskådning till framtidsspaning.

Premissen fångar upp Silicon Valleys skifte från progressiv tech-hubb till auktoritär-elitistisk tankesmedja och extremrik prepperklubb – cyniskt maktknarkande miljardärer som de senaste åren opportunistiskt flyttat sig från woke-vänster till Trump-höger, kapat bort charityn och – nu ska Zuck tänka på Zuck – börjat köpa upp jättearealer ödemark långt från klimatrisker och bygga enorma fortifierade överlevnadsresidens. Detta är vad USA:s maktelit gör inför den oundvikliga världskatastrofen i Paradise. Men krymp ner mänskligheten till ett mikrokosmos och vi blir ändå inte av med smutset i vårt DNA. Krymp ner USA till ett samhälle av Visbys storlek och allt följer ändå med: korruption, psykopater, presidentmord.

Här finns dock också en klassisk konspirationsthriller oberoende av makrotrendig samtidskommentar, komplett med familjetragiska backstories som inte hade skämts för sig i ett Marvel- eller DC-multiversum. Och här finns förstås också det finkänsliga mänskliga, arvet från This is Us, en porös vardaglighet som närsomhelst kan bli ödestyngt högstämd och för den delen också slipat kommersiell. Dialogen är förstklassig.

Paradise utgår alltså från det dystopi-klassiska tankeexperimentet med det slutna ekosystemet och konstruerade kretsloppet – överlevnadsbunkern, den inkapslade kolonin. Visionen som genom tiderna lockat så många preppers och sci fi-kreatörer i rakt nedstigande led från … Noaks ark.

Alltid när man konsumerar sådana här serier och böcker brottas man med sannolikheterna. Hade det gått på riktigt att hålla i gång grönaksodlingarna på Månbas Alpha? Hur realistisk är reparationsverkstaden i Silo? När det gäller Paradise bjuder den på flera nykomlingar i tankekategorin. Exempelvis har det lilla samhället en årlig karneval med en massa tävlingar där man kan vinna mjukisdjur. Tog tech-miljdardärerna och deras team av samhällsplanerare med sig en massa kramdjur in i berget …? För hur många karnevaler då? Och livebandet på karnevalen i första säsongens fjärde avsnitt, som startades av presidentens son efter flykten – varifrån har de fått sina schyssta instrument och gitarrförstärkare? Togs sådana också med? För hur många band då, på 25.000 invånare? Hur många reservgitarrsträngar?

Det här säger jag inte för att hacka på Paradise, tvärtom:

1. Serien visar ju inte en sluten bunker efter generationer av instängdhet, som Silo, utan skildrar den panikslagna flykten dit och de första månaderna där. Ekosystemet är inte prövat, misstagen inte identiferade.
2. Och det var ju inte så att de inte diskuterade begränsningen i säsong 1. Till exempel funderade den alkade presidenten över hur mycket sprit som finns bunkrad för honom och den enda baren. ¯\_(ツ)_/¯ 

Det vore förstås intressant med en dystopisk dramaserie som räknar in oberäkneligheten och skildrar misstagen och bristerna över tid. Men serieskaparen Fogelman friskriver med själva premissen och tidsperspektivet Paradise (som är ett originalverk och inte bygger på någon bokförlaga) från mycket av den problematiken. Vilket också bereder extra utrymme i tittarens tankeprocessande för hur mycket serien har att säga om vår svåra tid. Det är bara Alex och David Pastors underskattade Incorporated från 2017 som lyckats med något liknande.

Incorporated iscensatte det som Silicon Valley och tech-oligarkerna blivit besatta av, deras version av Putins »multipolära värld« – nationalstatens upplösning i ett korporativistiskt klassamhälle, gated communities på makronivå. Paradise gör samma sak men i bunkerperspektivet, med eliten samlad och självtillräcklig, vilket gör psykologin mer närgående och spännande. Ur detta utvecklas huvudtemat i Paradise, samma som i Silo: striden om informationen. Ska den vara fri eller förborgad, ska det slutna samhället vara medvetet eller inte? Paradise står precis på den tröskeln. Ska man omedvetandegöra invånarna, som i Ryssland, och som Elon Musk drömmer om via Grok, X och övertagande av Wikipedia? Paradise skildrar helt enkelt samhället i Silo när det var nytt, innan cykeln av revolter och statskupper började bygga glömskans paradigm.

Säsong 2 av Paradise fortsätter att knyta an till Silo så tillvida att Sterling K Browns protagonist nu, precis som Rebecca Fergusons i säsong 2 av Silo, kliver ur bunkervärlden. Men i motsats till Silo, vars andrasäsong för mig var en stor besvikelse, är Browns exkursion inte bara genomspännande (i ett USA där mellan 50 och 60 miljoner människor överlevt och hans fru finns någonstans i Atlanta) utan förhöjer också parallellstoryn inne i det urgröpta berget. Inte minst lovar bunker-intrigerna så mycket mer än vad som blev kvar av Silo i säsong 2: barnen utan pappa, psycho-agenten fortfarande oavslöjad, en motståndsrörelse i agentstaben och en ny revolutionär röst i förra presidentens son, samt den nya administrationen där mähäet till ny president steppar upp så gott han kan … till allas skräck. Om Matt Molloy i den rollen gav vibbar av Gregory Itzins underbart fähundiga President Logan i säsong 4–5 av 24 utvecklas han snabbt till narcissistiskt Trump-monster i säsong 2.

Vi får även flera bärande nya karaktärer i S2, som snabbt blir odelbara med den expansiva storyn. Här finns paralleller till det allra bästa av The Last of Us (i synnerhet Nick Offermans och Murray Bartletts episka gay-melodramepisod Long, Long Time) och ofta tänker jag också att Paradise verkligen är ett barn av »Peak TV«, i rakt nedstigande led från både Lost och Breaking Bad. Men låt mig i stället nämna ett ögonblick vid sidan av själva narrativet men som ändå uttrycker seriens själ och hjärta: när solen kommer tillbaka till det sargade jordklotet, tjugo minuter in i säsongspremiären.

Efter två år av kvävande mörker.

Det är som om de solstrålarna träffar mig genom mitt eget fönster lika mycket som från tv-rutan. Och det är den känslan snarare än den sinnrika och tänkvärda storyn som gör mig känslomässigt beroende av Paradise. Det är andra gången en dystopiserie det senaste året känns som en verklig naturupplevelse. Den första var Earth Abides förra våren. Passa på att se den också – den heter Efter undergången på SVT Play. Perfekt när du sett allt som ligger ute av Paradise och vill dämpa törsten tills nästa avsnitt. ♦

Mellan ärvd verklighet och laglös feberdröm

Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺📺

Det som sker mellan Henry och Halberstram är mellan det engelska och amerikanska, mellan typ Prince Andrew och Trump, mellan att fortfarande vara europeiskt fjättrad vid verkligheten och att trumpistiskt förneka den.

Tanken var väl att man skulle jubla åt pressreleaserna från HBO och BBC i veckan om att Industry fått förlängt med en avslutande femte säsong. Men … jag ville ju ha en långkörare!

Fast ärligt talat är det nog perfekt att börja tänka på refrängen. Det börjar ju skymma för hela ensemblen nu under säsong 4. Det kändes tydligt i veckans avsnitt, Points of Emphasis, det näst sista för säsongen – hur hela serien riktas mot ett slut av serieskaparna och manusförfattarna Mickey Down och Konrad Kay, inte olikt hur Jesse Armstrong siktade in Succession mot en finalsäsong.

Ett huvudtema just nu är det hjärtkrossande ödet för Kit Haringtons heroinmissbrukande vd Henry Muck – »much more than tough love«, som hans empatiska farbror, den aristokratiska mediamogulen (Andrew Havill) konstaterar när Yasmine (Marisa Abela) med tårar i ögonen tillintetgör sin man och sitt livs kärlek.

Men den här veckan fastnade jag mer för det som sker mellan Henry Muck och Max Minghellas Halberstram – mellan det engelska och amerikanska, mellan typ Prince Andrew och Donald Trump, mellan att fortfarande vara europeiskt fjättrad vid verkligheten och trumpistiskt förneka den.

I morgon är det säsongsfinal. ♦

Mörkret sänker sig över fiktivt skid-VM

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Samtidigt som de fiktiva finska skiddamerna tävlar i världscupen och VM genomlider de (håll i er) dopning, mobbning, sexuella trakasserier, psykisk ohälsa och självmordsförsök.

Nu har jag sett färdigt finska Det kalla spelet, vars samtliga åtta avsnitt kom upp på SVT Play i fredags, och som jag lovade återkomma till efter premiärrecensionen förra veckan.

Då hade jag ju bara sett den första cliffhangern där serien liksom tvärvänder från mer traditionellt sportdrama, komplett med en scen klockrent inspirerad av Peter Yates Breaking Away, …

… till något mycket mörkare. Det är helt sjukt, när jag tänker efter – serien gör alltså relationsdrama av tillvaron i det finska skidlandslaget, som samtidigt som det tävlar i världscupen och VM genomlider (håll i er) dopning, mobbning, sexuella trakasserier, psykisk ohälsa och självmordsförsök. I kid you not. Serieskaparen Jemina Jokisalo vältrar sig i destruktiva mönster och relationer, och huvudtesen är svår att missa: hon inte bara ställer frågan »är det verkligen värt att offra allt för att nå världseliten i skidåkning?«, hon svarar på den också, med ett rungande nej, understruket i varenda subplott.

Efter succén för de svenska skiddamerna i OS nyligen sände SVT:s Rapport ett fint reportage om trenden bland unga tjejer norröver att satsa på längdskidor. Jag blev rörd av alla intervjuade barn och åsynen av tjugo tioåringar som skejtade tekniskt och frejdigt precis som sina idoler. Jag hoppas deras föräldrar hindrar dem från att se Det kalla spelet …

Bland det mest intressanta med serien är bilden den framkallar av att precis alla känner en så tyngande press, av väldigt olika anledningar men med samma ångestridna symptom – livssituationerna diffar men pressen är konstanten, pressen kommer liksom direkt inifrån skidsporten, vars positiva effekter begränsas till resultaten: vinnarna mår (knappt, och kort) bra i stunden.

En annan sak jag imponeras av är hur man vågar gå emot hjältenarrativet och göra Roosa Söderholms huvudperson praktiskt taget lika osympatisk som den narcissistiskt störda antagonisten (Sannah Nedergård) – först mest reaktiv, sedan så lättmanipulerad och tunnelseende att hon som ny lagkapten blir lika aktivt nedbrytande som Nedergårds pennalistiska karaktär varit dessförinnan. Därmed skildrar Det kalla spelet den sortens destruktiva elitidrottskultur som »sitter i väggarna« och förvaltas genom alla led, på förbundet, hos tränarna, från veteraner till juniorer.

Serien har svagheter. Bitvis väger den lite för young adult-lätt (även när den skildrar hur Viktor Nyström Skölds landslagstränare inleder en otrohetsaffär med truppens 40-åriga eviga reserv, spelad av Kreeta Salminen). Den är väl egentligen en klockren trea, men känslan jag får av serien, att jag måste se alla avsnitt på en gång, kombinerat med alla unika värden den har (att vara så trovärdig i miljöerna och så tematiskt mörk) förtjänar en fyra i betyg. ♦

Från Tony Wilson till Fredrik Skavlan

Skrev häromveckan lite längre om Skavlan & Sverige i Svenska Dagbladets helgbilaga – artikeln finns inte webbpublicerad så jag lägger in en skärmdump här:

Sedan var det förstås typiskt att de två avsnitten som kom efter att jag beskrivit programserien som unik och nyskapande var säsongens sämsta, dessutom utan den där speciella dramaturgin som gjorde de tidigare samtalen så bra.

Och här är ett stycke jag kapade bort från texten av utrymmesskäl:

»Möjligen kan vi hitta en förlaga i brittiska 1980-talsprogrammet After Dark, där Manchester-legenden Tony Wilson ledde ett halvdussin välvalda gäster i ett samtal om ett givet ämne. Men det hade inget manus, och dess clou var motsatsen till överraskningsgästen som vänder på perspektivet: samtalet pågick in på nattkröken utan förutbestämd sluttid och fick självdö av utmattning«.

Det vill säga: högst vettigt att plocka bort från Skavlan-texten, men får jag tillfälle att länka in lite tv-historia med Tony Wilson i nyhetsbrevet tar jag den:

Och här finns en spellista med 75 minnesvärda After Dark-klipp från programmets fem glest utspridda säsonger mellan 1987 och 2003. ♦

Hey, det här var ju bara halva brevet! Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recensererar Scrubs, The Burbs, Monarch: Legacy of Monsters + Gorillaz, The Outfit, Joakim Berg, Wrexham AFC, The Brit Awards m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!