[93] »Krassa kritiker har i alla tider fått krupp av gråt och kramar«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Last of Us (HBO Max)
2. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
3. Rätt man på rätt plats (En Place) (Netflix)
4. The Undeclared War (Peacock/Channel 4/SkyShowtime)
5. Händelser vid vatten (SVT)
6. Tell Me Everything (ITVX/HBO Max)
7. R.I.P. Henry (Viaplay)
8. Dear Edward (Apple TV+)
9. Shrinking (Apple TV+)
10. Padeldrömmar (C More)

Den homosexuella heartland-prepperns & den liberala majoritetens gemensamma revansch

Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺📺

Vad återstår att säga efter att halva världen hela veckan ältat »världens bästa tv-avsnitt någonsin« om episod 3 av The Last of Us?

Redan samma kväll som avsnittet sändes såg det ut så här i toppen av trending topics hos de flesta av oss …

… och serieskaparen Neil Druckmann kommenterade snabbt:

Men ett par saker vill jag föra till protokollet. I synnerhet sedan jag hörde Alex & Sigges podcast i fredags. Återkommer strax till deras perspektiv.

I min stora säsongsrecension skrev jag om Nick Offerman- och Murray Bartlett-episoden att »jag tror inte man ska underskatta vilken betydelse så här starka, normaliserade gay-skildringar i spelvärlden har för det uppväxande släktet«, och nämnde att den kommer att få en lika viktig kvinnopendang nästa säsong (eftersom det finns en sådan i spelets fortsättning) men – också att just den här tredje episoden är den enda som skiljer sig markant från spelförlagan.

Detta är det första riktigt anmärkningsvärda med episoden – att den inte bara är helt omskriven utan framför allt nyskriven, och att spelfansen inte opponerat sig (vanligen rasar ju gamers mot jätteomgörningar av originalnarrativ) utan tagit plats i hyllningskören.

Själva hade de connectat med Bill (som görs av Offerman i tv-versionen) genom att spela vid hans sida och överleva dödliga hot med honom. Nu har de fått en tv-version av Bill-storyn som, i motsats till resten av serien, fått all realtids-action utbytt mot en medelålders kärlekssaga över två decennier. Och vad gäller Frank (som görs av Bartlett i tv-versionen) så är han i spelet inte ens en del av realtiden utan introduceras efter sin död via en upphittad lapp till Bill, och i skarp kontrast till tv-versionen dog han i spelet efter att ha tröttnat på Bills prepper-persona och stuckit, med Bills mat, bil och bensin … för att sedan attackeras av svampzombies.

Därav den chockblandade förtjusningen hos många gamers. »Wow, Druckmann har gjort om allt, och det är ju underbart ändå?!« typ.

Men sedan har vi ju denna rätt frekventa tv-nörd-reaktion också, som hos ex-TVdags-esset Hateff Mousaviyan:

Det ligger något i den, men den förringar samtidskontexten. Och här kommer Sigge Eklunds tes in – väl värd att lyssna på, men räcker inte heller ända fram. Han ifrågasätter inte att Bill-och-Frank-avsnittet hyllas så universellt, men undrar varför det inte finns något varför i alla dessa kärleksbetygelser och klassikerförklaringar. Vilket slutleder honom till att det handlar om det kollektiva undermedvetna, närmare bestämt om hur pandemin och Ukrainakriget berövat oss illusionen av att kunna föreställa oss framtiden, en illusion som varit bärande genom all vår kultur och hela våra liv fram till slutet av 2010-talet. Därmed skulle Bills och Franks kärlekshistoria i dystopisk isolation och limbo drabba oss på ett existentiellt sätt och tala till oss på djupet, intuitivt.

Intressant (och i sig sant, tror jag), men det är att gå över ån efter vatten.

I samma poddavsnitt beskriver Sigge Eklund skillnaderna mellan den grövre Bill och den finare Frank, och framställer hur Frank kommer in som esteten i Bills liv och tapetserar om och ordnar möblerna … men jeesus, det är ju Bill som är den verkliga esteten i förhållandet! Som redan har det urvackra hemmet, de utsökta möblerna, den välvårdare flygeln där han spelar Linda Ronstadts Long, Long Time med skälvande känsla medan Frank bara hamrar och brölar den; och det är Bill som lagar gourmetmiddagar och serverar lagrat konnässörsvin med sommelier-grepp. Men visst, Frank odlar jordgubbar! :)

I podden karakteriserar Sigge också (eller om det är en inflikande Alex Schulman) Nick Offermans prepper-Bill som byfånen som får revansch. Men att samla vapen och befästa sitt hem är normativt beteende på Massachusetts landsbygd. Om han har varit en självisolerad byfåne så är det för att han är dolt homosexuell i en djupt konservativ omgivning.

Och jag tror att åtminstone en tändande gnista för hela avsnittshypen varit en större kollektiv revansch som synkat med karaktärens – dels den tysta spelarmajoritetens revansch för Gamergate, dels den tysta liberala majoritetens revansch för polariseringen den pådyvlats med homofoba algoritmer.

Kraften i kärleken till Bill och Frank blev så omedelbar och monumental att anti-woke-kampanjerna dog redan på utkaststadiet. Här är vi – alla vi som är så fruktansvärt less på att se klockan vridas tillbaka, fri- och rättigheter inskränkas, hatbrott triggas … alla vi som vill tillbaka till framtiden. ♦

Många problem med »Kapningen« – men vilket slut!

Seriebetyg: 📺📺📺⬜⬜