[21] »Vad tror du att din dotter kommer att tycka om dig om tjugo år?«

Denna vecka: Scenes from a Marriage, Furia, Det som göms i snö, Billions, Goliath, Sex Education, The Morning Show och Mr Corman.

Bäst i tv-världen just nu

1. Furia (Viaplay)
2. Det som göms i snö (Viaplay)
3. Scenes from a Marriage (HBO Nordic)
4. Billions (Showtime/HBO Nordic)
5. Goliath (Amazon Prime Video)
6. Mr Corman (Apple TV+)
7. Work in Progress (HBO Nordic)
8. Close to Me (Channel 4/Viaplay)
9. Gåsmamman (C More)
10. American Rust (Showtime/Paramount+)

»Scenes from a Marriage«-paret hade gjort sig bättre i »In Treatment«

Andra avsnittet av Scenes from a Marriage var olidligt. Suveränt skrivet men outhärdligt. Krocken mellan föräldraansvar och Jag-projekt var obarmhärtig när Jessica Chastains Mira kom hem mitt i natten från den ena jobbresan bara för att berätta för sin make att hon skulle dra på nästa jobbresa till Tel Aviv redan kvällen efter – i sällskap med en älskare, dessutom. I tre månader.

Och de har en femårig dotter.

Deras tårfyllda argumentation var för all del full av insikter – om man som tittare vill försöka bena ut dem på egen hand. Rollgestalternas insikter var mer halvbakade, som de brukar vara i stundens hetta.

Hade Jonathan och Mira kommit till psykiatersession i »In Treatment« hade de fått diagnosen anknytningsproblem, grävt i barndomen efter hålen i sig själva och fått lite KBT.

Jag vill inte gå i fällan och börja kritisera Mira för själviskhet. Jag har ju trots allt tillbringat en timme med Oscar Isaacs Jonathan i avsnittet innan och tyckte han var alldeles för mycket bara där … och hon har haft honom inpå sig i tio år.

Men under tittandet vill jag ändå bara säga till henne: vad tror du att du kommer att tycka om dig själv om tjugo år, om du överger din dotter så här? Vad tror du att din dotter kommer att tycka om dig om tjugo år?

Jag lämnade själv min första dotter i tre månader när hon var i samma ålder, bara för att jag ville pröva på att jobba utomlands ett tag. Men tre månader är en evighet för en fyraåring. Hon hann bli både deprimerad och destruktiv innan jag plötsligt dök upp igen från ingenstans. Vi hade en mycket kärleksfull relation innan jag for iväg – men i efterhand har jag insett att jag formade även den relationen som ett slags Jag-projekt.

Jag lämnade själv min första dotter när hon var i samma ålder för att jag ville vara utomlands i tre månader. Det är en evighet för en fyraåring.

Jonathan och Mira sitter inte fast i äktenskapet, de sitter fast i sig själva. Det finns en enda jordad människa i den här serien och det är Ava, den lilla dottern.

En sak jag inte har kommit riktigt till rätta med i den här serien är att Hagai Levy liksom tar ett steg tillbaka med den efter att ha gjort In Treatment tidigare. Hade Jonathan och Mira kommit till psykiatersession i den serien hade de fått diagnosen anknytningsproblem, grävt i barndomen efter hålen i sig själva och fått lite KBT. Det hade knappast fått dem att stanna hos varandra men det hade kanske gett deras dotter lite vettigare föräldrar.

En norsk »Falsk identitet« eller »Homeland« – kan det vara möjligt?

Nja, det kan det väl kanske inte, riktigt. De främsta serierna i underrättelsegenren bygger på hundraprocentig trovärdighet, och det klarar inte en norsk serie som, typiskt Norge, placerar det egna landet i centrum av spionvärlden, och låter två norska säkerhetspoliser rädda hela Europa från terrorismen … japp, Tysklands hela församlade nätverk av polis- och underrättelsemyndigheter hade varit chanslöst mot en högerextrem statskupp om det inte varit för Furia-hjälten Asgeir! (Och kanske en till … det visar sig i så fall tidigt i serien, men jag vill skriva så spoilerfritt som möjligt.)

Desto mer imponerande att Mammon-skaparen Gjermund Eriksens nya Viaplay- och ZDF-storsatsning Furia är så bra. Sjukt bra, rentav. (Och med det sagt: Mammon är ingen bra referens, Furia rör sig skyhögt över Eriksens tidigare serier.)

Första scenen må se klyschig ut: en blödande kvinna jagas genom vilda skogen av någon med skjutvapen … Jag suckar och gör en anteckning om hur märkligt det är att serieskapare så gärna vill börja med den här människojaktscenen. Men – den här gången blir jag lurad. Den är inte vad vi tror att den är.

22 juliFuria

Inte för att Furia är fri från klichéer, eller för att allt sitter lika kusligt perfekt som i Falsk identitet eller Homeland. Eller för att den saknar logiska brister – värst, förutom det norska storhetsvansinnet i premissen, är Asgeirs och hans lilla dotters skyddade identitet: han är jagad av ryska maffian och gömmer sig i en liten håla i norra Norge, men … jobbar lik förbaskat som polis, och tar risker i jobbet som ofelbart leder till uppmärksamhet i medier?

Det kan låta som stora invändningar, men i realiteten spelar de ingen roll alls. Furia finner omgående sin egen hypnotiska rytm. Och att den är snabb, smart, tät och spännande är bara ena sidan av guldmyntet. Den andra är att den är så samhällspolitiskt insiktsfull och målmedveten. Furia är ute efter mycket mer än en streamingsuccé som actionrökare. Den vill berätta om riskerna vi lever med i dag när vi villigt låter oss uppslukas av och själva bidra till politisk polarisering och populism, om hur bräckliga våra västdemokratier blivit, om att vi vägrar lära oss av historien, om att traditionella politiker som ingår oheliga allianser med ytterkanternas frondörer lika gärna kunde ha smetat in sig med Novichok.

I ton och substans, och i själ och hjärta, känns Furia som en nästan direkt fortsättning på fjolårssensationen 22 juli, den norska dramaserien om Utøya-katastrofen. Särskilt spåret med anonyma norska rasideologiska bloggare. I Furia har Breiviks idol Fjordman fått en tronarvinge i bloggaren Cato, och när serien börjar har bloggdrottningen Furia tagit den verbala, mediala täten i hetsen mot islam, liberalism och mångkultur – medan hennes finansiärer samtidigt förbereder nästa stora attack, nu med hela Europas liberalism som terrormål.

Furia

I likhet med 22 juli imponerar Furia i skildringen av den högerextrema världsbilden – dialogen är i stora stycken virtuost trovärdig – men uppdaterar den också med vår tids populistiska mainstream-politikers allt vådligare balansgång för att behålla makten, en balansgång som i sig eroderar demokratin. Även som svensk känner man omedelbart igen sig i Furias skildring av tysk inrikespolitik (ja, den utspelar sig lika mycket i Berlin som i Norge), i hur polariseringen styrs från högerkanten och tvingar mitten och mitten-vänstern till ett allt svartvitare narrativ där det viktigaste är att visa »hårda tag«.

Det som framtonar är ett skräcksamhälle där de polariserade ändamålen inte bara helgar medlen utan tränger bort och ersätter verkligheten. Det är lätt att se vårt eget SD i Furia, den auktoritära drivkraften, drömmen om att få alla att leva i deras gestaltning av verkligheten. Furia förklarar hur en ideologiskt förenklad gestaltning av tillvaron kan upplevas som tyngre och »verkligare« än den faktiska verkligheten.

Den psykologiska spänningen är så stark att actionlösningarna inte helt hänger med. Men det får man fortsätta slipa på i nästa säsong.

Som spänningsserie är Furia rik på finesser, både i intrigbygget (det är smart att låta undercover-snuten vara så hårt hållen att denne bidrar mer till mordförsöket på demokratin än till försöket att stoppa det) och i enskilda scener (jag älskar twisten på den klassiska vänta-på-usb-nedladdningen – ni vet, spionen som när som helst kan upptäckas när han sitter och tittar på procentstapeln på datorskärmen … här används nedladdningstiden helt enkelt bara till att rota runt i lådorna i skrivbordet. Befriande att slippa stressklichén!).

Kanske har jag nu överbetonat bristerna i en ovanligt väl researchad och producerad serie – den är ju så infernaliskt spännande och tanketriggande att jag sväljer dem hela. Men Furia har kvaliteter för att spela i allra högsta serien och med det kommer krav på perfektion.

De två sista av seriens åtta avsnitt adderar rejält med adrenalin, när Christoph Kaisers och Julian Maas soundtrackmusik börjar programmera pukorna och stråkmattorna i patenterad 24-stil. Den psykologiska spänningen är så stark att actionlösningarna inte helt hänger med. Men det får Gjermund Eriksen och det norsk-tyska teamet av starkt renommerade avsnittsförfattare och regissörer fortsätta slipa på i nästa säsong.

För nog måste det komma en sådan? Upplösningen är både ett tillfredsställande avslut och ett lockande nytt avstamp.

Nya »Det som göms i snö«-säsongen – vilken Bo Widerberg-hyllning!

Biljakterna i Det som göms i snö måste vara tv-historiens mest oansenliga. Men det gör dem också unika, bakvänt underhållande. Efter en småtrög inledning av den nya, andra säsongen är det just biljakterna som får kvaliteterna från den förra succésäsongen att åter tina upp och tona fram.

Det sker i början av det andra avsnittet. Robert Gustafssons och Ia Langhammers medelålders luggslitna poliser följer efter den misstänktes bil. Det regnar i city. Man känner omedelbart igen sig och ljudet av vindrutetorkare, blinkers och ettans växel, det är som vilken skruttig dag som helst i den grå stockholmstrafiken.

»Vi får … han åker in där.«

»Okej, vi kör runt.«

»Fan, tappade vi bort honom?«

»Är det inte han längst bort?«

»Jag ser inte.«

»Vid pelaren där?«

»Jag ser inte.«

»Jo, längst bort där.«

»Ja, där.«

Några minuter senare i samma avsnitt fortsätter bilskuggningen över Centralbron och vidare genom Södermalm. Regin och fotot är om inte diskbänksrealism så … instrumentpanelsrealism? De två fasta kameravinklarna korsklipps, inifrån och utifrån vindrutan.

»Ligg inte för nära.«

»Nej.«

»Jag tycker du ligger lite för nära.«

»Nej.«

»Jo.«

[Telefonen ringer.] »Det är Eddie. Hej älskling. Ja, men det är mycket fibrer i torrfodret. Ja men blötlägg så blir det inte så tufft för magen. Pussa Machete från mig. Hej.«

»Machete?«

»Ja.«

»Vad är det för namn på en hund?«

»Hans husse var lastbilschaffis. [om bilen framför:] Ja, han ligger där framme.«

»Vad då, var hunden sjuk eller?«

»Nej, nej … nej, han var bara väldigt åksjuk. Det är tur att Eddie har ett kontorsjobb nu, annars hade vi ju inte kunnat ha honom.«

»Varför inte det?«

»Ja men så mycket bil som du och jag är ute och åker. Nej, det hade vart svårt. [Om bilen framför:] Äh vad han drar på. Undrar var han … var är han på väg?«

»Var fan är han nu då, är han där framme? Nu ser inte jag honom.«

»Jag måste kolla.«

»Va? Ser du honom?«

»Ja … ja.«

»På den sidan?«

»Ja, han ligger där fram … ja, framför den där … lilla Kian.«

»Nejnejnej, där, där-där, där. Shit, nu är vi nästan för nära.«

»Mmm.«

»Jag lägger mig bakom.«

»Ja, lägg dig här.«

»Har du koll på honom …«

»Ja, jag håller koll.«

»… när det blir tre filer?«

»Ja. [paus] Gud, det är det enda jag gör. [lång paus] Nu ligger du för nära.«

Jag vill inte låta det gå inflation i referenser till Bo Widerberg (efter min hyllning till Threesome för en månad sedan), men den som kan sin Mannen på taket nickar gillande och igenkännande åt den här dialogen – den är oerhört nära den sträva jargongen mellan Håkan Serners Einar Rönn och Carl-Gustaf Lindstedts Martin Beck, som jag för övrigt pratade i detalj om med Bo Widerberg själv i vad som skulle bli den allra sista intervjun han gav före sin död:

Svensk films största dialogdåre – Sista stora intervjun med Bo Widerberg - TVdags.se

Även de lågmälda filmiska kvaliteterna i Det som göms i snö, som hela tiden ledsagar det efterhand allt pricksäkrare säsong 2-manuset, osar Widerberg. Som direkt efter biljakten, när den misstänkte (Samuel Fröler, i rollen som korrupt polischef, en »Kapten Klänning«-typ) går in på en lunchrestaurang och vi ser honom genom fönstret, från gatan, där Gustafsson dyker upp i fönsterspeglingen och dubbelexponeras med Fröler, Gustafsson ur fokus tills han överraskas av sin chef och polispraktiserande dotter på trottoaren. Allt i en tagning. Det är så bra!

Att hela säsongen är ett slags hommage till Mannen på taket blir tydligt mot slutet av serien, men jag ska inte orda mer om intrigen. Ni kan lita på att den håller. Huvudförfattare Aron Levander och Hans Jörnlind och regissörerna Kristian Petri och Camilla Strøm Henriksen matchar varandra.

Vid sidan av handlingen och den krypande, verklighetsbaserade spänningen finns många detaljer att stanna upp och fundera kring. Anteckningarna jag gav kraftigast understrykningar:

• Långsamheten och knappheten är exceptionell. I början känns den lite maniererad, men det är nog mer för att man som tittare inte är förberedd på den. När man vant sig blir den fängslande och bidrar till både den krypande spänningen och aviga humorn.
• Kontrasten mellan Peter Gardiner och Samuel Fröler! Gardiner spelar som vanligt totalt naturalistiskt, han är alltid sig själv i alla sina roller, alltid deadpan på gott och ont; Fröler skapar sin haltande, överviktiga Kapten Klänning via gamla skolans method acting. De funkar inte klockrent ihop, ska sägas, skillnaden i angreppssätt bryter nästan seriens illusion.
• Ia Langhammer … igen. Hennes trötthet är episk, och att leverera leda med sådan tajming går inte utan både utbildad skicklighet och absolut gehör.

Veckans mat-tv! Tre minuter tyst omelett i »Billions«

Som jag skrev efter Billions nypremiär (nyhetsbrev #19 den 12 september): återseendet har varit både trögt och kärt. Det är en rätt krävande serie, dialogen är så pepprad med New York-esprit, intrigtempot ryckigt växlande mellan long game och daytradingtempo.

Därför var avslutningen av veckans avsnitt en sådan uppenbarelse. Chuck fixade en frukostomelett till dottern och Corey Stolls Mike Prince. Ingen sa något. Chuck vispade ägg, vi fick se hela omeletten ta form vid gasspisen, Paul Giamatti skrattar till när han vänder den i luften (tror inte det var in character …), dottern hämtar bröd, Chuck tallrikar, dottern bryter brödet i tre delar, alla sätter sig och äter … allt under tystnad, det mesta i en överblickstagning.

Tre tysta minuter. Älskar när en hårdnackad temposerie som Billions plötsligt, i 72:a avsnittet, gör så här.

Finaldags för Billy Bob Thorntons & David E Kelleys märkvärdiga »Goliath«

Amazons streamingtjänst Prime Video har en funktion de kallar »X-ray« – man bara för fjärren ut i kanten, medan man tittar, så dyker en transparent sidoflik upp med foton och namn på de skådespelare som syns i scenen som just utspelas. Och om det förekommer musik så anges även låt och artist i samma sidoflik.

Det är strålande praktiskt. Den enskilda streamingtjänstfunktion jag använder allra mest jämte den obligatoriska »fortsätt titta«-bokmärkningen.

Men just när det gäller Goliath, vars fjärde säsong släpptes på Amazon Prime i fredags, behöver jag inte använda »X-ray« alls. Man känner ju redan igen hart när varenda skådespelare. Billy Bob Thornton spelar huvudrollen, och vann efter första säsongen en Golden Globe för sin lågmälda skildring av en (i alla fall före detta) genial men gravt alkoholiserad och självdestruktiv L.A.-försvarsadvokat (han pendlar mellan dysfunktionell och glimtvis högfungerande); och i casten i övrigt glittrar stjärnor och kultskådisar ända ut i birollskanterna – William Hurt, Dennis Quaid, Amy Brenneman, Beau Bridges, Sherily Fenn, Paul Williams, Griffin Dunne, Dwight Yoakam, Mark Duplass, David Cross, Molly Parker … det är inte klokt!

Schamaner blir kråkor på natten, Kalifornien-cowboys ockult-knarkar och en sekteristisk Playboy Mansion-mandelfarm producerar new age-livsstilsprodukter.

Serieskaparen David E Kelley satte onekligen en klassisk »DEK«-mys-ton, initialt, och det kändes lite som en uppdaterad Advokaterna (The Practice) – om än långt från Boston Legal-klass. Säsong 1 kan kanske bäst beskrivas som en Bosch med advokat- i stället för snutfokus. Men under premiärsäsongens gång framträdde en allt mörkare sida som under säsong 2 skruvades upp markant i en intrig som innefattade allt från öga-för-öga-psykopatisk sadistkirurg till krymplingssexfetischism – Goliath var plötsligt en av 2018 års sjukaste serier samtidigt som den fortsatte att fungera fullt ut som både karaktärsdrama och advokatthriller. Och ständigt med en intrigchock på lut. Man visste aldrig vart avsnitten skulle utvecklas, ibland actionspännande mot en extrem cliffhanger, ibland åt Breaking Bad-hållet.

David E Kelley skrev hälften av S1-avsnitten men satte sig sedan i baksätet. Numera är det sedan länge Lawrence Trilling som regisserar det mesta, medan författartrion Jennifer Ames, Steve Turner och Marisa Wegrzyn har släppt alla tyglar och låtit storyn skjuta i väg åt de galnaste håll: förra säsongen, den tredje, fick vi schamaner som blir kråkor på natten, Kalifornien-cowboys som ockult-knarkar och en sekteristisk Playboy Mansion-mandelfarm som producerar new age-livsstilsprodukter … och Dennis Quaid-scener som utvecklades till rena space cowboy-Spike Jonze:

Grundstoryns viktigaste bärande element är att Billy McBride är oförmögen att leva och jobba utan folk som hjälper honom med nästan allt. Han klarar väl av att klä på sig själv, och hitta till baren närmast hemmet, men inte mycket annat. Han äter inget. Och klarar bara av att jobba när andra advokater chansar på att testa ett varv till med den stukade legenden och servar honom med allt.

[Mild spoiler om säsong 4] Tidigare har tonårsdottern stått för markservisen, nu har hon dragit hemifrån vilket ofelbart lett till att McBride blivit av med lägenheten. I gengäld har han dragits in i ett gigantiskt opioid-case i San Francisco, och byrån som lånat in honom har fixat en ny lya åt honom i Chinatown, där han såklart också hittat en ny stamkrog.

Den nya säsongsupptakten är helt magisk, först med Billys hallucinatoriska neo-western-drömmar som bottnar i att han blev skjuten och återupplivad från hjärtstillestånd förra säsongen, sedan detta dystra fyllos promenad genom Chinatown till tonerna av Scott Walkers också hallucinatoriska It’s Raining Today. Ett givet intro-val även i min soundtrack-spellista denna vecka, längst ner i brevet.

Nu får det räcka med »Sex Education«

Det finns hundra anledningar att se och älska Sex Education – men alla var starkare under de första två säsongerna. Visst är humorn och infallen en bärande del av seriens charm, det fritt ångande och spritt språngande nakna och galna, men bara när samtidigt själva dramat fått utrymme att söka och hitta de rätta och ibland rentav svåra tonerna.

Säsongen känns lite som det typiska tredje albumet för ett rockband som skrev alla sina bra låtar på de första två.

Förra säsongen hotade att kantra åt det tokroliga men rätade upp sig och blev urstark till slut – men den nya säsongen går bara alltmer vilse efterhand. Dock inte i det frisläppta, snarare i ett försök till vuxnare drama som inte är riktigt genomdrivet, och som lider av några dåliga beslut – som nya rektorn, spelad av Jemima Kirke, alltså Jessa i Girls. Inget fel på Kirke, men karaktären är bara irriterande från början till slut.

Säsongen känns lite som det typiska tredje albumet för ett rockband som skrev alla sina bra låtar på de första två. Även om just musiken fortfarande är vital. Ezra Furmans genialitet sinar aldrig.

Står vi ut med coronan och Cory-replikerna i nya »The Morning Show«-säsongen?

Den här känslan var jag inte alls beredd på. Jag älskade ju den första säsongen av meta-bransch-MeToo-dramat The Morning Show. Men sedan kom pandemin emellan och både avbröt de påbörjade inspelningarna av säsong 2 och fick manusförfattarna att börja om och skriva in coronautbrottet i storyn.

När serien nu återkommer är vi tillbaka precis i början av pandemin och det återseendet tar tyvärr udden av återseendet av Jennifer Aniston, Reese Witherspoon och Steve Carell. Men mest för att säsongspremiären var kackigt skriven (har inte hunnit se veckans episod 2 än). Som bäst har The Morning Show varit en snygg och stjärnglittrig Aaron Sorkin-pastisch men med Anistons och Witherspoons enorma pondus som USP – nu, när Anistons karaktär blivit underkänd av ett bokförlag för sitt försök till självbiografi och stod i snön i Maine och grät, utanför ett överklassigt nyårsparty, med estetiken hos en gammal julvideo med Mariah Carey, kände jag mest avsmak.

Grejen med Cory har ju varit hans »jag skiter i er«-attityd, och att han fått sin vilja fram genom att typ ta trappan för att slippa få en kontraorder i hissen. Nu är han plötsligt tvärtom, en hopplös haverist.

Och Billy Crudups kanalchef Cory, som kunde vara så härligt skitsamma-cynisk och passionerad förra säsongen, led svårt av oinspirerade repliker förra veckan. Särskilt den som trailern här nedan lyfter fram som nyckelpreplik … när styrelsen vid mötesbordet avpolletterar Cory med orden »we have a television network we need to fix«, och Cory svarar: »Well, get out that superglue. Do you really think that's what all this is about? Your little television network? This is a battle for the soul of the universe!«

Det är så barnsligt, så dumt, så fel. Grejen med hans karaktär har ju varit hans »jag skiter i er«-attityd, och att han fått sin vilja fram genom att typ ta trappan för att slippa få en kontraorder i hissen. Nu är han plötsligt tvärtom, en hopplös haverist.

Det ska nog sägas att även förra säsongen var svajig, beroende på vem som skrivit avsnitten. Rentav så det påverkade rollgestalters personlighet lite fram och tillbaka. Vilket betyder att jag fortfarande hoppas på att serien reser sig, trots att den verkar vilja återskapa coronapandemin, och trots att den saggigaste coronapandemin vi följt det senaste året varit den amerikanska coronapandemin.

Men på tal om USA-pandemin … »Mr Corman«-finalen vävde in den bra!

Först satt jag bara och suckade över säsongsavslutningen av Mr Corman, när Joseph Gordon-Levitt tvättade händerna som en galning för att han hela tiden råkade ta i sopskåpshandtag och hämtmatsförpackningar i köket.

Men sedan växte det, när hans karaktär isolerade sig i pojkrummet hemma hos mamma. Och hela mitt eget 2020, eller i alla fall den första pandemivåren, passerade revy i huvudet på mig. Men inte som en irritation som inte gav något, som i The Morning Show (eller som det senaste avsnittet av Work in Progress … är det nu alla USA-serier ska komma ifatt med coronan?), utan med litterära kvaliteter. Gordon-Levitt formade en riktigt fin bild av hur vi alla betedde oss under den där perioden, okunnigt och förvirrat, asocialt och skadligt, sorgfyllt och sökande.

Apple TV+ verkar närmast programmatiskt vilja ge sina serier flera säsonger, och mycket i Mr Corman är värt en fortsättning (inte minst Juno Temple som indie-singer/songwritern som inte kan få ur sig det där albumet hon alltid pratar om), men mot slutet av serien fick jag ändå känslan av att Gordon-Levitt lämnar detta nu, mätt och belåten.

Den gångna veckans musiksoundtrack

Veckans tv-shazam 2021-09-26 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag!