[84] »När timmarna och möjligheterna låg utsträckta som en horisont«

Bäst i tv-världen just nu

1. Meningen med livet (Viaplay)
2. Slow Horses (Apple TV+)
3. The Patient (FX/Disney+)
4. Everything I Know About Love (BBC/Viaplay)
5. The Calling (Peacock/SkyShowtime)
6. The Split (BBC/SVT)
7. The White Lotus (HBO Max)
8. Faking Hitler (RTL/Lionsgate+)
9. Gangs of London (Sky Atlantic/C More)
10. Ammo (Disney+)

Årets London-charmchock! Årets 20-something-charmchock! Årets Emma Appleton-charmchock!

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜️

En bohemkille med hatt och gitarr som presenterar sig med namnet »Street«? Där cringe-kryper det väl lite i kroppen. Samtidigt – när jag ser inledningsscenerna i Everything I Know About Love träffas en annan minnesnerv från när jag själv var lite över tjugo och iakttog hur tjejer föll för precis den där hatten och polisongen. Jo, jag hade också polisong … och gitarr … men sällan hatt. Och någonstans fattade jag väl redan då, även när jag var i hatten, att det inte riktigt var i hatten attraktionens magi låg.

Tjugo-nånting-magin finns överallt i den här underbara BBC-serien (svensk Viaplay-premiär i övermorgon under titeln Allt jag vet om kärlek), skriven och skapad av Dolly Alderton, utifrån hennes egen debutbok med samma titel från 2018 – en självbiografi om att vara ung och åtminstone nästan bli vuxen i London på 00- och tidiga 10-talet.

Min vän Petter Eklund gav en gång den finaste beskrivningen jag hört av de tidiga tjugo-åren, som »dagarna som aldrig tar slut«. När man träffade vännerna på förmiddagen och inte hade en aning om vart dagen och än mindre kvällen skulle ta vägen eftersom timmarna och möjligheterna låg utsträckta som en horisont. Det är den känslan, den pulsen, som Aldertons tv-serie (har inte läst boken) sätter fingret på.

Emma Appleton och Bel Powley spelar barndomskompisarna som flyttar till sin första London-lägenhet, i Camden, ihop med ett par universitetskompisar (Marli Siu och Aliyah Odoffin), och de invanda banorna rubbas lite när det eskalerande dejtandet inte alltid är kompatibelt med den förtroliga vänskapen.

Men man knockas inte av handlingen utan av handlaget. Den popkultur-savvy tidskänslan i vardagen och tidsupplösningen i festandet. Jag älskar att se de här tjejkompisarna ha kul, bli kära, bli svikna, söka stöd och bekräftelse, och (nästan) alltid ha varandra. Allra bäst är det när de förlorar sig så i varandra att vuxenvärlden dunstar bort och de rör sig i en egen expanderad flickrumsdimension, oavsett om de synkar dans-moves till Five i mjukisbyxor, festknarkar på en pubtoalett eller rullar mot gryningen nerför Primrose Hill.

Utöver Aldertons manus och en enorm skådespelarenergi bär huvudregissören China Moo-Young ett stort kreativt ansvar för både känslostormarna och den genuina 2012-känslan. Branschtidningen Televisual hade en fin feature om Moo-Young i sitt sommarnummer i år:

Everything I Know About Love är lite Livet kan börja, lite Girls, lite Sex and the City, lite Modern Love, men också väldigt mycket av något helt annat och unikt, en drumligare, verkligare millennial-dramedy. ♦

Och mest av allt …

är Everything I Know About Love huvudrollsinnehavaren Emma Appletons genombrott. 2022 är hennes år – utöver den här serien har hon en huvudroll i en av årets mest spännande filmer, Andrew Legges found footage-sci fi Lola. Med musik av Neil Hannon! Jag länkar även en kanonintervju med Legge nedanför trailern. ♦

»Meningen med livet« är som ett djupare och krisigare »Bonusfamiljen«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜️

»Hubbe! Hubbe!«

Eller, förresten. Ta bort utropstecknen, så blir det mer likt hur Helena af Sandeberg kallar på familjens bortsprungna kanin i fjärde avsnittet av Viaplays nya dramaserie Meningen med livet.

»Hubbe. Hubbe.«

Sökandet är bara en charad. Och det jävliga är att hon känner att hela familjelivet är en charad. Fast det är det ju inte. En livskris är inte ett tillstånd av klarsyn utan tvärtom ett skriande behov av klarsyn. Allt hon vet, af Sandebergs karaktär, är att hon är mer, måste vara mer, än en trebarnsmamma och hustru som (enligt sonens definition) »är snäll och lagar god mat«.

Det är storasystern.

Lillasystern spelas, lika bra, av Celie Sparre. Här kommer livskrisen från motsatt håll, från uppgivenheten och otillräckligheten i att inte vara mamma. Båda kvävs av livets tunga medelpunkt, den ena av barnen, den andra av barnlösheten.

Meningen med livet har väldigt mycket gemensamt med Bonusfamiljen, fast med ett rejälare allvar och en mer vardagsintegrerad humor. Regissören Eddie Åhgren (som ju gjorde Likea i våras och har något av ett genombrottsår) har tagit med sig tonalitet från sina tiotalet Bonusfamiljen-episoder men fångar upp djupare stoff i manuset av serieskaparna Tove Eriksen Hillblom (Vi i villa) och Maria Nygren (Vi i villa, Kärlek och anarki). Kriserna och konflikterna känns mer på riktigt.

Och framför allt är det systerrelationen som övertygar och från början sveper med en i känslotrasslet. Narrativet drivs främst av systrarnas synvinklar, medan männen (lysande spelade av Ulf Stenberg och Hannes Fohlin) är reaktiva, inledningsvis främst oförstående. Redan från början odlas skillnaderna. Mellan könen, mellan systrarna, mellan paren. Och de tar sig under seriens gång både undertryckta och explosiva uttryck under familjemiddagarna hemma hos systrarnas pappa och farmor (Göran Ragnerstam och Chatarina Larsson). Men inte värre än att vi nog alla känner igen konflikterna mellan syskonen och mellan vuxengenerationerna, allas våra eviga ok av orättvisor.

Under andra halvan kommer Ulf Stenbergs och Hannes Fohlins karaktärer i kapp, eller, de hinner i kapp. De har vaknat känslomässigt och gått från totalt reaktiva till någorlunda proaktiva. Det ger en väldigt fin rörelse i serien, som vågformade bågar, och bygger upp inför en perfekt säsongsfinal med ett underbart dubbelslut – ett romcommigt och ett cliffhangigt. Perfekt, när det nu redan är klart med en säsong 2.

Till sist – jag undrar vad designmöbelbutiken Asplund känner inför att få Johan Jonason som fiktiv butikschef i den här serien. Inte minst som karaktären har temperamentet gemensamt med Jonasons »Marko« i Snabba cash … ♦

Men vänta nu …

… hur kan Chatarina Larsson vara mamma till Göran Ragnerstam i Meningen med livet, och han vara pappa till Helena af Sandeberg? Chatarina ska då bara ha varit tio år när hon fick Göran, och Göran knappt 14 när han fick Helena. Inte undra på känslokaoset vid familjemiddagarna. ♦

Gary Oldman lovar »Slow Horses« livslång trohet

Gary Oldman gästade den brittiska podden Kermode and Mayo Uncut i veckan och hyllade Mick Herron, författaren bakom Slow Horses, vars nya, andra säsong jag lovordade förra veckan. Serien betar av bok för bok, per säsong, och i vinter är det alltså bok nummer två, Dead Lions, som fått fysiska karaktärer och miljöer.

‎Kermode & Mayo’s Take on Apple Podcasts

‎TV & Film · 2022

Apple Podcasts

Det är kort sagt måste-lyssning. Oldman berättar att de spelar in tredje säsongen just nu, baserad på tredje romanen Real Tigers, och att man sedan ska gå rakt på säsong fyra, och därmed bok nummer fyra, Spook Street – som fångar upp trådar från första säsongen. Slough House-universumet sitter ihop, och det kommer bara att bli ett allt större nöje att följa serien.

Bäst av allt i poddintervjun: Gary Oldman ser ingen som helst ände på Slow Horses utan vill fortsätta spela huvudrollen så länge han, eller Jackson Lamb, står på benen. ♦

Intensivmatlagningskurs med »Servant«

Säsongsbetyg S1: 📺📺📺📺⬜️

Den 13 januari börjar den fjärde och sista säsongen av »M Night Shyamalans« Servant. Jag sätter regissörskufens namn inom parentes eftersom serien är skapad och skriven av engelske Tony Basgallop. Inget fel att skylta med Shyamalan, han är showrunner, men fel att det sker på huvudkreatörens bekostnad.

Att jag nämner säsongsstarten om drygt en månad är för att jag tagit aktivt sikte på premiärdatumet – det är då jag måste vara färdig med de tidigare tre säsongerna, som jag inte börjat se förrän helt nyligen. Och har inte ni heller redan hakat på serien, gör det gärna med mig! Säsong 1 är ju fantastisk.

Fast inte så mycket skräckserie som den benämndes som när den kom. Jag har förstått att den utvecklas till ett mer skruvat sektreligiöst drama, det vet ni som sett fler säsonger bättre än jag, men säsong 1 är ju faktiskt till 90 procent ett berörande starkt drama om att förlora ett barn.

Samtidigt dras jag in i serien av det inspirerande läckra townhouse-köket. Inte ens The Bear får mig lika besatt av tv-fiktiv matlagning som Servant. Pappa elitkocken (Toby Kebbell) är insnöad på molekylär matlagning och och får mig att fastna i allt från sumak till croquembouche. Och för första gången har jag faktiskt på riktigt blivit sugen på syrsor. Toby rostar dem så att köttet torkar in precis så mycket att han kan injicera en droppe katemfefrukt (tretusen gånger sötare än socker), för att sedan steka dem i Suzette-smör. Himmel vad gott det låter och ser ut. Trots att de är visuellt intakta insekter. Ska kanske tillägga att ovan nämnda croquembouche servereras efter ett barndop och innehåller moderkaka.

Servant övertygar framför allt som familjeskildring och sorgdrama, och jag älskar att se Lauren Ambrose igen (nästan första gången sedan Six Feet Under?) och utforska misantropin hos Kebbells och Rupert Grints karaktärer, men jag njuter också stort av huset och inredningen (vilken makalöst vacker trappa!) och receptgooglar som om det inte fanns någon livsmedelsinflation. ♦

Ödsla ingen tid på »The Bad Guy«

Premiärbetyg: 📺⬜️⬜️⬜️⬜️

Jag hade bara läst positiva recensioner av nya italienska Amazon Prime-serien The Bad Guy och tog för givet att den skulle hålla hyfsad klass, även om jag inte tyckte att beskrivningarna av serien riktigt matchade referenserna – flera kritiker associerar till både Fargo och Breaking Bad/Better Call Saul.

Well, det är hutlöst falsk marknadsföring. The Bad Guy är inte ens värd att kallas »maffiaserie«. Det är någon sorts 1980-talistiskt pop-stiliserad dystopi i en nära, dassig framtid (vilket vi ska förstå av en stortavla som firar den nya bron från Sicilien till fastlandet), med en småkrångligt skriven hämndstory som proppas upp med kitschiga idéer till våld, miljöer och scenlösningar.

Som jag var inne på förra veckan: italiensk drama-tv har problem. The Bad Guy är obegripligt påkostat skräp (men med cool agentmusik). Jag ger dock inte upp – till nästa vecka hoppas jag hinna se nya young adult-dramat Prisma, även den på Prime, som jag har lite mer hopp om. Lägger in den trailern också här nedan. ♦

Varför ser jag bara ännu mer Bill Maher när jag vill ha mindre?

Avsnittsbetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

I flera år var Real Time with Bill Maher ett måste i mitt liv, men till slut klarade jag inte längre av Bill Maher själv. Stockkonservativ i sin 1990-talsradikalism, tror sig vara evidensbaserad samtidigt som han är typisk kalifornisk anti-vaxxare, outhärdlig i sitt gräsrökargaggiga tjat om samma saker vecka efter vecka – cancel-kultur, safe-spaces, hatet mot unga progressiva.

Ändå kan jag inte låta bli att i stället kolla på hans Youtube-talkshow (och podcast) Club Random with Bill Maher, trots att den har ännu mycket mer av Mahers dåliga sidor. Det är först när man ser den ofiltrerade versionen av honom som man förstår att den man sett tidigare varit filtrerad.

Till exempel det här med att han röker marijuana programmen igenom. Det gör honom inte gott, direkt. Och när gästerna också gör det, ja, då kan det spåra ur. Ni kan ju föreställa er episoden med Woody Harrelson … så utan filter att han knappt har makt över munnens rörelser. Inte så lyckat i en talkshow.

Men programformen är spännande. Flera kameror men ingen kameraman – bara Maher plus gäst i rummet. Miljön är två djupa fåtöljer i en hemmabar välförsedd med öl, sprit och is. Och ibland tänder det till betydligt mer än i spliffarna.

Veckans avsnitt med alltid härliga Dana Carvey kan jag verkligen rekommendera. Maher är lika jobbig som alltid, men bjuder också alltid på sina bästa stories när andra komiker i samma generation gästar – gamla råa anekdoter om Johnny Carson, Bob Hope och Mickey Rooney på deras åldrars plågsamma höstar.

Maher är fortfarande en jäkla plåga, på det stora hela, som när han dissar Carveys närmaste vän Mike Myers, inför en Carvey som försöker vara diplomatisk i stället för att ryta ifrån. Och det blir många sådana situationer under den här timmen, med en socialt trögare Maher och en mer socialt kompetent Carvey som jobbar hårt med att ursäkta och släta över. Men just därför blir det fascinerande tv – kul och underhållande tack vare Dana Carvey; en psykologisk studie tack vare Mahers omedvetna distanslöshet.

Men när Maher en kvart från slutet föreslår att han och Carvey ska göra en sketch ihop där de föreställer »gamla tredje världen-gubbar« som klagar på att västvärlden gnäller på deras klimatförstörande luftkonditioneringssystem är det läge att stänga av. ♦

Inre resa till New Yorks unga mittpunkt

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜️

The Come Up är en ny Freeform/Hulu-realityserie som dök upp på Disney+ i veckan. Den skildrar livet för sex hippa kreativa unga vuxna i New York, och ser inte mycket ut för världen om man duttar med forward-knappen genom första avsnittet.

Och om jag citerar sägningar från de medverkande coola, sökande 20-plussarna i mode-, media- och klubbkretsarna downtown tror ni bara att jag följt serien hånfullt och ironiskt. Som när Fernando Casablancas säger »I wanna be like an international DJ superstar … like model slash DJ slash actor slash singer, you know, it’s like, I want the slashes«.

Men – han är så jäkla fin. Lika oförställd i sin icke-binära femininitet (men han kallar sig »han«) när han är med sina supercoola vänner som när han besöker sin lite slitna och slutna mamma i Brasilien.

Kanske ska jag nöja mig med det som förklaring till seriens dragningskraft. Att dessa arketypiska, fortfarande elastiskt formbara hipsters först kan verka dryga och dömande men snart visar sig vara motsatsen: djupt kännande, nyfikna, bejakande.

Allihop är lika fascinerande intuitiva i sin kommunikativa generositet som i sin modemedvetetenhet – egenskaperna verkar odelbara. De vill och vågar vara lika öppna utåt, inför kameran, som när de söker sig inåt, mot hjärtat av New York, för att finna sig själva sexuellt, socialt och kulturellt. ♦

Familjedrama, kulturhistoria, sydstatssociologi – »Heels« har allt

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Snart kommer säsong 2 av Heels, som jag rankade tvåa på förra årets bästa-lista. Inspelningarna avslutades i somras och nypremiären kan komma redan i januari. Eftersom serien nu äntligen kan ses i Sverige igen – Lionsgate+ (och Viaplay) lade upp hela förstasäsongen i veckan – är det hög tid att kolla ikapp om man inte upptäckt denna fulländade dramaserie tidigare, av Loki-skaparen Michael Waldron.

Seriens titel syftar på vad loser-karaktärerna kallas i den amerikanska pro-wrestling-världen, i motsats till de förutbestämda vinnarstjärnorna, »faces«. Heels handlar nämligen om just denna bisarra, strikt scriptade och skådespelade brottningsbastard, som har mer med cirkus och superhjälteserier än idrott att göra – men som också har ett hjärta och en psykologi som den här dramaserien (långt bättre än Netflix GLOW) hjälper oss svenskar (som inte hakat på den här subkulturen) förstå.

Den skildrar en bruksindustriell loser-håla i Georgia som har en egen »wrestling-liga« – eller »lokalteater«, som den avfärdas som av en agent som vill sno dess största stjärna till lite större arenor i Florida. Ligan drivs av en familj där patriarken gått bort och vars äldste son tagit över, det vill säga tagit över driften av det takläckande gamla arenabygget, inköpen av nya rökmaskiner (och GoPro-kameror i ett försök att ta verksamheten till Youtube), arbetsgivaransvaret för ett halvdussin brottningsartister samt inte minst ansvaret för manusskrivandet. Varje show, vecka efter vecka, följer hans karaktärsdrivna manus, som försöker hålla liv i karaktärernas ständigt revanschlystna konflikter in absurdum.

Men han är bra på det. Och den lilla hålan älskar sina luggslitna brottarhjältar. Arenan är rentav fullsatt igen, sedan managerns yngre brorsa kommit in som ledande hjälte i ensemblen.

Och det är förstås honom agenten är ute efter – en ex-wrestler med (bibehållen) Wild Bill Hickok-persona som brukade möta brödernas pappa i arenan på 1980-talet, nu tillbaka i stan för att sno med sig sin gamle rivals son.

Heels är därmed tre saker på en gång: ett familjedrama, en populärkulturhistorisk skildring samt en sydstatssociologisk studie i småstadsmentalitet. Fans av Saturday Night Lights och Kingdom känner igen sig i topografin.

Redan de första minuterna – scensekvensen före förtexterna, plus förtexternas bitterljuva fotomontage till Jeff Cardonis ljuvliga indie-ledtema med Band of Horses-ledaren Ben Bridwell – träffar rätt i hjärtat. Fem minuters manusmagi right there. Hela premissen perfekt serverad.

Waldrons eget manus parat med Hollywoodveteranen Peter Segals regi (hans tv-debut, faktiskt) prioriterar raka rör framför inlindande finesser, och det fungerar: narrativet får massor sagt på kort tid. Heels lyckas vara både effektiv och snabb och dröjande poetisk (där ger Cardonis gitarrdrivna ambient-americana understöd).

Sedan är de avslutande minuterna ännu starkare än de första och knyter ihop storyupptakten till ett av de bästa inledningsavsnitten jag sett i genren.

Ungefär halvvägs in i säsongen slog det mig att Heels också har en högre metanivå, utöver att vara en briljant skildring av familj, småstad, arbetarklass och subkultur. Den fristående småstads-wrestlingen, som den skildras här, med sina organiskt framväxande karaktärsteckningar och manus, utvecklade från säsong till säsong som ebb och flod för att underhålla den lokala befolkningen, är ju en allegori för tv-fiktionen! Kärleksförklaringen till indie-wrestlingen, som vill inkludera hela stan, hela familjen, är också en kärleksförklaring till tv-kulturen.

Säsongsfinalen, slutligen, var nog en 2020-talets hittills bästa. Jag skrattade, grät, spände käke och knogar av spänning … och, till slut, skrek av upphetsning. Jag ska inte yppa något om intrigen, för ni måste, måste, se den här serien. Och själv ska jag se om finalen en gång till som uppvärmning på nyåret. ♦

Gardell fick Holmberg att gapskratta i »30 minuter«

Var veckans 30 minuter det allra bästa sedan starten? Kanske! Och det såg ut som om Anders Holmberg också kände så när en passionerat staccato-verbal Jonas Gardell öste på om politiska hbtq-frågor och SD:s auktoritära farlighet. Det är först när man ser något sådant som man inser hur mycket toppolitikerna som normalt gästar programmet saknar just passion. Inget är på liv och död för våra partiledare – men det är de här frågorna för Jonas Gardell.

Veckans avsnitt var också det allra första där det hänt något även i slutsekunderna efter att ljudet stängts av och ljuset släckts – precis innan bilden försvinner bryter programledaren ihop och sjunker ner i bordskanten av skratt.

Så har vi aldrig sett Anders Holmberg tidigare. Släpp ett hot mic-klipp, SVT! Och bli tv-man på deltid, Gardell! Eller partiledare. ♦

»Yellowstone« igen

Med tanke på hur mycket jag skrivit om Taylor Sheridan skulle man kanske kunna tycka att jag smyger som katten runt het gröt när det gäller hans största serie Yellowstone, vars femte säsong har börjat på SkyShowtime. Men det har sin banala förklaring i att jag ligger ett par säsonger efter … och dessutom bara har sett två avsnitt av prequeln 1883.

Och som ytterligare stresslök på laxen har den nya sequel-prequeln 1923, med Helen Mirren och Harrison Ford, svensk premiär den 19 december. Eftersom jag redan bokat julen för att ikapp Servant vetefan hur det blir med Yellowstone-serierna. Men så mycket kan jag säga, jag läser mycket hellre de tveksamma amerikanska S5-recensionerna än de hyllande. ♦

Vi behöver fler tv-powercouples, inte färre!

Är det verkligen nödvändigt att reagera så här (länken nedan) på att ett tv-värdpar också är ett par privat?

‘GMA3’ anchors Amy Robach and T.J. Holmes taken off the air following report of romantic relationship | CNN Business

Amy Robach and T.J. Holmes, co-hosts of ABC News’ “GMA 3,” have been taken off the air following the public disclosure of a romantic relationship, network President Kim Godwin announced to staffers on Monday morning, according to a person familiar with the matter.

CNNOliver Darcy

Jag tycker att powercouples snarare berikar amerikansk nyhets-tv, och är tacksam för MSNBC:s liberalare hållning i frågan. För vad vore Morning Joe utan vetskapen om att Joe Scarborough och Mika Brzezinski lever ihop, och att de träffades i ankarjobbet?

Mitt MSNBC-favoritpar är dock Nicolle Wallace, briljant programledare för Deadline: White House, och New York Times stjärnskribent Michael S Schmidt. De träffades när hon intervjuade honom som återkommande expert, och i våras gifte de sig – och ingetdera har påverkat hans medverkan i programmet. Se bara klippet nedan – inspelat då Nicole Wallace låg i skilsmässa med sin ambassadörsman sedan 14 år och hon och Mike var nykära. (Spoiler, om ni vill slippa slösa tid på ett tre år gammalt nyhetsprogramklipp: privatlivet röjs inte i vare sig ögonkast eller redaktionell skärpa.) ♦

Discovery raderar HBO:s varumärke

Eller, kanske inte riktigt. HBO fortlever som produktionsbolag och linjärt kanalpaket i framför allt USA, men när Discovery+ nästa år slås ihop med HBO Max kommer streamingtjänsten och appen att bara heta Max (i Sverige lär detta ske först 2024). Jag har tidigare, i nyhetsbrev [66] och [71], skrivit om riskerna att huvudägaren Warners konsolidering av verksamheten fuckar upp både CNN och HBO.

The merged HBO Max and Discovery+ streaming service could be simply called ‘Max’ | Engadget

Warner Bros.

Engadget

På länken ovan finns de senaste spekulationerna sammanfattade. Där återges också Warner-ledningens generella huvudbry med HBO:s marknadsledande varumärke, så det lär inte försvinna i sig. Men betydande delar av dess struktur och finansisering är redan under rejäl nedskalning. ♦

Jag står helt på SVT:s sida …

… i den här debatten. Mycket bra inlägg av SVT Nyheters Anne Lagercrantz. ♦

Dyster framtid

Dan Meths fascinerande »Futuristic Movie Timeline« fick nya virala vingar i början av veckan. ♦

Tv-veckans skönaste syn

Kongressens guldmedalj är USA:s högsta civila hedersutmärkelse. I veckan gavs den postumt till polismannen Brian Sicknick, som avled efter att ha utsatts för våld mot huvudet vid MAGA-kuppförsöket i Washington den 6 januari 2020. När hans familj tog emot priset av Chuck Schumer stod de två högsta republikanska kongressledarna på rad för att gratulera, Kevin McCarthy och senatens Mitch McConnell – och familjen ignorerade dem! En i sanning vacker syn, på länken närmast nedan. På länken under förklarar brodern Ken Sicknick händelsen. ♦

Alltså, jag älskar tv-sport …

… och inte minst fotbolls-VM, och inte blev det mycket av mina tuppiga utfästelser om bojkott av Qatar-turneringen heller. Och kvartsfinalen mellan Argentina och Nederländerna i fredags var en instant classic. Men det som hände efter straffläggningen, särskilt som det dokumenterades på denna pressbild, säger så mycket om idrottens primitiva löjlighet att jag börjar tvivla på min förmåga att göra psykiskt hälsosamma tv-val.

Eller så kanske jag ska nöja mig med att konstatera att den grekiska AP-fotografens bild är en instant classic, den också. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Auf Wiedersehen, Pet!