[97] »En konversation i stället för en gnällgubbe att identifiera sig med«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Daily Show with Hasan Minhaj (Comedy Central)
2. Daisy Jones & The Six (Amazon Prime)
3. Hello Tomorrow! (Apple TV+)
4. Rain Dogs (BBC/HBO Max)
5. Fleishman Is In Trouble (FX on Hulu/Disney+)
6. The Consultant (Amazon Prime)
7. The Last of Us (HBO Max)
8. Limbo (Viaplay)
9. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
10. Your Honor (HBO Max)

»The Daily Show« tillbaka i toppform när Hasan Minhaj raderade sitt Twitterkonto i sändning

Veckobetyg: 📺📺📺📺⬜

The Daily Show fortsätter att resa sig ur askan. Senast hyllade jag Sarah Silvermans inhopp, den här veckan var Hasan Minhaj ännu bättre. Han arbetade sig snabbt upp till en nivå där han knappt kunde sitta kvar i stolen, och i onsdags sparkade han slutgiltigt undan den i ett passionerat raseriutbrott mot Twitter.

Se hela segmentet i klippet nedan, fram till det beprövat effektiva amerikanska talkshowgreppet att låta en kamera haka på programledaren bakom kulisserna mot ytterdörren och ut i den riktiga världen.

På vägen dit gjorde sig dock den yttre världen påmind på ett, tycker jag, lite jobbigare sätt också. I USA har ju många progressiva låst sig vid en övertro på munskyddens förmåga att stoppa samhällsspridning av covidsmitta. Och det gjorde mig bedrövad att se publiken sitta mangrant i munskydd (uppenbarligen ett arrangörskrav) men i många fall inte ens kirurgiska sådana utan odugliga tygmasker.

Särskilt odugliga är de på en brant läktare där flera hundra personer packat ihop sig för att gapskratta tillsammans. När alla bär munskydd får utandningsluften extra skjuts i gliporna nedåt, uppåt och åt sidorna … och förvärrar eventuell smittspridning.

Ridå. ♦

Äntligen! Välkommen tillbaka, Jon Stewart

När vi ändå är inne på The Daily Show – Trevor Noah var aldrig i närheten av Jon Stewarts briljans som programledare, och problemet jag haft med The Problem with Jon Stewart är att inte ens Stewart själv varit i närheten av den, efter comebacken.

Men nu jävlar. Nedanstående åtta minuters intervju (eller ska vi säga förhör … eller massaker?) med en vapenaktivistisk republikansk senator från Oklahoma hör till det skarpaste han gjort överhuvudtaget. ♦

»Daisy Jones & The Six« växer ut till en av vårens största tv-happenings

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Vad som åstadkommits med Daisy Jones & The Six är delvis ett mirakel. Om än på ett fundament av klichéer och fogat med detaljmissar.

Det första man ska veta, för att förstå miraklet, är att skådespelarna i det fiktiva 1970-talsbandet med samma namn som tv-serien inte är musiker. Hälften har knappt spelat instrument tidigare, och Sam Claflin, i rollen som den drivande kraften bakom bandet, var helt borta på 1970-talsrock och Los Angeles-scenen när han anlände till sin audition (och när han sedan ombads sjunga »valfri låt med The Beatles« kunde han inte komma på en enda).

Det andra man ska veta är att när serien väl spelades in behärskade skådespelarna respektive instrument och sjöng på riktigt. Pandemin gav en lång väntan på inspelning vilken ägnades åt musikskolning, och skådespelarna blev besatta av att bemästra rollerna även instrumentellt. Detta är miraklet. Att bandet är på riktigt. Inför inspelningsstarten bokades de för en intern konsert och testpubliken chockades av hur äkta de lät och såg ut. Så redan på förhand hade en transformation skett från tv-drama-repetitioner till riktig rock, från 2020- till 1970-tal. (Och jag vet ärligt talat inte om det är seriens låtskrivare och musikproducent Blake Mills eller skådespelaren Will Harrison som spelar de stilkänsligt Lindsey Buckingham-imiterande solona – det borde vara Mills, konstigt vore annat när man anställt ett sådant gitarrgeni som musikansvarig, men Harrison har antytt att han kopierat och »tagit över« dem.)

Den här transformationen elektrifierar Daisy Jones & The Six och gör serien intensivt sevärd och trovärdig, även när annat – ibland mycket annat – brister. Som i den pseudo-dokumentära upptakten, där de forna bandmedlemmarna på olika håll mickas upp för tv-intervjuer för att för första gången på tjugo år ge sina olika versioner av den sista konserten 1977, som splittrade dem för gott – Sam Claflins karaktär inleder med att fråga om »Daisy också gick med på det här«, som om inte det skulle ha varit utrett långt tidigare.

Eller som när Daisy, spelad av naturkraften och Elvis Preseys barnbarn Riley Keough, drar fram Carole Kings debut-LP, pratar om Kings kreativa naturkraft och låter skivnålen droppa ner i första spåret – som är Goin’ Back. Ursäkta, men Goin’ Back är fjärde låten på sida 1 på den LP:n. Varför inte låta Keough droppa ner nålen där?

Man kan tycka att detta är randanmärkningar, men serieskaparna med paret Scott och Lauren Neustadter i spetsen har, säger de själva, sträckt sig efter exakthet i alla musikaliska detaljer när de överfört Taylor Jenkins Reid bestsellerroman till levande film och musik. Och då blir det, för att ta ytterligare ett exempel, bara klantigt när vi får se The Byrds flimra förbi på en livescen och klurigt nog spela just sin cover på Carole Kings Goin’ Back – men med David Crosby kvar i bandet. I själva verket fick han sparken för att han vägrade göra låten.

Fortfarande randanmärkningar? Okej, men den här då: i en annars ljuvlig scensekvens där vi får följa Billys och Daisys första gemensamma låtskrivarsession bryts magin av dissonanserna kring ett »riff« som Sam Claflins Billy sitter och »leker« med, ett »riff« seriemakarna planterat även i ett tidigare avsnitt, men … det är ju inget riff! Han sitter bara och petar på ett enkelt D-ackord och släpper fingret från E-strängen lite random. »Riff«? Inte blir det bättre av att Keoughs karaktär, som vi tidgare sett göra ett par egna Brill Building-ekande låtar med ursnygga tonartsbyten, stannar till inför det löjliga D-ackordet: »Det där låter intressant!« Och det är inte det värsta. När Claflin börjar spela ackordet har regissören placerat kameran under gitarrhalsen, så vi får se Claflin noga fästa blicken på hur han placerar fingrarna, omsorgsfullt, på de tre understa strängarna. Claflin ska här föreställa en oerhört erfaren musiker som turnerat Amerika i flera år … men som behöver hålla tungan rätt i mun när han tar ett D?

Det händer också att hela serien hamnar out of character, som när Claflins karaktär checkar in på rehab och resten av bandet håller auditions för att hitta en ersättare, och vi plötsligt får en sketch med pajassångare. Ett riktigt band på den här nivån hade aldrig släppt fram så tondöva töntar för provsjungning.

För mig är detta inte randanmärkningar, det är brister som äter sig in och får mig att tvivla på seriens första tredjedel, när dessutom manuset och dialogen ibland dippar mot såpanivå.

Men från en avfyrningsramp av fascinerande episka och konstnärliga ambitioner lyfter Daisy Jones & The Six efter tre avsnitt från en svag trea till en stark fyra. Musiken börjar fungera på fullaste allvar, inte långt från trovärdigheten och sömlösheten i andra avancerade musikbranschdramatiseringar som Nashville, Pistols och George & Tammy.

När Tom Wrights producentguru, en Quincy Jones-typ som floppat några gånger för mycket med sina senaste akter, ser potentialen i att sammanföra Riley Keoughs bångstyrigt självdestruktiva singer songwriter med Sam Claflins halvt strandade rockband blir det succé direkt, både i den fiktiva bandstoryn och för dramaserien. De klickar, allt klickar, från första stund de hamnar i studion tillsammans, och Daisy säger till Billy, om hans låt som hon uppmanats av producenten att bearbeta: »Din låt är ett tal, Billy, när den skulle kunna vara ett samtal.« Sedan gör de om låten till det, så att fansen får en konversation i stället för en gnällgubbe att identifiera sig med, och samma sak sker med tv-serien. Vi får något större, seriens entoniga röst växer ut till ett djupare samtal.

Helt perfekt blir det aldrig. Det må vara strålande skildrat, och ge många rysningar, när Daisys inträde fördjupar banddynamiken så att inte bara Billy styr, ej heller bara Billy och Daisy, utan alla bandmedlemmar börjar bidra och låtarna börjar lyfta – verkligen inte olikt Fleetwood Mac efter Lindsey Buckinghams och Stevie Nicks inträde i gruppen. Men jämför man för mycket med Fleetwood Mac blir man lätt störd av ytligheten i hur övriga bandmedlemmar skildras. Suki Waterhouses keyboardist ges ingen som helst musikalisk bakgrund eller förklaring utan förblir en pappfigur, där förlagan Christine McVie uppbar legendstatus som engelsk bluesdrottning. Och den stilbildande minimalismen hos rytmsektionen som gav Fleetwood Mac dess namn sätter bara ljudmässiga spår i tv-serien, vars basist och trummis förblir såpa-karaktärer med icke-existerande musikaliska bios.

Men förlåt, nu stör jag mig på mig själv. Varför ramlar jag hela tiden tillbaka i det negativa? Snacka om gnällgubbe. Jag älskar verkligen att följa serien, njuta av den, ta den på allvar. Kanske är det bara detta som stör mig, att jag vill ta den så mycket på allvar att jag behöver göra upp med bruset i bildkant.

Halvvägs in i serien finns en scen som är bland det härligaste jag sett i en musikdramaserie. Det är fest hemma hos Sam och hans fru (Camila Morrone i stark katalysator-roll) när musiken tystnar och allt blir mörkt – strömavbrott. Någon tänder stearinljus och Suki Waterhouses karaktär börjar spela Faces Oh La La på pianot i det bohemiska huset. Allt fler stämmer in i allsången. »I wish that I knew what I know now when I was younger …«

En som tagit fasta på den andemeningen är Blake Mills. Han har tagit allt han vet om rockmusikens rika legacy, allt han vet om hur och varför det besjälat honom som musiker och i förlängningen möjliggjort hela serien, levandegjort den, och gett serien ett ljud, ett album av låtar, som i sig själva också fortsätter att växa.

Det kanske finns mer av rockklassiker i detta än vi vet vi nu?

Daisy Jones & The Six består av tio avsnitt, de första tre finns ute på Amazon Prime. Men kom ihåg – det är först i det fjärde det stora lyftet kommer. ♦

»Skint Estate« har tv-dramatiserats! »Rain dogs« är en unik slice-of-life om mänsklig omöjlighet

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Drar man bara premissen för BBC/HBO-serien Rain Dogs kan man se en absurdistisk komediserie framför sig – knäpp vänskap mellan ensamstående mamma som jobbar på strippklubb och stenrik gay-snubbe med aggressionsproblem som spelar skjortan av Chinatown i mahjong, plus en härlig mellanstadiedotter med skinn på näsan. Man kan också föreställa sig ett socialrealistiskt deppdrama – ensamstående mamma med författarambitioner försöker klara hyran med dubbla skitjobbskift, hon har en toxisk beroenderelation till en våldsverkare som just avtjänat ett års fängelsestraff, och bästa väninnan från strippklubben är borderline uteliggare på grund av obefintlig impulskontroll.

Seriens stora styrka är inte att den är både och, utan att den också är varken eller. Eller att den kombinerar allt, gränslöst. Därför känns den också, trots att karaktärerna och relationerna är extrema, framför allt som en äkta slice of life. Man tror på dem. Men så är serien också baserad på Cash Carroways självbiografi Skint Estate och överförd till tv-format av Carroway själv.

Det gemensamma som Daisy May Coopers och Jack Farthings väsenskilda karaktärer har, och även väninnan spelad av Ronke Adekoluejo, är den där självdestruktiva gränslösheten. De är varandras dysfunktionella stöd och enablers. Därigenom blir Rain Dogs en välsnittad bild av samhällets skakigaste marginaler.

Serien både påminner om och är en motpol till en annan HBO-London-serie om en aspirerande författare, Michaela Coels I May Destroy You. Men här är det omöjligheterna som skildras, inte möjligheterna. Det är hjärtskärande att se Coopers karaktär plötsligt få chansen att skriva en tidningsartikel om sig själv, fotograferas i sin sjaviga peepshow-miljö i tron att det är typ en krönikebylinebild,  skryta om det inför dotterns skolkamraters mammor (»… lite som Hunter S Thompson …«), för att sedan bara uppgivet tvingas konstatera att tidningen struntat i hennes text och publicerat fotot till en exploaterande artikel om en ansvarslös mamma som jobbar med porr.

Rain Dogs är ett kaos av känslor, ett under av genre-trotsande naturalism och mest av allt en skildring av människors beroende av varandra. En okuvlig vänskap som är allt annat än vacker men som man efterhand blir allt gladare av att få vara en del av.

Premiär på tisdag på HBO Max. ♦

Final countdown för »Succession«

För en månad sedan kom en första teaser, inför finalsäsongen av Succession:

Och i torsdags släpptes den första officiella trailern:

En Jesse Armstrong-guidad recap av förra säsongsfinalen ovanpå det:

Premiär den 27:e på HBO Max.  ♦

Den nya danska dramavågen rullar vidare med »Dopamin«

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Jag har en särskild soft spot för Martin Winther och hans närmaste medkreatörer Malte Koch och Christian Vangsgaard i den danska relationsdramavågen – de skapade ju den fina Enten/eller, som jag hyllade i nyhetsbrev #6, om två unga partipolitiska gödkycklingar under en brutal valkampanj i Köpenhamn, hon vänster, han höger, som inleder en (parti)gränsöverskridande kärleksrelation. En serie så unik och med så finkänslig tonträff att jag kommer att jag kastar mig över deras nya Dopamin på HBO Max.

Först blir jag besviken. Det är något med hur hela inledningen, ett högdramatiskt förlopp på liv och död, rullas tillbaka sju veckor i tiden utan att vi får någon förståelse om vad det är för speciellt högdramatiskt som storyn ska leda fram till – miljön är nämligen en thoraxavdelning på ett sjukhus, där liknande högdramatiska försök till patienträddningar utspelar sig regelbundet, ja, ytterligare två gånger bara under de första två avsnitten. Det tidiga tidshoppet luktar faktiskt lite ängsligt producentingrepp.

Men när upptakten är avklarad och narrativet gör sin förväntade omstart får vi en engagerande story om en sjuksköterska och läkare på hjärtavdelningen som är förlovade och försöker få barn men samtidigt håller på att glida i sär – och om en norsk stormvind spelad av Josefine Frida Pettersen (Noora från Skam) som sveper in på Aalborg-sjukhuset och skapar en helt ny, osäker dynamik på avdelningen, personalen undrar över hennes yrkesetik, men samtidigt är hon skicklig … och samtidigt gränslös, vill festa konstant, och kanske framför allt dricka andra fulla … Vad är hon ute efter? Potentiellt djup vänskap eller något helt annat?

Den frågan räcker långt för mig, när manus och regi lägger grunden för det där naturalistiska skådespeleriet som är så centralt i den här nya danska dramavågen och som jag hyllat så mycket, i serier som Limboland, Cold Hawaii, Antingen eller, Try Hard och Någon som Emma (flertalet finns på C More eller Viaplay).

Dopamin är till synes en av de mer traditionella – sjukhusserie och relationsdrama – men ordet traditionell leder lätt fel när det gäller danska serier. De är bäst i Norden på naturalism, dessutom naturalism på precis alla plan, brett och allmänmänskligt – oavsett om det är en het yngre serie som Cold Hawaii eller en äldre kvalitetssåpa i Matador-traditionen som Arvingarna.

Ett bärande element i alla dessa serier, som också hänger ihop med naturalismen, är att man inte har en aning om vart historierna ska ta vägen, de utvecklas dit livet tar dem. Det skapar en högre dimension av äkthet och trovärdighet, som finns i Dopamin också. ♦

Kostymdrama-sensation i många lager

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Mitt favoritcitat hittills den här tv-säsongen: »Men write so that they can separate themselves from history – women write to join it.«

Det är Karla-Simone Spence som i rollen som karribisk slav, numera tjänarinna i London, säger detta till sin husmor och älskarinna (Sophie Cookson). Serien heter The Confessions of Frannie Langton och har svensk premiär på Britbox/C More på onsdag.

Den är som ett mer seriöst sexigt Familjen Bridgerton, eller en retro-modern Rebecca, fast den är också politiskt het, mer utmanande estetisk – gotisk georgianism! – och samtidigt en helt brutal kriminalstory, därtill berättad i två tidslager: Frannie misstänks för mord på sina arbetsgivare, det vill säga sin egen älskarinna och hennes man, och i häktet minns hon tillbaka på båda sina tidigare liv, det på Jamaica och det i London. Samtidigt som vi får en vass queer-skildring och drabbande insikter i 200 år gammal engelsk rasistisk kolonialism (vilket också ger ett popkulturellt perspektiv på den specifika Londonsymbiosen med det jamaicanska), fortskrider utredningen och åtalet mot Frannie, med en allt skränigare London-pöbel utanför Old Bailey, hatisk mot »slaven, horan, flatan«.

The Confessions of Frannie Langton är en riktigt lyckad tv-version av Sara Collins hyllade roman från 2019, skapad och skriven av Collins själv. Kanske rentav på gränsen till storverk. ♦

Slarvig hämnd-sleaze i stället för geopolitisk klimat-thriller

Säsongsbetyg: 📺⬜⬜⬜⬜

Viaplays The Head har alla beståndsdelar för att bli inte bara spännande utan också samtidsrelevant i den nya, högsta geopolitiska tv-ligan: klimatpolitik, forskarstrider, maskirovka« som thriller-trick. Ändå blir det bara sketen gammaldags psykthriller av alltihop, med ett härsket hämndtema.

Det formulaiska är nästan komiskt i sig. Liksom förra säsongen börjar den nya med party inför att biologgänget ska stänga in sig ett halvår – då på en isolerad forskarstation i Arktis, nu på ett havsforskningsfartyg i Stilla Havet. Och liksom förra säsongen spårar ett hämndbegär ur och ett lik med ett kapat huvud dyker upp. Och liksom förra säsongen är det oklart vem som manipulerar vem.

Kungen i soppan är John Lynchs forskningsledare – men är han också psykopatmördaren, »a narcissist with a God complex« som han kallas i säsong 1, eller är han bara en syndabock?

Well. Frågan blir inte intressantare under seriens gång. Jag önskar att thrillermomenten i stället kunde beröra algen de hittat, som ska binda koldioxid, men det vetenskapliga bara slarvas bort. Först introduceras det genom att expertbesättningen står och förklarar fotosyntes för varandra på mellanstadieinivå, sedan dumpas det plötsligt med förklaringen att »nä, det funkade visst inte«. Allt för att revenge-våldet ska få eskalera i stället när säsongsfinalen närmar sig.

The Head är skapad av bröderna David och Alex Pastor, som gjorde den gravt underskattade sci fi-rökaren Incorporated för några år sedan. Jag hoppas innerligt att The Head läggs ner nu så att de kommer på rätt spår igen. ♦

Läckberg slår nytt såpabottenrekord

Säsongsbetyg: ⬜⬜⬜⬜⬜

Camilla Läckberg-såpan Strandhotellet börjar på tisdag på Viaplay. Bilderna nedan är i viss mån en spoiler, eftersom de kommer från slutet av säsongsfinalen. Den allra sista scenen är den äldsta cliffhangern i såpaboken (börjar på »bil« och slutar på »krasch«), så jag backar till den här sms-scenen som säger mer om den generella nivån på eländet:

Jäpp, this is what you get. En avgrund mellan manus och skådespelare (här finns ju ändå Sofia Karemyr och Samuel Fröler …), mellan tur och talang, mellan pengar och förmåga. Det mest positiva jag kan säga om Läckberg är att hon är ett mysterium. ♦

Tre skotska rättsmedicinare analyserar stövelavtryck i »Traces«

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

När man ser skotska Traces, som fått svensk premiär på C More, är det svårt att inte tänka på hur Rättsmedicinalverket för en månad sedan hade Sveriges församlade deckarförfattare på besök för att inviga dem i hur polisrelaterade obduktioner går till på riktigt. Den brittiska serieskaparduon här, Amelia Bullmore och Val McDermid, hade behövt följa med. Bullmore är mest känd för Scott & Bailey, McDermid är ärrad »Tartan Noir«-veteran med ett flertal voluminösa kriminalromanserier på cv:t, men de får inte till någon trovärdighet i den här Dundee-intrigen trots att de drämmer till med tre (!) rättsmedicinare i huvudroller.

I övrigt är Traces rätt okej. Karaktärs- och intrigbygget är stabilt, och narrativet precis så tätt och cliffhängigt att man vill fortsätta kolla, precis så spännande att man bortser från att skruvarna är lite för många och för hårt åtdragna.

Dialogen fejkar visserligen vassa repliker mer än levererar dem (vad sägs om den praktiskt taget hjärndöda nyckelrepliken »Jag kan inte hedra mammas lidande om jag inte vad hur hon led«? What, ska du hedra hennes dödskamp, människa?), men bygger ändå upp små psykologiska stormbyar som är underhållande och spännande, alltid med det synt-dova soundtracket upptonat i bakgrunden.

Molly Windsor, Laura Fraser och Jennifer Spence är gedigna som forensics-trion; Windsor är också fokus för cold case-utredningen som allt handlar om (mordet på hennes mamma många år tidigare). Att serien jämförts med Line of Duty handlar nog enbart om Martin Compstons medverkan. Inte minst säsongsfinalen är jobbigt junior jämte hans flagsskeppsserie: upplösningens långa förhörsscen är rena antitesen till de psykodramer Jed Mercurio brukar vispa upp förhören till i Line of Duty. Och bevisen som läggs fram är forensics-fynd från det dammigaste kliché-källarförrådet … stövelavtryck, typ.

Sedan är det lite kul att favoriten Vincent Regan spelar pappa till Martin Compston, som i sin tur känns som pappa till Molly Windsor, som han plötsligt blir ihop med. Men åldersmässigt funkar det, när man kollar efter, om än med näppe. Regan är 19 år äldre än Compston, som är 13 år äldre än Windsor.

Andra säsongen av Traces gick i Storbritannien förra året, jag har inte sett den men hemmakritikerna tyckte den var bättre, mer skärpt, än den första. Tydligen också mer forensics, så fan vet. ♦

Cool Christoph Waltz om »The Consultant«

Redo för lite nedsnack efter kontors-tech-skräckisen The Consultant, som jag hyllade förra veckan? Se Christoph Waltz prata om serien hos NBC:s Today. Vilken lirare. ♦

Indisk tv är ute och cyklar

Högst tveksamt om jag kommer att recensera nya Netfix-serien Rana Naidu nästa vecka (premiär på fredag), trailern känns inte jättelockande …

… så jag tar upp den här i alla fall, så har jag tagit upp den. En indisk remake av Ray Donovan måste ju nämnas.

Och även om Venkatesh Daggubati har något, vad ska vi säga, bättre bedagat i sin karisma, som hjälpligt minner om Jon Voights originalkaraktär, så är hans brorson Rana Daggubati bara omöjligt träig i Ray-rollen.

Indisk tv rullar ut ett flertal remakes just nu – denna kommer precis i bakvattnet av The Night Manager på hindi (har sett första avsnittet, kanske den obegripligaste Le Carré-adaptionen som gjorts) och Class, en omgörning av sega spanska Élite, som dock verkar ha gått hem hos indiska tv-kritiker för att den »lyckas vara så gravallvarligt löjlig«.

Rana Naidu är skapad, efter Ann Bidermans förlaga, av Karan Anshuman, som tidigare gjort högst respektabla Inside Edge och Mirzapur. ♦

»Det djupa samtalet«? Det bottenlösa babblandet, snarare – PonyHans klär av Frihetsnytt

Det är lite klassiska »22 brudar, va«-vibbar över Youtube-humoristen PonyHans Runar to Runar – Jag är extremt begåvad (i samma manér som hans tidigare Lamotte to Lamotte och Ranelid to Ranelid). Framför allt när Runar Søgaard mot slutet börjar svamla om att han »är med på nattklubbar, på krogen med Brolin och Björn Borg och Dr Alban, alltså sån är jag, jag försökte alltid vara norrmannen som plötsligt flyttade till Sverige och la händerna på Sveriges nationalklenod«.

Men egentligen är förlagan roligare (och förstås mer skrämmande) – högerextrema Youtubekanalen Frihetsnytt lät Runar lägga ut texten under den obetalbara programtiteln Det djupa samtalet. »Det bottenlösa babblandet« hade varit bättre. ♦

Australiskt från Lettland

Urstarkt inslag från förra veckans upplaga av australiska nyhetsmagasinet Foreign Correspondent  – ett reportage om dagsläget hos de ryska journalister som flytt till Lettland för att kunna fortsätta sin verksamhet samt en intervju med Lettlands imponerande president Egils Levits.

Reportern bakom inslaget, Eric Campbell, är även han svartlistad av den ryska regimen. ♦

Netflix gör Putin nöjd

Blev pingad av Netflix i veckan:

När ryssarna året efter releasen av Stalingrad stal Krim från Ukraina fick aktionen omedelbart stöd av filmens regissör Fedor Bondarchuk. Att Netflix nu, samma vecka som antalet döda ryska soldater i Ukraina överstiger 150.000, släpper en film om andra världskrigets uppoffrande ryska armé är att ge Putin en hel påverkansoperation i present. ♦

Det bästa, till sist

Seriebetyg: 📺📺📺📺📺  

Dagens Nyheters Johan Croneman gav Adam Curtis mirakulösa BBC-dokumentärserie Ryssland 1985–1999: Traumazone fönyad uppmärksamhet i veckan …

… vilket gjorde att jag upptäckte att den faktiskt finns att streama i sin helhet på Youtube:

För bakgrund, läs Nicholas Wennös starka intervju med Curtis från i höstas:

Jag är mycket tacksam för Cronemans krönika, som fick mig att äntligen börja se serien. Den sociologiska rikedomen som levereras bara genom ett känsligt sammanfogande av gamla BBC-arkivfynd är oskattbar. Och det handlar inte bara om den hantverkskonstnärliga sömlösheten utan också om måttlösheten. Mängden. Längden. Kontrasten mellan förlorad värld, förlorad samhällsmoral, och återvunnen inblick. Och att denna triggas så jobbigt känslomässigt nu, i vår tid, av att den förlorade världen fortfarande insisterar på att vinna. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Auf Wiedersehen, Pet!