[90] »The Last Of Us skriver tv-historia«
Denna vecka: The Last of Us, Atlanta, Händelser vid vatten, Your Honor, Welcome to Chippendales, Servant, R.I.P. Henry, Souls, Reservation Dogs, Hullraisers, The North Water, Litvinenko, Kalla fakta: Terapeuten, Nattryttarna, 80th Golden Globe Awards, The White Lotus och Lust.
Bäst i tv-världen just nu
- The Last of Us (HBO Max)
- Atlanta (FX/Disney+)
- Händelser vid vatten (SVT)
- Copenhagen Cowboy (Netflix)
- Inside No 9 (BBC UK)
- Welcome to Chippendales (Hulu/Disney+)
- Servant (Apple TV+)
- This Fool (Hulu/Disney+)
- R.I.P. Henry (Viaplay)
- Your Honor (Showtime/HBO Max)
»The Last of Us« skriver tv-historia
Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺
Spelvärlden har alltid varit förborgad för mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag försökt sätta mig in i min sons eller kompisars periodvis stora spelande, eller hur mycket jag försökt förstå spelens betydelse för modern popkultur – som icke-spelande har jag ändå ytterst vägletts av mina fördomar. När sonen visat fantastiska spelvärldar och spelberättelser har jag hållit med honom på ett ytligt plan men innerst inne fortsatt avfärda alltihop som lägre stående ungdomskultur.
Nya HBO-serien The Last of Us ändrar på allt det. För mig, och förmodligen för en hel medelålders kulturvärld.
Detta slår mig, inte i första hand när jag ser denna makalösa dramaserie, utan när jag gräver ner mig allt djupare i spelförlagan och överväldigas av unga spelares vittnesmål om ett konstverk som format deras liv och förändrat dem som människor. Se den här, till exempel (men bara halva, om du inte känner till spelets handling, för den sträcker sig även över vad som kommer att bli tv-seriens säsong 2), och scrolla de tusentals kommentarerna:
Efter att med egna sinnen upplevt samma historia, fast som tv-serie, kan jag äntligen relatera på riktigt till spelvärlden som konstarena, och äntligen fatta att, och varför, The Last of Us varit en episk-dystopisk klassiker i snart tio år.
Bara som zombie-saga går den utanpå alla andra. Ta bara det vetenskapliga idébygget med en fungus- i stället för virus-förklaringsmodell:
Och att tv-serien i stora delar följer spelets narrativ, interaktioner och scenografier säger något om den konstnärliga nivån hos förlagan.
Efter en av de bästa, molande apokalyps-oroande upptakterna som gjorts, där en trygg vardag långsamt övergår i oåterkallelig mardröm, får vi inte bara en driven road movie med spännande mål och djup mening, vi får också en mästerlig karaktärsutveckling. Inte bara hos Pedro Pascals Joel och Bella Ramseys Ellie, utan i hela blodomloppet av biroller. Allra bäst är den hela episod som ägnas Nick Offermans och Murray Bartletts karaktärers gay-relation – något som för övrigt kommer att få en motsvarighet i säsong 2. Jag tror inte man ska underskatta vilken betydelse så här starka, normaliserade gay-skildringar i spelvärlden har för det uppväxande släktet, men oavsett detta är Offermans och Bartletts subplot en av 2000-talets hittills finaste kärleksgestaltningar, alla kategorier (och den är för övrigt helt annorlunda gjord än i spelet).
Dramatyngden är monumental och energiväxlar effektivt med det långa, långsamma formatet. På ett plan är The Last of Us en actionserie, men varje led i den har ett högre dramaturgiskt syfte i en både flerdimensionell och hierarkisk uppbyggnad av storylines.
Efter att ha sett hela tv-serien kollar jag mängder av spelklipp som fans lagt upp på Yotube, och får på köpet en vidgad känsla för det specifikt tv-kvalitativa i serien. Visst har den följt spelet nära, men den har också gjort många tillägg och justeringar, ibland tagit helt egna vändningar. Spelskaparen Nick Druckmann har själv skrivit även tv-manuset, ihop med Chernobyl-regissören Craig Mazin, och ändringarna mellan formaten är imponerande kreativa och organiska.
Samtidigt är det spännande att se hur tv-spelsmanér fått flytta med in i tv-dramats verktygslåda. I synnerhet har man använt ovanför-axeln-kameravinklar som ett genomgående grepp. Ännu en av många faktorer som gör The Last of Us banbrytande. Den kommer att bilda skola för hur man kan göra dramaserier i framtiden, och jag ser framför mig en växande korsbefruktning mellan spel- och tv-kulturer. ♦
Sista »Atlanta«-säsongen är som en bitterljuv homecoming-konsert – och ett fullbordat mästerverk om USA:s ingrodda rasism
Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺