[29] »Spänningsfältet mellan två lallande oligarker«

Denna vecka: Kamikaze, Dexter: New Blood, Anders knackar på, Succession, Temple, The Morning Show, Så mycket bättre och Curb Your Enthusiasm.

Denna vecka: Kamikaze, Dexter: New Blood, Anders knackar på, Succession, Temple, The Morning Show, Så mycket bättre och Curb Your Enthusiasm.

Bäst i tv-världen just nu

Succession (HBO Max)
Kin (RTE/Viaplay)
Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
Dopesick (Disney+)
The Shrink Next Door (Apple TV+)
Yellowjackets (Showtime/Paramount+)
The Newsreader (ABC/Viaplay)
Bonusfamiljen (SVT Play)
Temple (Sky/HBO Max)
Jordbrukarna (NRK/SVT Play)

Det nya danska tv-undret har levererat i år – men dit hör inte »Kamikaze«

Marie Reuther är strålande i huvudrollen men stukas av en okänslig produktion.

Jag borde ha anat oråd när Johan Rheborg i en intervju förra veckan, inför premiären av den danska HBO-serien Kamikaze, sa att han »inte sett hela serien men den är snygg som fan och häftigt gjord« – men inget om den innehållsliga kvaliteten eller någon konstnärlig utmaning (denna, utmaningen, hade snarare varit logistisk, på grund av pandemin). Och när han lovordade genren, hur danskarna »blandar drama med komedi«, gick han i stället snabbt över till En runda till.

Den klåfingriga kreativiteten i efterproduktionen kväver här-och-nu-känslan.

Kamikaze bygger på Erland Loes roman Gör vad du vill från 2007, som är skriven i dagboksform, och tv-tolkningen gör det fatala misstaget att försöka bildsätta bokens känsligt trovärdiga tonåringsspråk med arkivfotokollage, uppdaterade grafiska SoMe-effekter och tricksig editerings- och klippteknik. Det är väl det Rheborg beskriver som »snygg som fan och häftigt gjord«. Men det enda dessa återkommande grepp åstadkommer är att lägga ett extra tjockt ytlager mellan serien och tittaren, så när de längre, långsammare scenerna med relationsdialog och psykologisk närhet dyker upp (också återkommande) får de inget fäste. Dessa scener, till exempel mellan 18-åringen och den polska kakelsättaren, försöker sig på något liknande det Lisa Linnertorp skapade med mästerverket Threesome (som jag gick på djupet med i nyhetsbrev #17 den 29 augusti), men får i stället motsatt effekt när homogeniteten saknas – de känns framhetsade, den klåfingriga kreativiteten i efterproduktionen kväver här-och-nu-känslan.

YouTube

Dansk tv-fiktion har verkligen en peak just nu, men där finns två spår, varav det ena är mer kalibrerat modern, med streamingsikte på global export på bekostnad av högre konstnärliga kvaliteter, och dit hör tyvärr Kamikaze, ihop med Rain.

Det andra, mer genuint »danska« spåret rymmer guldkornen: Limboland, Antingen eller, Cold Hawaii. Dessa hyllade jag utförligt i somras (nyhetsbrev #6, #9 och #10), och alla finns tillgängliga på C More – som alltså, när det gäller danskt tv-drama, är en bättre deal än HBO Max.

Nya »Dexter« trivs fint som tättskriven popcornserie

Okej, hänger ni kvar ett tag till med Dexer: New Blood, efter min å-andra-sidan-sågning av den övervägande patetiska premiären förra veckan? Bra! För jag tror det här kan bli kul.

Bort med lite blodspår, nu bara, medan Harrison är kvar inne i huset.

Det blir i och för sig allt jobbigare att se Dexters döda syster som »nya Harry«, det vill säga ett samvetsspöke materialiserat ur Dexters inre. Film- och tv-världen borde ha legat vidöppen för Jennifer Carpenter efter hennes sista känsloslitande Dexter-säsong 2013. Hon är ju en av de allra, allra bästa, värd så mycket mer än rollerna i Limitless och The Enemy Within som hon gjort mest väsen av sig med sedan dess. Det senaste världen sett henne göra har ingen ens sett utan bara hört – en röst i de animerade Mortal Kombat Legends-filmerna. Vad fasen hände?

Ett bättre nytt »inre ankare« är den återbördade sonen Harrison, numera tonåring, med exakt rätt Dexter-look: ett iskallt allvar som ibland flyter ut i ett skevt ambivalent leende. Hur skadad är han av sin dysfunktionella uppväxt?

Dexter

Och i övrigt gillar jag allt nytt som lastades in i det andra avsnittet: förtydligandet av att den lilla staden i uppstate New York gränsar till ett urpsrungsbefolkningsreservat, så att vi får in en tredje intressent i den demografiska konflikten (utöver, som jag beskrev dem förra veckan, »hederlig mysig medelklass som viltvårdar och stenrika assholes som nöjesjagar«). Dessutom introduceras nu på allvar seriemorden på unga kvinnor i intrigen, som plågar regionen men bara antyddes i premiären.

YouTube

Bara där tycker jag faktiskt att vi, åtminstone för tillfället, är hemma. I synnerhet som Michael C Halls patenterade inre Dexter-monologer sitter perfekt, precis som förr mot en soundtrackmusikalisk fond som symboliserar den inre oron. Dexter: New Blood kommer aldrig att kunna bli seriöst bra, så som Dexter var för tio år sedan, men det behövs inte. 2021 behöver vi snarare det uppdaterade Dexter-universumet som popcornserie.

Jag kan inte och tänker inte sluta älska »Anders knackar på«

Så här är det väl: Anders Öfvergård har försatt sina chanser. Hans beteende på den där firmafesten var inte bara ett självmål, det var flera självmål på en gång, och med ett mänskligt offer i beroendeställning. Det enda felet med TV4:s deplattformering är väl att den var så halvhjärtad – vi ser ju fortfarande, just nu, Anders knackar på i full fart med ny säsong.

Därtill har jag svårt för Anders slängigt dåliga omdöme även i tv-rutan. Det blir oftast bara ocharmigt när känslorna tar överhanden i Anders knackar på, han blir för mycket, avsaknaden av filter gör mig illa till mods, hans överspelande manér blir krystat – samtidigt som jag vet att det nog inte är något överspel utan bara är han. Därav alla dessa felslut på löpande band, från att felaktigt outa en avhoppad förortskriminell som »gängledare« i Anders och våldet till att attackera en tonåring i Malou efter tio. Eller, mindre malignt men ändå obekvämt, när han sitter i trappan hemma hos Maria Lundqvist och skakar av obegriplig självsuggestion över ett badrumskakel.

Men ändå. Lik förbaskat. Trots allt.

Varken tvivel eller antipatier kunde stoppa mig från att se veckans Anders knackar på med den alltid superhärliga Patrik Arve och hustrun Nina Skarpsvärd Arve.

Klipp: Största hoarder-hushållet i hela Bromma?

Det var, som förväntat, ett helt otroligt program. Helt otroligt. Avväpnande roligt och rörande i varje sekvens. Med sådana huvudpersoner kommer alla Öfvergårds bästa egenskaper till sin fulla rätt. Och som om det inte räckte med den fantastiska hoarder-storyn som är deras hem, eller med att Arve flyttat upp musikskapandet från den överbelamrade källaren till ett hörn i köket, och därmed gjort köket mer överbelamrat, och nu sitter där på bästa sändningstid och vrålar »Scryptmail motherfuckers!« in i micken och förklarar att det är en hatlåt mot dem som hackat Ninas dator … som om det inte räckte med detta berikas programmet också av ett naket gravallvar när Patrik Arve faller handlöst i gråt över ett missfall som höll på att ta livet även av hustrun.

Klipp: Gripande när Patrik brister i gråt

Anders Öfvergård är som sagt för jävla jobbig, men han är också en naturkraft som gör formidabel tv. Det är grunden till att TV4 inte kan hantera en deplattformering av honom – och till att jag, som tittare, inte heller kan hantera den.

Det finns ingen ursäkt. Jag menar, jag hade ju knappast protesterat om jag fått sparken eller rigoröst tagits ur tjänst om jag på en jobbfest handgripligen gett mig på en kvinnlig kollega som försökt hindra mig från att köra i väg med en golfbil på fyllan. Ändå legitimerar jag övergreppet, genom att inte bara vägra missa ett avsnitt av Anders knackar på utan också länka till serien och hylla den offentligt.

Men vi legitimerar väl hela den här eländiga världen och mänskligheten bara genom att leva i den? Och älska den.

»Succession« är fullständigt on fire!

Medan aktieägarna fyller upp auditoriet brainstormar ägarfamiljen om vilka budskap som ska förfalskas.

När Succession denna vecka kom fram till aktieägarmötet som ska avgöra Waystar-Roycos framtid insåg jag plötsligt hur mycket inspiration serieskaparen Jesse Armstrong och hans manusrum torde ha hämtat från Armand Iannuccis The Thick of it – kisar jag med ögonen och lyssnar slarvigt kan jag nästan tro att det är samma serie, med ett konstant uppjagat uppbåd av kostymer som i grupp springer fram och tillbaka genom maktkorridorer, flygplanslounger och styrelserum.

En topp var det osannolika spänningsfält som stod och gnistrade avsnittet igenom mellan två lallande oligarker: Logan, tillfälligt men totalt sinnesförvirrad, och Sandy, mumlande i stroke-rullstol.

Det är underbar tv, i sig. Men så kommer, alltid, den speciella Succession-stegringen. Motsatsen till hur det i The Thick of it alltid rann ut i antiklimax. I Succession är det som om de där kostymbyxbenen och replikerna som frasar mot varandra får fyr på en friktionseld som övertänder hela rummet, inte rummet serien utspelas i, eller mitt vardagsrum, utan hela det unika upplevelserum jag och Succession har gemensamt under en timme varje måndag.

Och när allt borde ha blivit aska sprids i stället ständigt ny glöd över rummet och startar nya kreativa bränder. Bäst i veckans avsnitt var det osannolika spänningsfält som stod och gnistrade avsnittet igenom mellan två lallande oligarker: Logan, tillfälligt men totalt sinnesförvirrad, och Sandy, mumlande i stroke-anstruken rullstol.

En annan favoritscen var när Kendall störtade in på Waystar-Royco samtidigt som Tom sprang bort med en fantasikatt från under den plötsligt akut demente Logans stol, och Roman tappade all sin coolhet, så som vi nästan aldrig sett honom göra tidigare, och spottade ur sig frustrationen mot sin storebror när denne återigen lämnade kaoset, »a fucking delusional man is leaving the room!« … och fortsatte, frustrerad över att pappa Logan försvunnit in i dimman, »like you even care, you probably slipped him something, Putin … fuck!«

På tal om Roman. Jag har ju obsessat över Kendall under tidigare avsnitt den här säsongen, men det här var Romans episod. Vox-kritikern Emily VanDerWerf skriver lysande om detta, och om hur galet välregisserad och bildkomponerad serien är:

Trauma response and the Roy kids

"Retired Janitors of Idaho" shows that Succession is telling stories about abuse even when it doesn’t seem like it is.

Veckans skönaste chock: »Temple« går vidare mot nya galna höjder

Hej polisen, här sitter jag med min döda fru. Inga konstigheter.

Närheten mellan torftighet och mirakel är typisk för många tv-serier, och jag konfronterades med den när jag började kolla Temple igen på HBO Max och inledde med resumén av den första säsongen, som var en brittisk version av den märkliga men sugande norska vulgodramaserien Valkyrien – plötsligt kändes allt så futtigt, dumt och banalt. Hur kunde jag älska dessa fånigheter för ett par år sedan? Men när jag en timme senare hade sett färdigt den nya säsongspremiären var jag tillbaka i känslan jag hade under några månader 2019, då jag var direkt besatt av den här Mark Strong-serien.

Torftigheten och miraklet, två sidor av samma serie. Vad är det som skiljer?

Temple framstår närmast som ett effektsökande skämt när man bara snabbhoppar sig igenom första säsongen och ser den sanslösa intrigen som skärvor, som något som inte håller ihop. Snabbhoppandet i resumén bekräftar det totalt icke-trovärdiga, det löjliga i premissen.

Det är torftigheten.

Miraklet uppstår när skärvorna plötsligt sitter ihop, utan synliga skarvar och fula kanter – när man stigit ner i berättelsen igen, underkastat sig tempot och illusionsnumren som regi och rolltolkningar utvunnit ur manus. Temple excellerar i att få ut dynamik, nerv och spänning som ekvationsprodukt av faktorerna grovkornig story och subtil regi.

TempleValkyrienBreaking Bad.

Det var därför jag gillade första säsongen så mycket trots att den kopierade så mycket direkt från den norska förlagan. Erik Richter Strand må ha kommit upp med originalstoryn, men i allt annat var Temple en finslipning och förbättring. Inte minst höll Mark Strong ihop huvudrollen bättre än Sven Nordin – märkligt nog genom att vara mer endimensionell. Han och Temple fick helt enkelt ut mer av den kitschigare, pulpiga enkelriktningen än Nordin och Valkyrien fick av försöken att göra en norsk Breaking Bad.

Nu när övervägande nytt produktionsteam inte längre behöver förhålla sig till någon förlaga lever Temple upp ytterligare, växer ut exponentiellt. Utgångspunkten, spänningen, är exakt densamma – hur långt kan Mark Strongs huvudrollskirurg gå, till vilken grad av kriminalitet kan han drivas? När allt han egentligen vill är att leva sitt vanliga gamla lugna familjeliv och vara Londons ledande transplantationskirurg. Men säsong 2 går mycket längre ut på plankan, testar svikten, är vildare, roligare, råare än 1:an.

Och håll ögonen på de där myggorna som börjar dyka upp redan i säsongspremiären …

YouTube

Och det talas redan om en säsong 3! Här är en superhärlig intervju med Mark Strong, om den mer frisläppta säsong 2 och om lusten att gå vidare med den märkliga, torftiga, mirakulösa rollen som doktor Daniel Milton:

Mark Strong on 'Temple' Season 2, How Far Daniel Can Go, and Plans for a Possible Season 3

Mysteriet »The Morning Show« – ett underhållande trainwreck

Jag fastnade för en liten scen halvvägs in i säsong 2 av The Morning Show. Ville verkligen skriva om den. En ordlös scen, inte mer än fyra sekunder lång: andrafiolen Daniel (Desean Terry), ensam i sin loge, sittande med tom blick.

Tidigare i avsnittet hade han tagit en rövare och sjungit en Neil Diamond-låt off-script för att välkomna Jennifer Anistons huvudankare Alex tillbaka i rutan. Syftet var att skapa en snackis, tvinga fram sitt eget stora publikgenombrott, ta saken i egna händer utifrån sin känsla av att vara rasifierad på jobbet och aldrig få chansen som toppankare.

Den scenen var desto längre. Daniel visade sig ha en helt okej sångröst – om det hade varit på en privat fest och inte i direktsänd tv. Alex satt i morgonsoffan och log, ansträngt. Producent och kontrollrum lät spektaklet fortgå, det hade varit mer riskabelt att försöka bryta av. Samtidigt som vi som tittare kände hur alltmer off alltihop var, hur nervös och forcerad Daniel var, vilken felvald låt Neil Diamonds America var, såg vi alltmer i närbild desperationen bryta igenom i Daniels ögon.

Desean Terry on Serenading Jennifer Aniston

The actor opens up to ET about filming that awkward scene and going toe-to-toe with his co-star.

Det var en stark scen. Och den grymma poängen hämtades hem ganska långt senare i samma avsnitt, med den där fyrasekundersscenen, hastigt inklippt bara, med Daniel ensam och uppgiven i logen, med en blick som skrek: »Vad har jag gjort?«

Jag ville skriva om den scenen för att jag just i det avsnittet, det fjärde, anade en viktig vändpunkt för hela säsongen. Hur MeToo-temat från säsong 1 var på väg att växa ut och kompliceras till en diskussion även om cancel-kulturen. Vi hade då också sett vädermannen Yanko (Nestor Carbonell) bli angripen av woke-pöbeln på Twitter för att apropå Groundhog Day ha sagt något hurtigt om att murmeldjuret var hans »spirit animal«. »Kulturell appropriering!« gormade Planet Woke och krävde avbön.

Hastigt inklippt bara, med Daniel i logen med tom blick. Hela scenen skrek: »Vad fan har jag gjort?«

Ja, här var plötsligt The Morning Show riktigt bra – efter den risiga inledningen av säsong 2 (som jag suckade över i nyhetsbrev #21).

Men jag väntade ett avsnitt för länge med att skriva. För den där vändningen var bara ett av många små teman i en stor röra av stickspår. Sedan dök Bradleys missbrukande brorsa upp igen med sin bipolaritet; Mitch var plötsligt i Italien på tröskeln till covid-utbrott och mötte en konstig italiensk dokumentärfilmare i ett galet lyxpalats; Reese Witherspoons Bradley blev bisexuell med Julianna Margulies … Och så en dödsolycka ovanpå det (ska inte spoila mer än så), och Alex som fick covid som stort finalnummer (inte så mycket spoiler det heller).

Daniel-scenerna i episod 4 var »bara« bra scener – utan större bäring på serien som helhet, en serie som generellt utvecklats till en av årets största besvikelser.

Inte nog med att hela Italien-avstickaren var undermålig, det var i och med den som Jennifer Aniston brakade ihop – ja, i rollen också, men nu syftar jag på skådespelarinsatsen. Hennes eviga rynkade panna, snyftande och snörvlande och konstanta pratande, och aj-aj-aj-vad-jag-har-ont-i-ryggen,-syns-det-på-mig-när-jag-håller-armen-så-här-och-ser-så-här-plågad-ut? … För att inte tala om hennes plastiga gestaltning av att vara svårt sjuk i covid. Den kändes som ett haveri.

Jag vet ärligt talat inte om Aniston spelar Alex medvetet konstlad eller bara dåligt.

Jag skriver »kändes«, för jag är inte helt hundra. Kanske spelade Aniston en självupptagen tv-stjärna som var lindrigt covid-sjuk men i vanlig ordning spelade över? Jag vet ärligt talat inte när Aniston medvetet gör Alex konstlad eller när hon bara spelar dåligt.

Genom hela säsongen har jag fått känslan av att skådespelarna fått klara sig själva med ett stapplande manus och inkonsekvent regi. Billy Crudups Cory lider i så fall lika mycket av det som Anistons Alex – denna surrogat-Sorkin-hjälte som ibland är briljant, ibland en klåpare, beroende på vem som för stunden skrivit och regisserat hans scener.

Corys fantastiska covid-plexi runt skrivbordet – en finalhöjdpunkt.

Men, jag gillar verkligen Cory. Hans sätt att hantera covid-utbrottet genom att vägra gå hem men i stället sätta plexiglas runt hela skrivbordet var en höjdpunkt lika minnesvärd som Daniels sångnummer halvannan månad tidigare. Och det har funnits en urfin will-they-won’t-they-romcom rakt genom båda säsongerna (eller snarare en will-he-won’t-he) mellan Cory och Bradley.

Blir det en säsong 3? Mycket talar för det. Och när allt kommer till kritan bjuder serien på så många oväntade åkturer att jag lär fortsätta följa den.

Gotländsk Stenen-roast i »Så mycket bättre« i går

Av alla gotländska inslag som setts och hörts i Burgsviksinspelade Så mycket bättre genom åren levererades i går det bästa någonsin.

Jag tycker att årets upplaga är alldeles storartad, men med ett stående moment som bara varit plågsamt genant – att Thomas Stenström, som säger sig ha hundratals släktingar på ön med samma efternamn, ringer runt till gotländska Stenströmmare på måfå för att söka kontakt.

Thomas Stenström fick svar på tal av en gotländsk Stenström i går.

I går fick han emellertid ett fantastiskt svar, som var så urbota gotländskt att jag bara kunde jubla och sträcka upp armarna i segergest på ett sätt jag inte gjort över en gotländsk insats sedan Alexei Salomatin åkte i åttor runt vilsna Timrå-spelare och spelade fram polismannen Eskil Norström till ett mål och själv gjorde ett i Roma IF:s historiska elitseriekval 1993.

Jag blev direkt lokalpatriotiskt stolt över den andra Stenström. En stackare som ofrivilligt blivit inspelad av TV4 bara för att Thomas Stenström fått ett ryck, men som efter att Thomas förklarat sitt ärende replikerade på svårimponerad kalkstenshård gotländska:

»Jag tror vi klarar oss.«

Komiskt guld i demokratins kris – Larry David vågar mest av alla

Jag skrev det efter premiären (nyhetsbrev #26 och #27) och jag måste understryka: Larry David har med nya Curb Your Enthusiasm-säsongen gått tillbaka till Seinfeld-mallen – tydligt tvinnade A-, B- och C-plottar som knyts ihop i en perfect storm i varje episods slutscen.

Men Seinfeld var aldrig politisk. Det var senaste Curb. Rentav sjukt politisk. Eller, politiskt avväpnande. En utsökt genial-fjantig desarmering av hela polariseringen, en snäll björnkram i stället för schavottering av både woke-flum och extremhöger. Och, när det gäller det sistnämnda, effektivare och fränare än både Blackklansman och Jojo Rabbit.

Här kommer en stor hög med höjdpunkter från senaste avsnittet, The Watermelon:

YouTube

Den gångna veckans musiksoundtrack

Veckans tv-shazam 2021-11-21 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag!