[82] »Joe Weisberg är tillbaka!«

Denna vecka: The Patient, The Americans, Slow Horses, Tulsa King, Gangs of London, Ammo, Wednesday, Pandore, Barons och Drumvids.

Domhnall Gleeson gör årets skickligaste seriemördargestaltning i »The Patient«.

Denna vecka: The Patient, The Americans, Slow Horses, Tulsa King, Gangs of London, Ammo, Wednesday, Pandore, Barons och Drumvids.

Bäst i tv-världen just nu

The Patient (FX/Disney+)
A Friend of the Family (Sky Showtime)
The Split (BBC/SVT)
The White Lotus (HBO Max)
Gangs of London (Sky Atlantic/C More)
Elvira (Viaplay)
Ammo (Disney+)
Försvunna människor (SVT)
Bloodlands (BBC/C More)
Tulsa King (Sky Showtime)

»The Patient« med Steve Carrell – seriemördar-»In Treatment« av »The Americans«-skaparen

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜️

En vän som jobbar för en underrättelsetjänst (svensk, ska kanske sägas) skrattar bara åt mig när jag säger att han har mitt drömjobb. Han menar att de första som sållas bort är de som sökt sig till jobbet för att de sett för många spionfilmer. Tydligen hade ingen informerat Joe Weisberg, som kom från ingenstans (i alla fall för oss som missade hans två romaner på 00-talet) och skapade tv-historia med The Americans, en av 2010-talets allra bästa dramaserier under sex säsonger. I själva verket kom han från en hemligstämplad CIA-karriär – efter att ha drömt om att »bli spion« ända sedan han läste John Le Carré som elvaåring!

På detta svarar min vän, som aldrig sett The Americans, avfärdande att »då är det inte så konstigt att han slutade på CIA och gick till tv«.

Och det stämmer kanske. Weisberg fick spionjobb på CIA efter att ha undervisat på Yale om Sovjet och Kalla kriget, men slutade efter fyra år sedan han tröttnat på att byrån formade byråkrater, inte James Bond-karriärer.

Jag har känt stor saknad efter The Americans-finalen 2018. Joe Weisberg är en fantastisk serieskapare och manusförfattare, men också väldigt sparsmakad. Vilket vi kanske ska vara tacksamma för. I stället för att varva med producent- och avsnittsförfattar-gig fokuserar han på sina egna stora, kompromisslösa visioner.

**Steve Carell och Domhnall Gleeson som psykoterapeut och patient – eller fånge och seriemördare.**

I hans nya storverk The Patient, som nu når svenska Disney+ en månad efter finalavsnittet på FX i USA, spelar Steve Carell en psykoterapeut som blir kidnappad av en patient (Domhnall Gleeson), som inte klarat av att öppna sig under de vanliga sessionerna. Först när Carells Dr Strauss är fastkedjad i golvet i gillestugan vågar han säga som det är – att han är en seriemördare, som hoppas kunna få hjälp att bli av med de aggressiva tvångskänslorna.

Detta är, som ni förstår, en spännande premiss i sig. Men det stannar inte där. Över tio avsnitt vecklas båda huvudkaraktärernas familjesituationer ut i en alltmer komplex psykologisk studie om empati och psykopati, filosofi och psykiatri, familj och religion. Och även om serien till ramen är ett slags In Treatment-take på seriemördargenren, och har så mycket In Treatment-atmosfär att Joe Weisberg bara måste ha inspirerats av Hagai Levis serie, så rör den sig över större tid och rum, i fler miljöer och med fler rollgestalter. Jag tänkte att det är bäst att säga detta, eftersom alla bilder från serien ser ut som en teaterpjäs. The Patient är fullskalig, tro inget annat!

Dock finns kammarspelet här också, som ett av flera moment, och vilken pretentiös tv-auteur som helst hade kunnat falla för frestelsen att låta hela seriematerialet utspela sig i samma slutna rum (och sedan namedroppa Ibsen i femminuters Zoom-intervjuer). Men det hade varit klyschigt. Weisberg och hans The Americans-parhäst Joel Fields har vidsträckta konstnärliga anspråk med The Patient men undviker tack och lov tv-teaterns begränsningar.

I stället går de åt andra hållet och tar allt större filmiska risker under andra halvan av serien; gestaltar Dr Strauss hallucinationer om Auschwitz, till och med från gaskammaren, och hans inbillade kris-sessioner med sin egen avlidne terapeut. Först tycker jag att det är att gå ett steg för långt, att det hade räckt med alla gestaltningar av Carells minnesbilder av hustrun, som nyligen avlidit i cancer, och av barnen som både små och vuxna, i synnerhet sonen som han bär på en avgrundsdjup ilska mot för att ha blivit så fundamentalistiskt distanserad i sin judiska tro.

Andrew Leeds reconnectar postumt med sin mor.

Men när allt detta sedan faller på plats i de sista avsnitten är det så förtätat och insiktsgivande att jag nästan slutar andas, som ett av Domhnall Gleesons strypoffer. Detta börjar knappt tio minuter in i det åttonde avsnittet, till soundtracktonerna av George Harrisons demo-Dylan-cover Mama, You've Been on My Mind, och inleder en process där Carells egna omvälvande insikter sätter sig även i tittaren, och jag förstår att omvägen – inklusive hallucinationer – var den enda vägen att berätta allt detta och kunna ta ut hela svängarna i de psykologiska vändpunkterna. När det vänder för Carells karaktär, och för mig som tittare, blir det lite som när man i Min middag med André börjar ifrågasätta Wallace Shawns respekt för André Gregory. Det är sällan man ser så klinisk, eller i alla fall akademisk, psykologi i en tv-serie.

Vad gäller de svartvittfilmade Auschwitz-scenerna kan jag väl säga så mycket som att det inte är något subjektivt-impressionistiskt effektsökeri utan visualiserar Viktor Frankl, österrikisk-judisk psykiatriker som skapade den existentialistiska logoterapin utifrån sina upplevelser som överlevare av fyra koncentrationsläger fram till krigsslutet 1945. Det är först när jag förstår detta som jag inser hur hisnande välskrivet det är – så det skadar inte att ni vet om detta från början. Men denna teoretiska del är helt införlivad med dramat, helt i synk med en av de skickligast författade och skådespelade dialoger jag sett i år. Det slår gnistor mellan de psykologiska kontrasterna hos Carrells och Gleesons karaktärer. Den senare som en Dexter på fullaste allvar, med en mycket taffligare »code« och en rörande relation till kommersiell country. Vilket också är imponerande detaljerat skildrat, både hur och varför han uttrycker sig som en del av artisten Kenny Chesneys fan-community.

Jag är så glad att Joe Weisberg är tillbaka. Nu finns det väl risk att det tar ytterligare några år till nästa storverk, men det får det vara värt. The Patient är en av årets bästa serier. ♦

»The Americans« i Nacka

På tal om Joe Weisbergs återkomst med The Patient – ingen TVdags-läsare kunde väl höra nyheten om det ryska spionparet i villaförorten utanför Stockholm i veckan utan att tänka på The Americans. Och parallellen känns ännu tydligare, nästan läskigt skarp, när man läser om fallet i utländska medier, som inte maskar namn och bilder:

Det är också intressant att nu läsa om Weisberg-intervjuerna från tiden för The Americans-premiären 2013 (jag lägger in en av dem här nedan). Om det är någon som inte förvånas över att aktiva ryska spioner lever villaliv i Nacka 2022 så torde det vara Weisberg.

Hade jag varit svensk tv-produktionsbolag hade jag inte bara satt ett kreativt team på att börja skissa upp dramaserien om paret Skvortsov-Koulkova, jag hade kontaktat Joe Weisberg för en seriös debrief. ♦

Och medan vi avhandlar spioner …

**Hann inte recensera men väl skärmdumpa Jack Lowden och Gary Oldman i nya »Slow Horses«-säsongen.**

… så passar jag på att påminna om att den andra säsongen av Slow Horses har premiär på Apple TV+ på fredag. Jag blev lite besviken på slutfasen av den första säsongen (efter att ha lovordat inledningen) och har inte haft ork att se den nya säsongen i förväg, men såg i alla fall premiären i går och älskade den – kontrasten mellan digital samtid och skabbigt analoga London-miljöer är än mer förförisk än förra året. Samlar mig till recension när jag hunnit både se och smälta mer. ♦

Pangstart men snabbt tapp för »Tulsa King«

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Huvva vilken pondus Tulsa King rullar i gång med. Två tungviktare väger in med praktiskt taget allt de har: Sylvester Stallone i huvudrollen (och tv-debuten) som fängelse-muckande old school-capo, och serieskaparen Taylor Sheridan, fortfarande mest känd för Yellowstone med Kevin Costner men vars mästerverk är fjolårets Mayor of Kingstown. Med Tulsa King kombinerar han båda succéformlerna, det samtida kriminaldramat från Mayor of Kingstown med den filmiska mega-stjärnglansen från Yellowstone i och med en totalt typecastad Stallone.

**Halvvägs in i första avsnittet står »Tulsa King« på topp. Sedan tappar serien.**

Både Stallone och Sheridan har roligt med klichéerna. Fast kanske lite för roligt. Upptakten är sjukt bra, när Stallones förvisats från New York till Tulsa för att starta upp lite ohederlig gammal maffiabusiness i gänglösa Oklaholma, och han utan vare sig planering eller ansträngning kommer i gång med beskyddarverksamhet, beställer en ny svart Lincoln Navigator och anställer en chaufför … medan han fortfarande är på väg från flygplatsen. I love it. Tv-guld.

Men sedan blir det för mycket av det goda. Skämten om Uber och Iphone-appar inte bara haglar, samma hagelskurar repriseras flera gånger i de första avsnitten, och det räcker inte med att en 75-åring som suttit på kåken hela 2000-talet undrar varför han inte får sin dubbla espresso i en glaskopp, personalen måste också missförstå hans fråga som ett eko-medvetet klagomål. Där någonstans börjar jag som tittare tappa känslan för vilken sorts serie Tulsa King är. Den har definitivt drag av allt på en gång – hårdkokt maffiarulle, Stallone-action, dramedy, till och med romcom – men det är faktiskt rätt omdömeslöst ihopsatt.

När Stallones rollfigur Dwight Manfredi avslöjar för sitt första Tulsa-ragg (hans första över huvud taget på två och ett halv decennium) att han är 75 bast flyr hon fältet med onelinern »det är inte en age gap, det är en age canyon«, och då är det bara Sylvester Stallone jag ser i rutan, inte hans rollfigur.

Samtidigt är det underhållande. Illusionen bryts för ofta, men det är ändå bra goodtime-tv. Jag är fortsatt nyfiken på hur serien tar sig an utmaningen att sammansmälta Sylvester Stallone med larger-than-life-maffioson han spelar. Det måste kanske göras precis så här, precis på meta-gränsen. ♦

Gareth Evans når nya extremer när »Gangs of London« är tillbaka

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Det var i episod 5 allt lossnade för Gangs of London, under den första säsongen. Den hutlöst hårda storyn var bra, om hur varenda stor knark- och vapenhandlande klan i London börjar kriga om makten efter ett mord på över-partriarken, men både karaktärer och narrativa skeenden var för invecklade och utstuderade för att kunna funka på egen hand. Kittet som fick allt att hålla ihop var det spektakulära actionvåldet.

Och i femte avsnittet brast alla fördämningar:

Där nådde underhållningsvåldet sin fulla potential, höjde sig ännu en viktklass till supertyngd. Avsnittet var som en egen featurefilm mitt i serien, ett militärbeväpnat drama i en lantlig idyll med en stridskoreografi värdig en fulländad krigsfilm. Men så heter ju serieskaparen också Gareth Evans, som har få övermän i den action-koreografiska världen.

Resten av första säsongen rullade sedan vidare på samma höjd. Mellan avsnittens mångfald av smarta, generösa våldspeakar klarnade intrigen i takt med att de överlevande huvudspelarna blev allt färre, och till slut överträffade säongsfinalen precis allt annat i fråga om spelifierade våldsfyverkerier och fantasterier, både jämfört med tidigare avsnitt och med andra serier över huvud taget.

När säsong 2 nu kommit till C More vet vi allt detta från början: att Gangs of London är motsatsen till kriminalserierealism, i det närmaste en freeform-fantasi som bara fortsätter trappa upp och toppa allt.

Ändå blir jag inledningsvis lurad att underskatta den. Hur fan ska serien klara sig med en så stukad Wallace-klan, tänker jag – utan Joe Cole?

Well, kolla vad som händer i episod 3 på tisdag, säger jag bara … Och har ni hunnit se slutminuten av veckans avsnitt så vet ni redan det viktigaste. ♦

Norskt MÖP-drama med många bottnar

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Ammo är en norsk MÖP-dramathriller, tillika Disney+-originalserie, av och med Nicolai Cleve Broch, med uppbackning av Maniac-skaparen Ole Marius Araldsen. Ni känner säkert igen Broch från ledande roller i allt från Beforeigners till Morden i Sandhamn, men han har skrivit eget även tidigare – relationsdramat Oss emellan – och precis som då tycks nya serien bottna i ett ovanligt stort personligt engagemang. I båda fallen ett allmänmänskligt sådant, den här gången också storpolitiskt.

Nicolai Cleve Broch och André Sørum i familjevapenföretagets lojala ledband.

I Ammo spelar han en skicklig men lite tafatt och naiv tech-konsult som tycker han fått för lite cred för sina jobbinsatser (»assistkungen«, kallar han sig, självironiskt), och som hamnat i kylan efter att till slut ha tagit saken i egna händer och försökt köpa ett toppjobb hos en startup. Nu hankar han sig uppgivet fram som lärarvikarie tills han plötsligt erbjuds ett toppjobb hos Norges ledande vapentillverkare, som är nära konkurs men också världsledande på autonoma, fortfarande förbjudna, drönarvapen – som franska armén ändå är villig att testa på gerillan i Mali.

Det här är ju en väldigt schematisk setup, och jag har ingen aning om den har MÖP-kvaliteter på riktigt, eller om riktiga MÖP:ar skulle skratta åt den. Men det fina i serien, utöver rejäl dramatyngd hos en engagerad ensemble, är hur allt är sammanflätat med en knorr. Och med en komplikation för mycket hellre än en för lite.

Han är groomad för att bli syndabock. Det är också seriens främsta attribut: frustrationen och kittlingen i att vi som tittare förstår det han inte förstår, ser honom gå i fällan.

Vapenproducenten är ett i grunden lokalt familjeföretag, med många skeva lojaliteter och dolda agendor – bara där finns ett spännande drama att följa. Och Nicolai Cleve Brochs familj är också ett drama, med en komplicerad tonårsson med morbida fantasier – »i alla fall inga Columbine-vibbar«, säger Broch överslätande.

Och Brochs karaktär har en gammal universitetskamrat som driver en AI-startup utsatt för industrispionage från det stora vapenföretaget.

Samtidigt har kronprinsen i familjeföretaget en ny relation – med en underrättelseagent som börjar utreda den franska vapenaffären …

Och ovanpå allt detta har vi hela förloppet i Mali, med allt från kidnappning av en norsk biståndsarbetare till en massaker som i skrivande stund (jag har sett de första tre avsnitten) verkar bli starten för ett nytt privat helvete för Brochs huvudkaraktär. OBS, det är ingen direkt spoiler att skriva detta – att han är groomad för att bli syndabock är uppenbart redan tidigt i första avsnittet. Detta är också seriens främsta attribut: frustrationen och kittlingen i att vi som tittare förstår det han inte förstår, ser honom gå i fällan bara för att han så gärna vill ha ett vettigt jobb igen och känna att han bidrar hemma och inte förfaller än mer till irritationsmoment för sin fru (Rebekka Nystabakk, som var så bra i Twin för några år sedan).

Dialogen är ofta tankeväckande genom att inte säga för mycket. Som när tonårssonen skrivit en tortyrhistoria i skolan, hela familjen kallats till krismöte hos rektorn, och sonen till slut säger till föräldrarna, med bara en liten, liten Youtube-incel-touch: »Okej, jag lägger mig platt. Det är väl ändå det alla ska göra i dag.«

Samma sak med tafattheten hos Brochs huvudkaraktär. Kanske en smula överspelad i början, men det bästa är hur den kommer fram i »Kliché-Kjelle«-kommentarer som »en sak i taget …« och »det är mycket att komma ihåg…«.

Just nu står det och väger. Jag sätter en stark trea så här långt, inte omöjligt att den växer ut till en fyra. ♦

Familjen Adams-franchisen är död

Säsongsbetyg: 📺⬜️⬜️⬜️⬜️

Tim Burton har gjort många konstigheter i sina dagar men det här tar priset. Han regisserar de fyra första avsnitten av Netflix nya Familjen Adams-spinoff-serie Wednesday, men borde ha avböjt direkt efter läsning av serieskaparna och halvklåparna Alfred Goughs och Miles Millars taffliga manus.

**Jenna Ortega är kongenial i huvudrollen men har bara ett skitmanus och två felcastade föräldrar att jobba med.**

Någonstans i upplägget finns en hållbar grundidé: att göra en young adult-skol-skräckkomedi med ena benet i Harry Potter och andra i Sex Education. Men bara några få oneliners per avsnitt träffar i närheten av något mål, inget i intrigen engagerar, och finalen kommer helt utan klimax. Slutstriden är absurt rumphuggen (eller, om ändå en rumpa blivit huggen) och fullständigt fri från fantasi och finess. ♦

Jag pudlar om »Pandore« – förlåt om jag fick er att titta!

Seriebetyg: 📺⬜️⬜️⬜️⬜️

Jag var ju försiktigt positiv till inledningen av belgiska politiska thrillern Pandore förra veckan, så nu när jag sett hela säsongen måste jag be om ursäkt och revidera betyget. Serien håller inte alls. Inte för att den är förutsägbar utan för att manusförfattarna fått för sig att man kan skapa komplexitet bara genom att låta karaktärerna hatta hit och dit mellan tittarsympatier och antipatier. Ingen är bara ond eller bara god, men inte för att karaktärerna är tredimensionella utan för att de är pappfigurer som fladdrar runt och hamnar uppochner ibland. Glöm! ♦

Surfing är alltid snyggt men »Barons« är en besvikelse

Seriebetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Jag hade sett fram emot Barons, som har svensk premiär på C More i dag – en dokudramaserie om den moderna australiska surfscenens mytiska födelse under 1970-talet. Jag tänkte Lords of Dogtown mixat med hela den klassiska surfpopkulturen som fond, från The Endless Summer till Breath, fast med affärsjournalistisk inspiration från den nya vågen av biografiska tech-dramer som Super Pumped, WeCrashed och The Dropout.

Det var ju en fantasi som hette duga.

Vad vi får är en snygg och sexig men utslätad såpa som låtsas som om de kriminella kopplingarna till de australiska surfdynastierna inte existerade – här är, så att säga, knarket endast för eget bruk.

Men helt lottlös blev jag inte. Serien fick mig att leta upp passionerad läsning i stället, länkar här nedan. ♦