[95] »Glengarry Glenn Ross, Back to the Future, Fargo, Brazil & The Jetsons i en serie«

Bäst i tv-världen just nu

1. Hello Tomorrow! (Apple TV+)
2. Limbo (Viaplay)
3. The Consultant (Amazon Prime)
4. The Last of Us (HBO Max)
5. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
6. He’s Playing Our Song (Modern Love Tokyo) (Amazon Prime)
7. Fleishman Is In Trouble (FX on Hulu/Disney+)
8. Tell Me Everything (ITVX/HBO Max)
9. Reindeer Mafia (C More)
10. Liaison (Apple TV+)

Pyramidsspelssatir, familjedrama & äkthet i ett hisnande illusionsnummer – »Hello Tomorrow!« är ett av 2020-talets tv-storverk

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

Vissa serier är särskilt svåra att ge en rättvis bild av eftersom man måste välja en beståndsdel att beskriva först, och de allra bästa serierna har inte bara ett flertal bärande beståndsdelar utan också ett slags superlim mellan dem, till hälften produktionstekniskt, till hälften magiskt. Hello Tomorrow! på AppleTV+ är en sådan serie. Borde jag kanske försöka börja med själva superlimmet?

Därav titeln på detta nyhetsbrev. Vad är det för slags kreativa hjärnor och producenter som lyckas få en serie att påminna om Glengarry Glenn Ross, Tillbaka till framtiden, Fargo, Brazil och The Jetsons, allt på en gång, men inte genom att plocka beståndsdelar utan genom att absorbera och generera en anda, en idéhybrid, så att ett superlim liksom bara måste uppstå för att få ihop det?

Hello Tomorrow! är skapad av Amit Bhalla och Lucas Jansen. Det enda jag sett av dem tidigare är ett avsnitt av Bloodline som de skrev 2016. Men det indikerar att de har hängt ihop länge, och jag tror jag hittar superlimmet här: det sitter mellan Bhalla och Jansen! Hör intensiteten och glädjen i den här intervjun från i fredags – exakt vad jag behövde för att få ihop en rättvis beskrivning av serien:

Skådespeleriet är raktigenom sensationellt, med Billy Crudup och Hank Azaria som ångmotorer men med en hel ensemble som kastar sig all-in efter dem. Underbara Crudup, som för mig var den enda anledningen att följa underpresterande The Morning Show, gör här en bedragare med ett hjärta, ett förtvinat bedragarhjärta med en övergiven familj i bagaget, men nu med en andra chans i livet att återknyta kontakten med sin vuxna son. Detta är i sig ett bärande element. Hello Tomorrow! smyger sig på även som relationsdrama, men mer över tid. Först kommer dramat om bedrägeriet. Och om folks framtidsdrömmar i en parallell verklighets version av 1950-talet, eller kanske ett senare decennium i en parallell verklighet som aldrig digitaliserades med ettor och nollor utan utvecklade hålkortsteknologin och analoga uppfinningar i stället.

Scenografin är fantastisk, och nyskapande. Den applicerar steampunk-konceptet i teknikoptimismens mid-century modern-era, en fantastisk drömvärld av retro-robotar och elektrifierat sprakande, spakgnisslande automatik i scenograferad i kostymdressad diner- och Oldsmobile-Americana. Och, precis som Bhalla och Jansen säger i intervjun ovan, serien lägger inte bara in lite sköj gadgets som isolerade markörer, den går hela vägen med världsbyggandet och utforskar prylarna, får allt att hänga ihop. Det håller. Som ett hus med bärande konstruktion som vi tittare kan flytta in i under tio avsnitt.

Bara ett exempel i mängden: I stället för datorer har man i Hello Tomorrow!-världen en diktafon kopplad till en automatisk skrivmaskin – men om en mekaniskt talande hotellrumsrobot, till exempel den som automatiserats för utskjutande av rakdon ur en låda, råkar komma fram och prata i närheten av diktafonen så kommer det också med på utskriften i auto-skrivmaskinen … Vilket genererar en frustration och vardagshumor som vi kan identifiera oss med.

Det är superkul bara att leta efter och upptäcka alla sådana tekniska funktioner i scen efter scen, många helt okommenterade och utan bäring på handlingen, de bara finns där för att de finns i den här nästan verkliga världen, och här kommer något viktigt, något som också är en del av »superlimmet«:

Dörrklockan utanför entrén i alla hus i villaområdena är integrerad med en elektrisk platta där en grön lampa släcks och en röd tänds när en gäst släpps in. Det är en liten detalj i bakgrunden, bara, men vad den signalerar är en konsumistisk samhällsurspårning, en konsekvens av hur den moderna människan inte längre vet vad den ska göra av all sin framtidsiver. Den som är sprungen ur ett missnöje med vardagen, en väntan på något som aldrig kommer, en obekväm känsla av att inte riktigt räcka till i det framåtlutade samhället. Och här superlimmas scenografin och världsbygget ihop med både relationsdramat och bedrägeri-storyn: människorna i det här samhället blir perfekta offer för Billy Crudups scam-säljande av andelslägenheter på månen.

Jag behöver inte säga mer än så om intrigen, som är mer vidsträckt än jag låtit ana här. Ju mindre man vet på förhand, desto mer berikande blir upplevelsen. Och det är i sista fjärdedelen den verkligen blommar ut, efter att den obligatoriska förklarande tillbakablicken kommit ovanligt sent men också med överrumplande mycket fördjupning (vilket i sin tur, otroligt nog, superlimmas ihop med en känsla av 1980-tals-matiné-action …). Det är då man belönas. När man inser vidden av äventyrslystnad i alla moment, från hjärtat och passionen i storytellingen till våghalsigheten i genrehybriden, där för övrigt även Mark Mothersbaughs originalmusik och de curerade space age-låtvalen är ett superlim.

Även samhällskritiken har en bärande funktion. Först puttrar den lite i underkant, sedan växer den ut i de två sista avsnitten som (och med) en raketavfyrning. Pyramidspelsplotten illustrerar hjärtknipande hur vårt kapitalistiska samhällssystem (OBS, jag är inte emot kapitalism, jag har inget alternativ att komma med) bygger inte så mycket på frihet i marknadssystemen som på männskors benägenhet, rentav drift, att låta sig luras. Crudups karaktär när en tro på det goda pyramidspelet – visst måste det gå att vända på strömmen någonstans? Men hur gör man när folk blivit så uppskörtade att de rusar i fördärvet självmant, i högljudd demonstrativ opposition mot de goda krafter som försöker rädda dem? (Här är det svårt att inte börja tänka på Trumpväljare, klimatförnekare, vaccinmotståndare …)

Jag fascineras av det universella i Crudup-karaktärens inre kamp. Försökter han fylla sitt och andras tomma skal med verklig kärlek eller med en självsuggestion? Har människan en själ eller är hon en biologisk uppfinning som försöker förstå sig själv med teknologiska uppfinningar? ♦

Om »24« gjordes nu skulle den vara »Liaison«

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

De nya geopolitiska thrillerserierna överträffar varandra nästan vecka för vecka med att linjera med verkligheten (fast norska Ammo var lite för sin tid när den kom redan i höstas – skriver mer om det längre ner). Och den här veckan är det den brittisk-franska Liaison som praktiskt taget gör spiondrama i realtid. Tänker på detta, från i veckan: