[85] »Bry dig om din egen minikjol, morfar, så bryr jag mig om min«

Bäst i tv-världen just nu

1. The White Lotus (HBO Max)
2. Mitt livs hotell (SVT Play)
3. Meningen med livet (Viaplay)
4. The Split (BBC/SVT)
5. Slow Horses (Apple TV+)
6. The Patient (FX/Disney+)
7. Everything I Know About Love (BBC/Viaplay)
8. George & Tammy (Showtime US)
9. Gangs of London (Sky Atlantic/C More)
10. The Calling (Peacock/SkyShowtime)

Hyfsad julklapp – Lorrygänget i toppform i juldagscomebacken, men i ojämn serie

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

När Johan Ulveson, Ulla Skoog, Lena Endre och Claes Månsson står och dividerar över Peter Dalles döda kropp i inledningen är det som om själva Lorry återuppstått. Samspelet sitter som om de är mitt uppe i en Yrrol-sketch och som om det är Dalle som skrivit replikerna och regisserat reaktionerna.

Det är häftigt. För i själva verket är SVT:s stora juldramasatsning Äntligen! »bara« en remake på en kritiker- och festivalhyllad israelisk serie från 2018, Stockholm, skriven av Noa Yedlin och baserad på Yedlins egen roman med samma namn (»Stockholm« syftar på Nobelpriset, jag drar handlingen strax). Vilket gör Lorry-känslan ännu mer iögonenfallande med tanke på att de första scenerna kopierar förlagan rakt av:

Men sedan blir manusförfattarna Jonna Bolin-Cullberg och Lisa Östberg varma i kläderna och gör serien till sin egen – de har en pusslig intrig gratis från originalet så de har kunnat ägna sig extra mycket åt detaljer som kongeniala ordval i dialogen (»poppis« och »torrboll« gör mer för att sätta tonen och engagemanget än man skulle kunna tro) och elbilar, sociala medie-grepp och andra tidsmarkörer: små men värdefulla detaljer som, även tack vare regissören Martin Persson och scenografen Elin Peedu, gör att karaktärer och miljöer börjar leva (i allt från Rönnells antikvariat och en Babel-spoofig SVT-kulturstudio till Ola Magnells Påtalåten i en bilstereo och att Peter Gardiners civila polisman raggar på Lena Endre med uteservereringsfilt om hela överkroppen). Manus- och regi-trion är inte den mest väntade, men synken med den tajta ensemblen känns fulländad.

Okej, så Dalle spelar död. Hittas i sängen av älskarinnan (en av många). Hon, och tre andra nära vänner, har via säker källa fått veta att han – en framstående ekonomiforskare – ska kungöras som Nobelpristagare om fem dagar. Man kan tilldelas priset postumt, men bara om man varit vid liv vid tillkännagivandet. Så kompiskvartetten bestämmer sig för att göra en Weekend at Bernie’s (jag gillar att de nämner den filmen i förbifarten) och mörka hans död i fem dagar.

Jag har varken läst Noa Yedlins bok eller sett den israeliska serien, men jag gissar att Äntligen! kopierar buskis-upplägget som tyvärr är en stor, alltför stor, del av seriens fyra avsnitt. Bernie’s-elementet är tradigt. Och beklagligt, eftersom de svenska manusanpassningarna är så bra. Lorrygänget är kanon raktigenom, men har att hantera två helt olika sorters underhållningsspår, genererade av grundintrigen.

Buskisen som ska locka till röjigt gapflabb blir i slutändan alltså bara en trött suck. Men de karaktärsdrivande psykologiska pusselbitarna är desto roligare. Det visar sig att var och en av de nära vännerna har sina egna, dolda motiv för att hålla Dalle »vid liv« (Ulvesons författargestalt, till exempel, ser chansen till en Nobel-blurb på omslaget). Och i stort sett allt som bygger upp och kommer ut av dessa knorrar är smart och kul (som Ulvesons tragikomiska relation till sin småskaliga förläggare, spelad av Bonusfamiljen-kollegan Eric Stern).

Men buskisen tar över. Egentligen så till den grad att jag borde nöja mig med en tvåa i betyg, men jag får julmys i hjärtat av både Lorry-återseendet och Benny Anderssons oftast pianosolande soundtrackmusik – och i viss mån även av ett finalavsnitt fullt av omvälvande vändningar.

Äntligen! har premiär på juldagen på SVT. ♦

Älskade Jennifer Coolidge!

Finalbetyg: 📺📺📺📺📺

Den andra The White Lotus-säsongsfinalen knöts ihop ännu bättre än den första. Riktigt tungt. Den olycksbådande känslan i sista avsnittet berörde och skrämde hela vägen. Thrillermomentet som bara antyddes i premiären och sedan tycktes nästan insomnat hade i själva verket legat och pyrt rakt framför ögonen på oss under hela säsongen.

Jag älskade Jennifer Coolidges karaktär förra året, men nu gled hon djupare in i sin rollgestalt och fyllde den, fyllde oss, med överflödets och åldrandets fastlåsta, förstämda frustration, i för jävlig kombination med den krypande känslan att sol-och-vårandet hon utsatts för kanske är något ännu mycket värre.

Inte bara Jennifer Coolidges Tanya utan alla karaktärers öden beseglades med mer pregnans än förra säsongens. Delvis för att Mike White blivit varmare i kläderna, delvis för att sex och relationer triggar tittaren mer direkt än postkolonialism och vita privilegier.

I övrigt fick jag ur mig det mesta av mina känslor inför säsong 2 i premiärrecensionen, som jag skrev efter att ha sett fem av sju avsnitt:

TVdags med Kjell Häglund #78 – »Det värsta journalistiska övergreppet i SVT:s historia«

The White Lotus (HBO Max)The Bear (FX/Disney+)The Handmaid’s Tale (Hulu/HBO Max)The Good Fight (Paramount+/HBO Max)Headhunters (C More)The Serpent Queen (Starz/Lionsgate+/Viaplay)Young Royals (Netflix)London Kills (Acorn/BBC/C More)Oh Hell (Magenta/HBO Max)Nattryttarna (C More)

TVdags med Kjell HäglundKjell Häglund

Det var bara mordhistorien jag inte hade koll på där. Ärligt talat hade jag rentav glömt hela döda-kroppar-grejen efter fem avsnitt. Nu känner jag att det är skäl nog att se om säsongen från början. ♦

Årets bästa förtexter?

Jag satte marsalavinet i halsen när jag läste Jens Liljestrands ohemula The White Lotus-diss i Expressen Kultur förra veckan – inte för att han kallade den tunn och ytlig, det var ju bara ett skamgrepp för att hämta hem poängen om Björn Werners Augustpris-text i Svenska Dagbladet, utan för slängen om »kitschiga imitationer av renässanskonst«.

Jag skriver lite mer om detta på Vi.se i mellandagarna (länkar i kommande nyhetsbrev) men vill rekommendera ett par artiklar om öppningsvinjetten den här säsongen. Här är storyn om hur visual concepts-studion Plains of Yonder – Katrina Crawford och Mark Bashore – gick till väga när de fick uppdraget att skapa den …

… och här en närsynt, och kanske smått självsuggererad, genomgång av symboliken i öppningsvinjetten:

‘The White Lotus’ Season 2 Opening Credits Hid Major Twists and Clues in Plain Sight

I’m never skipping the intro again!

CosmopolitanLeah Marilla Thomas

Men den allra bästa förtextsanalysen är faktiskt svensk – av Expressen Kulturs Therese Bohman, nedan. ♦

»I was tripping balls … bitch«

Fast blev det inte lite väl mycket The White Lotus-eftersnack i veckan? Vet inte hur många intervjuer bara med Jennifer Coolidge jag läst sedan i måndags … men två ytterligare grejer måste jag tipsa om. Först en Mike White-eftersläckare, föstås, och då är det ju lyxigast att ta den här – med White och Coolidge tillsammans, efter att även ha sett finalen ihop:

Och så föll jag för precis vartenda tankespår Aubrey Plaza kastade upp hos Late Night with Seth Meyers i veckan. ♦

Supersuccé för suveräna »George & Tammy« i USA – men klassisk country kanske inte är nåt för svenskar?

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Premiären av hypade miniserien George & Tammy lockade 3,3 miljoner tittare i USA för två veckor sedan. Och kritikerna var lyriska. Men … var finns den nånstans? Sky Showtime, ho-ho?

Svenskar som vill se serien har börjat prenumerera på Sky Showtime, men bänkar sig nu inte framför teven utan framför datorn för att facebooka med streamingtjänstens svenska PR-byrå.

Ingen skugga över PR-byrån. De har inte en susning. Numera är det ju tech-tjänsternas kundrelationsstrategier som gäller, inte gamla tiders mediebolags, och det innebär att huvudkontoren i USA kommunicerar utbudet till provinsen (resten av världen) med knappast möjliga need to know-framförhållning. Värst just nu är Disney+ och Sky Showtime.

Jag kan tänka mig att Showtime/Paramount i USA föreställer sig att countrymusik är som amerikansk fotboll, och att en europeisk publik spelar något annat – men George & Tammy, som handlar om countrystjärnornas George Jones och Tammy Wynettes himlastormande möte och förhållande från 1967 och några år in på 1970-talet, är årets bästa musikdramaserie var man än bor.

Den är intim, rolig och rörande i allt det biografiska, och en fin skildring av både Jones episka alkoholism och den tio år yngre Wynettes kärlekslösa Nashville-musiker-äktenskap, och av hur Jones ambitioner är slut och Wynettes bara har börjat blomma ut när de möts; av hur deras möte blir rena explosionen av nya obändiga känslor för dem båda. Michael Shannon och Jessica Chastain är otroliga i huvudrollerna.

Men det unika är hur musiken ställs i absolut centrum. Annars brukar sådana här serier och filmer söka dramat i livshändelserna, men i Jones och Wynettes fall var det dramat sekundärt, en konsekvens av att musiken var allt för dem.

Musikaliskt ansvarig är, såklart, T Bone Burnett, och angreppsvinkeln har varit att gå på djupet med låtarna och framförandena, inte skapa en imitation.

Dessutom är ensemblen en enda stor gåva både till tv- och vintage-country-fans, med Tim Blake Nelson som Roy Acuff, David Wilson Barnes som Billy Sherrill, Walton Goggins som Earl "Peanutt" Montgomery, Pat Healy som Don Chapel …

Jag återkommer när det är klart med svensk visning. ♦

»Likea« har äntligen fått klart med säsong 2!

Mitt i samtalet om Meningen med livet med Eddie Åhgren (se nedan) fick han beskedet – greenlight för Likea säsong 2! Årets bästa svenska komediserie kan bli roligast nästa år också. Jag skrev långt om den, och intervjuade manusförfattar- och huvudrollsradarparet Vera Herngren och Felicia Danielsson, i nyhetsbrev #49. ♦

TVdags med Kjell Häglund #49 – »Vet inte hur de uttalar det men häll det på käket, bara«

Likea (C More)Tokyo Vice (HBO Max)Vi i villa (Discovery+)Billions (Showtime/HBO Max)Severance (Apple TV+)Lust (HBO Max)Slow Horses (Apple TV+)Pachinko (Apple TV+)Better Things (HBO Max)Wolf Like Me (Peacock/Stan/Amazon Prime)

TVdags med Kjell HäglundKjell Häglund

Årets svenska tv-regissör måste väl vara Eddie Åhgren? Intervjudags!

Det är svårt att inte se 2022 som genombrottsåret för Eddie Åhgren. Efter några år som avsnittsregissör på Sjölyckan, Solsidan och Bonusfamiljen har han ionom loppet av några månader soloregisserat Likea och Meningen med livet – en komedi och ett drama, båda bland årets bästa svenska serier.

Vad gäller Likea har jag tidigare gjort en lång intervju med serieskapar- och huvudrollsparet Vera Herngren och Felicia Danielsson, där de talade sig varma för Eddies kreativa input. (Felicia och Eddie är för övrigt ett par både privat och i jobbet, med flera nya gemensamma projekt på gång.) Så nu måste Eddie själv få berätta om sitt arbete med Meningen med livet.

Det där jag skrev i recensionen förra veckan, om hur Ulf Stenbergs och Hannes Fohlins karaktärer först under andra halvan hinner i kapp Helena af Sandebergs och Celie Sparres känslomässigt – var det grunden för historien, eller utvecklade ni det efterhand? Det gör nästan hela serien, den där rörelsen …

»Det var fint beskrivet med vågformade bågar! Det är absolut en tanke att systrarna ska leda narrativet. Det är grunden i manuset som Tove Eriksen Hillblom och Maria Nygren skapat. Det är systrarnas olika liv som står i centrum. Med det sagt så är hela kvartetten huvudroller. Det var ingen tanke att vi skulle få allt mer av männen under säsongens gång utan det blev naturligt i och med hur deras linjer fördjupas. Medan systrarna har ingången i serien. Vi pratade mycket om att få fram kontrasterna i systrarnas liv och relationer.

Det förändrades från manus till inspelning?

»Som alltid, egentligen. Vem det är som spelar karaktären gör ju väldigt mycket, hur skådespelarna tolkar sina roller och interagerar med varandra. Och vilken miljö vi är i och filmar. Det är ju ett grupparbete så det tar sin egen form. En del repliker och situationer funkar inte och ändras på set, nya repliker och situationer bara uppstår ur grupparbetet. Jag ville verkligen att man skulle köpa karaktärerna som riktiga människor. Att vi som tittare kan känna igen eller kanske förstå deras handlingar och tankar. Jag vill att alla karaktärer ska ha både rätt och fel. Det är viktigt. Det skulle vara vardag men med lite skevhet. Både fult och snyggt. Jag gillar alltid blandningen och när man får grotta i känslor och beteenden. Jag ska inte spoila nåt här men det kommer ju att hända en del dramatiska saker och då är det väldigt viktigt att man tror på karaktärerna som verkliga människor.«

Hur nära jobbade du med manusförfattarna, var de med hela vägen?

»Jag önskar att jag hade kunnat jobba mer med Maria och Tove. Även om vi från början haft en bra dialog och hunnit prata mycket innan så höll jag precis på att färdigställa Likea och hann inte ha så lång preptid innan vi började filma.«

Hur kommer det sig att du blev ensam regissör för hela serien? Det är ju väldigt ovanligt numera när det gäller serier på så pass många avsnitt?

»Bra fråga egentligen! Det stämmer ju att det är ovanligt. Kommer inte riktigt ihåg hur det blev så faktiskt.«

Gör du säsong 2 också helt själv?

»Nej, det blir helt annorlunda, jag gör de första två avsnitten, sen kommer andra in och regisserar två avsnitt var.«

Så du glider över i en typisk huvudregissörsroll där du har satt tonen? Vilka var dina kreativa ingångar i den här produktionen? Du verkar vilja forma mycket tillsammans med skådespelarna?

»Jag ville hitta det autentiska utifrån manuset och, som jag var inne på förut, få de här människorna att komma fram. Jag gillar att improvisera och jobba mycket med skådespelarna och vi hade ett mycket bra samspel! De är otroligt bra, älskade att jobba med dem. Celie känner jag lite sen tidigare, och jag har blivit vän med Hannes sen Likea, vi hittade en dynamik när vi jobbade. Helena och Ulf hade jag aldrig jobbat med innan, de är riktigt grymma och det var väldigt intressant att få till deras relation, jobba med den. Det är det intressantaste för mig, att porträttera och jobba med relationer och människors olika viljor och oviljor.«

Hade du några referenser i form av andra tv-serier? Vad hade du för ingångsvärden till vad som skulle bli »seriens universum« – look, miljöer och så vidare?

»Inga supertydliga referenser, jag vill att så mycket som möjligt skapas naturligt, i repetitioner och på set. Men visuellt kollade jag lite på Marriage Story och kanske lite av Ladybird. Vi pratade innan om att i serier som berättar om unga relationer där de precis träffas är det ofta sprakande färger, här tänkte vi att färgerna skulle ha flagnat lite. Mer matta färger. Jag och fotografen Erik Persson har jobbat ihop för att hitta en look utifrån detta.«

Jag jämförde lite med Bonusfamiljen, att där finns uppenbara likheter men ett annat slags allvar – vad tycker du?

»Självklart är det svårt att komma bort från Bonusfamiljen. Dels för att jag har regisserat ett gäng avsnitt av den serien, men också för att temat är likartat, vardagen och relationerna. Men alla projekt får sin egen ton, så det är inget jag tänkt på, annat än, som du är inne på, att det skulle vara lite mer svärta, lite skitigare på nåt sätt. En film som inspirerat mig i år är Världens värsta människa. När man nästan är i karaktärernas huvuden men ändå inte.«

Plötsligt ser man skådisar som Hannes Folhlin och Ulf Stenberg överallt i svensk tv-fiktion. Det känns som om vi fått en ny generation inom svensk drama-tv, på alla fronter. Jag har skrivit mycket om den »nya danska tv-vågen« men vi kanske borde prata om något liknande i Sverige också? Frekvensen av starka svenska serieproduktioner har i alla fall ökat. Hur känns detta på din sida av branschen? Pitchas det mer, är det lättare att få spännande idéer förverkligade?

»Streamingtjänsterna satsar mer på att ta fram egna unika framgångsserier, det har blivit ett vapen för dem. Jag skulle säga att det pitchas lika mycket men att fler serier får möjlighet att realiseras, tack vare att det finns fler olika typer av budgetar nu. Serier som Likea görs med mindre budget samtidigt som samma streamingtjänst också satsar på större projekt som Knutby. Båda får finnas. Men det är fortfarande en lika hård och lång process att få en serie att bli av.«

Vad har du för bakgrund, förresten – vad gjorde du innan du hamnade på FLX?

»Jag skulle bli reklam-AD. Jobbade som AD-assistent på King, där jag blev kompis med copywritern Niclas Carlsson, i dag manusförfattare och delägare på FLX. Efter tre år på Beckmans filmatiserade jag som examensarbete ett udda litet manus som min farfar och Ingmar Bergman skrev när de var 15. I samma veva gjorde FLX en storsatsning på att göra mer film och tv, och då fick jag möjlighet att komma in, och jag har varit kvar sen dess. Först jobbade jag med utveckling och att pitcha serier, sen började jag även regi-assistera Felix Herngren, det gav mig mycket. Sakta men säkert blev det mer och mer eget regiarbete. Inget ont om reklambranschen men i dag känns det otänkbart att jag skulle jobba med nåt annat än det jag gör nu.«

Hur ser du på musik i tv-serier? Balansen mellan specialskriven score och curerade låtval, till exempel? Jag har hört Felicia hylla dina musikkunskaper, jag anar att musik är något av en mission för dig …?

»Ja, musik är en väldigt stor del av helheten för mig. Jag kan inte bli intresserad av nåt utan att börja djupdyka, och så har det blivit med musiken, som varit med nära hjärtat hela tiden. I serierna gillar jag att blanda specialskrivet och låtar. Men det viktiga är att musiken jobbar med serien eller filmen. Inför projekt brukar jag göra listor med musik men sen när man filmar och ser första klippningen känner man ibland att, oj, det här funkar ju inte alls. Så det formas också under arbetets gång.«

Du har lånat ledmotivet från Franska Trion, som även medverkar med flera låtar och sätter en ton som liksom är i symbios med serien. Hur såg den processen ut?

»Det är ett band jag länge tänkt att det vore kul att få med i någon serie. Sen när vi filmade så kände jag att det skulle passa med något svenskt, något man känner igen sig i … men att något i soundet också ska vara lite off, att man hör vardagens tristess där nånstans … Det är ju exakt så med Franska Trion, och exakt så som jag tänker på serien. Jag fick kämpa en del för Franska Trion, så jag blir glad att det uppskattas! Mycket handlar ju om att testa och se om det funkar. Sen har mina vänner Martin Fogelström och Mattias Gustavsson, som bland annat är med i Dungen, gjort egenskriven musik till serien, och till Likea också. Lustigt nog var det Martin som introducerade mig för Franska Trion för några år sen.«

»När det gäller externa låtar gäller det att hitta känslan, balansgången där det får skava också men inte för mycket. Jag jobbade med Jonas Hallén med licensieringen, som gjorde ett bra jobb med att få igenom alla de här låtarna. Jag är jättenöjd med att vi fick med Everybody’s Gotta Live med Love. Där var det ett jäkla letande för att hitta låtskrivarna och få godkänt för användning.«

Vad lyssnar du mer på för musik?

»Alla genrer, rock i alla former, disco, elektronisk musik. Mer jazz på senaste tiden också. Några skivor som kom i år som jag gillar är Svenska Folkjazzkvartettens debutalbum, Viagra Boys Caveworld och Jocke Åhlunds och Jockum Nordströms skiva med Moussa Fadera. Jag är en sucker för Jocke Åhlunds projekt, som vi även har med i Meningen med Livet några gånger – Les Big Byrd och Smile. Måste också tipsa om spellistorna som butiken Arranging Things gör på Spotify.«

Till sist ber jag Eddie lista sina egna tv-favoriter, i år och forever – följer här nedan. ♦

Eddie Åhgrens tv-listor

Bäst i år

1. Severance
2. The Bear
3. The White Lotus S2
4. The Staircase
5. Snabba cash S2
6. The Warhol Diaries
7. The Crown
8. Tunna blå linjen S2

Bäst genom tiderna

1. Mad Men
2. 30 Rock
3. Brideshead Revisited
4. Sopranos
5. Louie
6. Torsk på Tallinn

Favoriter just nu

The White Lotus – »De har lyckats överträffa säsong 1. Genialt. En väldigt inspirerande serie.
Nattryttarna – »Jonas Karlsson är otrolig.« ♦

Inte rätt tid för »National Treasure«-nostalgi

Säsongsbetyg: 📺⬜️⬜️⬜️⬜️

Det finns definitivt en del intressant att diskutera kring National Treasure: Edge of History, den nya Netflix-uppföljaren till Nicolas Cage-filmen från … what, 2004? Jag kunde svära på att den kom på 1990-talet. Så gammalt känns det med en hurtig och aningslöst godhjärtad vinkling på historisk humbug och konspirationsteorier.

Tyckte själv att Bruckheimer-rökaren National Treasure var en hoot när det begav sig. Men allt det där som popkulturen flirtade med då, hela Da Vinci-koden-trenden, har ju blivit Qanon, Vaken.se och anti-vaxx i dag. National Treasure var ett lattjo pojkrumsäventyr, men i dag har pojkrummet blivit en incel-källare, och riterna och myterna som nu även passerar revy i den nya tv-serien har i verkligheten blivit mainstream-stoff som förtappade yoga-gurus börjat baka ihop med MAGA-föreställningar om att Tom Hanks och Nancy Pelosis gubbe skålar i våldtagna bebisars blod.

Så … jag tycker det känns olustigt att få glorifierad historierevisionism serverad med fotomodeller och fräscht pumpande latinopop i National Treasure: Edge of History. Och inte blir det bättre om det är så att serien primärt är gjord för barn,  som Lucy Mangan hävdar i The Guardian (målgruppen är rätt oklar):

National Treasure: Edge of History review – the mindless days of the 90s are back!

Freemasons, albino monk assassins, Harvey Keitel … this youth-focused spin-off of Jerry Bruckheimer’s adventure movie franchise is loads of daft fun

The GuardianLucy Mangan

Men det som gör att jag omöjligt kan inta samma heads down no nonsense mindless boogie-attityd som Lucy Mangan är att serien inte alls är kul och klurig utan bara ful och dum. ♦

Zelenskyj hos Letterman? Nej, Letterman hos Zelenskyj

Avsnittsbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Hade Volodymyr Zelenskyj redan planen klar när han lät tv-serien Folkets tjänare skrivas för honom? Var serien, i så fall, ett led i historiens mest utstuderade presidentkampanj? Faktum är att detta är exakt vad han antyder i My Next Guest with David Letterman and Volodymyr Zelenskyy, som kom på Netflix i veckan. Konstigt att detta inte fångats upp i recensioner och kommentarer – tycker nog att både analytiska och klicksugna medier har något att hämta här.

Till en början stör det mig lite att samtalet är inspelat redan i oktober, och att det inte ens når en halvtimme i effektiv speltid, men produktionen visar sig rikare än förväntat – vi får inte bara följa David Lettermans resa till Kyiv för att göra talkshow med presidenten djupt nere i tunnelbanan (komplett med inkommande tåg och flygsirener), vi får också haka på Letterman på ukrainsk standupklubb och andra studiebesök.

Ett särskilt starkt ögonblick är när han träffar en järnvägsarbetare som säger att folkets motståndskraft kommer direkt från Zelenskyj – att den där kraften, kraften att bygga upp det förstörda om och om igen och behålla och vårda vardagen och det mänskliga i den, behövde formuleras. Och att det var det Zelenskyj gjorde.

Zelenskyj själv säger också några fina saker. Bästa citatet: »Barn. Livet. Morgnar. Det är underbart. Inga sirener. Tystnad.« ♦

Dick pics & »Grey Gardens«-känsla i »Mitt livs hotell«

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜️

SVT-premiär i dag för en av de bästa dokumentärerna jag sett i år – Mitt livs hotell av trefaldigt guldspadevinnande Jenny Widell, som nog inte ens själv anade vilken otrolig livshistoria som fanns inne i det märkligt mäktiga och sjangserade Wärdshuset Stenkullen, som alla som kört E4:an förbi Norrköping har sett, i trakterna av Åby.

Och inte bara livshistoria. Det är det som är grejen: Maria Svensson, som driver stället och har bott här ända sedan hennes föräldrar köpte det när hon var liten, är en extraordinär karaktär här och nu. Därför är Widells film inte bara ett spännande stycke svensk samtidshistoria utan också ett unikt personporträtt, lite i trakterna av bröderna Maysles Grey Gardens.

Maria Svensson är underbart störig, rörande och rolig – sluten först, sedan som en öppen bok. Älskar hennes reaktion när hon, livslång singel, tar sig ut på Tinder och hamnar i en sorglig störtflod av dick pics …

Jag vill inte skriva mer om innehållet över huvud taget, det är så mycket här som är så förbluffande härligt att se när man inte har en aning om vad som komma skall, men jag måste i alla nämna att även slutet är en sensation! Så otroligt snyggt gjort av Jenny Widell att fånga chansen hon får i flykten.

Se! ♦

Rå, knarkig skinhead-retrochock i norska »Kids in Crime«

Göteborg Film Festival nominerade i veckan fem dramaserier till manuspriset Nordisk Film & TV Fond Prize. Riktigt spännande, allihop: isländska As Long as We Live, svenska Händelser vid vatten (SVT-premiär den 13 januari), danska Carmen Curlers, finska The Invincibles och norska Kids in Crime.

Den sistnämnda har jag själv sett lite av på norska TV2, där den hade premiär för tre veckor sedan. Kenneth Karlstad heter den nominerade manusförfattaren, som även regisserat, och jävlar vilken rå expressionist! Enligt egen utsago influerad av John Cassavetes och ny Hollywood Noir. Skriver mer när den når svensk tv. ♦

Hejdå, Angelo Badalamenti

När Twin Peaks-kompositören Angelo Badalementi avled förra veckan vid 85 års ålder påminde Martin Rössel, känd från rockbandet Dom Dummaste men också en grym kulturjournalist, om en mini-dokumentär han gjorde vid tiden för Mulholland Drive, om David Lynchs och Badalamentis exceptionella samarbete. Den är urfin! Ljuvligt när Angelo dessutom slår sig ner vid pianot en stund mot slutet av filmen:

I intervjun berörs Martin Rössels favoritscen i Mulholland Drive, där Angelo Badalamenti själv spelar en maffia-surgubbe som gnäller över sin espresso (länkad nedan). En scen Badalamenti själv tog initiativ till, med inspiration från ett möte i musikbranschen han inte kunde släppa. ♦

Jonas Karlsson för snäll i »Nattryttarna«?

Tidningen Amelia intervjuade i veckan kvinnan som en gång var gift med ridläraren som skildrades i C Mores Nattryttarna (som jag skrev ingående om i nyhetsbrev #78), och det är intressant att höra hennes reaktioner på serien. Mest fastnar jag för det här citatet, om Jonas Karlsson visavi hennes ex-man:

»Han gör det fantastiskt bra, även om han inte riktigt kommer upp i mitt ex nivå. Jonas är ju en i grunden snäll person, så han får ta till ord och vara högljudd för att få liknande effekt. Mitt ex var så otroligt kraftfull i sitt sätt att vara att det räckte med en blick för att folk skulle backa.«

Hade jag varit Jonas Karlsson hade jag nog inte kunnat släppa det där. Framför allt hade jag suktat efter en roll till i samma härad, för att visa att jag kan agera ännu vidrigare. Vilken utmaning. ♦

Lobotomera »Slow Horses« och vi får Netflix »The Recruit«

Säsongsbetyg: 📺⬜️⬜️⬜️⬜️

Jag skrev häromveckan att det kanske krävs mer av spionserierna numera, när Kalla kriget 2.0 är över oss – en extraknorr i upplägget, som i The Old Man och Slow Horses.

Det verkar som om denna information nått även Netflix – men hamnat på barnavdelningen. Precis som Slow Horses är spion-inkompetens det centrala temat i nya The Recruit – eller, inte riktigt, Noah Centineo spelar en spion-outbildad rookie-advokat mitt i dödligt spion-business-centrum, och i stället för litterär nivå och London får vi flabb-action och en Disneyworld-version av CIA.

Tonen är alltså thriller-komedi, men utan fungerande spänning och humor. ♦

Vad håller svenska Amazon Studios på med?

Först den gravt underpresterande komediserien Toppen, trots samproduktion med FLX, och nu detta:

Det kan vara den allra mest irriterande reality-trailern jag sett. Både visuellt och innehållsmässigt. Den svenska produktionsenheten hos Amazon Studios har börjat i uppförsbacke. ♦

Lika som bär – Eleven och Hilda

Helt värdelös är den ändå inte, julkalendern Kronprinsen som försvann. Våra barn är utflugna, men min fru och min 20-åriga dotter kollar den dagligen från var sin sida Östersjön och diskuterar mysfaktorn i telefon, så jag har inte kunnat komma undan. Och mest fascinerande är väl ändå likheten mellan fattigflickan Hilda och Eleven i Stranger Things?

Kerstin Linden heter hon, stjärnskottet till höger:

Och tycks redan kostymfilm-typecastad. Innan julkalendern gjorde hon Lill-Märta i Utvandrarna, nästa år spelar hon huvudrollen i Ronja Rövardotter. ♦

Från Hughes till Godard med Molly Ringwald

Underbar longread av självaste Molly Ringwald i veckans utgåva av The New Yorker …

… där hon berättar hela den vindlande historien om hur hon förflyttades från John Hughes filmvärld till Jean-Luc Godards, när hon fick en av huvudrollerna i den meta-meta-märkliga King Lear. ♦

Major Announcement Man!

Jag är ingen fan av Chris Hayes, den mest vänsterpopulistiska av primetime-värdarna på MSNBC och den som föll djupast i tv-bolagets ZeroCovid-hål under pandemin, men när han är bra är han bra. Introt till All In with Chris Hayes i torsdags var guld, och avslutades med den bästa hot take jag hört på Trumps digitala samlarkort. ♦

Rysk stats-tv i nytt fritt fall

Inget borde förvåna oss längre, tack vare alla de klipp från rysk tv som Russian Media Monitor lagt upp och översatt på Youtbe sedan krigsutbrottet i februari. Men veckans värsting – som vanligt från talkshowen från helvetet, Vecher s Vladimirom Solovyovym – är nog också en av den diaboliska programledaren Vladimir Sovolyovs allra mörkaste stunder. ♦

Och på tal om det – ryssklippet är fortfarande 10-årsjubilerande Freudian Slips roligaste

Det var länge sedan jag såg humorklipp från Martin Arnell och Gustav Bennegård, alias Freudian Slip Productions, i mitt Youtube-flöde, men i veckan dök de upp igen – förmodligen som en algoritmisk konsekvens av mitt Russian Media Monitor-klickande. Det var nämligen Martins och Gustavs tio år gamla klassiker The Office (Russian Version) som kom först.

Och den var ju genial! Känns dessutom mer aktuell nu än då. ♦

»Bry dig om din egen minikjol, morfar, bry dig inte om min!«

Det började med det här klippet, som vuxit till viral de senaste veckorna …

Och såvitt jag förstår så handlar repliktskiftet om att hon gett sin morfar svar på tal om vem som bestämmer om hennes minigonna – »bra!« tycker mormor, och så avslutar tjejen med den dräpande slutreplik jag återgav i rubriken här ovan.

Nåväl, efter detta så var hela den italienska barncirkusen i gång igen med alla de tidigare klippen repriserade på rad:

Men den nedanstående är fortfarande ohotad i toppen – alla italiensktvååringsgestikuleringstweets grande madre! ♦

Soundtrack till tv-veckan

Auf Wiedersehen, Pet!