[87] Årets bästa skräck!

Först lite om min och »Blommans« relation – och om en vecka i mitt liv

I går publicerade Vi.se en riktig julsemesterläsning om och av mig, där jag ytterst är ute efter att förmedla storheten i tv-dramat som konstform. Det är en dagbok från »en vecka i mitt liv som tv-kritiker«, men där jag mellan raderna, och på slutet helt konkret, skriver mig fram till vad tv-seriernas unika värden består i, jämfört med film och litteratur.

I dagboken, länkad nedan, träffar ni också Magnus Blomdahl, och när ni läst den passagen förstår ni hur mycket hans TVdags-penna betytt för mig personligen – och varför jag röjer specialplats för honom här i dag. ♦

Kjell Häglund: Mitt liv som tv-kritiker

Dagbok ur en vecka av tv-kritikern och kulturjournalisten Kjell Häglunds liv. Kjell berättar om Gotlandslivet, tv-kritikens historia i Sverige, jämför tv-serien kontra böcker och reflekterar kring varför “The Sopranos” är exempel på tv-dramats unika konstnärliga kvaliteter.

ViKjell Häglund

Ordet till Magnus Blomdahl:

2022 var ett bra år för genres vid sidan av genres. Både brett och smalt, allmängiltigt och nischat; en kombo av instängda post-covid- och världen-på-andra-sidan-produktioner. Ett rätt udda år där skräckfilmen, i alla fall utifrån, fick tillbaka sitt sting, eller kanske kalibrerade ton och stil utifrån den nya världens värden.

Det känns splittrat att skriva om året med skräckfilmen i fokus. Jag gillar så mycket av det jag sett att det är svårt att plocka ut godbitarna utan att känna att jag glömt något viktigt. Det är lätt att halka in på stora produktioner som Jordan Peeles Nope eller Don’t Worry Darling, mediokra filmer som ändå förförde med glänsande yttre. Där och då, på den där IMAX-biografen, var dessa filmer välbehövligt kattguld för stunden. Även om Nope var lite av ett antiklimax, dessvärre påbörjat långt innan filmen hade premiär. Det skulle filmas på 65 mm, handla om UFO:s … och så själva titeln, Nope. Så många små orosmoln som sammanlagt sänkte mina förväntningar rejält. Jag vill inte ha en ny Spielberg, jag vill ha tillbaka Peele!

Det känns dock lite lyxigt att kunna gnälla på en film som ändå fungerade fint som underhållning i två timmar. Den bidrog till att göra lägsta-nivån 2022 väldigt hög. När Smile, årets It Follows, inte ens når en tiondeplats på årslistan vet man att det varit ett bra år för genrefilm. Parker Finns långfilmsdebut var en snygg, kul och underhållande sommarskräckis – med ett effektivt score – men knappast vare sig originell eller ens spännande. Smile må ha haft premiär på hösten, begreppet sommarskräckis är ändå på pricken för den filmen.

Med Christian Tafdrups Speak No Evil förhåller det sig tvärtom – gick på bio i Danmark under sommaren men är allt annat än en sommarskräckis. En sådan där skräckfilm som faller utanför genrekanten, i trakterna av Lars von Triers och Jennifer Kants pseudo-realism, där ondskan hamnar under lupp och vi som betraktare får ta del av människan som ett exotiskt djur.

I Speak No Evil är ondskan ett slags blandrasväsen där kulturkrockar och sadism varvas med medelålders coming-of-age och svart humor. En dansk familj träffar sin holländska motsvarighet på semester i Italien och bestämmer sig för att fortsätta umgänget hemma hos det holländska paret, på den holländska landsbygden. Det går så där. Den holländska familjen visar sig vara något helt annat än trevliga och gränserna för vad den danska familjen tolererar flyttas gradvis tills att ordet »nej« devalverats och inte längre står för någonting. Detta danska obehag var definitivt en av årets bästa filmer.

Årets mesta kladd går till Rob Jabbaz The Sadness och Damien Leones Terrifier 2. Två välförtjänta vinnare som inneburit lite av en renässans för vettlöst underhållande hypervåld med återkoppling till 1980–90-talens slashers. The Sadness blandar dessutom ut konceptet – eller kompletterar – med depraverade perversiteter à la Cronenberg (ja jag gillade verkligen Crimes of the Future).

The Sadness mättar alla de som hungrat efter gränslös zombiefilm bortom allsköns Netflix-produktioner. Stil, ton och tempomässigt påminner den om Gareth Evans The Raid-filmer och hans V/H/S/2-bidrag Safe Haven.

Terrifier 2 såldes felaktigt in som ett slags ungdomlig Bad Taste, men är mer ondskefull i sin framtoning och en slags grand guignol för 2023. Med en spellängd på över två timmar borde Leones mardröm bli ohållbar, men funkar tack vare väl disponerad gore och en story som är medryckande i all sin jönsighet. Märkligt nog kändes den första Terrifier längre trots en timmes kortare speltid. Tvåan är kanske egentligen allt annat än bra, men nostalgi i sig är väl ändå en slags kvalitet och Art the Clown levererar verkligen när det kommer till återuppväckandet av gamla skräckfilmsminnen.

Övriga genrefilmer som bara måste nämnas innan årets bästa lyfts fram är Master, The Black Phone, You Won’t Be Alone, Men, A Wounded Fawn, Vortex, Something in the Dirt, Dark Glasses, Bones and All, Pearl, Deadstream och Barbarian. Visst är det intressant att Noomi Rapace först på senare tid verkar ha funnit sig själv efter alla dessa år, och i vakuumet efter Lisbeth Salander, och detta i filmer från smått udda cinematiska länder som Makedonien (You Won’t Be Alone) och Island (Lamb).

Även Dario Argento gjorde lite av en comeback. Hans Dark Glasses är det bästa han regisserat sedan Sleepless från 2001, men ännu mer överraskande var ju hans roll i Gaspar Noés Vortex. Fint och rörande.

Jag har funderat mycket över vilken som egentligen är årets bästa film, alltså inte årets bästa skräckfilm utan den film vars kvaliteter överträffar alla andras oavsett genre. I år råkade det bli en skräckfilm … Inte första året. Det har pendlat en del, drömska och fina Les Cinq Diables, läskiga Watcher, fyndiga The Visitor from the Future och becksvarta Speak no evil för att nämna några längst fram.

Men den film som dröjt sig kvar längst och inte lämnat mig i fred är Andrew Semans Resurrection. Innan jag går djupare in på varför så måste jag nämna ett stort därför: Rebecca Hall. Hall som, i alla fall för mig, passerat rätt obemärkt även om hon alltid funnits där. Hon har haft ett rätt tacksamt jobb som en sådan där skådis som alltid funnits där, alltid levererat, alltid existerat alldeles lagom mycket. Från Woody Allens Vicky Cristina Barcelona till Godzilla vs Kong och en massa rolltolkningar före, efter och där emellan. Och så hade det kanske förblivit om det inte varit för hennes porträtt av Christine Chubbuck i Antonio Campos Christine från 2016. Chubbuck var en amerikansk reporter som sköt sig i huvudet i direktsänd tv. En sådan definitiv, oförsonlig händelse är svår att porträttera. Men Hall och Campos – som regisserat filmer som Simon Killer och tv-serien The Staircase – gjorde händelsen till en parentes och byggde i stället filmen kring tiden före självmordet.

Resurrection är ännu en historia om män som hatar kvinnor, om dåliga förhållanden, hierarkiska övergrepp och förnedring. Men så mycket värre. Eller kanske så mycket bättre. Jag vet inte riktigt, men ondskan i Resurrection – diaboliskt och glänsande gestaltad av Tim Roth – går utöver mänskligt förstånd och blir till något sagoaktigt, som ur en sadistisk bröderna Grimm-berättelse.

Även i en av förra årets bästa filmer The Night House utmärkte sig Rebecca Hall. Men det är först nu hon blivit bäst. Att här få uppleva hennes totala nervsammanbrott och återfall till total underordnad är en prövning, men likväl renande. Att se kontroll och kapabilitet förvandlas till motsatsen är att uppleva den rena skräcken i kaos. Det som händer Rebecca Halls karaktär är fruktansvärt, men filmen är mer än hennes prestation. Likt Ruben Östlunds Triangle of Sadness är den en satir över samhällsklyftor, men här mer psykologiska än ekonomiska. Om hur en människa kan få tillgång till en annan människa helt utan direkt våld, om total makt och undergivelse. Men kanske mest av allt om det negativa förflutna och hur lätt det är att falla tillbaka i beteenden.

Resurrection är obehaglig på ett skevt och udda sätt, kanske för att den väcker ett obehag inom en som har mer med en själv än med filmen att göra. Bäst av allt är en åtta minuter lång monolog där Hall berättar om sitt livstrauma för en kollega av företagsmässig lägre rang. Klyftan som uppstår mellan problem och problem orsakar svindel, men inte utan att det absurda i situationen framkallar viss humor. Om man är av en viss sort …

På seriefronten måste jag nämna Mike Flanagans magnum opus Midnight Mass.– kom visserligen förra året, och Kjell hade med den högt på sin årslista 2021 och hyllade den stort här, men eftersom jag inte såg den förrän i januari blev den min största tv-upplevelse i år i stället.

Det känns som om Flanagans hela och stabila men lite tråkiga karriär lett fram till den här serien. Som skräckserie fenomenal, med dess perfekt tonala skiftande mellan skräck, sorgesamt drama och existentiell ångest. Midnight Mass är ett vuxet mästerverk som äter sig in i tittaren precis som vampyrerna i serien glupskt konsumerar sitt blod. Förresten, hur är det ens möjligt att ta sig an vampyrmytologin utan att fastna i klichéer?

Dessvärre lyckades inte Flanagan upprätthålla sin status med nästföljande serien The Midnight Club, lite av en besvikelse.

Det största problemet med Netflix och deras serie/film-spammande – så mycket som vaskas. Men Olivier Abbous miniserie Les Papillons Noir kom, sågs och segrade i min värld. Bildskönt seriemördande, förbjuden kärlek och en del oväntade vändningar som dröjer sig kvar länge efter att sista avsnittet fått mig på fall.

Andra serier som faller innanför ramen för skräck och förtjänar att lyftas: Guillermo del Toro’s Cabinet of Curiosities, Stranger Things, Dahmer – Monster: The Jeffrey Dahmer Story och Shining Girls. ♦

Magnus Blomdahls skräck-topp-10 2022

1. Resurrection (SF Anytime)
2. Speak No Evil (SF Anytime 9/1)
3. Les Cinq Diables (import DVD/Blu frm januari)
4. Deadstream (SF Anytime)
5. Vortex (DVD/Blu frm janauri)
6. Barbarian (Disney+)
7. Master (Amazon Prime)
8. Bones and All (Bio)
9. Pearl (import DVD/Blu)
10. The Sadness (SF Anytime)