[94] »Som Bergman och Norén utan auteur-testosteron«

Bäst i tv-världen just nu

1. Limbo (Viaplay)
2. The Last of Us (HBO Max)
3. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
4. The Undeclared War (Peacock/Channel 4/SkyShowtime)
5. Händelser vid vatten (SVT)
6. Tell Me Everything (ITVX/HBO Max)
7. Dear Edward (Apple TV+)
8. Shrinking (Apple TV+)
9. Padeldrömmar (C More)
10. Maxine (Channel 5/C More)

»Limbo« är det kollektiva absoluta gehörets triumf

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Alla dessa sorgliga bilolyckor med ungdomar som passerar revy i medierna … saklig beskrivning av kraschen, ålder och hemort, anonymiserat och avtrubbande. Där brukar nyhetsartiklarna sluta, och där började Rakel Wärmländer spinna vidare. Tankarna rörde sig över den djupa och vidsträckta kollektiva sorg som måste följa i en sådan olyckas spår, och det potentiella dramadjupet hos en tv-serie som också får börja där nyhetsrapporterna slutar.

Resultatet blev Limbo, med en karriärpeakande Emma Broström som Wärmländers manuspartner, prisbelönta teaterregissören Sofia Adrian Jupither samt Sofia Helin och Louise Peterhoff i huvudrollerna, jämte Rakel Wärmländer själv, som de nära vänner som både knyts samman och slits itu när deras tonårssöner kraschar med en lånad cab nära Kaknästornet. Det är ett storartat ensemble- och relationsdrama som får mig att tänka på den kollektiva kvinnliga skaparkraften bakom The Split (Abi Morgan, Jane Eden, Louise Ironside, Nicola Walker samt ensemblen som skildrar en familj formad av en matriark och tre systrar), och på hur dominerad svensk tv-fiktion är av kvinnliga kreatörer och relationsperspektiv (Josefine Bornebusch, Sofia Helin, Lisa Linnertorp, Cilla Jackert, Maria Karlsson Thörnqvist …), och på hur detta verkligen format 2020-talets svenska tv-fiktion till det bättre.

Manus, regi och skådespeleri enas som en enda homogen berättarkraft genom de sex avsnitten, med början i alla slumpmässiga händelser, disparata beslut, komplexa inbördes relationer och emotionella energier som leder först till en svår bilkrasch, sedan till ett alltmer känslomässigt komplicerat efterspel där vi metodiskt kryper allt närmare samtliga inblandade.

Upptakten är så utmattande stark och nära att man under andra avsnittet luras att tro att berättelsen tappar lite tempo – och då träffas man återigen i magen och hjärtat av slutsekvensen. Därifrån växer i stället en oväntat kraftfull underström i storyn: om avgrunden mellan hur ungdomarna respektive föräldrarna reagerar på olyckan, och hur man via de skavande mötena mellan generationerna inser att avgrunden är densamma som fanns där i de allra första scenerna, i hela upptakten till olyckan.

Det är en avgrund mellan att vara 18 och 45. Och Limbo lyckas skildra terrängen på båda sidorna om den. Ungdomarnas drivkrafter, i friktion med vad som ska bli deras livsbagage. Föräldrarnas beskärda del av pengar, boenden, jobb, otrohet, trasiga familjerelationer, hämningar, livslögner – och deras gemensamma reflex att fortsätta ge sina snart vuxna barn ett leende, ett lugnande röstläge och en hand på axeln, som de alltid gjort, i stället för att möta deras fullvuxna stödbehov.

Halvvägs in i serien börjar rännilarna från tidigare avsnitt att rinna samman i rejäla försänkningar, relationer börjar rämna, samtidigt växer dynamiken i serien, utbrott varvas med långa tysta sekvenser i en sorgens och varandets rytm. Här växer serien ut maximalt. Det största mänskliga dramat kan ju inte bli större eller mer mänskligt dramatiskt än själva checkpunkterna i den här berättelsen – bilkrasch, sjukhus, operation, konsekvenser. Ovanpå detta följer hur mycket psykologiskt drama som helst, och Limbo utvinner överraskande mycket ur både det statiska och relationella. Serien växer faktiskt rent fysiskt, också – avsnitten blir allt längre i takt med att de inte längre gestaltar bara avgrunden mellan människor utan också avgrunden i dem.

Och sedan – läkandet, helandet. Det kommer också, eller antyds kunna komma. Men inte förrän efter en sensationell uppgörelsescen, ett storgräl halvvägs in i näst sista avsnittet, och sedan ytterligare ett, frammanat av kraften i hela den där homogena maskinen av manus, regi och aktörer. Först funderar jag över varför det femte avsnittet inte tyngs av något bergmanskt och norénskt, det är ju överlastat med traditionens alla signaler och motiv, men sedan inser jag att det är för att hela serien är så skönt befriad från auteur-testosteron. Limbo är det kollektiva absoluta gehörets triumf. ♦

Fantastisk femtiotalsfuturism i »Hello Tomorrow!« – och årets retro-soundtrack

Jag får inte skriva detaljerat om Hello Tomorrow! än – Apple TV+ kräver strikt embargo fram till fredag – men eftersom serien dominerat den gångna tv-veckan för mig (jag såg hela i ett svepande rus!) så domineras även mitt »soundtrack till tv-veckan« längst ner av space age-retro-låtar därifrån. Kände att det var bäst att förklara det. Och passar härmed på att förvarna om en av årets stora tv-upplevelser! Mer, mycket mer, nästa vecka. ♦

Hynek vs Häglund om »Sherwood«