[83] »Nummer sju, Mr Lambs favorit, dubbla nudlar?«

Ny form, nya funktioner.

Jag har lämnat Twitter-ägda, nedläggningshotade nyhetsbrevsverktyget Revue till förmån för Ghost. Nu fungerar hela arkivet som en vanlig blogg, och betalande prenumeranter kommer åt äldre poster utan att behöva beställa dem i epostform. Brevet fortsätter att komma som vanligt, men läs hellre webbversionen – lättåtkomligare än tidigare, snyggare … och med rättade korrfel! :)

Eftersom det är nypremiär öppnar jag upp dagens brev för alla. Sedan gäller det gamla vanliga: för att få brevet varje söndag, och full tillgång till allt i bloggen, krävs ett betalabonnemang.

Denna vecka: Slow Horses, A Spy Among Friends, The Calling, Toppen, Faking Hitler, Pørni, Dumpad, Så mycket bättre, Flack, Off Grid/Vite in Fuga, Kronprinsen som försvann, Carina Bergfeldt, Ancient Apocalypse och SAS Rogue Heroes.

Bäst i tv-världen just nu

1. Slow Horses (Apple TV+)
2. The Patient (FX/Disney+)
3. The Calling (Peacock/SkyShowtime)
4. A Friend of the Family (SkyShowtime)
5. The Split (BBC/SVT)
6. The White Lotus (HBO Max)
7. Elvira (Viaplay)
8. Faking Hitler (RTL/Lionsgate+)
9. Gangs of London (Sky Atlantic/C More)
10. Ammo (Disney+)

Nu måste »Slow Horses« bli en långkörare – det finns tio böcker till om Jackson Lamb och MI5:s frysbox

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Tv-världens största svin? Gary Oldmans depraverade spionchef Jackson Lamb i Slow Horses är en kandidat. I nya säsongens fjärde avsnitt lovar han att skydda en utsatt informatör och skriver ett telefonnummer på en lapp. »Är det ett safe-house, får jag ny identitet?« frågar informatören. »Du hälsar bara från mig och säger ›nummer sju‹, så är de hos dig inom en halvtimme«, säger Lamb, ger en klapp på axeln och går. Informatören, som fruktar för sitt liv, ringer direkt. Rösten i telefonen svarar:

»Nummer sju, Mr Lambs favorit? Dubbla nudlar?«

Spiongenren är tillbaka på toppen av tv-världen, som sig bör i denna putinistiska tid. Det innebär också att den är så konkurrensutsatt att det kanske inte längre räcker med en högkvalitativ Falsk identitet eller Homeland. Nyare highbrow-spionserier bygger på romaner med extra knorr på upplägget, som Thomas Perrys pensionärshjälte i The Old Man. Eller som Mick Herrons romansvit om knarrigt nedgångna Slough House i London, en straffkoloni för MI5-spioner som gjort bort sig i tjänsten men av formella skäl inte kan sparkas, utan i stället får sitta av tiden med extremt nedprioriterade arbetsuppgifter som att städa register, dubbelkolla tio år gamla datalistor och springa med bud. Förhoppningen är att de säger upp sig självmant. Men märkligt nog – trots skitjobb och ännu skitjobbigare chef – skapas en lojalitet hos det trasiga, tilltufsade gänget. Deras spionhjärnor är fortfarande påkopplade, instinkterna intakta, och drivkraften är att någon gång få återgå i ordinarie tjänst (kommer aldrig att hända, har vi förstått).

Delvis därför, och delvis för att Jackson Lambs långa gränslösa spionliv kräver ständig eftersläckning, uppstår en småfumlig men fullt funktionsduglig underrättelseverksamhet – till samtliga inblandades förtret. MI5 hatar det, Jackson Lamb hatar det, hela Slough House hatar det.

Detta är ett av flera skäl till varför fallen Slough House tar sig an är så jäkla underhållande (och nu pratar jag om böckerna lika mycket som om tv-serien, som avverkat två av romanerna … ett tiotal återstår!): oftast en oplanerad kombination av tillfälligheter, slavgöra från »the park« (MI5-högkvarteret), Jackson Lambs gamla oplockade gäss samt reella hot mot rikets säkerhet.

Fallet i den nya säsongen (baserad på bok nummer två, Dead Lions) är just en sådan perfekt storm av gamla mappar och nya hot, levande och döda agenter, och ryssar, ryssar, ryssar … i gamla och nya »Londongrad«. Och i detta, i intrigen, steppar serien upp från premiärsäsongen, då jag tyckte att själva handlingen inte fördes framåt lika bra som i böckerna utan hamnade lite i skuggan av Jackson Lambs trasiga strumpor. När det ska bli tv-drama överskuggas lätt historierna av genialiteten i att låta Slough House stå för en avig, analog spionromantik i skuggan av det blänkande moderna MI5.

Men i säsong 2 hamnar allt rätt. De parallella plottarna växeldrar och låter nyfikenheten gro och spänningen växa, och det ryska temat fungerar bättre än förra årets inhemska terrorism – invasionen i Ukraina må ha gjort en del av oligark-förutsättningarna obsoleta, men både sleeper cell-temat och den adderade geopolitiska energisäkerheten är ju högaktuella ämnen.

De första två avsnitten av Slow Horses andra säsong finns nu på Apple TV+, resten av de sex avsnitten släpps ett i veckan. ♦

Och till jul kommer nästa britt-spionrökare …

… och den är ännu mer hypad än Slow Horses. ITV-retro-serien A Spy Among Friends om Kim Philby-fallet, sportar nämligen en total all star-cast med Damian Lewis, Guy Pearce, Anna Maxwell Martin och Adrian Edmondson i spets.

Serien har brittisk premiär om en vecka men fick fina recensioner redan i oktober, då den visades på London Film Festival. Jag skriver mer när det närmar sig svensk premiär dagen före julafton.  ♦

David E Kelley, Barry Levinson, »Rubicon«-skaparen Jason Horwitch … endast ren nobless bakom »The Calling«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Velar fortfarande om det här säsongsbetyget. Men min tv-själ vill sätta en fyra, så jag kör på det. Och det ska sägas att om det är någon av veckans nya serier jag obsessat kring så är det The Calling.

Ni vet antagligen redan hur mycket jag känner för David E Kelley, även om han praktiskt taget klyvts i två serieskaparpersonligheter de senaste åren – jag skrev utförligt om det i nyhetsbrev [54]: samtidigt som han blivit pånyttfödd som HBO-gigant med bestseller-tevefieringar som Big Little Lies har han fortsatt att göra tv även i sin äldre, brokigare stil, med flera serier som, i alla fall för oss oldschooligare Kelley-fans, utklassar de slickare streamingsuccéerna. I synnerhet The Lincoln Lawyer, som i våras plötsligt seglade upp som det bästa han gjort sedan 00-talets Boston Legal (min jättehyllning till The Lincoln Lawyer finns här).

Det formatmässigt intressanta med The Calling är hur den i ton och tilltal hör till den äldre, älskvärdare Kelley-kategorin, men i upplägget är både och. Amerikanska kritiker har kategoriserat serien som en procedural, men det stämmer inte. Säsongens åtta avsnitt är snarare två miniserier om fyra avsnitt vardera, och inom den ramen är upplägget mer jämförbart med The Undoing och Anatomy of a Scandal. The Calling är dock betydligt bättre skriven än dem, och har samma rika mänskliga myller och primetime-tempo som Goliat, Boston Legal och Chicago Hope, för att räkna bakåt i Kelleys karriär.

The Calling bygger på israelen Dror Mishanis bokdeckare om Tel Aviv-mordutredaren Avi Avraham, och Kelley har gjort flera smarta förändringar i grundmallen. Miljön är i stället New York, där Avrahams ortodoxa tro (och oortodoxa tro på sin intuition) blir mer effektfull. Även i de mindre detaljerna är överföringen fingertoppskänslig – böckernas lite krystade meta-diskussioner om kriminallitteratur blir i serien i stället en Law & Order-guilty pleasure hos Juliana Canfields poliskaraktär, och som bollas mellan henne och Jeff Wilbusch i huvudrollen.

Säsongen avhandlar Mishanis två första böcker i Avraham-kvartetten, Utsuddade spår (som vann Svenska Deckarakademins pris 2013) och Okänt hot, och är på det stora hela bättre exekveringar av intrigerna än böckerna, utan Mishanis ideliga pretentiösa stickspår (om ni har läst den första, mest kända boken i serien så gissar jag att ni uppskattar informationen att huvudpersonens outgrundliga resa till Belgien inte överlevt transfern till tv).

Kelley har skrivit de fyra första avsnitten, min gamla storfavorit Barry Levinson har regisserat de första två. Masterclass-nivå i genren. Och sedan blir det inte direkt sämre av att Kelleys gamla parhäst löser av – Jonathan Shapiro, som varit med hela vägen från The Practice via Boston Legal och senast skapade Goliat – ihop med en av TVdags största favoriter genom tiderna, Rubicon-skaparen Jason Horwitch.

Manus och regi bidrar förstås starkt till att man fastnar så för praktiskt taget alla karaktärer i de psykologiskt komplicerade fallen, och nästan följer dem parallellt som egna små relationsdramer, både inom och utanför ramen av polisutredningen. Men även casten är otrolig. Och då menar jag inte främst Wilbusch och Canfield i de ledande rollerna utan supportlistan – jeesus vad många favoriter! Steven Pasquale, Constance Zimmer, Michael Mosley, Noel Fisher, Ben Shenkman, Tony Curran …

Jeff Wilbusch är mer av en tough cookie, tycker ofta han känns distanserad, men i The Calling faller detta rentav på plats som en kvalitet. Hans kyla är kanske en konsekvens av att vara djupt religiös i ett gudlöst yrke, men den är också både ett privat skal och en professionell metod. Wilbuschs Detective Avraham har en attraktiv Chris Isaak-aura som i förhörsrummet blir en intensiv uppvisning i kontrollerad passiv aggressivitet – i det närmaste hypnotisk. André Braughers Detective Pembleton har möjligen fått en överman.

Det är också en fint skavande kontrast att Avraham tar extrema, rent oetiska risker och gärna ljuger folk rakt i ansiktet för att komma vidare i utredningarna, när hela hans väsen annars sitter tryggt i sadeln på religiöst moral-höga hästar. Jeff Wilbuschs tidigare mest kända roll är ju den i Netflix-serien Unorthodox, och han säger själv att rollvalen är en medveten strategi:

Jeff Wilbusch left his Hasidic community at 13. Now he’s exploring his identity on TV

Wilbusch, now starring as Avraham Avraham in David E. Kelley’s ‘The Calling’ on Peacock, discusses the series and why Jewish representation matters.

Los Angeles TimesStuart Miller

Ytterligare en aspekt jag uppskattar med The Calling är atmosfären på polisstationen. Kring den djupt troende Avraham sprider sig en ovanligt uppbygglig poliskultur utan korruption och trakasserier. En kollega har en historia av aggressivt beteende och övervåld som kan tas om hand av den här idealiska New York-stationens moraliska standard. Det kan låta krystat, i synnerhet för svenska moderatpolitiska tv-kritiker, men det är lite Tunna blå linjen över kollegialiteten i The Calling och jag gillar det.

Som romantolkning är detta David E Kelleys tveklöst bästa jämte Big Little Lies. Dock har jag inget större hopp om fler säsonger. Två böcker återstår att göra tv av, sista avsnittet har en ren cliffhanger in i ett nytt mordfall, och The Calling är som gjord för att spinnas vidare i fristående historier, men Peacock är inget Apple TV+ eller Netflix och det amerikanska mottagandet har varit lite för disträ för att jag ska våga tro på en fortsättning. ♦

Plågsamt ojämnt & långt ifrån en svensk »The Thick of it« – ändå skapligt underhållande

Seriebetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Jag var på vippen att ge Amazon Prime Videos första svenska originalsitcom, den FLX-medproducerade valrörelsesatiren Toppen, en trea i betyg. Dels för ansatsen att göra en svensk The Thick of it, dels för att de första två avsnitten lyckas riktigt hyfsat – rätt roligt skrivet, inspirerat skådespelat, stadig rytm i regin.

Men för det första går det inte att ignorera sprickorna i produktionen, diskrepansen mellan föresats och utförande – serien saknar väldigt mycket av Armand Iannuccis know-how, förmågan att gräva ut det djupare komiska guldet ur både avsnittsnarrativ och enskilda scener, samtidigt som den där magiska underliggande kaosströmmen byggs upp (i The Thick of it och Veep). Och för det andra är alla kvaliteter i Toppen koncentrerade till de första två avsnitten.

Det är ett rätt skakigt gäng som skramlats ihop under ledning av Amazon Studios svenska boss Karin Lindström. I alla fall från min sidlinje känns lineupen inte i paritet med FLX normala standard. Serieskaparna Adrian Boberg och Jessica Ericstam, med tidigare meriter från Udda veckor, Bert och Andra åket, är inte mogna Iannucci-formatet; Sara Haag svarar för många fina scenlösningar och håller tempot uppe i de första avsnitten men är för orutinerad och ojämn för att vara ensam regissör, och manusen svajar från det smarta till det platta utan stringens och förvarningar.

Med tanke på att repliker och situationer när som helst kan bomba gör skådespelarna ett storartat jobb med att hålla en trots allt underhållande linje. Sissela Benn är perfekt som Blümchen-bilstereopumpande, naiv och narcissistisk »välfärdsminister« (men herregud vad hon får kämpa när manuset faller genom botten i det fjärde, Almedalen-inspelade avsnittet), och Klara Hodell är bra som arketypen hårdjobbande, livspusslande pressekreterare som förlorar sin idealism bit för bit. Allra mest imponerar Felicia Danielsson, som i Likea visade att hon är en av Sveriges vassaste komedienner med ett toppmaterial – nu visar hon det under motsatta förutsättningar. Hon hittar alltid ett beat, även där scenen och dialogen saknar det. Däremot går Robert Gustafsson i rollen som parti-nestor och valgeneral på ren rutin. Vilket såklart räcker långt här, och är ännu en bidragande orsak till att jag vill följa serien till slutet. ♦

Flamboyant fantastik & bister samhällsrelevans i »Faking Hitler«

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜️

»Men det är ju sensationellt! Det är en knullare!«

Ursäkta min fria översättning från tyskans ord för scoop, men ett av nöjena med miniserien Faking Hitler är att höra folket på Sterns redaktion utropa »das ist ein Knüller!« i tid och otid.

Och knullaren i fråga är Adolf Hitlers dagbok. Den som blev en extrem mediasensation 1983 och sedan en extrem mediaskandal 1985, när en tidigare diskriminerad kvinnlig reporter på tidningen (fast nu glider jag över i dramaseriens version av verkligheten) avslöjade att den var fejk.

Det finns redan en mustigt underhållande dramakomedi om den här historien, ITV-serien Selling Hitler från 1991 med Jonathan Pryce och Alexei Sayle, men den är värd en uppdatering på originalspråk – och Faking Hitler är en i grunden rikare serie och inte minst en fascinerande skildring av Hitler-kulturen i 1980-talets Tyskland: från de stenrika storsamlarna till hetsjakten på alla som hade haft kopplingar till Waffen-SS.

I centrum står två larger-than-life-män – fåfänga stjärnjournalisten Gerd Heidemann, så Hitler-besatt att han köpte Görings gamla yacht och hade sex med Edda Göring ombord; och förfalskaren Konrad Kujau. Lars Eidinger och Moritz Bleibtreu är ljuvligt grandiosa i rollerna.

»Tredje rikets historia måste skrivas om!« gapade Stern-ledningen när dagboksfyndet presenterades, tidningen den veckan slog rekord med två miljoner sålda exemplar, och under de två åren som följde slussade Stern över nio miljoner D-mark till förfalskaren.

Om ni inte vet exakt vad som hände så ska jag inte tala om det här – Faking Hitler är som allra mest hisnande om man inte har alltför mycket förkunskaper. Då slås man inte bara av humorn och hutlösheten, man inser också att 1980-talet inte var så mycket mer sansat än 2020-talet, trots allt. Och som tittare hittar jag hela tiden små paralleller till vår trasiga tid, eller tankeväckande skillnader. Ojämlikteten i en totalt mansdominerad mediavärld må vara nedkämpad, å andra sidan ser vi i Faking Hitler en tid då journalistiken var generellt betrodd och inte utbytbar mot propaganda. Hellre fake news av ekonomiska skäl än av politiska.

Tyskarna tycks aldrig få nog av sitt sena 1900-tal och har praktiskt taget byggt upp en hel tv-industri kring 1980-talsretro. Faking Hitler kan vara genrens finaste i fråga om production values. Äktheten både på den analoga tidningsredaktionen och i Hamburgs stadsmiljöer känns så det bränns.

Och det är ingen spoiler att nämna det urstarka sluttalet på redaktionen i sista avsnittet, en högläsning ur Sterns egen granskning av skandalen, och den starkaste känslan jag får av här och nu – ett anförande om varje medborgares skyldighet gentemot demokratin att skaffa sig kunskap, ryggrad och självaktning för att stå emot bedrägerierna och förförelsen från demokratins fiender.

När ni sett Faking Hitler är det såklart givet att kolla in åtminstone trailern för Selling Hitler som referens:

Faking Hitler har premiär i dag på Lionsgate+ (som också ingår i Viaplay). ♦

Måste få tillbaka »Pørni« i mitt liv

Norska Pørni har precis nått den tredje säsongen på Viaplay och jag mår lite dåligt av att ha tappat bort den redan under den första. Vill så gärna hinna ifatt. Jag gillade ju att den är ojämn och plump, för det är liksom hela seriens, hela castens, slängiga, kongeniala premiss. Det får man på köpet med de stora känslorna och familjekonflikterna. Och allra mest vill jag kolla ikapp för serieskaparen och huvudrollsinnehavaren Henriette Steenstrups skull – Norges Sarah Lancashire.

Under säsong 1 dokumenterade jag ett exempel på seriens unika ton och humor – när den typ 28-åriga klassläraren till Pørnis dotter, efter ett deprimerande utvecklingssamtal där Pørni verkligen hade no more fucks to give, körde ett av de otidligaste raggningsförsöken jag sett i … ja, åtminstone i en norsk serie. Med en Father John Misty-raggningsreplik som blev bevingad nordisk tv-historia direkt. Finns återgiven på länken nedan. ♦

Två stjärnor lyfter »Dumpad« – Didi Cederström & Daniela Rathana

Seriebetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Det stora argumentet för att se Dumpad, Discovery+ young adult-serie byggd på influencern Therese Lindgrens historia, är Didi Cederström i huvudrollen. Scenen i andra avsnittet när hon dumpats av pojkvännen och kör en makeup-live i flickrummet hos mamma men bryter ihop (vilket såklart blir den stora viralen) är guld om inte för serien så för hennes showreel.

Det är också fint att se Sofia Kappel igen, för första gången sedan Ninja Thybergs skakande filmchock Pleasure.

Men för att ha psykisk ohälsa som tema är serien besvärande nollställd. Didi Cederström får göra nästan hela jobbet själv. Ebba Stymnes manus stöttar upp trovärdigheten i det gestaltade influencer-vardagslivet men varken det eller och Sophie Vukovićs regi når några djup.

Däremot når de enskilda höjder – som 70-talisternas berusade sommarfest i episod 5, sedd från andra sidan generationsspektrat. När jag såg den krafsade jag ner bland anteckningarna att det är »ovant med en svensk serie i den här genren som inte har smartness i dialogen« – först som något negativt, men efterhand börjar jag känna att det nog är en kvalitet som kan få yngre målgrupper att relatera. Karaktärerna i Dumpad är inga sylvassa förebilder utan vanliga vilsna unga vuxna.

Seriens största stjärna jämte Didi Cederström är Daniela Rathana. Soundtracket utgörs nästan uteslutande av hennes låtar och ger Dumpad bärkraft. ♦

Mer Daniela Rathana – vilken tv-vecka, vilket klimax!

Slutpunkten i Så mycket bättre i går kväll var något av det största jag sett under alla år med programmet – Daniela Rathana är ett geni. Jag vet, det är popkulturvokabulärens mest devalverade begrepp, men hon är ett geni på riktigt.

TV4 är sega med Youtube-klipp så jag länkar till studioinspelningen av den sensationella covern på Nordmans Vandraren här nedan, men live-versionen i programmet, med hela bakgrundsberättelsen om Daniela Rathanas »fjortisjag«, måste ses. ♦

»Flack« back-to-back

Jag missade säsong 2 av brittiska Flack när den kom 2020 eftersom jag inte ens visste om att den fanns. Säsong 1 kunde vi se under en kort period på HBO Nordic, men serien hade en knepig ägarsituation, sändes av betalkanalen W på hemmaplan och på då CBS-ägda Pop i USA, och när S2 såldes till Amazon Prime var det endast för den amerikanska marknaden.

Först i torsdags, när plötsligt båda säsongerna dök upp på C More, insåg jag att detta peppriga kändisbranschdrama med Anna Paquin i rollen som en London-PR-byråernas Ray Donovan faktiskt fick en andrasäsong mitt under pandemin.

Säsong 1 var sanslöst välskriven, kanske med betoning på sanslöst – dialogen är så kvick och förtätad att jag minns att den fick mig att känna mig smått dement, bitvis … Serieskaparen Oliver Lansley är mest känd som skådis men skrev den härliga kockkomedin Whites med Alan Davies redan 2010, och med Flack har han velat göra samma sak med PR-branschen – ett slags Zeitgeist-sexig screwball-hyperrealism som förtjänar mycket mer kritiker-cred (mycket mer publik kan den aldrig få). ♦

Forza tv-Italia? Bankbedrägeri, konspiration & familj på flykt

Jag har inte haft möjlighet att se italienska Rai Uno-serien Off Grid ännu (originaltitel: Vite in Fuga), men det är en av få »Oliver Presents«-serier på C More som jag verkligen sett fram emot – rankad som en av 2020-talets hittills största prestigedramer i Italien. Vilket kanske inte säger jättemycket: italienska tv-kritiker klagar ofta på att deras land hamnat på efterkälken i Europa och fortfarande famlar efter vad ett modernt kvalitetsdrama är.

Av det skälet får serierna som blir mest uppskrivna i Italien sällan mer än en trea i betyg. Vite in Fuga är inget undantag, ska sägas. Men de italienska hyllningarna av karkärsfördjupningarna och relationspsykologin gör mig verkligt nyfiken – likaså den stora konspirationsgåtan som tvingar barnfamiljen, med Anna Valle och Claudio Gioè i stjärnspets, på flykt under antagna namn, och som håller på hemligheterna ända in i finalavsnittet.

Fotnot: Suspekta »Oliver Presents« dissikerade jag i nyhetsbrev [74]. ♦

Längtar tillbaka till Knyckertz

Upplägget i årets SVT-julkalender Kronprinsen som försvann kan väl konteras i den klassiska kolumnen, och ger definitivt femåringen lite puls. Tioåringen föredrar nog TikTok.

Själv pendlar jag mellan att slumra till och sätta glöggen i halsen, beroende på skådespelarinsatsen för stunden. Några av birollerna är normalbra men sövande (Maria Lundqvist, Dag Malmberg, Sissela Kyle) medan samtliga ledande roller undermåliga. Killen som gör prinsen borde ha fått bättre regissörshjälp med ton och timing.

Men här är det värsta:

Tänk vad bra vi hade det förra året. En hederlig jul med Knyckertz hela december fram till julafton. Längtar just nu dagligen efter David Sundin. ♦

Säsongsfinalen av »Carina Bergfeldt« sämsta talkshow-avsnittet i modern tid

Avsnittsbetyg: 📺⬜️⬜️⬜️⬜️

Jag har skrivit väl om SVT:s Skavlan-ersättare Carina Bergfeldt tidigare men den här hösten har programmet inte varit bra. Och säsongsavslutningen i fredags var det värsta jag sett. Gästsammansättningen var bisarrt felredaktörad och programledaren själv knappt närvarande.

En plågat speedad Per Andersson pladdrade i en kvart utan att nå en poäng, Barbara Bergström fyllnade snabbt till på sina egna floskler och fabulerade fritt om »den svenska flumskolan« men fick inte en enda fråga om sin egen flumskolas glädjebetyg och obehöriga lärare, Calle Halvarsson och Ann Wilson var så amöba-blanka att Bergfeldt fick slut på frågor i förtid … och så kröntes tågkraschen med en jullåt som lät som en långsamt släpad rullväska mot knöglig flygplatsasfalt, framförd av något slags sönderavlat-generationsskiftat Sven-Ingvars.

Ursäkta halvhjärtad sågning – låt oss kalla det en kongenial kritiker-insats. ♦

Det är sent på jorden … :(

Jag hade missat detta, men ett samhällsskadligt konspirationshaveri ligger tydligen på svenska Netflix topp-10 (allt som misstänkliggör vetenskap och verifierad journalistik är numera ett reellt hot mot demokratin). Aftonbladets Markus Larsson skrev bra om Graham Hancocks idiotiska streaming-hit Ancient Apocalypse i veckan. ♦

Netflix pinsamma och mentala rattfylla

Tv-serien ”Ancient apocalypse” ligger topp tio på Netflix. Det är ännu ett skäl att fly till en annan planet.

AftonbladetMarkus Larsson

Anmäl dig till Linus Fremins tv-seminarium

Hur har tv-serier blivit en maktfaktor och hur påverkar de dagens kommunikation och storytelling? Det är utgångspunkten för ett seminarium som min kollega Linus Fremin håller på Make Your Mark den 15 december, där han kommer att »lyfta exempel, trender och fenomen i tv-världen och hur de sätter agendan för vilken kommunikation och storytellingvi skapar och konsumerar i dag och framåt«.

Föreläsningen sker inom ramen för Make Your Marks »Academym«-program och är kostnadsfri och öppen för alla, men föranmälan krävs här:

Anmälan till Academym-seminariet “Hur tv-serier blev en maktfaktor inom storytelling” | monday.com forms

From campaigns to creatives, lead generation & more, manage every request, contact or feedback with monday.com forms

Begränsat antal fysiska platser, men det kommer också att finnas Teams-länk [uppdatering: det blir ingen länk!]. För den som är på plats på Humlegårdsgatan 6 i Stockholm väntar förmingel kl 16 (med dryck och tilltugg), föreläsning 16:30–17:15 och eftermingel till kl 18.  ♦

Nej men vad fan …

… nu måste jag ju bara se SAS Rogue Heroes! MÖP-argumenten hade jag redan, inte minst från min vän Markus som messade mig den här bilden när serien började:

Klart man bör se en både omsorgsfullt och kommersiellt gjord brittserie om bildandet av den brittiska specialstyrkan som kommit att bilda skola för alla moderna specialförband, och som därmed också har bäring på Ukrainakriget. Och militärhistorikern Antony Beevor brassade på med det här:

‘This is rock-star history!’ – Antony Beevor on the gung-ho brilliance of SAS Rogue Heroes

Rebels, renegades, repressed homosexuals, drunks, poets and a cross-dressing spy … the great historian is loving the BBC’s thrillingly faithful account of the fighting force’s origins – including its heavy metal soundtrack

The GuardianAntony Beevor

Men nu har jag fått det stora dramaargumentet också, även detta i The Guardian:

Guns, death and Daddy issues: why SAS Rogue Heroes is one of the year’s most emotional TV shows

This brilliant series from the Peaky Blinders creator might be a high-octane, action-packed riot – but it’s also tender, touching and funny. Its finale will not disappoint

The GuardianRebecca Nicholson

Ska ge mig själv tid för den här serien i julklapp. Vill hinna se den innan det blir dags att sätta ihop de stora årslistorna. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Auf Wiedersehen, Pet!