[92] »Blåval i havet, Tom Jones gör en cameo, Corden kaskadspyr«

Bäst i tv-världen just nu

1. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
2. Rätt man på rätt plats (En Place) (Netflix)
3. The Undeclared War (Peacock/Channel 4/SkyShowtime)
4. The Last of Us (HBO Max)
5. Händelser vid vatten (SVT)
6. Shrinking (Apple TV+)
7. The Makanai: Cooking for the Maiko House (Netflix)
8. Padeldrömmar (C More)
9. This Fool (Hulu/Disney+)
10. R.I.P. Henry (Viaplay)

Nu skjuter »Mayor of Kingstown« fart igen – och landar däruppe med »Oz« och »The Shield«

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Även om Mayor of Kingstown sägs ha varit serieskaparen Taylor Sheridans hjärteprojekt – han preppade den i tio år medan han kom i gång med Yellowstone – trodde jag inte, när jag började se första säsongen för ett drygt ett år sedan, att den skulle bli så här bra. Jag började ju se serien precis efter att ha läst USA-kritikernas premiäromdömen – »onyanserat macho«, »långsam«, »formulaisk« … Men sedan följde en säsong som tvingade mig till total omvärdering.

Det började mot slutet av episod 2. Först en tio minuter lång dödsstraffsscen som praktiskt taget trotsade tyngdlagen med sin andäktigt detaljerade långsamhet. Sedan avsnittets sista scen, där Jeremy Renner, i huvudrollen som en fixar-liaison mellan polis och kriminella på båda sidor fängelsemurarna, satt i tältstolar på gatan med en gängledare och utbytte känslor av leda och uppgivenhet … som gled över i ett drömmande samtal om utomhusmatlagning. När de gav varandra nästan omärkliga ögonkast av, ja, kanske inte hopp och värme, men i alla fall något annat än det vanliga hårdhudade, kände jag de första rysningarna komma.

Sedan följde några avsnitt där jag främst såg kvaliteter i det till synes ofokuserade, i sprickor och diskrepanser; i att Taylor Sheridan och hans kreativa team hade mod att jobba med fragment, låta scener bryta rytmen, leva sina egna liv … innan jag under första säsongens två avslutande episoder insåg att, visst, Mayor of Kingstown är bra på fragmenten också, men framför allt är den fokuserad och helgjuten, med en enastående rytmkänsla. Jag insåg att serien under första säsongen svepte så vidsträckt över sin säregna miljö – en stad i Michigan med sju fängelser – och så djupt in i rollkaraktärernas ödestyngda psykologi att det tagit tid att binda ihop det, metodiskt och känsligt.

Säsong 1 var ju helt full av stora scener. Flera av dem är redan klassiker. Som när Renners huvudperson i kostym och med hockeyklubba som Excalibur-svärd svingade mot öltriggade hockeyfarsor mitt under pågående ungdomsmatch … så själsdött, mörkt, sorgligt … och episkt.

Eller när vi fick följa hans handlag med vedspisen i skogsstugan när han gjorde tyska pannkakor åt det unga traffickingoffret – en fin liten påminnelse om den där matlagningsdrömmen från episod 2 om att få fly sitt öde som depraverad fängelseförhandlare och jobba som kock på ett vildmarksläger.

Under säsongens gång fick vi också tränga allt djupare in i fängelsemiljöerna och se Mayor of Kingstown, som annars främst kan liknas vid The Shield, klara av att axla även Oz-arvet, med en intensitet i våldsskildringarna som inte står Banshee efter. Och ju mer som ställdes på spel, desto skarpare blev dialogen, av ett slags psykologiskt nödtvång när karaktärerna måste formulera sig igenom livsavgörande konfrontationer. Inte minst blev Dianne Wiests karaktär – mamma till Jeremy och hans polisbror, tillika lärare både i skolan och på kvinnofängelset – alltmer tongivande.

Den största scenen, en av de bästa jag någonsin sett i en sådan här serie, utspelade sig i det åttonde avsnittet, runt frukostbordet i mammans hus, där även lillbrorsan Kyle (Taylor Handley) bor med sin gravida hustru (Nishi Munshi). Kvinnorna sitter vid matbordet, Kyle rusar förbi på väg till ett möte på fängelset. Mamman ber honom stanna och äta frukost, han säger att han inte hinner, mamman ber svärdottern lämna dem för en stund och skäller sedan ut sonen, pratar om förbannelsen hennes två söner bär på, efter att deras storebror mördats. Svärdottern lyssnar från andra sidan den öppna dörren.

Sonen: »It’s everybody’s mess! Every decision in this place is the lesser of two evils. Every fucking one. And I don’t get to choose between right and wrong because that choice, it’s never offered.«
Mamman: »You know your son’s due date?«
Sonen: »Why do you say ›son‹?«
Mamman: »Because I saw him on the ultrasound at the doctor’s appointment you couldn’t make. February 29th. He’s a leap year baby.«
Sonen: »She didn’t tell me.
Mamman: »She was looking for the right time, like breakfast. But you wouldn’t give her that. You know, what she dreams about at night she expects to come true in the day. And it’s just a simple dream, Kyle. It’s a husband who’d rather be with her than anywhere else, who can’t wait to be a father, who can’t wait to go shopping for stuffed elephants and cribs.«
Sonen: »You’re right. I need to make more time for her.«
Mamman: »That’ll solve absolutely nothing. You say you have no good choices. The only good thing in your life just walked out of the room. All this filth that consumes you, just couldn’t leave it. Choose her. If you don’t have the courage to do that, then divorce her, and let her find somebody who does love her. Do it quick, before you get killed and she martyrs you in her mind and raises another generation of fool in this family.«
Sonen: »I’m not divorcing my wife.«
Mamman: »Well, then, act like her husband!«

Det var mäktigt berörande, dessutom mästerligt filmat, korsklippt med det ordlösa dramat i hustruns ögon och kroppsspråk i nästa rum. Men det slutade inte där. Efter moderns hårda vädjan tar Kyle ett ömt farväl av sin fru, vill visa både henne och modern att han lyssnar, känner, vill bli bättre … »en son, va!« säger han, båda gråter av spänd och forcerad glädje, och sedan enas de som hastigast om att sonen ska heta Mitch – efter den mördade brodern. Vi ser Dianne Wiest, då, helt uppgiven i köket, nedslagen av insikten att ödet är beseglat – det kommer att fostras »another generation of fool in this family«.

Här tog Mayor of Kingstown klivet upp bland de största kriminalserierna med patriarkal arvssynd som tema, och här kunde jag inte hejda tårarna. Och som om inte detta räckte: serien är också ovanligt tillfredsställande i hur den hela tiden bjuder på små »segrar« mitt i all hopplöshet, oavsett om det är en kram eller en kula i pannan. Sådant gör Mayor of Kingstown närmast hypnotiskt spännande att följa.

Den första säsongen slutade med den mest intensiva och blodiga fängelse-rioten vi sett i en tv-serie, eller i alla fall jämsides med det mest degenererade i Oz. Så när den nya säsongen börjar (svensk premiär i morgon på SkyShowtime) har allt gått sönder. Över trettio vakter mördades och ännu fler våldtogs, några med sina egna batonger, ett par hundra fångar sköts ihjäl, närmare tusen utredningar har startats.

Med viss fördröjning kastas vi in i ett kaos. Fördröjningen handlar om chock och handlingsförlamning. Hela fängelset är utlokaliserat som en tälstad inanför en provisorisk mur med beväpnade vakter som ignorerar våldet där nere.

Och – detta är hela seriens twist och bärande idé – med kaos innanför murarna följer kaos utanför. Eller, tydligare: utan hierarki innanför, ingen hackordning utanför. Skjutningarna eskalerar okontrollerat, laglösheten vinner, vakter och poliser har PTSD och/eller siktet inställt på blodshämnd.

Ett fall för »mayor of Kingstown«, helt enkelt. Allt kommer an på honom, och hans plan blir att göra en deal med samtliga gängledare ute på gatan: skulle de kunna gå med på att erkänna sig skyldiga till vapenbrott för att under en period sitta i fängelse, allihop samtidigt, för att styra upp hierarkin där inne?

Detta är säsongspremissen som landar i slutet av andra avsnittet, vilket är så långt jag sett. Men det mest berörande hittills är brorsan Kyles öde; utlokaliserad till vischan efter fängelseupploppet inser han gradvis hur vilse han är både som människa och polis. Först i ett smugglingsfall till sjöss där brottet bestått i skattefusk, men brorsan, stresskadad av Kingstowns gängkrig, tar för givet att tunnor med lönnsirap innehåller smugglad narkotika (de innehåller lönnsirap). Sedan när han och kollegan stoppar en bil i bergen och … well, familjetragedi och nervsammanbrott följer.

Och då befinner vi oss ändå bara precis i början av tv-vårens förmodligen råaste kriminaldramasäsong. ♦

Ny serie av Jez Butterworth! Men »Mammals« är det konstigaste jag sett på länge

Seriebetyg: 📺⬜⬜⬜⬜

Stjärndramatikern Jez Butterworth, känd för pjäser som Jerusalem, The Ferryman och Mojo, gjorde en galen och mäktig debut som tv-serieskapare 2018 med Britannia, som fick tre säsonger av spritt språngande bonkers historisk fantasy innan Butterworth uppenbarligen gick vidare med idén till Mammals i stället, med bästa kompisen James Corden i huvudrollen. Premiär på Amazon Prime i går. Och ett enda märkvärdigt haveri.

Corden spelar en stjärnkock på väg mot första Michelinstjärnan, överlyckligt gift med en luxuös franskbrytande drömkvinna (Melia Kreiling) när äktenskapet rämnar. Hon får missfall, han upptäcker att hon är otrogen med (minst) tre andra män. Samtidigt som hon alltså varit gravid.

Över sex snabba 25-minutersavsnitt rullas denna hastigt uppblossade äktenskapskris upp, parallellt med att Corden-kockens syster (Sally Hawkins) börjar tvivla på att hon gift sig med rätt man (Colin Morgan).

Eller gör den det? Mammals är något helt annat än handlingen antyder. När Kreiling får missfall har Corden just upptäckt två giganter – en blåval i havet nedanför semesterstugan samt Tom Jones(!) i stugan intill. När han några scener senare upptäcker otroheten i hustruns mobil kommer Tom Jones in i bild för en komplett intetsägande cameo samtidigt som Corden börjar kaskadspy.

Det är inte en normal relationsskildring. Det är bara staplade meningslösheter.

För så där håller det på. Absurda förvecklingar utan mål och mening och poäng. Syrran börjar leva ut en historisk Coco Chanel-fantasi som slutar med passionsmord och återgång till äkta mannen. Corden gör upp med rivaler hit och dit men man blir aldrig klok på vad han eller hustrun eller Jez Butterworth vill.

Blåvalen dyker i alla fall upp igen i en cool slutscen, på en gata i London, så hoppa gärna direkt fram till den. ♦

Med »Shrinking« fortsätter Jason Segel bygga upp sitt eget säregna, snälla tv-universum

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Den här veckan har gett ett par intressanta anledning till funderingar kring branschbegreppet »exposition«, det vill säga att skriva in handlingsförlopp och berättelsens förutsättningar i dialogen (och, ofta, skriva tittaren på näsan). Ett typexempel är att i en tidig scen som introducerar oss för två personer låta den ena säga »… bara för att du är min fru …« för att vi ska förstå att det är ett gift par vi ser i bild.

Lika irriterad som jag blir på dålig exposition, lika imponerad kan jag bli när den görs med finess. Som i Jason Segels och Ted Lasso-författarna Bill Lawrences och Brett Goldsteins nya serie Shrinking på Apple TV+. I tredje avsnittet, till exempel, får vi som hastigast se en mobilskärm:

Just sms-konversationer har blivit rena »exposition 2.0«-stapelvaran, så jag älskar när man drar den ett extravarv och, som här, inte återberättar enkla fakta eller ett rakt skeende utan i stället ger underförstådd info om status på en hel relation, om interaktioner, personkemi och lynne, något som tittaren kan stuva undan i bakhuvudet och tillgodogöra sig senare, som när den här subplotten mellan tonårsdottern och psykolog-pappans äldre chef utvecklas. (Veckans andra exempel på exposition kommer i texten längre ner om Netflix nya Junji Ito-serie.)

Shrinking är feelbad som blir feelgood; en fin berättelse om kämpigheten i att bygga upp livet igen ur ett avgrundshål av livssorg. En kvinna, hustru och mor har dött i en bilolycka och lämnat efter sig ett dysfunktionellt kaos av sorg hos mannen (Jason Segel), dottern (Lukita Maxwell), kollegerna (bland andra seniorpsykologen spelad av Harrison Ford) och närmaste vännerna (kul att se en spattig Michael Urie här!).

Av förklarliga skäl har serien jämförts med både Ted Lasso och Ricky Gervais After Life, och man kanske skulle föra in Dead to Me i mixen också, men jag tycker Shrinking når djupare i sorgearbetet än alla dessa eftersom den varken över- (After Life) eller underbetonar (Dead to Me) det depressiva. Grundtemat är att Segels huvudperson stängt av sig sig själv för att kunna hantera sorgen, utan att tänka på hur detta drabbat dottern. Kring detta spinns inte bara storysar kring de direkt effekterna utan också om Segels psykolog-patienter – eftersom han i sorgen blivit nollställd i sin yrkesroll och i stället helst bara bejakar nya impulser, sådant som inte påminner honom om det förflutna, inklusive hur han fungerade som psykolog. Han försöker finna nytt livsinnehåll i det nollställda, ny mening i det dysfunktionella.

Både huvudstoryn och subplottarna är bra, båda underbyggda av omsorgsfullt detaljarbete. Men allra bäst är seriens känslomässiga utväxling över tio avsnitt (jag har sett nio, Apple har en jobbig vana att släppa allt utom säsongsfinalen till för recension). Lite tvärt emot Ted Lasso sitter Shrinking ihop, har en riktning och knyter samman.

Det är också intressant hur Jason Segel efter How I Met Your Mother utvecklat en helt egen drama-ton – både mörk och uppbygglig, äkta och excessiv, vuxen och barnslig … och klivet från Dispatches from Elsewhere till Shrinking blir särskilt spännande när man frågar sig vad som kan komma härnäst. ♦

Fans av Armando Iannucci och »Baron Noir« kommer att älska »En place«

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

Hm, »Rätt man på rätt plats«? När började Netflix med SVT-style-översatta serietitlar? En Place är i alla fall den franska originaltiteln, på engelska heter den Represent. Vilket bara säger hur svårt det varit att ge en bra beskrivande titel åt denna både snälla och råa, och riktigt roliga politiska feelgood-satir – ett slags fransk anti-The Thick of it som utgår från Armando Iannucci-humorn men tar den i helt andra, helt egna riktningar.

Precis som i den lysande Baron Noir skildras fransk politik genom dess komplexa valsystem. Men i motsats till Baron Noir framkallar intrigen inte huvudvärk utan gapskratt.

Vi får följa hur en sprallig, easy-going-empatisk fritidsledare i Paris-förorten (en glimrande kongenial Jean-Pascal Zadi) hastigt och lustigt blir fransk presidentkandidat – och snart bara har en enda rival, en lesbisk eko-aktivist, efter att hela det övriga traditionella politikerfältet fallit ifrån i en gigantisk rysk-hackad superläcka.

Längs vägen får vi massor av träffande satir om den fragmentariserade korrupta vänstern och den radikaliserade korrupta högern, och ännu mer om det populistiska spelet, falska vallöften, kampanjfluff, vanasinnesviraler och minerad #metoo-mark. Men framför allt en fenomenal karaktärsskildring av Zadi. Från första mötet vi får med honom – hemma i sovrummet, rappande medan han klär sig: »De är alla illuminati, fråga Mimie Mathy« – är det svårt att inte börja älska honom reservationslöst, trots en enda lång parad av fel och brister. Men han är liksom ärlig och äkta på det allra mest avväpnande sättet, uppriktig och med ett stort samvete och hjärta även när han blåljuger (vilket han tvingas till … rätt mycket).

När han vettas internt får han frågan om han varit otrogen mot sin fru, och han svarar med fin emfas att han aldrig skulle kunna göra något sådant. Varpå han efter en konstpaus adderar att, men, det är klart, innan han träffade henne, för typ sju, åtta år sedan, så kanske han »tvingade sig på en tjej …«.

Så där håller han på. Som när en gammal rap-video dyker upp från hans ungdom, med sexistisk porrdans och texten »Marianne, din smutsiga hora«, och han kliar sig i huvudet i några sekunder innan han slutleder att »den var ju faktiskt rätt bra!«. Han är samtidigt helt omöjlig att placera i fack, och börjar gå hem både till vänster (utlovar gratis ekologisk skolmat till alla elever) och höger (ändrar sin val-slogan till »frihet, jämlikhet och säkerhet« efter spontanförslag från en polis).

Men detta är inte hälften av vad som är så roligt med serien. Ofta är det ren situations- och dialogkomik, eskalerande urspårningar, missförståndshumor. Och politisk inkorrekthet är nog den största källan till gapflabb. Som när kampanjchefen (grymt spelad av Eric Judor) försöker gestikulera »cp-skadad« med krokigt spastisk hand och någon i staben ropar, frågande och clueless: »en DJ?«

Och på tal om DJ – serien har ett bedårande soundtrack. Dels ett lysande original-score av Chassol, dels utsökt curerade låtval, från Serge Gainsbourg-reggae till Lizzy Mercier Descloux. ♦

»Extraordinary« är extraordinärt utmattande – som en superhjälte-screwball-»Sex Education«

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Vad ska man kalla det här … superhjälte-Sex Education? Eller The Boys som snäll young adult-romcom? Om det låter spännande så är det inte meningen. Nya Hulu- och Disney+-serien Extraordinary är jättekul på pappret, även på manuspappret, men faller ändå rätt platt.

Spelplatsen är en parallell superhjältevärld där superkrafter är något alla har, och de flesta upptäcker, runt 18-årsåldern. Paletten av superkrafter är lite större än vi brukar se i sådana här serier. Visst, vissa är osynliga eller har röntgenblick, är snabbare än ljuset eller starkare än Hulken, men andra kan ha superkrafter som att ge sekundsnabb orgasm med ena handens beröring, eller göra 3D-utskrifter med magen, eller konvertera precis vadsomhelst, hursomhelst, till pdf.

Jag vet. Det låter skitkul. Och, som sagt, det är kul skrivet också. Rena screwball-dialogen, bitvis. Och castingen är perfekt, med Siobhán McSweeney i huvudrollen och briljans ända ut i birollerna (Eros Vlahos som nämnda orgasm-nörd!). Så varför lämnar det mig kall? Det kan jag inte riktigt klura ut. Men det är lite som med just Sex Education: det blir för mycket av allt och rinner över så att serien börjar slira i spillet. Kanske vill debutantserieskaparen Emma Moran lite för mycket, och har fått för lite hjälp av producenter och regissörer att sortera?

Precis som Sex Education har Extraordinary ett killer-soundtrack, också. Så jag sätter en trea i betyg – den känns som en tvåa när jag kollar men alla beståndsdelar pekar på en fyra … Jag kanske bara fick någon autoimmun reaktion mot serien den här veckan? Ska pröva några avsnitt till. ♦

Charmen blir statisk men dramat växer (lite) i »Två singlar och Colin«

Seriebetyg: 📺📺⬜⬜⬜

På tal om att Netflix börjat med svensköversatta titlar i old school SVT-stil – SVT visar att gammal är äldst genom att döpa om australiska dramedyn Colin from Accounts till Två singlar och Colin.

Huvudrollerna görs av äkta paret Patrick Brammall (No Activity, Glitch, även serieskapare här) och Harriet Dyer, vilket ger extra charm och kemi när de spelar två inbitna singlar i ett klassisk will-they-won’t-they-upplägg. Eller klassiskt och klassiskt – de möts när den ena kör över en hund för att den andra visar tutten, och fortsätter att träffas för att de tar hunden till veterinären, och flyttar ihop för att den enas hyresvärd inte accepterar en hund i lägenheten … och så vidare.

Det är mysroligt överlag, massivt kul ibland – som i andra avsnittets inledning, när hon efter första natten hos honom sätter sig och kissar, halvt i sömnen, i hans nattduksbordslåda, och »spolar« genom att dra i lampsnöret. Men humorn räcker inte riktigt, och ärligt talat inte charmen heller – romcom-elementet blir statiskt och ospännande. Det som håller en kvar är i stället, lite otippat, det mänskliga dramat. Karaktärerna, även supportrollerna, utvecklas fint och hittar spänningen där de andra momenten tappar den. Fina Sydney-miljöer, också. ♦

Netflix nya Junji Ito-försök nära Nick Antoscas mardrömsvärld

Seriebetyg: 📺📺📺⬜⬜

Okej, här är den andra serien i veckan som fick mig att fundera över exposition – hur riklig och klumpig sådan också kan vara en estetik. I Junji Ito Maniac: Japanese Tales of the Macabre, Netflix nya anime-isering av väl valda delar av skräck-manga-kultförfattaren Junji Itos oeuvre, läggs handlingen konstant i karaktärernas repliker. Och det är ingen svaghet utan ett grepp med en poäng – det frigör det visuella och separerar ut »verkligheten« så att mardrömsutvecklingarna, som alltid är Itos fokus, får full effekt.

Jag gillar anime mest i teorin (och mest för att jag älskar Miyazaki) och har aldrig läst manga, inte ens Juni Itos klassiker Uzumaki., men jag blir bra sugen när jag ser sådana här vittnesmål:

Hardcore-fans är tydligen rätt arga på hur Netflix hanterar Junji Ito när de gör tv-serier av hans verk (den förra hette Junji Ito Collection). Men den nya serien är trogen i historieberättandet, och jag gillar att det svartvita fått en blek och glåmig färgsättning, att miljöerna är expansiva med ett ibland fotorealistiskt djup, och att anime-versionen är lite slätare och rundare.

Men det jag framför allt gillar, som nykomling i Itos kreativa universum, är hur mycket historierna påminner om min ständiga favorit Nick Antoscas skräckgrepp i serier som Channel Zero och Brand New Cherry Flavor (som jag skrev om i nyhetsbrev #17) – surrealismen som mardrömmar vävas av. I Itos fall: barn som gradvis förvandlas till glass och maniskt börjar slicka i sig varandra; eller en pandemi som består i att avslitna huvuden stora och lätta som ballonger driver omkring ovan mark med en hängsnara som ballongsnöre och utrotar mänskligheten genom att lura och jaga sina motsvarigheter på marken och fånga dem med hängsnarorna.

När det är som bäst kan jag bara inte motstå det. Och även om Junji Ito Maniac: Japanese Tales of the Macabre, som är 12 avsnitt lång och rymmer 20 historier, är rejält ojämn så är berättelserna så koncisa och lättkonsumerade att man lätt sitter kvar för att kasta i sig nästa, och nästa. ♦

»Svenska Nyheter« behövs, och har världens chans att beröra på riktigt, men springer åt andra hållet

Premiärbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

SVT har en rik satirtradition hela vägen från Ulf Thorén och Hasse & Tage till Killinggänget och Grotesco, men renodlad nyhetssatir har av någon anledning aldrig funkat. Svenska nyheter kan i och för sig tyckas modernt, rappt och rått om man jämför med var Helt apropå-gänget befann sig i slutet av 1980-talet, men relativt sett har målstolparna inte flyttats fram sedan Mosebacke monarki 1968.

Det borde inte kunna vara så att public service-rädslan för att vara partisk (som aldrig varit större och mer missriktad än i dag) färgar satiren, sett till hur både hårt och befriande lågt Svenska nyheter och även Herr Talman kan slå. Men jag undrar om så ändå inte är fallet, fast på ett mer fundamentalt plan.

Säsongspremiären i fredags med Messiah Hallberg som ny programledare var en splittrad upplevelse. På ett plan var den härligt profan. Ingen skonades, såklart. MP hånades lika hårt som SD, S lika hårt som regeringspartierna.

Men lyfter man blicken blir onekligen även Svenska nyheter en del av normaliseringen av SD och glidningen mot auktoritär populism. Chang Frick, som just nu i USA diskuteras som en samhällsomstörtande påverkansagent i rysk tjänst, blir blott en skön pajas i Svenska nyheters begreppsvärld. I stället för att satirisera Frick för vad han faktiskt är – drivande aktivist i ett angrepp på svensk samhällsordning – göder SVT bara Fricks egen berättelse, ungefär som journalisten Kolbjörn Guwallius beskrev i en förödande träffsäker twittertråd i fredags. Det är exakt där som Svenska nyheter borde befinna sig, om vi nu tar Chang Frick som exempel. Guwallius tes om hur Frick medvetet klär ner sig och spelar på sin »folklighet« när det börjar osa bränt hade blivit ett klockrent Svenska nyheter-inslag.

Programmets redaktion kan säkert sin The Daily Show utan och innan, men verkar inte ha funderat över hur den amerikanska förebilden alltmer, på ju skakigare grund västvärldens demokrati och evidenssamhälle står, satiriserar avgrunden och inte bara ytan. I det finns en självpåtagen allvarstyngd som varje modernt, smart satirprogram bör ta på sig i dag, men som Svenska nyheter verkar rädda för. Det är där jag menar public service-beröringsskräcken sipprar in.

Messiah Hallberg är för övrigt mycket bra. Den råa tonen i Svenska nyheter är älskvärd. Och manusrummet är verkligen inte oävet. Men tänk om redaktionen förstod vilken reell skillnad den kunde göra även på hemmaplan och inte bara för Erdogans topplock. ♦

Diane Morgan tillbaka med »Cunk on Earth«

Seriebetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Jag måste se Cunk on Earth, av samma skäl som jag såg hela Cunk on Britain, och av samma skäl som jag först upptäckte Diane Morgans mockumentär-persona »Philomena Cunk« – för att jag är Charlie Brooker-komplettist. Cunk-grejen dök ju först upp som korta inslag i mästerliga nyhetssatirshowen Charlie Brooker’s Newswipe (hundra gånger roligare än Svenska nyheter), och då liksom när Cunk växte ut till egna serier stod Charlie Brooker för mycket av manusskrivandet.

När, denna gång, Cunk och den vetenskapliga expertisen dividerar om huruvida de första olympierna kunde se varandras arselhål är det alltså Brooker som författat, eller okejat nivån. Men jag har ett problem med alltihop – nämligen att jag sällan skrattar. Och bara inte gillar Cunk-serierna. Och tyckte Cunk var sämst i Newswipe. Det enda från Brooker jag rakt av inte gillat (ingen skugga över Diane Morgan, älskar henne i allt annat jag sett henne i, Mandy, Motherland, After Life).

Men … jag är som sagt Brooker-komplettist, och nu när Brooker dragit sig tillbaka från mycket av sitt forna tv-skapande (inklusive det man mest värker efter – mer Black Mirror) är Cunk den enda glimten man kan få. Sålunda kastade jag mig även över den här Rolling Stone-intervjun med Diane Morgan i höstas eftersom det stod i ingressen att hon skulle prata om att jobba med Charlie Brooker. Och boy, kände jag mig utpekad här:

Touché, eller vad man säger.

Intervjun är bättre än Cunk-serien, som ändå växer en smula när man äntligen får veta exakt hur Cunk-metodiken ser ut – Diane Morgan berättar för Rolling Stone exakt hur mycket in-character och improviserad den är.

Cunk on Earth har premiär på Netflix på tisdag. ♦

The Clash-bootleg och The Cure-pastisch lyfter Netflix barnspökis »Lockwood & Co«

Premiärbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

Nya Netflix-spökjägarfluffet Lockwood & Co är väl mest att betrakta som en barnserie – fantasyböckerna den bygger på, av Jonathan Stroud, brukar i alla fall återfinnas på äldre barn-avdelningen. Men jag började kolla ändå, eftersom jag blev smått knockad av hur trailern använder The Clashs London Calling …

… det vill säga med orkestrerade tillägg, ungefär som Sebastian Böhm-remixen av New Orders Blue Monday i soundtracket till Wonder Woman 1984:

Nu verkar dock Lockwood-bearbetningen av London Calling ha fått högst begränsade rättigheter eftersom den inte återfinns i serien eller på soundtrackalbumet utan endast i trailern. Men den får mig som sagt att titta till serien, som visar sig ha ett riktigt vasst soundtrack:

Christoph Bauschinger och The Flight omlott fungerar riktigt fint, och det är svårt att stå emot The Flights pastisch på The Cures A Forest när spökjägartåget rullar in i London en bit in i första avsnittet (spåret på Spotify-albumet heter Welcome to London).

Seriens produkionsvärden är överlag höga, framför allt i miljöer, relationer och dialog. Men när spök-actionscenerna kommer står det klart att serien inte är för mig utan för ungar. ♦

Doug Stamper!

Finns det forfarande House of Cards-fans därute? Den här är för er.

Nya Lukather-intervjun det bästa Beato gjort

Programbetyg: 📺📺📺📺📺

The Steve Lukather Interview: Secrets Behind the Songs från härom veckan var inte Rick Beatos första Youtube-intervju med Steve Lukather, men den största. Båda samlade sig till och sträckte sig efter något mer än vanligt. Det blev åttio minuters referensverk, fullproppat med fakta, kunskap, kärlek och odödlig musikalitet.

Dessutom, utöver en lång geniförklaring av Steely Dan och både analytiska och anekdotiska exposéer över banbrytande jazz- och groove-gitarrister, är det härligt och tankeväckande att iaktta det psykologiska mellan Beato och Lukather, den otvetydiga hierarkin, hur junior Beato blir, hur Lukather hela tiden avbryter närhelst han känner för det och Beato viker sig … ibland så till den grad att man blir generad. Som när en begeistrad Beato börjar berätta en Steve Gadd-story och Lukather avbryter: »Vill du höra min Steve Gadd-story?« Varpå Beato lägger ner sin egen direkt. (Men, både han och vi vet ju att Lukathers är bättre.)

Sedan är det intressant hur Beato lyckas erövra lite mer space i samtalet efterhand, och Lukather också lyssnar lite mer, även om allt såklart, som sig bör, är på intervjuobjektets villkor. Men Beatos djupa kunskaper ger ett fundamentalt värde till programmet nästan lika mycket som Lukathers gör det. När de börjar diskutera »gitarrsolon som begravts i mixen« och enas om storheten i Christopher Cross eget suveräna solo i outrot till Ride Like the Wind tillfredsställs även vi Beato-följare i själva fundamentet, eftersom vi vet vilken käpphäst just det Cross-solot är för honom. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Auf Wiedersehen, Pet!