[261] »Hundarna är Tunna blå linjens galna, kaotiska motsats«

Såret i Bojans själ

Det blir mitt 14:e fotbolls-VM i sommar. Eller inte. Fotbolls-VM 2026 blir ju för Trump ungefär vad Berlin-OS 1936 var för Hitler, och kanske hade det varit lättare att följa ett blågult landslag om det varit Ukraina som gått vidare i stället. Men jag är ju bara människa … jag menar, innan Gyökeres bombade upp bollen i nättaket sent i tisdags kväll tyckte jag det kändes självklart med tv-bojkott. Nu – det kan inte hjälpas – tonar i stället GES upp i bakhuvudet.

Viaplays expertkommentator Bojan Djordic kommer inte att få följa med till VM. Det är ju SVT och TV4 som har rättigheterna. Men i Bojans värld är det nog en komplott mot honom personligen. Se detta inslag ända till det bokstavligen bittra slutet så förstår ni vad jag menar:

Bojan Djordic är förstås tv-guld. Men för honom själv har det inte känts guld, alla gånger. Efter det episka bråket med Janne Andersson 2023 slutade han prata med medier utanför Viaplay-sändningarna, frånsett Söndagsintervjun i P1 där han förklarade händelsen med att »det var den 17-årige Bojan som stod där i studion« med en projicerad känsla från Janne och gänget att »du är inte en av oss«.

Samma tema kom tillbaka i det bisarra inslaget med Frida Nordstrand förra veckan, inför Ukrainamatchen, men nu var det snarare den 10-årige Bojan som stod där, med blicken förmörkad och bedrövad av krigsminnen. Bojan är inte bara tv-guld, han är också en sårad själ som aldrig läker inombords.

Det var för övrigt min svenska favoritpodd Della monde som uppmärksammade mig på Bojans och Fridas samtal. Jonatan Unge och Simon Chippen Svensson agerade tv-kritiker i senaste avsnittet, när de hoppade vidare från Bojan-analys till SVT:s nedläggning av Hotell Romantik, och citerade en P4 Sjuhärad-intervju med en tidigare deltagare som vill se »Love is Blind för äldre« eftersom hon »tänder på röster« …

… samt nådde slutsatsen att Hotell Romantik är ett »obehagligt program fyllt av jättekåta äldre personer som inte kan hantera det«. Hm … har inte sett programmet, men tycks vara tv-guld av ren Bojan-karat.

Här är gratissmakprovet av nämnda Della monde-avsnitt, men det är verkligen värt den lilla kostnaden att låsa upp betalväggen. ♦

Bäst i tv-världen just nu

1. Hundarna (SVT Play)
2. Jury Duty Presents: Company Retreat (Amazon Prime Video)
3. Privilèges (HBO Max)
4. DTF St. Louis (HBO Max)
5. The Comeback (HBO Max)
6. Something Very Bad is Going to Happen (Netflix)
7. Under Salt Marsh (SkyShowtime)
8. The Capture (BBC/HBO Max)
9. Uniformen (DR/SVT Play)
10. The Pitt (HBO Max)

Har vi någonsin sett en bättre svensk säsongsfinal?

Säsongsfinalbetyg: 📺📺📺📺📺

TVdags-alumnen Tobias Norström förde i sitt oumbärliga popkulturella nyhetsbrev Journalen för tre veckor sedan ett resonemang om att SVT-advokatserien Hundarna (som jag premiärhyllade här) »inte kan låta bli att i varje intrig gå ett steg för långt«, och att detta gör den »till en sämre och framförallt mindre relevant berättelse«. Norström radar upp exemplen:

Det räcker inte att en av advokaterna stressar så mycket att han har problem med magen, han måste bokstavligen bajsa på sig i mötet med en klient. En pågående otrohetsaffär mellan två advokater som samtidigt står mot varandra i rättssalen är inte nog spetsigt, den ena måste dessutom ha potensproblem. En advokat kan inte bara försvara en mordmisstänkt 15-åring vars hela framtid står på spel, advokaten ska dessutom sätta sig i knät på en kriminell gängledare och motarbeta sin egen klient.

Slutsatsen blir att »människorna som är hela rättssystemets kött och blod inte skildras som just människor utan som karaktärer i en dramaserie«.

Faktum är att serien växte ytterligare för mig när jag läste det och hade kvar det i huvudet under säsongsavslutningen i veckan. För mig blir dramakaraktärerna tvärtom människor just i denna översvämning av utmaningar som de åtta avsnitten lägger upp för både oss och skådespelarna.

Hundarna är motsatsen till Tunna blå linjen. Den enda småputtrande vardagen som existerar här är den hos supportrollerna på kontoret (Jesper Söderblom, Dona Hariri och Anders Jansson) som inte är direkt indragna i seriens tre dramatiska huvudintriger – den gängkriminella härvan samt de båda delägarnas relation respektive privatliv.

Den här serien skildrar en advokatbyrå som under en tid balanserar på en existentiell knivsegg. Hade vi fått se byrålivet på Matsson & Moradi gestaltat några månader tidigare hade vi kanske fått se den serie Tobias Norström hade föredragit. Björn Bengtssons karaktär kanske inte ens hade börjat bajsa på sig!

Men, för det första är det inte ovanligt att advokater periodvis lever på en knivsegg, och det förekommer att de gör det på en mer skruvad nivå än den i Hundarna – minns hur en toppjurist och före detta hovrättsdomare dömdes för ett (av två!) mordförsök på advokaten hon varit gift med … en historia vars ytterligare sjuka förvecklingar som skulle kännas för vilda för en dramaserie. För det andra ligger själva magin i en tv-serie som flyger inte i hur lugn och välbalanserad flygningen är utan hur den bemästrar turbulensen. Och ju mer turbulens, desto högre måste cockpiten och flygledartornet ta sin serie för att kunna landa den.

I fredags landade Hundarna för den här gången, med regissören och manusförfattaren Lisa Linnertorp som pilot. Och jag vet inte varför jag utformade rubriken här ovan som en fråga. Det här var tveklöst den bästa svenska säsongsfinalen jag sett. Ett mästerverk som när det kulminerade faktiskt fick mig att gapskratta och storböla under en och samma scen: när Arvin Kananian duschade bajsrumpan på Björn Bengtsson på kontoret (ja, självklart var Kalles fysiskt påträngande stressmage mer än en, hm, krystad effekt).

Mest exalterad var jag nog under galamiddagens konfrontation mellan Bengtssons berusade pristagare och hans nemesis, Karl Linnertorps åklagare. En uppgörelse mellan två vitt skilda nyanser av dialekt och frisyr (»du med din finskånska och snedbena!«) som i grunden gällde nyckeln till huvudintrigen – men här drar jag min spoilergräns. Har ni inte sett avsnittet måste ni gå in i det ovetande om de sista turerna kring rättegången mot Ken Rings gängledare.

Min absoluta favoritplottvändning var dock Oscar Winges (Kit Walker Johanssons) halvt planerade, halvt improviserade, halvt spelade utväg, när Kalle konfronterade honom med Advokatsamfundets erinran. Det fick mig att tänka på hur Sons of Anarchy alltid avslutade sina säsonger med ett osannolikt smart »play« som vände på allt. Med skillnaden att Oscar Fucking Winge bara behövde ett par minuter där Jack Teller brukade behöva en vecka.

Jag skrev nyss om galamiddagsscenen att den nog var den som gjorde mig mest exalterad, för tvärsäkert kan jag inte kora en favorit. Många scener konkurrerade om känslopeakarna. Tre hödjpunkter till: hela Winge och Ayub-upplösningen (Seddik Radjai, vilken debut!); Michaela Thorséns slutliga utbrott i rollen som Kalles fru, Mariams leende men extremt bestämda avvisning av Oscar.

För några veckor sedan, efter att ha sett det fjärde avsnittet, frågade jag Lisa Linnertorp om scenen där Vivianne Treschows Chanette kallar Sasha för »narcissist«, som något självklart, obevekligt, när jag dittills hade sett honom som en empatisk person. Hon svarade att »Chanette slänger sig med det uttrycket, som ju många gör – Sasha är inte mer narcissist än någon annan, men han och Chanette blir toxiska med varandra, har en väldigt stark connection som de båda har svårt att värja sig mot – men de sårar också varandra.«

Och Sashas empatiska sidor djupnade rejält mot slutet av serien. Först när han försökte avsäga sig våldtäktsmålet, men framför allt i duschscenen med Kalle i slutet.

En sista scen jag vill nämna är en till synes anspråkslös övergångsscen i det näst sista avsnittet, där Björn Bengtsson och Tiril Wishman duckar under regnet medan de tar sig tillbaka från Amir-rättegången till kontoret:

Jag fick gåshud. Det är så sällan man ser riktiga regnscener i svenska tv-serier, det vill säga där det bara råkar regna i en sekvens. Jag var tvungen att fråga Lisa Linnertorp även om detta. Här ger hon oss storyn bakom regnscenen:

»Jag och Maja [Dennhag, fotografen] älskar regn och blöta gator men det är extremt kostsamt och kan därför inte skrivas in det i manus, särskilt inte när det gäller så små scener … då skulle produktionen få tuppjuck! Så för oss var det fullständig jackpot att det spöregnade! Scenen är tagen precis utanför där vi filmar advokatkontoret, och produktionen ville kasta om scenerna och filma interiört för att vänta ut regnet, men jag och Maja stoppade det och körde bara på! Jag älskar också den scenen, tycker det ger så mycket att Tilde och Kalle liksom även är fysiskt hukade – både Amir och vädret är krafter de inte rår på och bara måste anpassa sig efter.«

En fin not att avsluta på, tycker jag, för att också lyfta fram både det subtila i Hundarna och att den äkta vardagen också finns där, på riktigt. ♦

Jon Hamms flaggskeppsserie ett haveri bortom räddning

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Brådstörtade ihopknytanden, ideliga voiceovers med slirigt simpla sensmoraler, och till slut, efter en sista lång kollage-monolog, en sövande cliffhanger.

Jag kan fortfarande helt och fullt stå för min positiva Your Friends & Neighbors-recension från förra året. Jag inledde den ju med att uppge att jag bara hade fått sju av tio avsnitt från Apple, och sett de första fyra – som var riktigt bra, vuxna, intressanta, underhållande. Sedan avslutade jag recensionen med att det skulle »bli spännande att se vart det tar vägen under andra halvan«.

Well, det blev det inte. Apples högprofilerade Jon Hamm-serie närmast havererade under andra halvan. Eller, det gick först långsamt utför – angelägenheten förtvinade – för att sedan tappa allt i finalen. Jag satt bara och gapade sista timmen inför hur man lät knyta ihop allt i intrigen via tre, eller om det var fyra, långa voice over-monologer, och i praktiken i tredje person.

Nu är säsong 2 här, och fortsätter med monolog efter monolog efter monolog. Jon Hamm måste ju nästan ha tillbringat lika mycket tid i ljudstudion som på set. Han försöker variera sig, ökar tempot ibland, men det är konstlat, låter som om han gett upp seriens substans och går på rutin.

Historien upprepar sig med lite variation. Ett nytt krösus-dödsfall, ett lik att göra sig av med, en cover-up som måste iscensättas, samtidigt som Hamms huvudkaraktär av egentligen rätt oklar anledning bara »måste« fortsätta sin juveltjuvkarriär. Den subversiva känslan av moraliskt uppvaknande mitt i nihilismen, som var så bra i början av serien, finns kvar blott som en markering nu. Och samma sak med familjerelationerna – de pågår för att serien fortfarande pågår, varken mer eller mindre.

Den här gången har jag bemödat mig med att se klart hela säsongen, och även finalen upprepar sig: brådstörtade ihopknytanden, ideliga voiceovers med slirigt simpla sensmoraler, och till slut, efter en sista lång kollage-monolog, en sövande cliffhanger. Spoiler: liket hittas av en fiskare. Hur mycket pengar får Jon Hamm för att hålla skenet uppe i ännu en säsong? ♦

Spännande dansk take på Blue Lights-konceptet

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

En serie om nedbrytande kåranda och polisens behov av, men handfallenhet inför, komplexa synsätt.

Nya danska Uniformen börjar precis som Blue Lights med ett högdramatiskt polisärende som, med utzoomad kamera, visar sig vara ett träningsmoment på polisutbildningen. Och fortsätter sedan med ett Alfons Åberg-grepp: nya aspiranter ses i aulan och hälsar på varandra, nya rektorn kommer in och håller tal – och kör den gamla klassikern från Gunilla Bergströms Var är Bus-Alfons? om att »om ni är nervösa kan jag säga att det är jag också«.

Där känner jag att … det här är ju Bullen-film? Varenda detalj i varje händelse rakt genom hela premissen är den förväntade. Som om det vore AI-skrivet på enklaste prompt.

Men ett par avsnitt senare är jag faktiskt fullständigt fast.

Den inledande enkelheten och det breda tilltalet krattar bara manegen. Den ska ju vara en arketyp: den typiska polisskolan (här i Köpenhamnsförorten Taastrup, granne med Bröndby där verklighetens stora polisutbildning är belägen), de typiska konflikterna, samma som alla aspirantklasser går igenom. Tonen är lite Tunna blå linjen från andra sidan sundet.

Jag gillar tryggheten i det, och tryggheten också i att hela ensemblen är en tv-arketyp, och att i stort sett hela ensemblen är kändisar även för en svensk tv-publik: Lena Maria Christensen i huvudrollen som nya rektorn; Peter Ganzler som den gubbiga veteranläraren som såklart också sökte rektorstjänsten och nu sätter sig på tvären; Jakob Cedergren som rektorns man, också polis, och elevhandledare, som hon separerat ifrån samtidigt som hon inleder en trevande relation med Simon Sears internutredare; och Jacob »Oxen« Lohmann som chefen på Taastrups polisstation, där man hårdutnyttjar praktiserande poliselever … vilket också skapar det bärande dramat i serien: praktikanter som jobbat fler nätter i rad än vad som är tillåtet orsakar en dödsskjutning, varpå internutredningen som följer blir en riktigt snårig historia med många förvecklingar och komplikationer, politiska, juridiska och privata.

Och här hittar vi också ensemblens unga garde, egentligen seriens centrum. Jag känner bara igen Gustav Dyekjær Giese sedan tidigare – här spelar han polisaspiranten som ville plugga på Jylland men placeras i samma förort där han lillebrorsa börjat langa droger. Men det är Soheil Bavi som träder fram som huvudperson bland de yngre; plågad av dödsskjutningen men omgiven av krav på lojalitet. Men bäst är ändå Lena Maria Christensens rektor, en subtil karaktär – etisk men naiv, samtidigt smart och yrkesskadat misstänksam, försöker ligga steget före polisledningens mansmaffia utan att veta om hon lyckas.

Uniformen är, precis som sig bör, en serie om nedbrytande kåranda och polisens behov av, men handfallenhet inför, komplexa synsätt (typisk, och typisk dansk, kommentar: »… sånt här politiskt korrekt kvote-piss …«). Men seriens framgångsformel är hur imponerande tajt den pusslar ihop personintrigerna – alla har med varandra att göra i olika mönster av beroenden och lojaliteter, lögner och svek, kärlek och konflikter. Det kanske är därför regissören och klipparen valt ett återkommande grepp för scenväxlingarna, de liksom saxar in scenerna i varandra.

Det är ju också därför ramen behöver vara så rak och enkel. Så att vi kan orientera oss i virrvarret.

Uniformen är skapad av Oscar Giese och Anders August – Giese skrev ett avsnitt av halvhyggliga Legenden förra året, och gjorde härligt stökiga 2 dygn; August har skrivit några Arvingarna-avsnitt, vilket är en god merit, samt skapade och skrev Follow the Money. ♦

Hey, det här var ju bara början av brevet! Fortsatt innehåll bakom betalvägg: jag skriver om Backrooms, Wild Cherry, Hamlet på Elverket, Tove Janssons skivsamling, Wigwam, Lance Hedrick, Youtube-hyllning m.m. Avslutar som alltid med mitt soundtrack till tv-veckan som spellista … inte! Där blir det ett gästspel i dag. Bli betalande medlem!