[257] »Industry-final & The Capture-premiär … med en sådan tv-kris behövs ingen Peak TV«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Capture (BBC/HBO Max)
2. Industry (HBO Max)
3. DTF St. Louis (HBO Max)
4. Hundarna (SVT Play)
5. Paradise (Hulu/Disney+)
6. The Pitt (HBO Max)
7. Den danska kvinnan (RÚV/SVT Play)
8. Rooster (HBO Max)
9. Shrinking (Apple TV+)
10. Young Sherlock (Amazon Prime)

Experimentell variant av Sopranos-slut på Industry-säsong

Säsongsfinalbetyg: 📺📺📺📺⬜

Harper tänker bort sitt förflutna: när hennes mamma dör sker det liksom bara via telefon … Men jag kan ta gift på att detta kommer att ändras i säsong 5.

Herregud. Yas gör en Geoffrey Epstein. Alltså inte bara traffickar minderåriga tjejer, hon forslar dem runt jorden samtidigt som hon avlyssnar politiker och lever på de mest depraverade delarna av det oligark-globala jetsetet.

Jag ska inte vara mer specifik än så om Industry-finalen, om ni inte hunnit se den än, eller om ni inte sett serien överhuvudtaget, för ni måste ju se den nu, inför nästa års femte och avslutande säsong. Som jag säger varje gång jag skriver om serien numera – den är i nivå med både Mad Men och Succession. Och The Sporanos, kan tilläggas nu efter säsongsfinalens mästerliga slutscen som var ett slags mer inåtvänt variant av den där sista avbrutna Sopranos-scenen.

Förra veckan skrev jag om hur säsongen utvecklat en dualism i relationsdramat där energin både genereras och slukas av Yas-och-Henry respektive Yas-och-Harper; två väsensskilda psykologiska kraftfält kring Marisa Abelas rollgestalt, vars storybåge tog över förra säsongen, då Myha'la Herrolds Harper lämnade plats eftersom serieskaparna Mickey Down och Konrad Kay hårdnackat vägrat ge hennes familjebakgrund mer utrymme än det vi fick under säsong 1. (Vilket också är kongenialt med hur karaktären Harper tänker bort sitt förflutna: när hennes mamma dör denna säsong så sker det liksom bara via telefon … Men, jag kan ta gift på att detta kommer att ändras i säsong 5.)

Veckans säsongsfinal ramades följaktligen in av Marisa Abels två ödesdialoger med Harper och med Kit Haringtons Henry. Samtidigt uppgraderades alltså miljardärsklassens moraliska destruktivitet till Epstein-nivåer, och mixade in europeisk extremhöger samt Edward Holcrofts rollfigur Sebastian Stefanowicz som »post-liberal tekno-accelerationist« … Med tanke på att vi även fick rysk infiltration på slutet kan vi konstatera att Industry är till fullo samtidsuppdaterad inför den avslutande säsongen.

Måste också nämna Henrys aristokratiska farbror tillika liberala mediemogul, spelad av Andrew Havill – det finns ett par otroligt rörande scener mellan honom och Harington i slutet av finalepisoden, där det slår mig att någon sådan harmonisk, empatisk och moralisk karaktär inte existerat i den här serien innan Havill dök upp förra säsongen. Det är sorgligt nog symptomatiskt att han är seriens hjälte och att det ändå knappt märks; att han är en 60-plussare på väg åt samma håll som hans ärevördiga men dödsdömda dagstidning. ♦

Därför har London-spionserien The Capture vuxit ut till mästerverk

Säsongsfinalbetyg: 📺📺📺📺📺

Redan i första avsnittet får vi reveals värdiga en final,.

»When the police uncover a conspiracy, they make arrests. A spy … flips it. Keeps it running to their advantage.« Detta var nyckelcitatet från den andra säsongen av brittiska spionserien The Capture, och lika mycket en programförklaring för … ja, hela genren förstås, den sammanfattar den självalstrande energin i all underrättelseverksamhet inklusive den som driver spiondramat som genre; men det är talande att den sägs i just The Capture, Ben Chanans mästerverk som nu kommit tillbaka med en tredje säsong – liksom tidigare tre år efter den förra, och som tidigare i en klass för sig när det gäller framåtlutad kritik av både samtidens och den nära framtidens otämjda panopticism.

I dag släpps både den nya säsongen och de två tidigare på HBO Max, så det är läge att se allt från början om ni inte gjort det, även den första säsongen från 2019 känns alltjämt skrämmande aktuell som AI-varnande deepfake-dystopi. Detta var nog den allra första serien att dissekera den nya tidens blurrade gränser mellan fejk och verklighet och gråzoner inom gråzonerna utan att det var en uppenbar framtidsvision.

I den andra säsongen från 2022 bar Holliday Graingers huvudperson gråzonen som sin egen skugga när hon – efter att ha kämpat emot den i S1 – själv blir en del av Specialist Operations-enheten inom London-polisen som värre än alla andra blurrar gränserna mellan verklighetsmanipulation, kontraspionage och anti-terrorism, mellan bekämpning och tillämpning av digital manipulation; och hon både delar dess mål och föraktar dess medel; hon bekämpar dess rättsstatliga övergrepp inifrån men inser att fienden är verklig.

I säsong 2 adderades också hur algoritmisk den politiska påverkansprocessen blivit, och det påvisades hur den pågår nonstop, året runt, och inte bara under valkampanjer. Ju mer polariserade vi blir, desto mer kan vitt skilda versioner av en politisk kandidat säljas in till närapå varenda undergrupp av väljarunderlaget. The Capture skildrar som få andra serier vilket sluttande plan dagens politiska landskap blivit även för politiker med de bästa intentioner – politikern i S2, som blir ett slags medveten The Manchurian Canditate för accelerationistisk Big Tech (ännu ett ämne där The Capture varit kusligt tidigt ute), spelas av Paapa Essiedu, en rollgestalt som har vägen utstakad mot premiärministerposten när säsong 3 börjar, samtidigt som Holliday Grainger i huvudrollen blivit chef för hela polis-AI-specialenheten.

Men ingenting är vad det sett ut att vara när konspirationen maler vidare som en maskin.

Jag har fått se halva säsongen i förväg, tre avsnitt, och är både knäckt och glädjerusig av hur högklassigt spännande det är. Redan i första avsnittet får vi reveals värdiga en final, och insatsen höjs, nej skenar, i andra avsnittet, vars cliffhanger och utveckling vidare genom episod 3 är gastkramande.

Återkommer med komplett säsongsrecension när jag sett alla avsnitt. ♦

Trine Dyrholms Den danska kvinnan är ett stiliserat unikum

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

En kille hotar lägga ut nakenvideo på en tonårstjej – hon sätter en Dexter-kanyl i nacken på honom.

Trine Dyrholm har aldrig varit bättre. Efter att sett henne gör sitt livs rollprestation i Jeanette Nordahls Begyndelser på Göteborgs filmfestival för en dryg månad sedan kastade jag mig över förhandstitten av isländska Benedikt Erlingssons nya serie Den danska kvinnan (isländsk titel: Danska konan) så fort den blev tillgänglig, eftersom den har Dyrholm i en minst lika utmanande huvudroll som den i Begynnelser.

Här spelar hon en dansk underrättelseagent som pensionerats och försökt leva ett tillbakadraget vardagsliv på Grönland utan att lyckas – nu är hon nyanländ på Island i stället och gör om samma misstag. Hon kan nämligen inte låta bli att försöka lösa alla grannars problem, så fort hon får nys om dem, och med vilka medel som helst – inte sällan med våld och spiontricks. Hon blir liksom inte av med sina yrkesreflexer. Och inte heller med de mörka minnena av vad hon upplevt som elitsoldat i Afghanistan.

Så vilka problem handlar det om? Jo, ungars skärmberoende – hon dränker datorerna och mobilerna i vatten medan barnen sover, torkar dem och lägger tillbaka dem innan de vaknar, stendöda. Och en granne som festar järnet nästan varje natt – hon slår, utan att lämna ett spår, hela hans ljudutrustning i småbitar. Och en kille som hotar lägga ut nakenvideo på en tonårstjej – hon sätter en Dexter-kanyl i nacken på honom, klär av honom och spelar in en förnedrande video på honom som kompromat. Och en familj som ber om hjälp med att hitta deras bortsprungna katt – den uppgiften blir svårare, eftersom hon dödat katten och dumpat den i sopnedkastet eftersom den grävt i hennes morotsland.

Det är kort sagt en bra premiss, som efter halva säsongen expanderar med riktigt geopolitiskt spionage. Men seriens kvaliteter sitter ännu mer i formen och tonen. Serien är så udda att det är svårt att förklara, men den känns som en lite trög 1980-talsserie i miljöer, karaktärer, tonalitet och tempo, och samtidigt som ett slags kvinnoversion av Roy Andersson-stilisering. Det där festgänget, till exempel, motsvarar inget som finns i verkligheten utan liknar mest den där sortens ungdomsgäng som kunde ses ragla runt som en enda stökig organism i slängiga 1960- och 70-talsfilmer.

Och så har vi musiken, i huvudsak komponerad av finska Matti Kallio och med sång av Trine Dyrholm själv – excentriska tidlösa danska poplåtar (men även covers, till exempel av Loreens Euphoria), och hon dansar när hon sjunger dem (oftast i stället för ledtema/förtexter) och får då sällskap av andra seriekaraktärer. Det finns dolda budskap i detta som jag inte ska orda om nu, de är så mycket starkare om man upptäcker dem själv som en del av nedstigningen i detta märkvärdiga serieuniversum.

SVT Play-premiär på fredag. ♦

Rob & Ryan fick material till ännu en toppepisod …

… av nästa Welcome to Wrexham-säsong i går kväll, när Wrexham gjorde en urstark insats mot Chelsea i FA-cupen och borde ha vunnit efter ledning med både 1–0 (kolla det målet!) och 2–1 samt en andra halvlek plus förlängning där man länge dominerade trots att man var en man mindre.

Matchens förlopp fick också Ryan Reynolds och Rob McElhenney, som var på plats på the Racecourse, att efteråt ta ställning i VAR-diskussionen:

I takt med klubbens fortsatta framgångar – man ligger just nu på stadig Premier League-playoff-mark i The Championship – ökar hatet mot »Hollywoodklubben« på nätet.Vilket får mig att tänka på hur folk i åratal uttryckt hat mot hur fult Kulturhuset vid Sergels torg i Stockholm men aldrig mot de verkligt själlösa bankhusen runt om … Många brittiska fotbollsfans stör sig alltså på att Wrexham fått passionerade, progressiva ägare som satsar brett på att värna fotbollssjälen och historien i den gamla gruvarbetarstaden, samtidigt som Manchester City ägs av Förenade Arabemiratens diktatorfamilj och Newcastle ägs av saudiarbabiska statens investeringsfond.

Men, sådan är världen vi lever i. Så jag tar ställning för Wrexham. ♦

Hey, det här var ju bara första tredjedelen av brevet! Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recensererar Rooster, Vladimir, Lyckad, Young Sherlock, The Hunt + Morrissey, Rick Beato, Benn Jordan, Lemon Twigs m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!