[259] »Jury Duty & The Comeback – vilka återkomster!«

Saker som hör ihop

Den här veckan har två av tv-världens mest unika komediserier kommit tillbaka, och det är inte lätt att bestämma vilken jag ska toppa brevet med. Jag borde lyfta Lisa Kudrows The Comeback mest, när den återvänder för ett avslut på en 20 år lång och exklusivt nyskapande seriecykel. Men samtidigt kommer jag inte runt hur The Office-producenterna Lee Eisenbergs och Gene Stupnitskys serie Jury Duty, som jag trodde var en once in a lifetime-bedrift, kommit tillbaka med ännu en extremt avancerad omgång, Jury Duty Presents: Company Retreat. Efter Nathan Fielders The Rehearsal kan nog detta vara det mest produktionstekniskt komplexa tv-verket jag sett, trots att den på ytan lätt skulle kunna förväxlas med komediserier som just The Office eller Parks and Recreation. Och med detta följer också filosofiska insikter på en annan nivå, vilket jag kommer in på i recensionen här nedanför.

Så hur mycket tv-humor än leker med ytan och behöver dumheten – den här veckan är samhörigheten mellan humor och djup extra tydlig.

Vi ser detta just nu i The Daily Show with Jon Stewart också.

Den dagliga satirserien var en viktig del av mitt liv under en tioårsperiod fram till 2015, då Jon Stewart slutade strax efter att Donald Trump kommit nedglidande i sin förgyllda, fejkmarmorerade Trump Tower-rulltrappa för att lansera sin presidentkampanj (och markera början till slutet för världsordningen som vi känt den). Först nu fattar jag hur friktionsfri The Daily Show var då; hur lätt det var för Jon Stewart att satirisera amerikansk politik under Bush- och Obama-åren, eftersom han inte bara hade publiken med sig, han hade den enda publiken med sig … långt innan manosfären på Tiktok hade lockat bort hela hans publikåterväxt.

Nu när Larry Ellison har köpt CNN för att stöpa om den i auktoritär MAGA-riktning kan det vara på sin plats att påminna om att denna Trump-lojala oligark äger även Comedy Central, och inom överskådlig tid lär vilja stoppa grus i munnen på Jon Stewart – som aldrig gjort vassare, svårare tv än just nu.

Och på tal om saker som hör ihop – den som i dag fortfarande försöker hävda att »idrott och politik inte hör ihop« såg inte 2026 World Baseball Classic-finalen i tisdags. Inför fullsatta läktare i Donald Trumps Florida och tv-tittarrekord i både Nord- och Sydamerika fick USA, sjukt dramaturgiskt, pisk av Venezuela.

Scenerna som utspelade sig efteråt var något annat än de som utspelade sig när Japan vann den förra upplagan av baseballens mest prestigefyllda landslagsturnering. De ekade mer av Jesse Owens i Berlin, Tommie Smith och John Carlos i Mexico City, Muhammad Alis Vietnam-vapenvägran, Nelson Mandela på rugby-VM 1995, Colin Kaepernicks knäböjningar … och, ej att förglömma i dessa tider, de amerikanska universitetsamatörernas OS-seger över Sovjetkommunismen i Lake Placid.

Venezuelas seger i Miami var en hundvissla till ICE-jagade latinos i hela USA. Gör motstånd! Jon Stewart säger samma sak. Och faktiskt även Lisa Kudrow, som i finalsäsongen av The Comeback tar striden med OpenAI om Hollywoods själ. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Jury Duty Presents: Company Retreat (Amazon Prime Video)
2. The Comeback (HBO Max)
3. The Capture (BBC/HBO Max)
4. DTF St. Louis (HBO Max)
5. Hundarna (SVT Play)
6. The Pitt (HBO Max)
7. Rooster (HBO Max)
8. Shrinking (Apple TV+)
9. Paradise (Hulu/Disney+)
10. Oxen (TV2/TV4 Play)

Miraklen upprepas – Jury Duty matchar Nathan Fielder

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺📺

Här sätter den avgörande psykologiska spärren in: »Varför skulle just jag bli prankad av alla de här människorna? Jag står inte i centrum av detta.«

Jury Duty var en av 2023 års bästa komediserier, både sjukt rolig och produktionstekniskt djupt imponerande – inte minst genuint nyskapande, med samma galna dödsförakt som Nathan Fielders The Rehearsal:

Jag trodde ärligt talat inte det skulle vara möjligt att göra en säsong 2. Men Jury Duty Presents: Company Retreat är ju inte heller ännu en fejkad rättegång. Det är bara det yttre konceptet som är detsamma: man har i en rigoröst riggad casting-process hittat en perfekt vanlig person att sätta i ett helt fiktivt sammanhang, utan att tala om att det är fiktivt. Killen är den enda som inte vet om det – resten är skådespelare med starka manus och ännu starkare improv-skills.

I säsong 1 hittade man den vanliga personen genom att kalla honom till jurytjänstgöring i en rättegång; i säsong 2 genom en jobbannons – ett kaliforniskt familjeföretag som tillverkar heta såser sökte en assistent till HR-chefen. Och bland alla som sökte hittade man Anthony Norman.

Inte minst erfarenheterna från S1 har gjort serieskaparna stensäkra på vad man söker i de sökande. Och Norman är ett fynd: en dröm att anställa för vilket företag som helst, extremt trevlig, älskvärt chill men samtidigt framåtlutat kreativ, positiv attityd utan att det blir påklistrat, otroligt flexibelt servicesinne. Just det här såsföretaget finns inte, men jobbet är desto mer krävande. Kollegerna är mer eller mindre bisarra karaktärer hela högen. Och Norman kastas rakt in i galenskapen när han måste hjälpa till att hålla i trådarna på den årliga konferensresan, som spårar ur och skenar åt alla håll, varje dag.

Teamet bakom – serieskaparna och manusrumsledarna (och tidigare The Office-producenterna) Lee Eisenbergs och Gene Stupnitsky, showrunnern Cody Heller, huvudregissören Jake Szymanski – åstadkommer flera mirakel här:

• Serien är en triumf för amerikanskt skådespeleri. Skådisarna får ju inte kännas igen utan måste hittas utanför allfarsvägarna. Och man lyckas praktiskt göra en skitkul sitcom i The Office- och Parks and Rec-stil utan att den verkliga personen som inte är invigd inte märker det. Hur är det möjligt?
• Delvis finns förklaringen i tempot och drivet i händelseförloppet: Anthony Norman hamnar mitt i ett kaos och tvingas oavbrutet att reagera på allt. Och även om händelserna är galna är de inte bara inkastade från höger och vänster, allt är noga planterat och uppbackat av allt annat som sker både nära och i periferin.
• Och här är nog nyckeln: det är ju inte bara Anthony Norman som reagerar. Alla skådespelare reagerar med liknande känslor. Och de interagerar med varandra på samma sätt oavsett om Anthony Norman är nära dem eller i periferin. Anthony tänker nog flera gånger att »det här är ju bara för sjukt, driver de med mig?«, men när alla andra, som också jobbar på företaget, reagerar med honom, sätter den avgörande psykologiska spärren in: »Varför skulle just jag bli prankad av alla de här människorna? Jag står inte i centrum av detta.«

Allt detta är otroligt intressant att iaktta och fundera över, men här finns fler filosofiska meta-lager. Ett är att Anthony Norman visar vad det innebär att vara balanserad och normal i en allt vildare och galnare värld – ett flerdimensionellt experiment i politisk tidsanda. Ytterligare ett är den sociala acceptansen människor emellan: trots att karaktärsgalleriet är absurt urspårat boostar Jury Duty tron på mänskligheten och det goda inom oss. Inte minst för att Anthony Norman aldrig reduceras till något dolda-kameran-offer utan snarare lyfts av iscensättningarna och blir hjälten i serien, den man som tittare älskar att identifiera sig med (snarare än någon som får en att rodna).

Säsongen består av åtta avsnitt, jag har sett de tre som hittills kommit upp på Amazon Prime. Jag kompletterar recensionsomdömet efter finalen, som släpps den 3 april. ♦

Lisa Kudrows mästerverk når kuslig final efter tjugo år

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Säsongen utvecklas snart till ett slags vilsen katharsis – för Valerie Cherish, för tittaren, för film- och tv-industrin, för det liberala USA.

När The Comeback kom 2005 hade det bara gått ett år sedan Friends sista avsnitt och ingen förväntade sig något sådant, så nära inpå, av den breda sitcom-stjärnan Lisa Kudrow: en extremt bitsk Hollywoodsatir som också hade ett psykologisk skärpa i karaktärsteckning och dialog som fick mig att tänka på John Cassavetes Opening Night – det var liksom samma teatrala formel av narcissism plus skam plus performativ självinsikt, fast uppdaterad som modern mockumentär.

Nio år senare, 2014, kom säsong 2 om Kudrows narcissistiska, naiva men också rörande öppna och sårbara Valerie Cherish, one-hit wondern som lever på de allt svagare svallvågorna från hennes gamla sitcom, men nu får kommersiell vittring igen i meta-dokumentärernas minerade gränsland. Många av scenerna är fortfarande oförglömliga.

Samtidigt som The Comeback ironiserar över dokusåpor, agenturer, journalister, hangarounds och hela Hollywood, hela livsstilen, hela den televiserade civilisationen som vi känner den, är den en privat känslomässig storm. Ett tidlöst ödesdrama som fördjupades under säsong 2 med ett absolut hudlöst samspel mellan Kudrow och Damian Young i rollen som hennes tappert följsamma make.

Och i dag är det premiär för den avslutande säsong 3, tjugo år efter seriestarten. Vad som till en början ser ut som en smått förväntad rak fortsättning på Valerie Cherishs limbo-liv som föredetting, med hyfsade intäkter som B-kändis, utvecklas snart till ett slags vilsen katharsis – för Valerie Cherish, för tittaren, för film- och tv-industrin, för det liberala USA. Föremålet för den dödliga satiren är nämligen hotet från AI och streamingekonomins nedskärningar i det känsliga läget efter de stora Hollywoodstrejkerna 2023, med allt fler långtidsarbetslösa skådespelare och manusförfattare och en tv-bransch under politiskt hot.

Eftersom förhandsvisningen vi kritiker fått till stor del består av arbetsversioner där delar av dialogen ersatts av skyltar och liknande har jag så här långt nöjt mig med att se de tre helt färdiga avsnitten, samt av ohejdbar nyfikenhet hoppat fram till Lance Barbers återkomst som mobbar-showrunnern Paulie G i det femte avsnittet (fantastisk!). Framför allt är AI-tematiken kusligt bra. Men jag skriver mer om detta när jag sett serien till det, tar jag för givet, bittra slutet. ♦

Dansk konspirationsthriller tillbaka med mer sevärd S2

Säsongspremiärbetyg 📺📺📺⬜⬜

När allt ljus återigen riktas mot den politiska konspirationen (benämnd »Danehof« och grundad på 1400-talet!) är jag fullständigt med på tåget igen.

När jag återvänder till danska thrillerserien Oxen, nu när säsong 2 finns på TV4 Play, blir jag genast jättesugen på att fortsätta se den trots att jag minns besvikelsen från säsong 1.

Seriens hittills största moment var i slutet av förra säsongens andra avsnitt, när det avslöjades att den danska säkerhetspolisen hade kommit en auktoritär statskupp på spåren, med sittande ministrar bland de edsvurna … Jag tänkte direkt på hur högerextrema statskuppare massarresterades i Tyskland 2022, och på de allt fler hoten mot den bräckliga västdemokratin.

Besvikelsen bestod sedan i att S1 knappt återvände till detta tema utan krymptes ner till en mycket mindre story om ett frimurargäng som haft ihjäl en prostituerad och därefter utfört ytterligare ett gäng cover up-mord. Det gjorde mig också extra känslig för både logiska luckor och löjeväckande överspel (till och med från säkra aktörer som Birgitte Hjort Sørensen och Josephine Park). Bara en sån sak som att danska Säpo skötte sin utredning på ett konferenshotell, som diverse protagonister och antagonister också bodde på, eller i nära anslutning till (det vill säga i skogen intill, där seriens hjälte, en trasig soldatveteran spelad av Jacob Lohmann, bor (för övrigt märkligt lik David Dencik i uttryck och röst).

Jag vet fortfarande inget om Jens Henrik Jensens kriminalroman som serien är baserad på, och jag vet att serieskaparna Mai Brostrøm och Peter Thorsboe aldrig gjort annat än generiska crime-serier tidigare (Livvakterna, Mordkommissionen och usla Modus), men när säsong 2 börjar och allt ljus återigen riktas mot den politiska konspirationen (benämnd »Danehof« och grundad på 1400-talet!) är jag fullständigt med på tåget igen. Och jag tycker att det så långt jag sett (två avsnitt) är både snyggt i scenlösningarna och spännande i intrigen.

Ni får mitt slutomdöme när jag sett hela säsongen. ♦

Hey, det här var ju bara början! Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag recensererar Deadloch, Sönderfallet, Veronika, Love & Death, Elsbeth, Lynley, Den natten och Där solen alltid skiner. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista. Bli betalande medlem!