[23] »Så blev jag en Alex Neustaedter-fanboy«

Denna vecka: Hacks, Deg, Maid, American Rust, Suedi, Billions, Scenes from a Marriage och Squid Game.

Bäst i tv-världen just nu

1. Maid (Netflix)
2. Heels (Starz/C More)
3. Furia (Viaplay)
4. Scenes from a Marriage (HBO Nordic)
5. Love on the Spectrum (Netflix)
6. Billions (Showtime/HBO Nordic)
7. Goliath (Amazon Prime Video)
8. Det som göms i snö (Viaplay)
9. American Rust (Showtime/Paramount+)
10. Work in Progress (HBO Nordic)

HBO Max i Sverige, utan »Hacks«? Det kallar jag premiärfiasko

I tisdags bevistade jag HBO Max lanseringsevent. Vilket bara betyder att jag klickade på en länk på givet klockslag, då HBO drog i gång en förinspelad halvtimmes skrytvideo som inte förmådde svara på den enda viktiga frågan jag hade om tjänsten.

Inte för att HBO Max inte är en välkommen ersättare för tekniskt undermåliga HBO Nordic. Mer innehåll och bättre teknik, till 30 procent lägre pris. Och alla Warner-biopremiärer tillgängliga för streaming efter sex veckor. Toppen.

Men allt jag ville veta var – kommer vi att kunna se HBO Max-serien Hacks i Sverige? En av årets bästa amerikanska dramaserier, tyvärr fortfarande osynlig på HBO Nordic. Och uppenbarligen inte med i startfältet när Max kommer hit om drygt två veckor.

Så … i brist på annat oväntat innehåll, och i utmattningen av alla Harry Potter-klipp som vevades i lanseringsvideon, det roligaste på eventet var att HBO Max internationella chef Johannes Larcher vid ett tillfälle träffade snett med fingrarna när han skulle knäppa händerna.

Helena af Sandeberg når högsta internationella dramedy-nivå i »Deg«

På tal om utmattning. Det ordet sammanfattar de två sista avsnitten av Deg – alltså veckans plus nästa veckas final. Inte så att jag kände någon utmattning, mer att serien utstrålade det. Efter allt tempo och adrenalin i tidigare avsnitt är skeendena under de sista två timmarna stapplande, kippande efter andan. Även bokstavligen, i form av Kangas hjärtsjuka flämtande, men det är som om hela serien, hela produktionsapparaten, går på knäna in i mål.

springa

Jag vet inte om det är bra eller dåligt, eller om det ens är ett medvetet grepp, men det spelar ingen roll. Deg har varit rolig att följa hela vägen, och om storyn tappade styrfart inför upplösningen så höll skådespelarna kvar sina hårda grepp om rolltolkningarna och oss tittare.

Har Johan Hedenberg någonsin varit så här bra?

Och Bianca Kronlöf – vilket genombrott som skådespelare!

Men i centrum av allt står förstås Helena af Sandebergs idiosynkratiska topprestation. Hon frigör rollen från alla gränser mellan humor och allvar. Jag skrattar med hjärtat i halsgropen, får rysningar av att följa hennes mimik som aldrig tappar trovärdighet. Och kanske bäst av allt: hennes löpningar. Vet inte om jag någonsin sett någon springa på gränsen till sammanbrott på det här sättet. Helena lyckas liksom kasta sig fram och med hela kroppen gestalta paniken, hur kroppsrörelser ser ut när överlevnadsinstinkten tar över och stänger av hjärnan – och hon gör det med rösten också, i replikerna. Och med ögonen.

Helena af Sandeberg når högsta internationella dramedynivå och hade kunnat gå rakt in i ett peakande Desperate Housewives med den här rollprestationen, ersätta vem som helst av Felicity Huffman, Teri Hatcher, Eva Longoria och Marcia Cross på toppen av sina förmågor.

Utan att spoila något så finns det en öppning för en säsong 2 i slutet av finalen nästa vecka. Jag kan väl tycka att serieskaparen och regissören Levan Akins kreativa tid är för värdefull för en runda till av Deg. Visst vill man väl hellre se något som matchar hans storverk And Then We Danced? Å andra sidan bara måste den här nya nivån hos Helena af Sandeberg få en fortsättning! Spelar mindre roll om det blir i form av Deg säsong 2 eller något helt nytt.

Netflix »Maid« skälver av äkta liv

På tal om Helena af Sandeberg i Deg – det är lite samma med Margaret Qualley i nya Netflix-serien Maid. Kraften i överlevandsinstinkten. Alltid i rörelse. Om hon stannar upp är det kört.

Genremässigt är dock Maid något helt annat än Deg. Ett klassiskt diskbänksdrama. Som en amerikansk version av Jag, Daniel Blake om en ung ensamstående mor i stället för en ensam man nära pensionsålder.

ThreesomeMaid

Det är teaterveteranen Molly Smith Metzler som har gjort tv-serie i tio avsnitt av Stephanie Lands självbiografiska bestseller Maid: Hard Work, Low Pay, and a Mother's Will to Survive, och den har verkligen en dramatikers sinnesnärvaro. Särskilt i de längre dialogscenerna, där skådespelet transformerar rollerna till verkliga människor som möts på riktigt. Maid är därmed en relationsserie i en ovanligt bokstavlig mening: relationerna förkroppsligas, förverkligas, det är relationer som syns, går genom rutan, känns och bränns.

Dels mellan den helt fantastiska Margaret Qualley i huvudrollen och hennes riktiga mor Andie MacDowell, som spelar odiagnostiserad bipolär mamma i serien (en av de bästa gestaltningarna av psykisk ohälsa på länge). Dels mellan Qualley och den lilla treåringen som spelar hennes dotter. Total äkthet som både blöder och plåstrar om.

Som bäst har Maid samma exakta tonträff som Threesome, men med en en mer expansiv story. Threesome utvecklas inåt i en stillastående miljö, Maid utvecklar även ett episkt yttre i en berättelse som vill blottlägga precis allt runt en brytpunkt i livet.

Med detta följer också vissa nackdelar. Maid må vara ytterst känslig och osentimental, men inte bara. Ibland blir den sentimental också. Och ibland fungerar det, ibland inte. Det är en lite stökig serie på det sättet – ibland pådriven av soundtrackmusik, ibland oackompanjerad som oldschool-tv-teater; ibland råare än Ken Loach, ibland med en touch av mainstreamungdomsserie; ibland med subjektiv inne-i-huvudet-humor som är helt malplacerad, ibland med inklippta minnesbilder som är gripande poetiska.

Dock ska sägas att vad jag i vissa fall först uppfattade som svagheter vändes till styrkor ju mer information jag fick. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att karaktären Regina hör dit. Hav förtröstan med henne. Och med hela serien, även när den stundom svajar till. Den håller, och ger dig enormt mycket tillbaka.

Jeff Daniels är bra men Alex Neustaedter briljant i »American Rust«

Som att komma hem. Så känns det att se Jeff Daniels igen. Nu som ruffig men reko (eller?) småstadspolis i American Rust, som finns på Paramount+ i Sverige.

Serien har på det stora hela sågats i USA, där kritikerna fått se de första fyra avsnitten. Själv tyckte jag mycket om de första tre, men kände kanske mer av USA-recensenternas tvivel under det fjärde avsnittet i veckan – hela (tåg)spåret om den flyende Isaac känns väldigt mycket filmad bok (förlagan är Philipp Meyers roman med samma titel från 2009).

Den långa bröllopsfest som ramade in avsnittet placerade mig bredvid stadsborna, fick mig att känna deras rötter, tillhörighet och tunna gräns mellan leda och lycka.

Å andra sidan är skildringen av en mindre arbetarklasstad i skuggan av Pittsburgh fortsatt smärtsamt fin. Jag har särskilt fäst mig vid Alex Neustaedter i rollen som den för några år sedan lovande fotbollsspelaren som slocknat och fastnat i stan – det bor en larger-than-life-arketyp i hans hopplöshet, som känns Peter Bogdanovich The Last Picture Show och Twin Peaks på samma gång. Jag skriver i rubriken här ovan att han är »briljant«, men det är med betoning på »är«, inte på att han gör det briljant. Jag faller för hans ansikte och repliker, för hur han naturligt svarar på karaktärsbeskrivningen, inte så mycket för själva skådespelandet.

Och där amerikanska kritiker verkade tappade tålamodet i tredje episoden, där befästes mitt förtroende för miljöskildringen, eller för hela sociologin i serien. Detta i den långa bröllopsfest som ramade in avsnittet och bordsplacerade mig alldeles bredvid stadsborna, fick mig att känna deras rötter, tillhörighet och tunna gräns mellan leda och lycka.

Drivande kraft bakom serien är Dan Futterman, skådisen som fläckvis skrivit några urfina manus, främst Capote och Foxcatcher, men även ett gäng In Treatment-avsnitt. Detta faktum, samt Jeff Daniels och Alex Neustaedter, samt hela den rustikt deppiga och kärleksfulla gestaltningen av en community (starkt besläktad med Mare of Easttown), samt den väderbitna och kanske ödesdigra kärlekshistorien mellan Daniels och Maura Tierneys karaktär, gör att jag med glädje kommer att följa American Rust till slutet.

Lite mer Alex Neustaedter-fanboyism innan vi går vidare:

AMERICAN RUST: Actor Alex Neustaedter on playing a small town murder suspect - Exclusive Interview

Varning för »Suedi« – höstens näst största haveri

Jag var välvilligt inställd till Manuel Conchas auteuristiska nya featurefilm på Viaplay eftersom jag downright älskade hans regijobb i Anders Janssons geniala SVT-sitcom Starke man. Men … Suedi är tyvärr ett haveri.

Det är inte bara att Conchas manus sjunker som en sten direkt efter förtexterna, manuset gör dessutom Conchas egen regi till ett kamikazeprojekt. Även om det ytterst är ett producentproblem. Hur kunde de ytterst produktionsansvariga acceptera studentspexnivån på vad alla dessa stora skådespelarnamn – Agnes Lindström Bolmgren, Suzanne Reuter, Johan Ulveson, Ann Petrén, Claes Månsson, Filip Berg, Göran Ragnerstam … – gavs att jobba med?

Men om Suedi är, som jag skriver i rubriken, höstens näst största haveri – vilket är det största?

Som alltid, förstås – den svenska tv-kritiken:

Hejdå, Axe … men »Billions« är tillbaka redan i januari

Vilken märklig Billions-säsongsfinal det blev. Lätt skadskjuten av pandemin, kanske. Men främst av att pandemin sammanföll med Helen McCroys tragiska bortgång, vilket fick maken Damian Lewis att definitivt bestämma sig för att säsong fem fick bli den sista. Han tog farväl på Twitter direkt efter sista avsnittet i måndags:

Jag tycker nog att man borde ha låtit hela serien ta slut här. Intrigen hade hållit för det. Eller mer än så, det hade varit direkt bra, med både Chuck och Axe som vinnare och förlorare: Chuck vann jobbmatchen men förlorade Wendy till Axe.

Om Chuck vs Axe varit seriens hjärta så har alltid de pussliga planerna, hela vem-lurar-vem-momentet, varit hjärnan.

Å andra sidan brukar det kapabla manusrummet bakom Billions kulisser alltid komma upp med virtuosa intriger, tämligen likartade men alltid smarta och spännande, helt oberoende av hur spelfältet ser ut från en säsong till nästa. Om Chuck vs Axe varit seriens hjärta så har de pussliga planerna, hela vem-lurar-vem-momentet, alltid varit hjärnan. Och med Axe borta tvingas dessutom nästa säsongs Big Scheme ta nya vägar.

Att Mafee och Dollar Bill redan i hissen ner från det fallna Axe-imperiet beslöt att teama upp lovar också gott. Ni minns väl deras ringfajt förra säsongen? Nu lär de vilja knocka Michael Prince.

Eller »Michael Thomas Aquinius Prince«, som det fullständiga namnet lyder på Corey Stolls så gåtfulla rollgestalt. Han lär få fullt upp på flera krigsfronter när den avslutande sjätte säsongen börjar sändas redan till vintern. Och fan vet om inte denne självutnämnde finansfilantrop har något ondskefullt av rent Gothamska dimensioner i görningen? Teasern utlovar i alla fall ett jäkla hålligång:

Miras revansch i sexet-med-exet-avsnittet av »Scenes from a Marriage«

Scenes from a Marriage fortsätter att fascinera, även om jag fortfarande inte vet vad jag tycker om den som helhet. Vilket kanske är positivt i sig. Det är en serie man gillar att leva med i en månad, reta sig på, fundera över, tjafsa med.

I veckan kom det förväntade sexet-med-exet-avsnittet, som ju är en bärande del även av Ingmar Bergmans förlaga, och som gjordes bättre av Aziz Ansari och Lena Waithe i den senaste fristående Master of None-säsongen (som jag hyllade i nyhetsbreven #5 och #6, och som i allt väsentligt är en bättre »ny Scener ut ett äktenskap« än Hagai Levy-serien).

Jonathan må framstå som den starka parten nu, men min känsla – en wow-känsla! – är ändå att Mira kör över Jonathan. Hennes insikt är total, Jonathans desto mer tillkämpad.

Det är givetvis tanken här, med det nästa sista avsnittet av Scenes from a Marriage, att skildra något som blir alltmer distanserat – fast jag känner att distansen uppstår mer mellan dramat och tittaren än mellan Jonathan och Mira. Kanske för att jag samtidigt i veckan slukat hela Maid-säsongen, som känns så mycket mer på riktigt, eller bara så mycket mer, i kontrasten mellan fattig-USA och det välbärgade villaparet hos Hagai Levy.

Men, som sagt, jag är ambivalent. Hagai Levy är alltid bra. Och jag gillade att det här avsnittet var Miras revansch. Ingen revansch för rollgestalten i serien, men för min uppfattning av henne. Det är en bra skriven karaktär. Nu är hon hemma med ungen på heltid, har fått sparken, och konstaterar sin vilsenhet: »När man fortfarande har begäret [i karriären] har man också makt [att göra något av sitt liv].« Mira är en bättre mamma nu (man hör det i telefonsamtalet med en upprörd dotter) men till priset av att ha gett upp, förlorat något. Jonathan »tvingades« bli en bra pappa av liknande skäl – av att sakta men säkert förlora Mira.

Allt detta är en spännande backdrop till den uppslitande konflikten som följer på sexet i soffan mitt i uppbrottets sista flyttbestyr. Jonathan må framstå som den starka parten nu, men min känsla – en wow-känsla! – är ändå att Mira kör över Jonathan. Hennes insikt är total, Jonathans desto mer tillkämpad.

»Nej, du försöker inte prata med mig, du bara öser din medvetandeström över mig, säger bara vad som poppar upp i skallen …« säger hon till honom.

Oscar Isaac är bra, Jessica Chastain helt strålande.

»Squid Game« är mer TikTok än tv-kultur

Över hela världen spelar barn kula. Inte minst i Pakistan, där det är ett av de populäraste barnspelen sedan urminnes tid. Men i den sydkoreanska Netflix-hiten Squid Game görs en poäng av att en gästarbetare från Pakistan är helt okunnig om spelkulor.

»Du har aldrig spelat med sådana här förut, va?« säger medspelaren i femte avsnittet, och pakistaniern, »Ali Abdul«, skakar på huvudet. Han fattar ingenting om någonting. Redan i första avsnittet gör han klart för oss att pakistanska barn inte vet vad kull eller hoppa hage är för något heller. De är uråldriga barnlekar som finns i alla världsdelar, men i Squid Game ska invandraren vara rudis på allt – medspelaren måste även förklara för honom vad udda och jämna siffror är för något.

Den som är bekant med sydkoreansk tv-fiktion har sett den här typen av fördomar tidigare, och i långt bättre K-drama-serier. I synnerhet sexism, vilket det finns en hel del av i Squid Game också. Och det är möjligt att Netflix-serien är först i Sydkorea med att skildra migrantarbetares svåra arbetssituation (pakistaniern blir blåst på pengar av sin arbetsgivare), men utifrån hur denna arma karaktär skildras i övrigt är det bisarrt att se den hyllas på det här sättet:

How Ali from 'Squid Game' is making migrant worker exploitation in Korea more visible

As Korean horror drama “Squid Game” has the entire world hooked to their Netflix accounts, a lesser-known diaspora is coming to the mainstream.

Nej, det spelar ingen roll att spelkuleavsnittets egentliga resonansbotten är utnyttjandet av svaga samhällsgruppers godtrogenhet – det är rena »ädla vilden«-nivån på Ali Abdul-karaktären. Och dessvärre är NBC News-artikeln bara en droppe i en störtflod av vanvettiga Squid Game-hyllningar i medier världen över.

Kulturnytt i P1 lät i veckan i alla fall en nioåring recensera serien, vilket därmed är den mest relevanta, om inte bästa, recensionen av denna överskattade splatterserie för TikTok-generationen. Det är det bästa jag kan säga om serien – att ett lågstadiebarn begriper rubb och stubb i den. Åtminstone om en förälder sitter bredvid, som för nioåringen i Kulturnytt, och förklarar vad illegal organhandel är för något. Och detta säger jag utan sarkasm! Hade jag varit nio hade jag lätt diggat Squid Game. Även om jag tycker att dagens barn borde slippa få en lika skruvad kvinnosyn serverad av sina tv-serier som vi 1970-talsungar kunde få av våra.

Eller har jag fel? Många Squid Game-recensioner ser ju ut så här:

Squid Game: the smash-hit South Korean horror is a perfect fit for our dystopian mood

On track to be Netflix’s biggest success to date, the blood-spattered thriller taps into our post-lockdown anxieties about returning to the rat race

Denna och andra hyllande recensioner fick mig att tro att serien var hyfsat vuxen, åtminstone i linje med Battle Royale. Men det The Guardian gestaltar i texten här ovan är kanske inte nödvändigtvis Squid Game utan någon sorts självsuggestion av vad serien skulle kunna vara.

Squid Game

Det är typiskt att ingen hyllning jag läst beskrivit berättartekniken, exempelvis dess enerverande grepp att lägga in tillbakablickar på detaljer vi sett tidigare i serien så att vi inte ska missa dem. Men det är inga direkt dolda detaljer den påminner om, snarare självklarheter som skrikit oss rakt i ansiktet fem minuter tidigare. Och som möjligen en nioåring vinner på att få repeterad.

Och humor? Charm? Estetik? Nej. Squid Game har inget sådant. Men den har ett spännande soundtrack av Jung Jae Il:

Den gångna veckans musiksoundtrack

Veckans tv-shazam 2021-10-10 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag!