[258] »Peak Crime TV! Scarpetta ger nytt liv & hopp åt adaptionsgenren«

Men först en Landman-lektion om Irankriget

Allt kom ju väldigt fort att handla om olja, i stället för den regimskiftesoperation som de inkompetenta improvisatörerna på »Krigsdepartementet« först lanserades Irankriget som.

Hormuzsundet? Tänkte inte på det … Trumps lösning? Ös oljepengar över Putin. ¯\_(ツ)_/¯

Men för att vara lite konstruktiva – en snabbkurs i oljeekonomi kan vara på sin plats. Vi kallar givetvis in Landman! ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Scarpetta (Amazon Prime Video)
2. Heated Rivalry (Crave/HBO Max)
3. The Capture (BBC/HBO Max)
4. DTF St. Louis (HBO Max)
5. Hundarna (SVT Play)
6. Paradise (Hulu/Disney+)
7. The Pitt (HBO Max)
8. Rooster (HBO Max)
9. Shrinking (Apple TV+)
10. Den danska kvinnan (RÚV/SVT Play)

Ovanligt avancerade adaptionsgrepp gör Scarpetta till en större tv- än romanserie

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Eftersom Jamie Lee Curtis är ena (och vildaste) parten börjar jag snart associera till det där Cassavetes-doftande julavsnittet av The Bear.

För att förstå hur sinnrik och genomarbetad manusveteranen Liz Sarnoffs nya tv-adaption av Patricia Cornwells Scarpetta-böcker är behöver man ha lite koll på Cornwells universum och stil. Böckerna skildrar hur den vassa rättsläkaren Kay Scarpetta löser procedurfall på löpande band. Hennes sociala omgivning på jobbet och privat får först efterhand psykologiskt djup. 1990 kom Cornwells första Scarpetta-roman av hittills 28, men det dröjde nästan ett decennium av årliga Scarpetta-titlar innan relationskartan var fullt utvecklad.

Tv-serien lyckas på sin premiärsäsong filtrera fram essensen av allt, av hela sviten och dess samlade kvaliteter: den väver samman seriemördarfallet i den första boken, Postmortem, med romanen Autopsy från 2021, där Kay Scarpetta återvänder till sitt gamla toppjobb i Virginia efter tio år i Washington DC; och den gör det på ett ursnyggt vis, rewritar fallen så de sitter ihop som ett nyformat cold case, och utvinner utsökt personkonflikts- och återföreningsdramaturgi ur de klassiska Cornwell-karaktärernas utveckling från då till nu. Vilket alltså också innebär att den intrikata och rörande röran som utgör den »utökade familjen« skjuter fart direkt. Veteraner inom polisen och FBI är ju direkt ingifta med systrarna Scarpetta, och den psykiskt bräckliga (sörjande) systerdottern är före detta it-agent på FBI … och alla bor de mer eller mindre tillsammans när serien börjar, på grund av en utdragen husrenovering.

Vilket bäddar direkt för systerkonflikt. Nicole Kidman och Jamie Lee Curtis storgrälar om allt (första gången om texten till en gammal Michael Murphy-låt från 1975!) och iscensätter det som om regissörerna inte gjort annat än eldat på dem. Det blir både överdrivet och hudnära på en gång och känns enastående. Och eftersom Jamie Lee Curtis är ena (och vildaste) parten börjar jag snart associera till det där Cassavetes-doftande julavsnittet av The Bear … ja, det är faktiskt en träffande beskrivning så god som någon: Scarpetta är en fusion av The Bear-avsnittet Fishes och en klassisk kriminalserie från 1990-talet.

Kidman och Curtis styr energin totalt även för sina respektive makar (Bobby Cannavale och Simon Baker), vilket gör serien excentriskt mycket till ett tjafsigt relationsdrama mitt i den polisiära och delstatspolitiska intrigen. Och på tal om det, även de institutionella konflikterna runt Scarpetta är utbyggda i serien, vilket är ännu ett ursmart drag av Liz Sarnoff (som tidigare skrivit för allt från På spaning i New York och Deadwood till Lost och Barry).

Och castingen! Det är olika skådespelare som gör samma personer i olika åldrar, och det är närmast mirakulöst utfört, med toppar i Bobby Cannavales son Jake Cannavale i pappans roll som ung, samt Rosy McEwen som den unga doktor Scarpetta. Ytterligare en skådespelare gör förresten Scarpetta som barn, och som tittare tar man instinktivt in alla tre som samma person, trots att de korsklipps friskt.

Ja, klippningen och regin måste också nämnas – traditionell men målmedvetet känslodriven, överlåter ofta åt tittaren att tolka skeenden utifrån korta ögonkast – liksom miljöer, scenografi, kostym och foto: serien är en visuell, och rätt nostalgisk, njutning.

Sedan finns här tveksamheter också, och de är för all del inte små. Hela den typiska grandiosa seriemördar-arketypen kräver tålamod och god vilja. Och annat som stör i intrigen är hur ett oklart industrispionage-spår kastar in ledtråden (spänn fast er nu) osynligt bläck. Och så lite 3D-printad människohud ovanpå det.

Men även seriens tveksamheter vänds i olika grad till styrkor. Det illustreras främst av hur systerdottern (härligt spelad av Ariana DeBose) dagarna i ända pratar med en sjukt perfekt hemmaprogrammerad AI-version av hennes döda ex – något som borde vara hopplöst dömt att misslyckas som bärande moment i serien, men som i stället utnyttjas för avväpnande relationsdramatisk effekt. En av mina favoritscener är när tjejens mamma, alltså Jamie Lee Curtis störiga barnboksförfattare, som tidigare försökt får dottern att sluta med sin AI-verklighetsflykt, hamnar i ett långsamtal med samma AI, gaggande raklång med vin i soffan, bara för att AI:n (såklart) vet allt om hennes trettio barnböcker, något Curtis önskar att hennes dotter hade visat intresse för någon gång.

Hela den första Scarpetta-säsongen finns på Amazon Prime. En säsong 2 är beställd. ♦

Efter den fenomenala Heated Rivalry-finalen – det kommer mera!

Säsongsfinalbetyg: 📺📺📺📺⬜

Nästa steg: att komma ut inför lagkamraterna.

I veckan fick vi årets hittills mest tillfredsställande säsongsfinal, när Heated Rivalry avslutades på HBO Max. Notera: säsongsfinal, inte seriefinal.

Eftersom den första säsongen producerades som ett lågbudgetprojekt för en regional kanadensisk streamingtjänst, Crave, innan HBO Max köpte den, hade serieskaparen Jacob Tierney inte en tanke på att det skulle kunna bli en säsong 2 också. Den globala stormsuccén i vintras ändrade på det. Och Rachel Reids romance-bokserie, som tv-serien bygger på, erbjuder en naturlig fortsättning. Säsong 1 baserades huvudsakligen på den andra boken i serien, med samma titel som tv-serien, fast med bärande delar hämtade även från den första boken Game Changers. Rachel Reids böcker skildrar egentligen nya homosexuella hockeypar varje gång, men när tv-serien nu för säsong 2 bygger vidare på Reids sjätte bok, The Long Game, låter man givetvis Hudson Williams och Connor Storries genombrottshuvudroller som Shane och Ilya stanna kvar i centrum.

Boken kom ut 2022 och var tänkt som den sista i sviten, men efter tv-succén har Rachel Reid accepterat bud om att skriva ytterligare en roman om Heated Rivalry-paret, Unrivaled, med utgivning 2027. Det är rimligt att anta att tv-serien får en säsong 3 samma år, på samma material.

Det bästa med vad som hittills avslöjat om säsong 2 är att även François Arnaud och Robbie G.K. finns kvar i huvudcasten. För mig var det ju deras mognare relation som verkligen lyfte den första säsongen, halvvägs in: Arnauds lite äldre New York-spelare och hans hemliga pojkvän (ja, hela säsongens bärande tema har ju varit fördomar och tabukänslor kring homosexualitet i hockeybranschen). Som jag skrev i min premiärrecension: där lossnade allt! Inte minst för att dessa karaktärer är vuxna. Och för att de i motsats till de verbalt mer begränsade tonåringarna i början av serien hade mycket charmigare repliker. Som när Robbie G.K. för första gången kom hem till Arnaud, som frågade »Do you want the full tour now, or …?« och G.K. snabbt svarade: »Or! I pick or.«

Deras eget avsnitt, det tredje, Hunter, kändes som en story-i-storyn lite på samma sätt som Nick Offerman- och Murray Bartlett-episoden Long, Long Time i The Last of Us. Men sedan fortsatte den lite omlott också och fick sin magiska upplösning förra veckan, i slutet av episod 5. Vid det laget hade även de två huvudkaraktärerna blivit vuxna, med tio år gångna sedan episod 1. Plötsligt blev coming of age-historien ett vuxendrama.

Under andra halvan började jag tycka att även hockeydelen funkar hur bra som helst, trots hittepånamnen på klubbarna (Boston Raiders, Montreal Metros, New York Admirals). Mot slutet kommer jag på mig själv med att känna mig överlycklig när Storrie och Williams matchas ihop i samma All Star-lag under en säsongsupptakt och direkt hittar varandra på isen, och spelar med stora leenden … vilket korsklipptes med en sekvens från tidigare under eftermiddagen, vid poolen, där Williams satt i en solstol och kollade på hur den annars så störigt okänslige Storrie släppte garden och skojlekte med ett gäng badande ungar. En bild av hur hur den ångestfyllda åtrån vuxit till mogen kärlek.

I veckans avslutande episod kom förstås det stora Komma ut-ögonblicket. Som blev nödvunget framkastat på grund av att föräldrarna saknade en laddkabel till mobiltelefonen … Och lika mycket som jag i början av säsongen störde mig på Shanes föräldrar (spelade av Christina Chang och Dylan Walsh) älskade jag att se dem nu, med både Shane och Ilya på andra sidan köksbordet.

Nästa steg: att komma ut inför lagkamraterna. Inspelningarna börjar i augusti och preliminär premiärmånad är april nästa år. ♦

Hey, det här var ju bara första tredjedelen av brevet! Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recensererar Frauds, Imperfect Women, Small Prophets, Day One, Shrinking och TFI Unplugged + Squeeze, Murphy Brown, Lemon Twigs, Welcome to Wrexham, Kim Gordon m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!