[98] »Strör salt i en genre där vi är vana att få socker«

Bäst i tv-världen just nu

1. Detektiven från Beledweyne (SVT Play)
2. Paul T Goldman (Peacock US)
3. Hello Tomorrow! (Apple TV+)
4. UnPrisoned (Hulu/Disney+)
5. Your Honor (HBO Max)
6. The Last of Us (HBO Max)
7. Limbo (Viaplay)
8. Daisy Jones & The Six (Amazon Prime)
9. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
10. Rain Dogs (BBC/HBO Max)

Äntligen en kul, intelligent svensk mysdeckare – och en nyskapande väg framåt för proceduralformen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Det finns så mycket att tycka om med nya SVT-serien Detektiven från Beledweyne, dessutom kvaliteter vi sällan ser i svenska produktioner.

Själva genren, till att börja med – en urmysig hybrid av pusseldeckare och feelgood-dramedy, och med en flyktingförläggning som huvudmiljö utan att motivet blir politiskt eller ens tungt (andra sidan av just detta sorglösa mynt är att ett parallellt spår med somaliska tillbakablickar inte heller bränner till, trots inslag av tortyr och poliskorruption – samma sak med mordfallen på den uppländska landsbygden, som är mer pusselkartonger än seriösa brottsskildringar).

Det är också kul att se en proceduralserie – flera avslutade fall per säsong – som faktiskt fungerar, rentav känns modern. Fräschören kommer ur att ramstoryn (casten och relationerna) fått flytta fram i mixen. Mordfallen glider över i varandra mer som en bonus bortom seriens kärna.

Och seriens kärna, det är Malin Levanon. Det är hon som lyfter helheten till engelsk feelgoodkriminalnivå. Tonen är inte ovan för henne – hon gjorde liknande saker i Kärlek & anarki och Clark – men jag har aldrig sett henne spela ut den så här. Karaktären är unikt osympatisk: en galet opportunistisk karriäråklagare som fått det mesta gratis av en krävande, åldrad alfa-pappa (Donald Högberg) men aldrig orkat leva upp till förväntningarna utan i stället fuskat sig fram och slarvat bort privilegiet. Och när vi möter henne i serien är hon på moralens absoluta botten, bryr sig bara om sig själv och råfejkar allt vad yrkesheder och samvete heter. När hennes väg tillbaka på karriärspåret presenterar sig som en skänk från ovan, i form av en somalisk flykting som visar sig vara mästerdetektiv med fotografiskt minne (Nasir Farah Dhagole), så faller inte serieskaparen Aron Levander och SVT:s manusredaktörer för frestelsen att låta Levanons åklagare genomgå någon sorts empatisk väckelse. Hon får bara fortsätta köra pannan i kaklet.

Och ändå håller man på henne, eftersom hon är ensam mot världen, och med underdoggig kamikaze-attityd. När hon måste hemlighålla att hon vet att somalie-Sherlock heter Ibra, men har råkat försäga sig, hittar hon på att hon kallar honom Ibra på grund av Zlatan. »Vaddå, döper du alla flyktingar efter Zlatan?« frågar fienden för tillfället, Kristofer Kamiyasus polis. »Ja«, svarar Levanon nollställt. Hennes skamlöshet är out of this world.

Malin Levanons karaktär strör liksom salt i en typ av genre-serie där vi är vana att få socker. Därför blir heller aldrig humorn inställsam. Den snarare skaver obekvämt, och jag älskar det.

Samtidigt, ska sägas, hänger inte övriga karaktärer alltid med i Cirkus Levanon. I bästa fall är de bollplank, ibland blir det kantträffar. Huvudregissören Zaida Bergroth har haft att göra, milt uttryckt. Oftast funkar det men ibland saknas tajming, när Levanon spelar i en annan dimension än exempelvis Kamiyasu eller Dag Malmberg. Men med Sherlock från Beledweyne, Nasir Farah Dhagole, funkar det fint. Mest för att Dhagole är uppseendeväckande lågmäld, tassar i bakgrunden, ber om en karta, levererar en skarp analys, drömmer en mardröm … men, som sagt, inte ens den mystiska, våldsamma hotsituationen i Somalia som han har flytt ifrån kan stjäla uppmärksamheten från Malin Levanons inre och utagerande stormar.

Samtidigt finns ytterligare andra kvaliteter i regin och, inte minst, fotot. En dröjande poesi, en härligt mjukgrå rytm, hela premissen som är handmejslad och finbroderad på reginivå, och hur tekniskt subtilt seriens udda MacGyver-element presenteras.

Och soundtrackmusiken av Matti Bye och Anders af Klintberg är ren masterclass. Ett genialt enkelt universaltema med afrikansk flöjt som understryker både mörkret och komiken.  ♦

Delroy Lindo och Kerri Washington briljerar i våren vuxnaste familjedramedy

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Min tanke var att hinna få med feelgood-premiärrecensioner av både Ted Lasso (säsongspremiär på onsdag) och UnPrisoned (seriepremiär i fredags) genom att se ett par avsnitt av varje, och hade jag bara börjat med Apple-serien hade det säkert funkat. Men jag började med Hulu/Disney-serien, UnPrisoned, och kunde inte sluta.

Vilken fin serie! Drama eller komedi? Helt egalt. Handlar om en ensamstående psykolog och tonårsmamma (Kerry Washington) som dejtar en gift man och har ett skitjobbigt uppväxtbagage med en 70-årig kåkfararpappa (Delroy Lindo), som precis blivit frigiven igen … Ska historien fortsätta upprepa sig? Eller är det äntligen möjligt för den söndriga familjen att läka såren?

UnPrisoned är producerad av nystartade, Disney-ägda Onyx Collective, som fokuserar helt på tv-fiktion med minoritetsrepresentation. Har man nyligen sett den sista Atlanta-säsongen är det lätt att associera Onyx till »B.A.N.«, Donald Glovers parodi på svarta tv-networks som Black Entertainment Television och ALLBLK, men Onyx har verkligen fått till en fullträff direkt med sin första dramaserie – djupt allmänmänsklig, djupt relevant, djupt underhållande. På samma gång samtida och tidlös, 2020-talsmodern och 1900-talsnostalgisk. Det sistnämnda gäller inte innehållet utan tonen. UnPrisoned är skönt befriad inte bara från twistar och quirks utan från förhöjd verklighet överhuvudtaget. Här finns inget over-the-top-narrativ, inget skruvat persongalleri, inga kavalkader av tokiga händelser.

UnPrisoned är vuxen. Perspektiven har skinn på näsan. I stället för att driva storyn framåt via yttre skeenden hålls den i gång av en underbar, konstant, levande dialog om och utifrån relationerna, både vardagsnära och livsavgörande.

Jag blir snabbt beroende av den nya lilla familjekonstellationen. Tre personer (Faly Rakotohavana som tonåringen), tre generationer, tre brofästen intill avgrunderna. Drivlinan i serien är kopplad till alla dessa tre karaktärer, men det är klart att Delroy Lindo är själva centrum. Hans joviala macho-manér funkar mångfalt bättre här än det gjorde i The Good Fight. Old school och självrådig, samtidigt pigg och lyhörd. En gammal hund som vill lära sig sitta. Här är ett bra bakgrundssnack med Lindo och Washington om tonalitet och inspiration:

Efterhand växer också en större ramstory om nedärvd amerikansk rasism fram, organiskt och systematiskt, och när även detta börjar sjunka in sitter jag bara och gapar av beundran inför serieskaparen Tracy McMillans sömlöst självbiografiska, familjepsykologiska och samhällspolitiska signaturverk. ♦

Apples klimat-sci fi »Extrapolations« är extremt full av stjärnor och extremt tom på drama

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜