[28] »Pistolviftande gangsterrappare göra sig icke besvär«

Denna vecka: Dexter, Kin, Succession, Dopesick, The Shrink Next Door, American Rust och Glória.

Bäst i tv-världen just nu

1. Kin (RTE/Viaplay)
2. Succession (HBO Max)
3. The Shrink Next Door (Apple TV+)
4. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
5. The Newsreader (ABC/Viaplay)
6. Dopesick (Disney+)
7. Bonusfamiljen (SVT Play)
8. American Rust (Showtime/Paramount+)
9. Jordbrukarna (NRK/SVT Play)
10. Reservation Dogs (FX/Hulu/Disney+)

Nya vinterversionen av »Dexter« – katastrof eller … kan den ha nåt på gång?

Felet med finalsäsongen av Dexter 2013 var inte att den var halvdan (och där är jag för övrigt av avvikande mening, Jennifer Carpenter lyfte den exponentiellt) utan att den hade ett annat syfte än alla tidigare säsonger. Nämligen att nå ett avslut. Alla tidigare säsonger byggde på motsatsen – att avslutet aldrig kunde komma. Ju mer Michael C Halls seriemördarhjälte själv suktade efter ett slut tog hans morbida drifter överhanden och drev honom vidare – vilket också fick hans längtan efter ett slut att växa. Serien byggde på denna växelverkan mellan hopp och uppgivenhet. Så när finalsäsongen inte kunde regenerera input-energin gick motorn sönder.

Återuppväckarsäsongen som inleddes på Paramount+ i måndags, nu med serietiteln Dexter: New Blood, måste kallstarta i samma uppförsbacke. Ja, bokstavligt talat – inte bara för att den ursprungliga energin är borta utan för att en ny måste uppstå ur snö och is i stället för i Dexters tropiska Miami-jaktmarker i originalserien. Ny spelplats är nämligen ett frustande kallt vinterlandskap i en hittepå-håla typ norr om norra New York.

Här lever Dexter Morgan numera med ny identitet, vilket etableras direkt i en rent ut sagt katastrofal serieupptakt. Han bor i en trästuga i skogen, är andlig kompis med en Disney-CGI:ad vit hjort och gulliga ulliga får samt har stadigt rollspelssex med stans kvinnliga polischef. Intro-haveriet fullbordas med en riktigt dålig stab at idyll-humor: brottsligheten i hålan består av larm om att kyrkans pajer har blivit stulna eller att nån tants får är på rymmen.

Dexter bor i en trästuga i skogen, är andlig kompis med en Disney-CGI:ad vit hjort och gulliga får samt har stadigt rollspelssex med stans kvinnliga polischef.

Dexter själv myser runt på stan, hejar hurtigt på stora och små, och driver en liten fiske- och jaktbutik ihop med en tryggt gift gay-man som ska adoptera en hund som ska heta Garfield.

Det är ingen omöjlig upptakt – om det handlat om att återuppväcka Northern Exposure eller Father Ted. Men som ny Dexter-premiss?

Eller, jag backar lite från den retoriska frågan. Faktum är att jag tror att det hade kunnat funka, om vi bara, i premiäravsnittet, sluppit alla överexponerade blinkningar. Som när Dexter med nyslipad slaktarkniv på passagerarsätet stoppas hotfullt av polisen … men, som sagt, bara för att ha rollspelssex. Eller som när Dexter sedan smyger sig på en stans slaktare med den där kniven i högsta hugg … men bara för att ge den till slaktarn. Dexter är ju en hejare på att slipa knivar så han har blivit stans närmast kungliga slaktarleverantör.

Men, nog hånat.

För jag tror inte bara att det första avsnittet hade kunnat funka med lite strykningar i manus. Jag tror att det fortfarande finns tid för Dexter: New Blood att lyfta. Och för det har jag tre argument:

1. Clyde Phillips, en av de viktigaste kreatörerna bakom Dexter när serien var som bäst, under säsong 1–4, är den stora kraften bakom comebacken. Och huvudregissör är Marcos Siega, som jobbade med Phillips då.
2. Dexter har alltid varit en sensationalistisk, bombastisk serie på gränsen till smaklös – att den inleder på fel sida gränsen är inom felmarginalen. Det svartvita upplägget, med en småstadskonflikt mellan hederlig mysig medelklass som viltvårdar och stenrika assholes som nöjesjagar, kan mycket väl börja verka till seriens fördel.
3. Och, slutligen, under säsongspremiärens sista tredjedel, började det bränna till på precis rätt nervpunkter när Dexter fick antipatier mot en skitjobbig jävel. Plötsligt fungerade Michael C Halls fixerade blick som ett precisionsur igen.

Så, jag kommer absolut inte att sluta följa det här åbäket bara för att premiären stupade som en töntigt trickfilmsskjuten hjort i snön.

En av de bästa maffiaserierna jag sett – men irländska »Kin« kräver USA-succé

Summan av alla karaktärer i irländska dramaserien Kin (premiär på Viaplay i veckan) känns redan efter en säsong (jag har sett alla åtta avsnitt) som en av de stora tv-maffiafamiljerna, med potential att vara ända där uppe med om inte The Sopranos så i alla fall Donovan-klanen i Ray Donovan. Inga jämförelser i övrigt, och Donovans var ju ingen regelrätt maffia, men Kinsella-klanen i Kin är en helvetes stark ensemble och en dramaförfattad storfamilj som går utanpå maffiagenren på samma sätt som klanen Roy i Succession går utanpå finansgenren – det vill säga, trots att den till fullo håller sig inom genrens ramverk.

Detta, ska sägas, framgår inte helt av första avsnittet, som är så grått och gritty och rakt på sak att man behöver lite tid att orientera sig och göra sig av med de första spontana intrycken av att det kan vara ett slags irländsk Gåsmamman vi har att göra med.

Men från de sista minuterna av första avsnittet och framåt är det glasklart att Kin är seriös hårdvara. Dödligt bra.

Och faktiskt också mer trovärdig än den kan verka. Det är nämligen så här Dublins gangland ser ut – gamla skolan styr fortfarande. Pistolviftande gangsterrappare göra sig icke besvär.

Serieskaparen Peter McKenna har gjort minutiös research på en länge pågående konflikt mellan Dublins två ledande maffiafamiljer, den så kallade Hutch-Kinahan-fejden, och ett antal incidenter som med kraft går igen i Kin, som den här:

Kinahan cartel ordered hit on Gilligan as he ‘muscled in’ on drug trade

The Kinahan cartel ordered the murder of John Gilligan following his release from prison.

Researchen verkar ha varit så betydande att McKenna fått kalla fötter och offentligt gått ut och sagt att, »visst, jag har gjort enorma mängder research, men bara använt en procent av det«:

Kin maker: ‘There’s nobody in this that bears any resemblance to the Kinahans’

Writer Peter McKenna’s gangland drama ‘must be successful in the US’ or be axed

Det mest spännande med den intervjun är dock den känsla av vinna-eller-försvinna som McKenna ger uttryck för. Vid 55 års ålder och efter en lång tv-karriär begränsad till Irland är Kin hans chans till globalt genombrott – AMC streamar den i USA, och om serien går bra där ligger världen öppen. Både Netflix och en säsong 2 hägrar. Men floppar den på AMC läggs den ner.

Kin

Storyn om produktionen är intressant. Den har nyligen gått på RTÉ i hemlandet, men är mer att betrakta som en kanadensisk storsatsning – den är en av de första tv-serierna från Bron Studios, filmbolaget bakom Todd Phillips Joker. Och kanadensarna bryr sig knappt om Europa. Kin är gjord med sikte på USA-succé.

Storyn är enkel – en vendetta av dödsskjutningar, en strid om knarkmarknaden i Dublin – men familjerelationerna är intrikata. Släng gärna ett öga på familjeträdet om ni ska börja se serien:

För mig gick det åt lite väl mycket funderingar på de exakta släktförhållandena, lite för långt in i serien. Vilket i och för sig också är ett mått på seriens höga kvalitet: här finns ingen förenklande expositionsdialog, inga genvägar.

En detalj jag måste nämna, eftersom ingen annan kritiker gjort det, är att det är David Holmes som skrivit soundtracket, och att han färgat sitt vanliga suggestiva musikspråk med influenser från David Axelrod, Jack Nitzsche och kanske mest av allt Roy Budd i Michael Caine-klassikern Get Carter från 1971. En hårdkokt men ihärdigt lågmäld filmisk psykedelia där de långa fixeringarna vid enstaka toner och hypnotiska ackord linjerar helt med Diarmuid Goggins och Tessa Hoffes kaxigt konstnärliga regi med ständigt innovativa kameravinklar som lyfter fram kommunikationen mellan karaktärerna.

Ett bärande tema i Kin är att medan männen står upp för sina bröder står kvinnorna upp för barnen – även om det måste ske inom maffialivets villkor. Det är en beståndsdel även i The Sopranos och Ray Donovan, men inte lika starkt som här. Och det är ett tema som, i och med en av årets starkaste slutrepliker i den till fullo tillfredsställande finalepisoden, lovar att bära vidare till den eventuella andra säsongen.

Har »Succession« en svag punkt? Kanske, kanske inte

En gång i slutet av 1980-talet såg jag en Lars Norén-pjäs på Dramaten, det bör ha varit Stillheten, och den bör ha varit bra. Jan Malmsjö och Marie Göranzon i paradhuvudroller, ju. Men … jag minns ärligt talat inte alls, för allt jag minns är husan, eller köksan, eller vad det heter när det är fars. För slå-i-dörrar-buskis var vad pjäsen regredierade till varje gång husan-köksan stolpade in och skojade till det på Eva Rydberg-skånska så samtliga busslaster med pensionerade teaterturister i publiken skrattade, och liksom klämde ut ännu mer Eva Rydberg ur tuben.

Nu överdriver jag å det grövsta. Inte vad gäller buskis-dissonansen i den där föreställningen, men liknelsen jag vill komma fram till, nämligen vid Greg i Succession.

Jag kände verkligen Eva Rydberg i rummet när farbror Logan hade kallat upp Greg, i veckans avsnitt, för att få det lilla asplövet att skriva under en joint defense agreement – han, eller skådespelaren Nicholas Braun, gick ju till sådan överdrift med stammandet, darrandet och sluddrandet att det snabbt slog över i komik som inte var rolig. När han fick sin skvätt rom kompletterad med Coca-Cola hälld ur burken, och sjönk ihop till en nioåring med glaset i handen, suckade jag liksom inte bara med Greg utan åt Nicholas Braun.

Men nu, när jag skriver om det, tvivlar jag på min spontana reaktion. Är Greg verkligen en svag punkt inte bara för Kendall i intrigen utan för serien i sig?

Ju mer jag funderar över det, desto säkrare blir jag i uppfattningen att Greg är seriens största anomali. Han är inte, som alla andra, skadad av en uppväxt i Logans skugga (mer än möjligen en smula indirekt, via hans fars långvariga broderskonflikt), utan blir skadad nu, i realtid, via den plötsligt så direkta, defaitistiska beröringen. Alla andra har skadats som genom en långsam förgiftning, men Greg har frontalkrockat och irrar omkring stammande, skälvande, sluddrande på olycksplatsen.

Så Nicholas Braun gestaltar ju denna väsensskillnad med besked. Det är nog … bra, trots allt.

Annars var förstås mötet mellan Kendall och Logan hos Adrien Brodys storinvesterare avsnittets höjdpunkt. Här diskuterar serieskaparen Jesse Armstrong och skådespelarna Brian Cox och Jeremy Strong dessa scener:

»Dopesick« vänder på varenda sten om opioidkrisen

Den här tv-hösten ser vi ett stim av dramaserier som tar upp den amerikanska opoid-krisen. Först American Rust och finalsäsongen av Goliath – i nyhetsbrev #25 skrev jag om hur den ena utspelar sig mitt under brinnande oxy-epidemi och den andra mitt i en fiktiv version av Purdue-rättegången. Och nu Dopesick, som hade premiär på Disney+ i veckan, och är en fascinerande exakt rekapitulering av hela tragedin, från det stenrika familjeföretagets bedrägliga lansering, över domedagsvågen av missbruk, kriminalitet och död som under två decennier sköljde över USA, och fram till den episka rättegången där Purdue till slut dömdes att upplösa bolaget och betala 4,5 miljarder dollar i skadestånd.

Dopesick låter oss följa alla dessa trådar parallellt, och med många effektivt berättande tidshopp – Purdue-styrelsens möten, korruptionen på FDA, säljarnas påverkanskampanj mot läkare och apotekare, DEA:s och federala åklagares mångåriga utredningar och, givetvis åtskilliga gripande patient-case.

Misären i sig skildras kanske bättre i många andra serier – Justified, från mitt under brinnande katastrof, är nog min favorit där. Men att casen i Dopesick är så enkla och nedtonade är också en del av seriens kvalitet: det pardonlösa raka och relevanta i berättandet. Och jag undrar om jag någonsin sett en så karismatisk stjärnskådespelare agera så självutplånande nedtonad som Michael Keaton gör i rollen som en av alla dessa lurade småstadsläkare som utan ont uppsåt skickade stora delar av sina upptagningsområden in i missbruk och död.

Här är en bra detaljfördjupning i seriens noggranna äkthet:

Is 'Dopesick' a true story? What the show gets right about the opioid crisis

NPR addiction correspondent Brian Mann and TV critic Eric Deggans joined Dopesick author Beth Macy and showrunner Danny Strong to discuss the inspiration for the show and just how real it is.

Klassiskt Ferrell & Rudd-riffande i rörande depproliga »The Shrink Next Door«

Inte nog med att The Shrink Next Door är en tv-serie-version av affärsjournalisten Joe Noceras prisbelönta och fascinerande verklighetsbaserade podcast med samma namn – den är gjord av gamla Stella-favoriten Michael Showalter, och har Will Ferrell och Paul Rudd i huvudrollerna som den neurotiska tygbutiksarvingen som fastnar i den sjukt gränslösa psykoterapeutens manipulativa våld.

Det kan inte misslyckas.

Men redan i första avsnittet fastslås seriens hela innehåll och riktning – vi ska få följa hela deras destruktiva relation under trettio år, och vi får veta ungefär hur det slutar. Och avsnitten som följer adderar ingen direkt undertext, inga underströmningar.

Och kanske behövs det inte. Vad vi i stället får är mer och mer och mer av Ferrell och Rudd, av hur dessa fantastiska skådespelare, som om inte annat blir fantastiska i varandras närhet, agerar ut en framväxande ojämlik psykodynamik. Resultatet är som en typisk Ferrell- och/eller Rudd-produktion – rörande, depproligt, infallsrikt.

Och den via podcasten redan kända och spridda historien, som alltid presenteras som sjuk och galen, känns efterhand inte lika knäpp, i takt med att vi får följa båda karaktärerna, ensamma och tillsammans. Deras relation blir liksom seriens norm. Möjligen är det där underströmningarna kommer så småningom.

Här nedan länkar jag in storyn om verklighetens Marty Markowitz och Isaac Herschkopf – men läs den inte förrän efter tv-seriens slut!

'The Shrink Next Door' Tackles Strange Hamptons Saga - Rolling Stone

Vilken strålande »American Rust«-final – och med hopp om en säsong 2!

Det trodde jag aldrig … men finalen av American Rust var totalt tillfredsställande. Sista scenerna, ja, sista repliken, sista blicken! Jag kan inte släppa hur många kritiker som sågade serien baserat på de inledande avsnitten – deras tanklösa inkompetens kan ju faktiskt vara skillnaden mellan om serien får en fortsättning eller inte.

Jag har i och för sig hela tiden tagit för givet att detta skulle vara en avslutad historia nu, hyfsat trogen Philipp Meyers romanförlaga (jag  har skrivit om detta tidigare, i nyhetsbreven #23, #25 och #27), men det här gör fortsättningen av spekulationer och executive-beslut jobbigt spännande:

Game-changing ‘American Rust’ finale begs for a season two | Pittsburgh Post-Gazette

Dan Futterman broke down what happened in the season finale of his Western Pennsylvania-filmed Showtime series “American Rust.”

Portugisisk garagerockchock i »Glória«

Hur troligt är det att en snubbe skulle kunna köra bil på den portugisiska landsbygden 1968 och få in först The Sonics Have Love Will Travel på bilradion, och sedan 13th Floor Elevators You're Gonna Miss Me?

Inte särskilt. Men detta är vad vi får uppleva i det första avsnittet av den allra första portugisiska Netflix-serien Glória som släpptes i veckan. Och det är ju fullständigt oemotståndligt! Årets största musik-curator-knockout jämte dubbelsmockan The Stooges och Link Wray i Reservation Dogs. 2021 artar sig till garagerockens bästa tv-år sedan The Seeds lanserade Pushin’ Too Hard i komediserien The Mothers-in-Law 1968:

Tyvärr är Glória inte särskilt bra, trots en spännande originell take på Kalla kriget-spiondramat – den utspelar sig på en hemlig Radio Free Europa-lierad radiostation ute på vischan som har Eurovision-schlagers på ytan men egentligen är en tummelplats för portugisisk politikerhögvilt och teknikexpertis, amerikansk CIA-personal och ryska spioner.

Dessvärre placeras all handling och alla förutsättningar i munnen på karaktärerna, en dialog som dödar alla möjligheter till tv-dramatiskt driv.

Den gångna veckans musiksoundtrack

Veckans tv-shazam 2021-11-14 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag!