[1] »Det är väl bra om det kommer en frisk film ur en sjuk hjärna?«

Denna vecka: Mare of Easttown, The Underground Railroad, Them, The Good Fight, The White Lotus, The Woman in the Window, Mäklarna, Curb Your Enthusiasm, De utvalda barnen, The Pembrokeshire Murders, The Last Word with Lawrence O'Donnell och Full Frontal with Samantha Bee.

Välkomna till TVdags i ny form – kondenserad? Nej, expanderad!

Ja, jag tror faktiskt det. Att vi står på tröskeln till ett större, innehållsrikare TVdags. Jag tror på den här tjänsten, nyhetsbrevsverktyget Revue för Twitter, som en norsk skidåkare tror på astmadopning.

I stället för att fokusera på en serie i veckan, som det utvecklat sig med söndagskrönikan på TVdags.se, kommer jag att registrera alla mina nördiga kritiker-nervryckningar under tv-veckorna. Tårar och skrattkramper, wowkänslor och ahaupplevelser, alla OCD-petiga ingivelser att ställa saker till rätta där andra kritiker gått vilse.

Men jag håller fast vid söndagar. Avslutar varje vecka med ett långt, känslostormande frosseri i tv-kultur, levererat till långfrukosten.

Förresten – »nyhetsbrev«?

Ja, så kallas verktyget, men formatet jag ser framför mig är en klassiskt bjussig Mats Olsson-krönika i Expressen, med en ström av fristående kortare reflektioner jämte fördjupande huvudteman. Fast retrofittad. Jag sätter elmotor i den gamla karossen och glider ljudlöst fram och tillbaka mellan det gamla och nya, med nördismens obegränsade lastutrymme. Här finns hjärterum för allt.

Jag kan till exempel inte tänka mig något nyhetsbrevigare än att inleda med att utnämna Evan Peters fylleuppvisning i Mare of Easttown till det bästa jag sett i genren, och visa klippet (men jag är bjussigare än så, det blir mycket mer tv-fylla längre ner!).

Så vad händer med TVdags.se?

Sajten somnar inte in men stannar av, i samband med att vi lägger ner TVdags tablå-appar – eftersom vi inte har möjlighet att utveckla någondera och ge fullgod support.

Men därmed slut på det negativa.

Den redaktionella verksamheten kommer att växa över flera plattformar. Det här nyhetsbrevet blir en huvudkanal och mitt solo-race (fast ibland med gästskribenter ni känner igen). Björn Finér kommer att ratta poddar och Facebooksidan, som också ömsar skinn. Andra gamla och nya TVdags-medarbetare kommer att dyka upp i nya roller efterhand.

Så vill ni fortsätta konsumera TVdags, prenumerera på nyhetsbrevet och följ oss på Facebook.

Då sparkar vi i gång det här.

Bäst i tv-världen just nu

Varje söndag! Alltid en topp-10.

1. Line of Duty (BBC/SVT Play)
2. De utvalda barnen (SVT Play)
3. Mare of Easttown (HBO Nordic)
4. The Woman in the Window (Netflix)
5. Halston (Netflix)
6. Breeders (HBO Nordic)
7. The Underground Railroad (Amazon Prime)
8. Mythic Quest (Apple+)
9. City on the Hill (HBO Nordic)
10. The Handmaid's Tale (Hulu/HBO Nordic)

»The Underground Railroad« – vacker, vidrig och världsfrånvänd

Det är fascinerande hur nära Colson Whiteheads bokförlaga Barry Jenkins kommer med sin tv-version av The Underground Railroad. Vet inte om jag någonsin sett ett så auteristiskt filmspråk, unikt och arketypiskt på samma gång, lägga sig så lugnt till rätta mellan bokpärmar. Det är inte bara narrativet utan nästan ännu mer att den återskapar hur boken känns. Att följa serien är som att läsa boken en gång till.

En roman är en safe place för magisk realism. En drabbande dramaserie av en så fysisk filmare som Jenkins, på en av världens största streamingtjänster, skapar större risker.

Men, en roman är en safe space för magisk realism. Samma grepp i form av en drabbande dramaserie, däremot, av en så fysisk filmare som Barry Jenkins, på en av världens största streamingtjänster, kan medföra en särskild samhällspåverkan som kan vara ganska jobbig att börja fundera över.

Många som aldrig skulle läsa boken och som aldrig fördjupar sig i historia kommer att gripas av den här serien. Och de kanske inte börjar tro att den kodade »järnvägen« verkligen gick på spår under jord – men att de sysslade med rashygien i South Carolina på 185o-talet, och att North Carolina samtidigt bannlyste och mördade alla svarta, kan nog ingå i ett ungt, slarvigt kollektivt medvetande om några år, tack vare tv-serien.

Min 19-åriga dotter blev så besviken och arg att hon slutade följa serien när hon insåg att South Carolina-storyn inspirerades av en stor syfilisstudie på svarta i Alabama hundra år senare, och den om North Carolina inspirerades av en aldrig använd lag om etnisk rensning i Oregon tio år tidigare.

»Vad är poängen?« sa hon, och det var inte helt lätt att förklara. Den här serien har ju faktiskt exakt samma slags mass appeal som en gång Rötter, som fick Sveriges alla högstadieungar att babbla om Kunta Kinte i slutet av 1970-talet. Därmed ansluter Barry Jenkins The Underground Railroad till den notoriskt bias-akademiska nya »kanon« av verk som skruvar historien lagom ur led för att bli kommersiellt populistisk-mytisk i stället för genuint kunskapsbärande.

Så hur stark tv-serien än är – den politiska sprängkraften saknar romanens självklara konstnärliga riktning.

Varje gång Thuso Mbedo ska uttrycka förtvivlan. När hon skriker genom gråten. När hon flyr något i panik och vänder sig om efter den jagande faran. Då skiner manéren och koreografin igenom.

En oväntad svacka finns också hos huvudrollsinnehavaren Thuso Mbedu. Jag har svårt att tro att kritikerna som höjt henne till skyarna verkligen har studerat hennes prestation. Hon har betydande kvaliteter – men bryter också lite för ofta illusionen som konstverket är beroende av. Dessvärre när insatsen är som högst, med de största gesterna. Förenklat: Varje gång hon ska uttrycka förtvivlan. När hon skriker genom gråten. När hon flyr något i full panik och vänder sig om efter den jagande faran. Då skiner manéren igenom och det blir koreografi i stället för dans. Vilket skapar en flyktighet precis i de ögonblick som kräver mest fäste. Även Jenkins tar ju ut svängarna mot det teatrala, med drömsyner och operainspirerad tragik, och Mbedu orkar inte bära kulminationerna.

Kanske stör jag mig särskilt på detta, på att Thuso Mbedu fått så oerhört mycket onyanserat beröm, därför att Amy Adams under samma premiärvecka fått idel kyliga omdömen i recensionerna av The Woman in the Window. Två väsensskilda verk, förstås, men roller som kräver likartade investeringar i ångest och förtvivlan. Och Adams sätter det så sömlöst trovärdigt, i ett så mycket lättviktigare sammanhang, att jag inte kan låta bli att jämföra, och bli påmind om att Mbedu hemma i Sydafrika faktiskt är mest känd för uppskruvade såpaserier. (Om Amy Adams – se mer nedan.)

Slutligen, när det gäller det politiska – jag vet inte hur mycket jag håller med Armond White här, eller hur mycket det är min sak att hålla med eller inte, men hans perspektiv förklarar en hel del av USA:s skenande polarisering:

Movie Review: 'The Underground Railroad' Teaches Hatred & Self-Hatred

"The Underground Railroad" isn’t really about history. It’s white exploitation that teaches blacks to distrust and hate whites, and whites to distrust and hate themselves.

Och för ett balanserat perspektiv på Armond White:

Point of View | Det saknas en Armond White i Sverige

Bonustips: »Them« – historisk rasism som känns i märgen

Jag tycker faktiskt att Little Marvins Them åskådliggör USA:s rasistiska strukturer bättre än The Underground Railroad. Kanske tar aha-upplevelsen hårdare på mig för att den ligger närmare i tid – den utspelar sig 1953, när de första svarta precis börjat flytta in i dåvarande kritvita, villaidylliska LA-förorten Compton. Samtidigt står den med ena foten i genreskräck, vilket inte gör den akademiska politiska tyngden mindre imponerande.

TVdags Magnus Blomdahl har hyllat serien. Finns att streama på Amazon Prime.

Vilken tv-sommar! Först nya »The Good Fight«-avsnitt …

Med start den 25 juni sänds äntligen resten av den avbrutna covid-säsongen av världens tongue-in-cheekigaste post-Trump-dramaserie – för övrigt den första serien förra våren att plocka in coronan i handlingen.

… och sedan kommer Mike White tillbaka!

Tre veckor efter The Good Fight-pickupen kommer sommarens höjdpunkt och årets viktigaste comeback.

Jag har sällan sörjt en nedläggning av en tv-serie så mycket som när HBO 2013 avslutade Enlightened i förtid, efter två säsonger. Mike White må fortfarande vara mest känd för att ha gjort den magnifikt underhållande School of Rock med Jack Black, men detta var hans livsverk – en av hela 2000-talets mest unika och högtstående serier, i ett säreget kreativt, flytande gränsland mellan drama och komedi och med en av de mest enastående inträngande empatiska rolltolkningar, eller rollkreationer, jag sett, i medskaparen Laura Derns huvudkaraktär.

Så en tv-nyhet kan inte bli större för mig än ett premiärdatum för en ny Mike White-serie. Den 12 juli släpper HBO Nordic det första av sex avsnitt av The White Lotus, raktigenom skapad, skriven och regisserad av White, om människorna som kommer till en lyxresort på Hawaii för att accentuera avgörande skeenden i livet, fira smekmånad, finna sig själva, fira drömsemester. Och ensemblen är galet lockande. Connie Britton, Molly Shannon, Jennifer Coolidge! Och jag kommer äntligen att få tillbaka gamla storfavoriten Steve Zahn i mitt liv – han spelar make-med-mindervärdeskomplex till Connie Brittons familjebossiga businesskvinna. Och jag ser fram emot att få se Murray Bartlett, som var så bra i Looking, göra en central roll som resort-manager i destruktiv nedåtspiral.

Ska också bli kul att se Fred Hechinger, aktuell just nu som den nervspända sonen i Netflix The Woman in the Window, som gamer-grabben i Zahn-och-Britton-familjen – tydligen »socially awkward« här också.

Och på tal om det:

»The Woman in the Window« är ju superhärlig – vad håller filmkritikerna på med?

Ja, jag behöver inte associera vidare från The White Lotus i och för sig, finns inte så mycket mer att säga om Fred Hechinger – han är en pappersdocka i Joe Wrights The Woman in the Window, om än en av de roligare »socially awkward«-pappersdockorna jag sett på ett tag, så strikt inom mallen att det blir retro.

Vilket ju den här Netflix-rullen också generellt stämplats som. Men jag hoppar över den diskussionen. Det här är i alla fall ingen plankning av Rear Window med lite Vertigo inkastat på slutet. I så fall snarare 2021-Hitchcock på samma sätt som Brian De Palmas Body Double var 1984-Hitchcock.

Varför måste filmer så ofta numera paketeras ihop i storytelling-symbios med upphovspersoners och andra medverkandes privata tillkortakommanden och skvallersajthistorier?

Men det var ju jämförelsen mellan Amy Adams och Thuso Mbedu jag ville peka på, och det är där ni ska börja om ni ska se den här filmen. Följ henne. Då kommer resten av sig självt. Iaktta särskilt när hon närmar sig den förlorade kontrollen, alltså där Mbedu i The Underground Railroad sviktar. Där hittar Amy Adams i stället sin trampolin, i centrum av scenen och rollgestaltens inre kaos. Det är storartat.

Håll även utkik efter några scener där hon i ångestfyllt vin- och tablettrus tappar tråden, eller hela tanken, men försöker hitta den ändå, intuitivt verbalt, och irrar runt en mening i taget. Jag fick tårar i ögonen av de scenerna.

Och kanske ska motspelaren och veteranen Tracy Letts också kreddas, det är hans manus. I motsats till fallet med The Underground Railroad och Colson Whitehead ska vi ju i alla fall inte hylla romanförfattaren bakom The Woman in the Window, Daniel Mallory – det har praktiskt taget samtliga recensioner av den här filmen klargjort när de refererat New Yorker-artikeln från 2019 som avslöjade honom som en narcissistisk charlatan som ljög om att ha haft cancer för att bättra på sina bestseller-chanser.

Men faktum är att han fått ihop en nästan perfekt liten psykthriller-intrig, som Tracy Letts och Joe Wright med flyhänt och kärleksfull Hitchcock-know-how förfinat och lustfyllt fintar publiken med. Räcker inte det? Varför måste filmer numera så ofta paketeras ihop i storytelling-symbios med upphovspersoners och andra medverkandes privata tillkortakommanden och skvallersajthistorier?

Tänk om alla gamla filmer de senaste hundra åren från allra första början hade svepts in i liknande berättelser där kulturella kvaliteter klumpades ihop med moraliseringar över alla inblandade narcissister, ekobrottslingar, pedofiler och psykopater som snott manus och partners och jobb av varandra … Det skulle vara olidligt att ens ha en dvd-hylla hemma.

Det är väl bra om det kommer frisk film ur en sjuk hjärna?

TVdags Gaza-special! Larry David medlar i Palestinakonflikten

Larrys lösning på stridigheterna – kyckling och sex. Från tioårsjubilerande säsong 8 av Curb Your Enthusiasm.

Om ni inte sett »Morden vid kustvägen« på SVT Play…

… har ni begåvats med 2,5 timme fri tid att offra på något vettigare. Denna brittiska polisserie (originaltitel: The Pembrokeshire Murders), baserad på ett verkligt fall, är snudd på komplett meningslös – trots den på pappret oemotståndliga kontrasten mellan psykopatmördare och Wales landsbygd, och trots att pålitliga Keith Allen gör skurkrollen bra. Men miniserien blir aldrig det minsta spännande. Inget av brotten gestaltas, vi får ingen känslomässig connection med några offer, och på polissidan bara antyds personliga backstories och konflikter. Med blott tre snabba avsnitt finns varken tid eller ens ambition för dessa att utvecklas. Allt vi får är diverse dribblerier kring tajt polisbudget och DNA-spår på gamla khakishorts.

Här har ni förresten ett fullgott skäl att läsa mina TVdags-nyhetsbrev. Den här informationen – att Morden vid kustvägen är skräp – får ni ju ingen annanstans. Tvärtom ser jag överallt i tv-journalistfären desinformerande »tips« om just denna serie, sannolikt inte baserat på att tipsarna de facto sett hela serien.

Jag tar det som en del av min mission att tipsa er om vilken skit ni kan skippa.

Waldorfskräcken på SVT Play

Hos Aftonbladet Kultur skrev jag i veckan en längre kommentar inför det avslutande avsnittet av De utvalda barnen, Jasper Lakes fasansfullt närgångna dokumentärserie om waldorfpedagogikens skadlighet:

Det ockulta är vardag i svenska waldorfskolor | Aftonbladet

KJELL HÄGLUND Dokumentären avslöjar mer än gamla sår – samma problem lever kvar i dag

Serien är ett rent pionjärverk, eftersom det är första gången som en waldorfkritiker får ideologiska ledare och verksamhetsgrundare att ställa upp, frikostigt och öppenhjärtigt, framför kameran, utan förbehåll.

Dokument inifrån: De utvalda barnen | SVT Play

Problemet med Mäklarna

Jag tycker det är skönt att se Ulf Malmros tillbaka i hyfsat högprofilerade produktionssammanhang, och det gläder mig att Mäklarna-comebacken på Discovery Plus blivit en publiksuccé. Men … hade det inte varit roligare med en satir om hur fastighetsmäklare är i dag, mitt i den största bostadsmarknadsboomen i svensk historia, i stället för att placera en 90-talsparodi på 80-talsmäklare i en diffus nutid?

Just nu, när distansarbetande stockholmare flyttar ut i flock till förorter och landsbygdshålor, hade en sann samtidskomedi på temat kunnat bli otroligt spännande. Vilket gör bristen på ambition och relevant research i Mäklarna så mycket mer iögonenfallande.

Med det sagt, jag har sannerligen inte tråkigt när jag tittar. Kjell Bergqvist är en raglande halvstupad naturkraft. Älskar att karaktären är så totalt ogenerad, att hans appearance när som helst i en handvändning kan gå från att betyda allt för honom till inte ett skit. Som när han jagar in hos en optiker, får dem att leta fram ett »senilsnöre« på lagret och sedan utan en min låter brillorna dingla i snöret dygnet runt.

En annan peak i serien är det där avdankade oldtimer-mäklargänget som med Claes Månsson som lullig ledare dräller runt mellan B-barerna och försöker få med Bergqvist på att gå ner sig med dem, släppa jobbet och trappa upp supandet från halv- till heltid.

Jamen då har vi ju en tv-fyllonas topp-3!

1. Evan Peters i Mare of Easttown, som sagt.
2. Claes Månsson i Mäklarna.
3. Kevin Bacon i City on a Hill (dock nr 1 alla andra veckor).

Peters pimplade tydligen äppelcidervinäger i timmar:

Evan Peters drank 'lil Dixie cups of apple cider vinegar' every half hour to act drunk in 'Mare of Easttown'

Director Craig Zobel revealed the secret behind Evan Peters' flawless "Mare of Easttown" drunk acting on Twitter.

Och när det gäller Bacon, här är en läsvärd bakgrund till spritkulturen i City on a Hill – skaparen Chuck MacLean gillar att berätta om sin vilda Boston-uppväxt:

Meet Chuck MacLean, the Extremely Boston Voice of "City on a Hill"

The creator of "City on a Hill," the latest show about Boston’s gritty past, is a smart-ass brawler from Quincy.

När vi läst den intervjun känns det måhända inte jätteöverraskande, det som hände Chuck inför säsong 2:

Creator Chuck MacLean Demoted Ahead of Season 2 Following Complaint

"City on a Hill" creator had his role reduced after a complaint about inappropriate comments.

In the age of Zoom interviews …

Visst är det kul att kolla bokhyllorna bakom alla talking heads på amerikanska nyhetskanaler? Men snäppet bättre är ju skivhyllorna. I och för sig oftast dassiga cd-samlingar, med de små plastskivorna i för stora hyllor med alldeles för mycket tomrum ovanför, och man kan omöjligt läsa på små cd-ryggar, men ibland dyker vinylkonnässörer upp och då spetsas ögonen!

Som med den här juridikprofessorn hos The Last Word with Lawrence O'Donnell i veckan. Ser ni den blå boxen? Coltranes samlade Prestige-inspelningar. Och några Impulse-LP till höger om boxen, va?

Är TVdags vänsterbliven eller nyliberal?

Jodå, sajten har faktiskt anklagats för »propaganda« från både vänster- och högerkant. Det blir väl så när man tar aktiv ställning mot polarisering. På TVdags.se kritiserades jag personligen för min tydliga anti-Trump- och anti-SD-hållning, men exakt där går också min gräns – i skyttegraven mot det sönderpolariserade, ny-auktoritära, anti-demokratiska.

Jag är ingen ideolog. Snarare anti-ideolog, varken vänster eller höger. Måste jag definiera mig som något så skulle kanske i dessa dagar »liberal centrist« duga. Men jag är definitivt livrädd för vad den politiska populismen håller på att göra med samhället. Inte minst är den ett hot mot public service och kulturens frihet, och det är där jag på ett djupare plan kopplar politiken till ett nyhetsbrev om tv-kultur. Men mer generellt har politik alltid en given plats här enligt samma princip som alla andra ämnen: finns det tv-klipp finns det TVdags-plats.

SD-snowflakes vansinniga på TVdags Åkesson-bild – därför gjorde vi det - TVdags.se

Så låt mig för säkerhets skull upprepa: TVdags kommer aldrig att vara vänster eller höger. Vi värnar konstens frihet, och ser tyvärr populismens skadeverkningar tillta från båda håll. Om jag framgent i det här nyhetsbrevet kommer att spy galla över uppsminkad extremhöger som The Rubin Report så kommer jag garanterat också att göra det över fördummande vänsterpropaganda som The David Pakman Show och The Young Turks.

Samt hylla den bästa politiska tv-satiren där den finns.

Veckans tv-shazam

Mina bästa spellistor har länge varit dem jag konverterat från mina tv-shazamningar. Nu blir konceptet lite mer medvetet curerat: min gångna tv-vecka i musikform. Tipsa gärna om serie-låtval jag missat!

Veckans tv-shazam 2021-05-23 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Är ni redo att ta en prenumeration nu?

Från och med nästa söndag hoppas jag att ni tycker det är värt att betala knappt 15 spänn för ett sånt här veckobrev, i form av ett månadsabonnemang på 59 kronor. »Sveriges ledande tv-kritiker enligt The Guardian«, med 45 års tv-kulturell know-how, måste för fasen få kosta lite – och innehållet kommer huvudsakligen att vara exklusivt för betalande prenumeranter.

Sedan vill jag väldigt gärna höra ifrån er också, om ni vill prata tv. Ni når mig på Twitter och på TVdags Facebooksida, och som prenumeranter har ni också en direktlina till mig om ni svarar på det här mejlet.

Nästa vecka tittar jag bland annat närmare på manusmaskineriet bakom Line of Duty, nya Masters of None-säsongen och varför Halston är en sådan delight … vi ses då!