[3] »Hva tror du om Father John Misty?«

Denna vecka: Mare of Easttown, Line of Duty, Bodies, The Handmaid's Tale, I Care a Lot, Pørni, Rebel, Mäklarna, Friends, Spiral: From the Legacy of Saw och Cruella.

Söndagsbrevet blir betaltjänst

Revue är ett lite klumpigt verktyg för att differentiera utskick, och låter mig inte notifiera icke-betalande »subscribers« om nyhetsbrev för »members«. Så jag låter även detta söndagsbrev gå ut till samtliga, med en förhoppning om att det börjar kurra lite i magen hos er som inte får utskicket nästa söndag … :)

Bäst i tv-världen just nu

Jag blev helt tagen av Master of None-premiären. Såg ni? När jag började skriva ner mina intryck korsrefererade jag så många gånger till comeback-säsongen av In Treatment att jag till slut kände jag att jag behövde spara båda till nästa söndagsbrev. Fördjupning följer!

1. Mare of Easttown (HBO Nordic)
2. Master of None (Netflix)
3. Line of Duty (BBC/SVT Play)
4. Inside No 9 (BBC UK)
5. In Treatment (HBO Nordic)
6. Ferry (Netflix)
7. Halston (Netflix)
8. Mr Inbetween (FX/HBO Nordic)
9. Breeders (HBO Nordic)
10. The Underground Railroad (Amazon Prime)

Stor intrig-magi i »Mare of Easttown«-finalen i morgon!

[Spoilerfritt!] Bara att medge: jag blev lurad. Och lurad igen. Och rentav så trippellurad att jag, på TVdags Facebooksida i veckan, lät mig distraheras in i en pseudodebatt om huruvida Mare of Easttown är en underlägsen kopia av Happy Valley, och huruvida Kate Winslet därmed står sig slätt mot Sarah Lancashire. Det vill säga, man kan ju konstatera att det finns likheter utan att kräva en catfight med en vinnare?

Mare of Easttown: Why Fans Should Watch Happy Valley - Den of Geek

Efter att ha sett hela serien – inklusive årets mest välskrivna finalepisod vid sidan av Line of Duty – har jag svårt att se poänger ens med den ytliga jämförelsen. Likheterna till Mare of Easttowns nackdel är ingenting mot skillnaderna till dess fördel (vilket säkert kan sägas om Happy Valley också, ur den seriens perspektiv).

Det näst sista avsnittet, i måndags, lurade och distraherade mig att tro att »vem gjorde det?«-aspekten var av underordnad betydelse. I själva verket ligger en pusslig set-up och lurar genom hela serien. Serieskaparen Brad Ingelsby hade mycket mer krut kvar i manuset än jag trodde. Finalen är, kort sagt, full av överraskningar.

Miljöer, scenografi och kostymering betyder lika mycket som casting, regi och manus för gestaltningen av ingrodda locals i knät och i håret på varandra, i nuet och genom decennier av nedärvd gemensam hemhörighet.

Med perspektiv på serien som helhet vill jag återigen lyfta fram det jag föll hårdast för från första början: skildringen av småstadsatmosfären i en fiktiv men ändå omsorgsfullt trovärdig yttre Philadelphia-förort. Ironiskt nog har amerikanska kritiker från andra landsändar haft nedlåtande synpunkter på miljön medan Pennsylvania-bor nickat uppskattande. Men man behöver inte känna igen sig, miljön bär en uppenbar lokalprägel som man omedelbart tror på och känner sig hemma i. Och det är svårt att inte uppskatta en serie som med ett så radikalt grepp vill återskapa Pennsylvania-atmosfären att man bygger upp ett till hälften verkligt och till hälften fiktivt »Easttown«:

'Mare of Easttown' Filming Locations: Is Easttown a Real Pennsylvania Town

All about the Philadelphia suburbs and how Kate Winslet went to Wawa.

Framför allt uppskattar jag hur miljön används och kompletteras med en så lyrisk och levande skildring av en verkligt patinerad social väv. Att ett helt nätverk av människor presenteras så ovanligt vardagligt i både ensemble-panoramavy och intim detalj. Miljö-scouting, scenografi och kostymering är lika viktiga som casting, regi och manus för Mare of Easttowns gestaltning av ingrodda locals i knät och i håret på varandra, i nuet och genom decennier av nedärvd gemensam hemhörighet. Jag tycker Björnstad är en bättre referens än Happy Valley för den imponerande fysiska hemkänslan i Mare of Easttown.

När det gäller Kate Winslet är en generell jämförelse med Sarah Lancashire logisk. Hon är tio år yngre, det här är på sätt och vis hennes första medelålders Lancashire-roll och den kommer vid samma tidpunkt i karrären som Happy Valley för Sarah Lancashire. Men rollmässigt gör Winslet något helt annat i Mare of Easttown – närmare depressionen, längre från charmen. Och efter att som tittare ha gett henne fullt förtroende kommer belöningen i finalavsnittet när ett litet lugnt leende och några få avspända ord ger mig stora tårar i ögonen.

Äntligen uppenbarad för mig – storheten med »Line of Duty«

Jed Mercurio har varit en favorit bland brittiska tv-auteurer ända sedan Bodies 2004, med förövningen Cardiac Arrest tio år tidigare. Och innerst inne sörjer jag att den före detta NHS-läkaren inte fortsatte fokusera på sjukhusserier. Ja, trots att han sedan gick vidare och gjorde alla svenskars brittdeckarfavorit Line of Duty.

För så extremt bra var Bodies, med så mycket expertis och trovärdighet exekverades manuset, så högt lyfte och flög det trots tyngden i bottenfästet.

Bodies har hängt med mig i över 15 år nu och jag ser regelbundet om den, som den master class i topic-drivet tv-drama den är. Utifrån det, och åsikten att Jed Mercurio har sin egentliga hemmaplan någon annanstans, har jag länge burit på ett bagage av fördomar kring Line of Duty.

Jag har tyckt att den pendlat för mycket mellan två motpoler: å ena sidan fullständigt briljant spänning i förhörsrummen (de sista två avsnitten av säsong 3 hade tv-historiens vassaste förhörsscener, överglänste till och med Frank Pembletons intensivaste uppvisningar i Uppdrag: mord); å andra sidan en överdrivet krystad högsta växel-jakt på chock-cliffhangers och next level-konspration. När Mercurio dessutom sprängde in en högst ordinär serie som Bodyguard mellan Line of Duty-säsongerna bröts mästarillusionen en smula.

Jag får rysningar av hur Merurio byggt upp detta under nio års tid för att blåsa oss på en konventionell, klassisk clou. I stället har han polerat och putsat på ett slags förhöjd antiklimax där intrigen håller tätt bakåt och bara blir bättre ju mer man funderar över den.

Men under den nya, sjätte säsongen hände något. Allt föll på plats. I synnerhet under de två sista avsnitten, vilka märkligt nog dragit på sig kritik på många andra håll. För mig var de rena aha-upplevelsen.

[Spoilervarning!] Att den saknade sista länken i konspirationskedjan, den gäckande »H«, var polisintendenten Ian Buckells, en sketen mellanchef, var pur perfektion. Av tre skäl.

1. Det visade att Mercurio haft koll på intrigen hela vägen – minns hur han satte upp en back channel mellan Dot Cottan, »The Caddy«, och OCG-urledaren Tommy Hunter redan i säsong 1, då han också hade mycket att göra med snorungen Ryan Pilkington.
2. Jag får rysningar av blotta tanken på hur Merurio byggt upp detta under nio års tid, för att blåsa oss på en konventionell, klassisk clou (högsta polisdirektören did it!) och i stället hela tiden ha polerat och putsat på ett slags förhöjd antiklimax. Inte blir det sämre av att intrigen håller tätt bakåt och bara blir bättre ju mer man funderar över den.
3. Valet i sig att låta »H« vara en mellanpolischef som högst praktiskt och ad-hoc länkats in i den organiserade kriminaliteten utan att vare sig han eller någon annan är något »evil mastermind« var den sista pusselbiten jag personligen behövde för att slutligen ranka Mercurios främsta polisserie i paritet med Bodies.

Punkt 3 innebär alltså det slutliga lyftet för mig. Här får Line of Duty en djupare allegorisk dimension. Jed Mercurio låter oss se hela världen i den. AC-12 som symbol för det goda samhällets, demokratins, allt svårare krig mot den banala, globala korruptionen, den kriminella autokratin, syrefattig men effektiv i dess svårfångade decentralisering.

Egentligen fick serien därmed ett perfekt slut, vilket Mercurio själv antydde efter finalen (se förra nyhetsbrevet). Men jag tror lik förbaskat att det blir en säsong 7. Vi måste få ett bättre avslut för Adrian Dunbars Ted Hastings, inte minst i form av en slutuppgörelse med högsta aset Osborne.

Hastings är också mitt favoritexempel på hur bra Mercurio är på personteckningar, hur han bygger upp djupt mänskliga karaktärer kring en kärna av klichéer – och där Dunbars humaniserade slutversion av rollgestalten ofta ges repliker som lekfullt ekar av klichéerna. Jag syftar såklart på alla dessa otåliga supercorny talesätt, en tradition som också fick ett klimax i finalen:

»Jesus, Mary and Joseph and the wee donkey!«

Kanske rentav en intern allegori för AC-12-trion?

23 iconic Ted Hastings quotes

Plötslig glöd i annars stendöd »The Handmaid's Tale«

Pågående The Handmaid's Tale-säsong började okej, om än i sedvanlig tematisk förvirring, men sedan slog midseason-koman till med full kraft. De två senaste avsnitten har varit en enda eländig och såsig sob-story, tokvilse i berättargreppen. Med ett stort undantag – mötet mellan June och Serena:

75.000 fans kan ha fel – »Rebel« är inte värd att rädda

Rebel hade svensk premiär på Disney+ i går men i USA är den redan nedlagd, mitt i premiärsäsongen. Både huvudrollsinnehavaren, Sons of Anarchy-drottningen Katey Sagal, och serieskaparen och Grey's Anatomy-stjärnshowrunnern Krista Vernoff kampanjar hårt för sin Erin Brokovich-inspirerade show och har en online-namninsamling i gång som i skrivande stund är på god väg mot målet 75.000 underskrifter.

Jag ska inte säga att jag ogillade de första avsnitten. Serien ser läckert dyr ut. Många bra skådisar och locations, både premiss och manus fyllt av esprit och lovande trådar. Men … den är bara en uppvisning, en parad av proffsinsatser och snällprogressiv populism, en målgruppsanpassad provkarta över kapitalistisk rovdrift och offer-demografi men där inget funkar på vare sig lek eller allvar.

Jag ser hellre att Sagal, Vernoff och dussinet fina supportskådisar frigörs för nya gig i stället för att slösa bort tiden med Rebel.

Grattis till köpet! Jeff Bezos äger nu James Bond, Sagan om ringen & Donald Trumps arsle

Amazons köp av MGM för 73 miljarder är förstås otroligt intressant ur tv-branschperspektiv:

Jeff Bezos on MGM Acquisition: Amazon Will ‘Reimagine’ Studio Franchises ‘for the 21st Century’

Men en konsekvens av affären är också att Jeff Bezos nu allt arkivmaterial från Donald Trumps The Apprentice, inklusive hundratals timmar av förmodat svinigt off-the-record-material.

Donald Trump & MGM Strike Out Blocking Release Of ‘Apprentice’ Tapes; Ordered By Judge In Scam Suit

Bezos och Trump är som bekant ärkefiender, inte minst sedan Trump tycks ha involverat Saudiarabien i en hackerattack mot Amazon-supermiljardären. Inte för att Bezos är lika småskuren som Trump, men jag har en känsla av att han är rätt sugen på att hämnas.

Trump Silence on Jeff Bezos Hack Shows Ties to Saudi Prince MBS - Bloomberg

»Hva tror du om Father John Misty?«

Norska Pørni på Viaplay är ingen dum serie. Att den är ojämn och plump får man ta, det är ju liksom hela seriens, hela castens, slängiga premiss, så det är kongenialt. Men serien är också fin och full av stora känslor, sorg, galna familjegräl.

Och framför allt är den en showcase för serieskaparen och huvudrollsinnehavaren Henriette Steenstrup – ska vi kanske kalla henne Norges Sarah Lancashire?

En favoritsekvens i inledningen av serien är när den typ 28-åriga klassläraren till den enda dottern, efter ett deprimerande utvecklingssamtal där Pørni verkligen har no more fucks to give, lägger in tv-vårens otidligaste raggningsförsök:

»Det er mulig att dette er litt direkte, men jeg har to biletter jeg till Father John Misty på fredag, hvis du har lyst till å være med?«

Och Pørni bara:

Och den jäveln ger sig inte!

Inlagda chattbubblor i tv-serier har blivit stapelvara, men det här var den roligaste jag sett på hela 2020-talet.

Nattligt »24«-mys med Andrew Weissmann

Att brottsutredningarna mot Donald Trump i New York varvas upp betyder också att förre ledande åklagaren i Mueller-utredningen Andrew Weissmann dyker upp allt oftare hos MSNBC för kommentarer. Gillar honom såklart. Men det går sådan inflation i hans uppdykanden att man snart kopplar bort vad han säger och i stället beundrar hans »mid-century modern«-inredda townhouse. Twitter älskar det:

Men det är i de sena kvällsprogrammen, när det är mörkt ute och han har punktbelyst och dimmat ner favoritrummet där hemma, som tv-nörden i mig tänder till. Medan Weissman flyttar runt webbkameran i det där bossiga rummet börjar min nostalgiska saknad efter 24 gro. Weissmans hem ser ju ut som en scenografi från, typ, episod 15, »3:00 a.m. – 4:00 a.m.«.

Hockey-VM:s Skönheten & odjuret

Brendan Connolly och Matthew Myers i Storbritannien. Badboyen och hunken från Sheffield Steelers. Kanadicken och walesaren. Vilket sanslöst coolt par.

Jag har som så många andra gjort resan från att se hockey-VM som årets sporthöjdpunkt till att vara totalt ointresserad – en resa från 1900- till 2000-tal. I alla fall är jag ointresserad av Tre Kronor, och av mästerskapet som sådant. Men undervegetationen, det som förr kallades »blåbär«, lockar fortfarande mitt intresse. Jag älskar underdog-hockey. Och Storbritannien har ju precis allt man begär i den genren.

1980-tals-missgreppet som sänker »I Care a Lot« – men musiken räddar allt

Kommer ni ihåg hur filmer på 1980-talet ville ha in action i akt 3? Oavsett om man under första timmen hade suttit framför en varm indie-doftande relationsfilm eller en vass satir så utmynnade det i tjugo minuter dum-action med biljakt, slagga och stunts på bananskal. Unhinged crazy! Mitt skolexempel är Something Wild. En underbar film, Jonathan Demmes bästa … fram till action-urspårningen. In fact, jag är så enormt förtjust i vad Something Wild är dit fram att jag inte bara avskyr hur action-urspårningen förstörde den filmen utan har fortsatt att avsky greppet i alla andra filmer. (Ett senare exempel är Alexander Paynes Election, som alla andra älskar men jag hatar för hur sista akten urartar i en våldsam allergireaktion … ja, till och med den skriver jag upp på dum-action-kontot! Detta är en djup hang-up …)

Därför får jag per automatik svårigheter med J Blakesons och Golden Globe-belönade Rosamund Pikes rätt hypade I Care a Lot. Den börjar härligt men under andra halvan blir det … skjutvapen, dvärgmaffia och kast-av-kidnappningsoffer-i-bagageutrymmen för större delen av slanten.

Räddaren i nöden blir Marc Canham, soundtrackkompositören som brukar vara kitschigt tv-spelsskadad men här skapar briljant retrosyntig 1980-talsmusik i närheten av Kyle Dixons och Michael Steins Stranger Things-score. Den gör en makalös insats för hela filmen och hämtar hem varenda missriktad actionrekyl.

I Care A Lot (Original Motion Picture Soundtrack) - Album by Marc Canham | Spotify

Mera Mäklarna – mina möten med Månsson & Bergqvist

Min rant om problemet med Mäklarna-rebooten i förra söndagsbrevet har fått en lite mer personlig utveckling. Min Svenska Dagbladet-krönika i går:

Vårens fastighetsmarknad har varit en tsunami | Kjell Häglund | SvD

»Två gånger tidigare i livet har jag gjort större bostadsaffärer. I slutet av 80-talet var det en släkting till ett dödsbo som mäklade en 1,5:a på Lundagatan till mig, och i slutet av 90-talet en halvpensionerad mäklare på ett förortstorg som sålde ett dödsbo i Nacka. Den ena såg ut som Kjell Bergqvist, den andra som Claes Månsson, båda med liknande fasadsprickor, lite för gamla kostymer, veckade slipsar, mjäll på axlarna, lukt av svett, cigarett och våtservett.«

Största överraskningen i »Friends«-återföreningen:

Att Runar är med i stället för Joey. Tack till @staffanfreden på Twitter som upptäckte.

Recensionssvep från TVdags på Facebook

På vår Facebooksida denna vecka har Magnus Blomdahl sågat Spiral: From the Legacy of Saw …

… och Björn Finér hyllat noblessfesten Cruella.

Veckans tv-shazam

Herregud, den här spellistan blev fucked-up … men ge den en chans, den vinner! Min tv-vecka i toner.

Veckans tv-shazam 2021-05-30 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Nästa söndag …

… blir det som sagt fördjupningar i In Treatment och Master of None, och har ni inte börjat se dem än så gör det nu! Riktigt bra relationsdramer vill man dela med varandra. Jag kommer också att skriva om bland annat Halston, The Pact, Ferry, Mr Inbetween och We Are Lady Parts. Brevet kommer inte att gå ut till alla »subscribers« utan endast till »members« – är ni inte med än så finns det en anmälningsknapp här nedan.

Och hör av er – ge mig synpunkter och tips, och säg till mig på skarpen om jag missar era favoritserier! Ni når mig bäst på Twitter, på TVdags Facebooksida eller genom att helt enkelt svara på det här mejlet.

Vi ses!