[99] »Haaland who? Vem bryr sig, när Ted Lasso värvar Zlatan!«

Bäst i tv-världen just nu

1. Ted Lasso (Apple TV+)
2. Daisy Jones & The Six (Amazon Prime)
3. Hello Tomorrow! (Apple TV+)
4. Swarm (Amazon Prime)
5. UnPrisoned (Hulu/Disney+)
6. Your Honor (HBO Max)
7. Limbo (Viaplay)
8. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
9. Rain Dogs (BBC/HBO Max)
10. Detektiven från Beledweyne (SVT Play)

»Ted Lasso« tillbaka i toppform – och med en välbekant världsstjärna som ny nummer 10

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜

När Jason Sudeikis huvudperson i Ted Lasso precis innan förtexterna i säsong 3-premiären får en Premier League-buckla i Lego av sin son, innan grabben försvinner tillbaka till Kansas, och vi sedan precis efter premiärförtexterna får veta att AFC Richmond tippas sist i Premier League av varenda expert i hela England … ja, då är det väl klart att nykomlingen kommer att vända upp och ner på tipsen och tabellen.

Vad som är mer oväntat är hur snabbt det går. Redan i slutet av andra avsnittet landas årets värvning i fiktionsfotbollsvärlden – Zava! Som, kongenialt spelad av Maximilian Osinski (Agent Davis i Agents of S.H.I.E.L.D.), är Zlatan Ibrahimovich. Osinski har plankat allt – hållningen, gesterna, tofsen, tugget (om sig själv i tredje person), röstläget, hela Jesus-auran.

Och det är suveränt underhållande. Inte minst fotbollsmässigt.

Ni kanske minns hur jag beklagade utvecklingen i säsong 2, förrförra hösten, då serien sjönk ner i en svacka under andra halvan och fotbollen försvann nästan helt både visuellt och i storyn? Well, nu är den tillbaka, rentav på nivån att Nick Mohammeds Nate, i sin José Mourinho-metamorfors som tränarguru i West Ham, spelar Subbuteo på fritiden – det engelska bordsfotbollsspelet. Stor nostalgi för mig. Som tioåring lyckades jag importera en komplett Subbuteo-sats från Storbritannien, samma år som jag köpte mitt första ex av Rothman’s Football Yearkbook … ja, jag blev fanatiskt företagsam fotbollsfan i övergången mellan låg- och mellanstadiet. Och är det något som sker med mig när jag ser Ted Lasso, i bemärkelsen rör vid mig, förflyttar mig, så är det hur jag kommer i närkontakt med min inre tioåring. Han som hade älskat Zava-målen jag skärmdumpade ovan.

Inte för att fotbollsscenerna är trovärdiga. De är rätt rudimentära. Men, som jag skrev om säsong 1, skevheten i hur själva sporten gestaltas är medveten. Det är en positivistisk omformulering av fotbollen som vi känner den. Med en effektfullt överdriven SNL-bottnad tonalitet lyfter man fram leken, gemenskapen, skrattet, barnasinnet. Ta bara hur denna Premier League-klubbs träningar ser ut – som kalvar på konstant grönbete, barn i ett bollhav!

Jag blir upplyft av att komma i kontakt med pojkspelaren och den unga läktarsupportern i mig själv, av att få blickfånget fullt av allt gott jag fick av fotbollen som barn, återspeglat både i alla Richmond-spelare (»Football is life!«) och i alla supportrar på läktaren och puben (vare sig de gormar »Wanker!« eller »He's here, he's there, he's every-fucking-where, ROY KENT«). All skit är bortfiltrerad, bara det uppbyggliga är kvar. Visst dyker pennalismen, divalaterna, destruktiviteten och tristessen upp även bakom AFC Richmonds kulisser, men den är liksom desarmerad till empatisk charm i sedelärande syfte.

Seriens brister är också kvar. Men den jag personligen har svårast för har jag försonat mig med, inser jag när jag ser de första fyra avsnitten av säsong 3 – det konstanta trivia-skämtandet. Jag har tidigare liknat greppet vid den till slut outhärdliga The Unbreakable Kimmy Schmidt, detta att vid sidan av handlingen peppra dialogen med fristående vitsar i screwballtempo, och när serien startade skrev jag att »de ständiga vitsarna funkar när Ted Lasso drar dem, de är en sådan integrerad del av karaktärens psykologi, men mer sällan när de dras av övriga casten« – men jag har ändrat mig. Jag tänker att Ted satt den här tonen och färgat hela föreningen. Alla karaktärer gör grejen bra nu, dessutom oftare i interaktioner. Hela laget är med på att popkulturtrivia är den rådande jargongen.

Ett typexempel från slutet av tredje avsnittet (släpps den 29 mars) är när Brett Goldsteins Roy Kent försöker få Phil Dunsters Jamie Tartt att förstå att han är en »primadonna«, men båda tror att ordet är »pre-Madonna«.
»Pre-madonna, vad fan betyder det ens?« säger Jamie. Roy svarar:
»Pre-Madonna, det betyder att före Madonna så behövde kvinnliga sångare inte jobba lika hårt.«
»Är du galen«, säger Jamie, »har du aldrig hört talas om Tina Turner, fucking Stevie Nicks?«

Teds egna extrema trivia-gåtor, oftast om gamla glömda mainstreamfilmer, har blivit ännu snabbare och ännu mer krystade, men också fått smidigare fäste när omgivningens reaktioner inte längre är veckade pannor utan snabba (fel)gissningar eller motfrågor (och inget vinner ju Teds respekt som en felgissning med rätt nördnivå).

Ted må vara en verbal karaktär, först och främst, i andra hand en mimik-mästare, men Jason Sudeikis gör hela tiden något mer och större med rollen. Som när han i slutet av första säsongen rasade ner i skilsmässomörkret för att strax därpå i kompensatorisk mani studsade upp i slapstick-himlen – jag tänker på en av mina favoritsekvenser i hela serien, när Ted lämnade Rebeccas kontor upprymd av idén att »skapa kaos« mot Manchester City och hoppade upp för att slå klackarna i varandra men träffade dörren så att han även slog pannan i dörrposten.

Den scenen såg jag tjugo gånger då, och ser gärna om nu igen:

Ett annat humorgrepp är den kollektiva bantern i omklädningsrummet, som den nya säsongen har drivor av. Ofta i kombination med poptrivian, men ibland i form av klassiskt ren replik-screwball. Som när nyheten släppts att Zava kan vara på väg till Richmond, samtidigt som man gått med på att låta James Lances journalist Trent Crimm hänga runt som en fluga på vägen för att skriva en reportagebok, och Higgins och Ted kliver in till ett dussin upprörda spelare som pratar i munnen på varandra.
»Varför är ni upprörda, om inte över Zava? För att Trent Crimm skriver en bok om oss?«
»What, skriver Trent Crimm en bok om att Zava kommer hit?«
»Nej, han kommer bara hit för att skriva en bok om vårt lag.«
»What, skriver Zava en bok om oss??«
»Nej, Trent Crimm!«
»Varför skulle Zava skriva en bok om Trent Crimm??«

Under säsong 1 uppehöll jag mig mycket kring Ted Lassos amerikanskhet. Hur Jason Sudeikis twangar till sydstatsdialekten med alla Virginia-rötter han har, och gör det som en utgångspunkt för något större; hur Ted Lasso är amerikanen vi alla behöver i dag. Han är lite progressiv här och lite konservativ där, det vill säga så där naturligt opolitisk som folk i gemen var innan Facebook kom och förstörde allt. Han är konnässör på både country och rap, smart men jovial, humanistisk i stället för arrogant. Han är liksom människan som hon var före de negativa algoritmerna.

Symptomatiskt nog lever Ted Lasso efter en Walt Whitman-strof: »Var nyfiken, inte dömande.« Och vet ni när Walt Whitman yppade de orden? När han i början av det amerikanska inbördeskriget besökte sin bror, sårad i fält, på ett sjukhus fullt av sargade soldater från båda sidor – och delade ut presenter till både nord- och sydstatare.

Men det allra bästa med serien är ändå häret och nuet. Att följa serien vecka för vecka, som laget i ens hjärta. »Sju jävla oavgjorda, nu måste väl första segern komma?« tänkte jag i mitten av första säsongen; nu i början av den tredje fryser jag bilden när tabellen klipps in i en sekund och njuter av att se AFC Richmond skugga Man United i toppskiktet.

Vad jag allra mest känner inför Ted Lasso just nu är att min relation med serien har djupnat, blivit mer som en relation man har med en människa man tycker om. Det är serie jag vill vara med. Vi hade en kris i förhållandet i slutet av förra säsongen men den är övervunnen. Det var ju då jag skrev, inför säsongsfinalen: »Återstår blott nästa veckas säsongsfinal att räta upp det här på. Å andra sidan har AFC Richmond slagläge på en Premier League-plats igen. Krävs seger i sista matchen. Ted Lasso har väl nästan gjort det till ett stående inslag att alltid låta laget förlora de avgörande matcherna, men vi måste få in nytt blod i den här serien till nästa säsong.«

Och det fick vi. Seger. Premier League. Mer fotboll. Zlatan. Hela serien i toppform. ♦

Donald Glovers hypnotiska »Repulsion«-pastisch

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Dominique Fishback är otrolig i huvudrollen i Donald Glovers och Janine Nabers Swarm. Precis som hos Catherine Deneuves rollgestalt i Roman Polanskis Repulsion spårar hennes tidigare latenta psykiska ohälsa ur när storasyster-sambon försvinner, men där Repulsion blir en inre resa kantad av mord på inkräktare rör sig Fishbacks »Dre« utåt, bort från hemmet, som en road movie, på flykt men samtidigt på jakt efter ännu fler antagonister att lustmörda. Eller vad man ska kalla det. Hon är djupt plågad och flyr inte lagen så mycket som verkligheten, hon både flyr och vördar skuldkänslorna hon har inför systerns självmord, men när hon själv mördar så är det samtidigt hungrigt, girigt, lustbetonat, i kombination med bulimiskt ätande.

Jag skulle säga att Repulsion-influensen – huvudpersonens psykiska hälsa och beroendet av storasystern – är starkare än det Beyoncé-tema som alla uppehållit sig vid kring seriepremiären i fredags. Samtidigt är det något med Beyonce-spåret också som fascinerar. Varför säger en textskylt i början av varje avsnitt att »this is not a work of fiction« och att »alla likheter med verkliga personer är uppsåtliga«, och varför utspelar sig serien under 2017 och 2018?

På en VIP-efterfest som Dominique Fishbacks huvudperson lyckas nästla sig in på råkar hon i ett psykotiskt tillstånd, briljant filmiskt skildrat, bita sin Beyoncé-lika idol, Ni’Jah, i ansiktet. Något som faktiskt, vad det verkar, hände Beyoncé i verkligheten just vid den tiden:

Men vad som då, i verkligheten, mer spelade ut som ett knäppskojigt kändisskvaller blir i Swarm en tipping point i en extremt blodig, tragisk, sadistisk seriemördarthriller. Varför, kan man fråga sig – men det är ett varför, eller ett frånvarande svar, som växer ut till seriens kanske största kvalitet.

Det är uppenbart att Glover och medkreatören Janine Nabiers, som nog är den bärande kreativa kraften sett till vad hon gjort tidigare, och att hon är från Houston, vill problematisera hela superstar-kult-fenomenet, och de vänder och vrider på det, även ut och in, för att hitta och fördjupa samtidskommentarerna – här blir till exempel även en MAGA-influencer offer för dödlig doxing. Swarm gör ett bra jobb med att undvika det svartvita och provocera politiskt.

Men kanske är det ändå det ogenomträngliga, att det saknas ett tydligt »varför« både i och bakom storyn, som gör serien så fascinerande. Detta i kombination med riktigt höga produktionsvärden – lysande cast, andäktigt foto, ett manus som vibrerar av äkthet och driv. ♦

SVT-premiär för speedade BBC-humorskräckisen »Wreck«