[86] Årets bästa nordiska tv-serier 2022

Dags att sammanfatta tv-året 2022 – i dag årets 30 bästa nordiska tv-serier, på nyårsdagen årets 50 bästa utländska. God fortsättning!

Bästa nordiska serien och bästa tv-nyheten – det finns hopp om en säsong 2 för »Lust«

»Upp med händerna din fitta! Hit med cashen innan jag slaktar dig, bre!«
»Vi säger inte så …«
»Jag är gangster, förstår’u?«
»Nej, du är inte gangster. Du är sju år.«
»Men pappa … varför kan inte jag få ha dreads? Som Copsgenocideone?«

Eftersom jag tänker börja med en liten detour om storyn bakom Lust vill jag ändå tjuvstarta med en bit dialog ur serien för att sätta dess sjövilda ton.

Låt den vibrera genom läsningen, så som den rungade i mitt huvud efter att jag feberkollat alla åtta avsnitt nonstop. Komedi på en skälvande nivå! Nu råkade det bli en dialogsnutt mellan Johan Widerbergs villaförortshipsterpappa och hans sjuåriga drill-rappande son, men jag kunde ha valt hundra andra replikväxlingar – lika fulla med både könsord och woke-begrepp – mellan vilka andra som helst av seriens många självlysande karaktärer.

Nå, storyn bakom – DN hade en riktigt fin intervju-feature i våras:

Det första jag tänkte på när jag såg de här skådespelarna tillsammans, och läste om hur de – Sofia Helin, Anja Lundqvist och Julia Dufvenius (samt icke medverkande Åsa Kalmér) – skapade Lust ihop, var faktiskt Viaplay-serien Heder med Lundqvist och Dufvenius. Sofia Helin hade haft grundidén och även kommit upp med tanken att göra den som ett »kollektivt powerprojekt«, men lämnat produktionen. Efter Heders premiär hörde jag att Helin i stället jobbade med ett annat »kollektivt powerprojekt« men ihop med »en plattform och producent som vågar jobba mer långsamt« … Betydelsen som svenska HBO hade för Lust ska nog inte undervärderas.

Ironiskt nog är det i dag Heder som lever och har hälsan (trots en katastrofal tredjesäsong) medan Lust inte bara lades ner av HBO utan rentav raderades från streamingtjänsten bara tre månader efter premiären. Detta efter att huvudägaren Warner slagit ihop HBO och Discovery och gett det nya bolaget ett kraftigt sparbeting. Följden blev snabb nedläggning av all ny serieutveckling i Europa och att befintliga serier försvann från HBO Max – i Sverige rök Lust, Björnstad och Gösta över en natt. Motivet för den radikala åtgärden är skatteplanering. Den nya ledningen kan nu redovisa serierna som en engångskostnad och redan 2023 visa upp snygga siffror i samklang med sparkravet för ägarna och marknaden.

Dock finns det förhoppningar om att HBO/Discovery släpper serierna fria efter årsskiftet, och jag vet att det finns både intresse från andra streamingaktörer och hopp hos serieskaparna om att trots allt kunna göra den redan planerade andra säsongen.

När Lust kom i våras föll jag direkt för de inledande scenerna och började ta anteckningar. Mängder med anteckningar. Tills jag förstod att det jag trodde skulle bli tidiga peakar i serien snarare var ett grundläge. Lust är så rik på makalösa situationer, storytwistar, karaktärsutvecklingar, intrigförvecklingar; och samtidssatiren så smart, sanslös och känslig; att jag till slut släppte anteckningsblocket och bara njöt.

Det kollektiva skapandet är något mer än bara ett kompisskådisgäng som snackat och garvat ihop sig om en hyperbolisk igenkänningsserie om 40-plus-kvinnors sexliv. För utöver ett fantastiskt manus spelar det stor roll att just Ella Lemhagen kommit in som regissör. Absolut ingen kan som hon bygga upp en excentrisk helhet av motsatser – naivism och mognad, genans och mod, fantasi och verklighet, instängdhet och öppningar. Och det är så glädjande att ha henne tillbaka i toppform, Lust är hennes bästa sedan tv-serieversionen av Kronjuvelerna.

Och att Frans Milisic Wiklund varit sammanhållande manuskraft måste också nämnas. Redan för tio år sedan hörde han till landets skarpaste komediseriehjärnor (I Anneli, Starke man, Elsas värld) men sedan kom andra jobb emellan –avsnittsförfattare på Syrror, head writer på Dragomir Mrsic-snutserien Alex. Först med Lust var han tillbaka där han är som bäst: i en serie vars drivkraft är att hela tiden vilja och våga ännu lite mer med humorbesluten.

Det är till exempel typiskt för Lust att inte bara förlägga en »mikropenis« till dialogen, utan faktiskt också visa den i bild i en tiondels sekund (man måste precisionspausa bilden för att uppfatta den). Jag blir glad bara av att tänka på att ett stort produktionsteam ägnat dyrbar tid sig åt att ta fram tv-historiens mest bisarra dick pic bara för att låta den flimra förbi så snabbt att ingen hinner se den.

Humorn är ett slags Sanning eller konka-lek, och följaktligen blir karaktärerna intensivt konsekvensutsatta. Ensemblen är en av de bästa jag sett i en svensk serie. Det känns som om samtliga varit organiskt involverade i processen. Jacob Ericssons hälsominister, som lånat satsmelodierna av Ulf Kristersson. Jonas Malmsjös lätt bedagade hemvändarfilmstjärna, som påminner lite om rollen nyligen i Agatha Christies Hjerson men allra mest om en av de bästa men mest bortglömda SVT-serierna någonsin, Labyrint från 2007, och som aldrig haft så här mycket roliga detaljer att spela med – ingen kommer att kunna hålla sig för skratt när han blir hög i en husbil, men missa inte de små, ibland knappt hörbara, insticken i gruppdialogerna! Elin Klingas och Magnus Roosmans av-och-på-par som båda sitter i Svenska Akademien (som får några ljuvligt råa parodimöten!) må vara ihopkladdade av Ebba Witt-Brattström, Horace Engdahl och Katarina Frostensson i stört ohelig allians, men blir helt egna och rörande karaktärer – Klinga i sitt livs roll, tror jag. Och Björn Bengtsson, som spelar diagnos-kriminell fighter med mikropenis och talar fenomenal maffiastockholmska – men plötsligt kurtiserar Anja Lundqvist med Mikael Wiehe-sång på skånska, i ett åh-så-formidabelt Ella Lemhagen-ögonblick.

Och Danilo Bejarano, vars hemmapappa är sjukskriven sedan två år för »elöverkänslighet« men ägnar all tid åt sin referens-hifi-anläggning i gillestugan. Och det är signifikativt för den här serien att alla rollgestalters karakteristika får lika mycket uppmärksamhet och lite mycket seriös utvunnen humor – hifi-nördismen, till exempel, har försetts med perfekta referenser till slutsteg, RIAA och 10cc:s I’m Not in Love.

I storyns botten finns ett samtida anslag av Masters of Sex-möter-Gynekologen i Askim, och även bokbranschsatir som touchar Kärlek & anarki, men det är hela tiden roligare än referenspunkterna, galnare, mer avväpnande. Samtidigt har serien ett starkt idémässigt överbygge i hur samtliga (vuxna) karaktärer bågnar av kraven och frustrationen inför både ett överflöd och ett underskott av kommunikation och information. Den där urbana paradoxen vi alla sliter med att förhålla oss till. ♦

Topp-30 nordiska tv-serier 2022

1. Lust (HBO Max)
2. Likea (C More)
3. Meningen med livet (Viaplay)
4. Blackport (RÚV/SVT Play)
5. Vi i villa (Discovery+)
6. Spelskandalen (SVT Play)
7. Snabba Cash (Netflix)
8. Mitt livs hotell (SVT Play)
9. Elvira (Viaplay)
10. The Playlist (Netflix)
11. Tunna blå linjen (SVT Play)
12. Harmonica (Viaplay)
13. Drömmaren – Karen Blixen blir till (Viaplay)
14. Försvunna människor (SVT)
15. Nattryttarna (C More)
16. Kärlek & anarki (Netflix)
17. Orkestern (DR/SVT Play)
18. Transport (SVT Play)
19. Mörkt hjärta (Discovery+)
20. Dopamin (Discovery+)
21. Made in Oslo (Viaplay)
22. Clark (Netflix)
23. Nere (Viaplay)
24. Systerskap (Viaplay)
25. Gåsmamman (C More)
26. Young Royals (Netflix)
27. Ammo (Disney+)
28. Riket Exodus (Viaplay)
29. Noll kontroll (Aftonbladet TV)
30. Fartblinda (C More)