[31] »Hybrisen som alltid gränsar till oro, självinsikten som bieffekt av att modet sviker«

Denna vecka: Midnight Mass, Yellowjackets, Succession, Dexter: New Blood, The Lost Symbol, Knutby, The Morning Show och True Story.

Bäst i tv-världen just nu

1. The Power of the Dog (Netflix)
2. Midnight Mass (Netflix)
3. Succession (HBO Max)
4. Yellowjackets (Showtime/Paramount+)
5. Dopesick (Disney+)
6. Bonusfamiljen (SVT Play)
7. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
8. Dexter: New Blood (Showtime/Paramount+)
9. The Shrink Next Door (Apple TV+)
10. The Newsreader (ABC/Viaplay)

Låt er inte luras av inledningen – »Midnight Mass« är en riktigt stor skräckserie

»I can’t feel my legs.«

Detta är en av tv-årets bästa repliker. Att citera den så här utan förvarning borde vara en spoiler, men är det inte i praktiken – ni kommer inte att förstå något förrän i slutsekunderna av finalavsnittet.

Så här är det: Jag är ateist och kommer aldrig att »brottas med gud«, men gud vad jag brottats med den superreligiösa Netflix-serien Midnight Mass!

Finalen är den mest tillfredsställande och explosiva jag sett i en modern skräckserie.

Efter de inledande tre avsnitten kände jag mig både attraherad och distanserad, och skrev en rätt lång text där min tes var att samtliga karaktärer i serien är delar av serieskaparen, regissören och manusförfattaren Mike Flanagans trosuppfattning – representanter för olika aspekter av hur han ser på religion utifrån hans problematiska romersk-katolska uppväxt. Jag skrev att »det låter kanske outhärdligt, men samtidigt är serien så djupt fascinerande, enormt atmosfärisk, vacker och spännande: i miljöerna, byggnaderna, musiken, naturen, mystiken …« och att Midnight Mass »trots allt är effektiv som skräckserie«. Ett märkligt »trots allt«, med tanke på att Mike Flanagan är mannen bakom hyllade Netflix-skräckserien The Haunting och många kvalitetsskräckfilmer dessförinnan – men så långt gick min känsla inledningsvis av att Midnight Mass bara har skräckformatet som skal.

Lyckligtvis strök jag texten från den veckans nyhetsbrev, för sedan såg jag det fjärde avsnittet, Book IV: Lamentations, och allt ställdes på ända – och föll på plats. Inget jag skrivit i den där första texten stämde längre.

Nej, Midnight Mass är inte en serie där Flanagan primärt »brottas med gud«. Karaktärerna är inte strategiska projiceringar av någon religiös tes från Flanagan. Och nej, serien är inte effektiv som skräckserie »trots allt« utan för att den är en skräckserie i själ och hjärta, i exakt linje med Flanagans tidigare ouvre. Fast bättre. Inget av hans tidigare verk har varit så här unikt, vågat, oförutsägbart, stort.

På samma sätt fungerar samtalsämnena i dialogen som helhet – som en nedstigning inte i Mike Flanagans privata inre tro och tvivel utan i hans allmänmänskliga erfarenhet.

Den ordrika dialogen i serien, de långa, komplexa diskussionerna, är i själva verket mer utåtriktade och jordade än vad jag först inbillade mig. I tredje avsnittet uppstår till exempel en djup konflikt på ett föräldramöte i skolan, och jag inser först i efterhand hur nära den ligger verklighetens populistiska och polariserade skoldebatt i USA och nästan förutspådde det konspirationshaveristiska guvernörsvalet i Virginia nyligen.

På samma sätt fungerar samtalsämnena i dialogen som helhet – som en nedstigning, inte i Mike Flanagans privata inre tro och tvivel, utan i hans allmänmänskliga erfarenhet.

Det ni just nu behöver veta om ni tänker ta er an Midnight Mass:

• Den är unik inte för dess intellektualism utan just som skräckserie. Om ni tvivlar i början.
• Seriens »monster«, som jag inte vill spoila detaljer om, är det bästa jag sett i nischen. Kort sagt jävligt värt att vänta på.
• Om ni tycker serien är bitvis seg under första halvan (vilket nog kan hända om man inte går i gång lika mycket som jag på stämningarna) kan ni vila lugnt i förvissning om att allt hämtas hem under den andra halvan.
• Och slutet är fantastiskt. Se gärna de två sista avsnitten i en sittning, som en tvåtimmars långfilm. Klimax inleds efter ungefär halva det näst sista avsnittet, och släpper sedan inte greppet under hela finalen, som är den mest tillfredsställande och explosiva jag sett i en modern skräckserie.

Jag har läst en riktigt bra recension av Midnight Mass och den är faktiskt svensk – av Rasmus Landström i Aftonbladet Kultur. Lyckligtvis läste jag den först nu, efter att ha sett hela serien. Den spoilar nämligen alldeles för mycket – dels detaljer, men framför allt upplevelsen som helhet. Jag länkar den här, men den som ännu inte sett serien bör spara läsningen till efter finalen:

Kanske den bästa skräckserie som gjorts

Och här nedan, slutligen, får ni den intervju med Flanagan som satte mig så på fel spår om serien, där han ju faktiskt säger att »en grundtanke är att representera båda de motstridiga religiösa perspektiv som finns inom mig«. Jag såg aldrig denna featurette då, men läste flera amerikanska recensioner som överdrev betydelsen av Flanagans statement. Däremot är det intressant och logiskt att vi får veta att Zach Gilfords Riley är Flanagans alter-ego i serien:

Vinterns största överrasknings-hit – råa ensemble-serien »Yellowjackets«

Yellowjackets är som Lost done right, som om serieskaparna Ashley Lyle och Bart Nickerson utgått från Lost men vridit allt rätt – som om de vridit på luckhandtaget till The Hatch och inte bara hamnat i en gåta inuti ännu en gåta utan i en lösning. J.J. Abrams och Damon Lindelof lyckades med Lost bara skapa den nästan oändliga illusionen av en episk berättelse, de mer eller mindre freestylade ju bara från säsong till säsong, medan Lyle och Nickerson tvärtom har ett tydligt och spännande mål: att skapa en samtida Flugornas herre-historia med endast tonårstjejer och med en (tanke)provocerande anknytning till kannibalismen efter flygolyckan i Anderna 1972.

Yellowjackets handlar, precis som Lost, om strandsatta efter en flygkrasch, den skapar karaktärsutveckling ur ett suggestivt klippande mellan livet i vildmarken och livet i civilisationen, och den gör tittaren nyfiken på vad som egentligen hänt.

Men skillnaderna är avgörande. Visst älskade jag det övernaturliga i Lost när det begav sig, den där experimentella och allt större Gåtan som drev tittandet framåt och skapade hela »Lostpedia«-världen, men den ledde bara till en episk besvikelse.

I Yellowjackets finns ingen metafysisk dimension att gå vilse i. Och trots att den är mycket tajtare i premiss och produktion känns den så mycket större än Lost, den är spännande och engagerande på så många fler nivåer, med så många intrigtrådar som funkar perfekt intill varandra även när de tycks sakna samband. Lost kunde bara skapa illusionen av det, men med Yellowjackets förstår vi från början, och blir alltmer förvissade om, att vi följer ett narrativ med ett syfte och mål.

ansiktsuttrycket

Framför allt älskar jag, redan efter tre avsnitt, samtliga karaktärer – har lärt mig dem, förstått dem, trots att manuset verkligen inte skriver oss på näsan om vilka de är, och trots att de ingår i en stor ensemble. Det är ett mästerligt tv-hantverk i två steg som ligger bakom detta:

1. Dels är karaktärerna så härligt tydliga, så distinkt olika och perfekt castade, men samtidigt imponerande »genomskrivna« att de blir flerdimensionellt trovärdiga, vilket är mer bärande för tittarens förståelse för dem än deras ytliga distinktioner.
2. Dels fungerar greppet att växla mellan tidsperspektiven också som konstant karaktärsfördjupning. Även här använder sig Yellowjackets av samma idé som Lost gjorde, att alltid utgå från en enskild karaktär när hoppet i tiden sker, och även här är det förfinat. Det börjar nämligen nästan alltid i ansiktsuttrycket hos en karaktär, inte bara i personens story; en liten detalj som gör en väldig skillnad.

Sedan är som sagt Yellowjackets en stor del mysterium också, och en mordthriller, och lika bra i fortysomething-vuxendramat som i tonårsskildringen. Den känns fortfarande efter tre avsnitt som en serie som bara ger och ger.

Men kanske är ändå dess allra viktigaste egenskap själva tonen. Yellowjackets har en överraskande råhet som drar in mig i serien lika mycket som karaktärerna och intrigen.

Kendall har mycket kvar att ge … 40-årsfesten hans pinsammaste stund hittills?

Pojkmannen Kendall är tillbaka i Successions epicentrum! Veckans avsnitt skildrade det troligen nervösaste 40-årsparty som tv-fiktionens New York någonsin skådat, ett megalomaniskt event som speglade både Kendalls tokimproviserade kuppförsök i företaget och hela hans vilsna psyke.

Jag har ju genomgående uttryckt både djupa och ambivalenta sympatier för honom, och under det här megapartyt rörde sig hans sårbara flyktiga hjärna mellan de mesta ytterligheterna, från liten, ensam, hjälplös pojke till … ja, ingen man, men en narcissistisk elak pojke med guldbyxor, ur vars fickor han kan dra outsinliga mängder bekräftelseverktyg och rikedomar.

Jag fastnade särskilt för två repliker, två grejer Kendall sa till sina assistenter under festens gång, under hans planlösa vankande och obsessande fram och tillbaka. Först detta:

»Det här känns väl inte som ett arsles födelsedagsfest? Det känns som ett arsles födelsedagsfest. Jag sa på första mötet att jag inte vill ha ett arsles födelsedagsfest!«

Och sedan det här, när han precis ska byta om för partyts planerade höjdpunkt, när han ska flyga genom luften på ett jesuskors och sjunga Billy Joels Honesty … men i stället svarar, på assistentens fråga om han är »ready to rock«:

»No, it’s … it’s … It’s bullshit. No. Because you did say if you don’t lean right in, it could come across dumb. And your speech kind of tees it up with a kind of ironic, ›This is the culmination of my life’s journey, to be crucified to save you morons, and …‹ I’m not doing it. It’s … it’s … it’s like 15 layers overdetermined master’s degree fucking hokum. Let’s just pull it. I mean, what … what is it? It’s dressed in a tuxedo, nailed to a cross, singing Honesty by Billy Joel? It doesn’t make any fucking sense.«

Dessa svamlande ord inkapslar hela Kendalls impulsiva adhd-väsen. Hybrisen som alltid gränsar till oro. Och som faktiskt kan ge honom en sporadisk, krass, naken självinsikt. Fast bara i form av en hastigt uppblossad bieffekt av att modet sviker honom.

»Dexter«-comebacken börjar ju bli bra på riktigt!

Först kändes Dexter-comebacken bara camp, men jag var positiv och hoppades på vinterns roligaste guilty pleasure – skrev rätt utförligt om detta i nyhetsbrev #28 och #29.

Nu efter avsnitt 3 och 4 av Dexter: New Blood vetefan om jag inte börjar gilla det på riktigt – efter att den patenterade Michael C Hall-voiceovern som inledde förra veckans episod slog an en ny, tyngre sträng:

»Ah, wilderness. Snow. Ice. Privacy. Well, maybe not so much privacy. I’ve got a search party all over my property looking for someone who’s literally under their feet. All because I made one tiny mistake and killed someone. Now I need to search for a way to get everyone off my land … so I can be a proper dad for my son.«

Det som kondenseras här är den klassiska Dexter-kontrasten mellan målmedveten psykopatisk morbiditet och lika målmedveten längtan efter mänsklighet, omöjlig men ändå halvt möjlig. Den som i originalserien ytterst formulerades i styvpappa polisens »The Code of Harry«, men också i Dexters förvånansvärt fungerande familjerelationer.

Och i Dexter: New Blood är hans inre kamp densamma. Han famlar i blindo efter en ny moralkodex – nu med systern Deb som imaginär samtalsterapeut – samtidigt som han trots hemlig identitet blivit uppsökt av sin moderlösa son … som verkar gå i pappas fotspår.

Samtidigt är själva hantverket uppbyggt med instrument från samma verktygslåda som ursprungsserien: de allt fler hoten mot Dexter, hur han hela tiden tvingas vara i plottande rörelse för att inte fastna i omgivningens alltmer finmaskiga och spända nät.

Men det som för mig börjar göra Dexter: New Blood värd att ta på allvar är hur den fäster allt bättre i förhistorien, inte minst nu när sonen Harrison (Jack Alcott – vilket fynd som en Dexter Jr!) via en true crime-podcast börjat intressera sig närmare för »The Trinity Killer«, Dexters nemesis som tog livet av Harrisons riktiga mamma i säsong 4 … och när John Lithgow inom kort återkommer i samma roll! (Dock i någon form av flashback-format eftersom Dexter tog livet av honom förra gången.)

How the Crew Reacted to John Lithgow Returning as Trinity Killer

The creator of Dexter: New Blood reveals the crew's reaction to the return of John Lithgow as the Trinity Killer in the revival series.

Och så Michael C Hall själv, förstås, som verkligen hittat hela vägen tillbaka till rollen han alltid kommer att förknippas med – jag tycker att det är fint att den fortfarande är så levande!

Synd att Qanon-festen i »The Lost Symbol« dör så snabbt

I morgon är det svensk streamingpremiär på C More för The Lost Symbol, en tv-serie-prequel till Ron Howards filmtrilogi baserad på Dan Browns hopplösa bestsellerböcker. Givetvis inte med en 65-årig Tom Hanks i huvudrollen, men intressant nog med briljante Ashley Zukerman (The Code, Succession) som den yngre »symbologisten« Robert Langdon.

Därför kunde jag inte låta bli att börja kolla på skiten – och tvingades konstatera att Zukermans gestaltning är extremt enerverande. Jag har nog aldrig sett en eländigare mansplainer på tv! Katherine, Robers följeslagare, försöker i den här serien finna sin försvunna far (om jag inte missminner mig är fadern här samma person som hon är syster med i Dan Browns litterära universum, men who cares?), och är av förklarliga skäl mycket emotionellt sårbar, men den jäkla Robert är totalt döv och blind för detta – däremot är han allt annat än stum. Katherine behöver empatiskt stöd men Langdon bara pladdrar på om gammeltestamentlig symbolhistoria …

Ändå ångrar jag inte att jag såg första avsnittet. Inledningen är nämligen rätt sensationell, och väldigt malplacerad, både i Dan Brown-stilistiken och serien i övrigt. Härligt malplacerad.

Vi får se Langdon föreläsa på Harvard, och plötsligt säga:

»It’s all superstition, but people can believe what they want. Right? It’s a free country. At what point, though, do their convictions and your pursuit of happiness become mutually exclusive? When do benign symbols become malignant?«

Och så börjar han diskutera Qanon och den nya extremhögerns konspirationism, och riktar ett skarpt ljus på hur denna rörelse tagit klassisk symbolik helt ur all kontext och skapat ett miljonhövdat terrormonster.

Alltså, detta är ju helt genialt – att inleda serien med en smart och orädd kritik av hur Dan Brown skrapat allt verkligt värde av gamla symboler och både förstört populärkulturen med detta dravel, och förstört den vetenskapliga historien med det. Eller övertolkar jag? :)

Tyvärr regredierar serien omedelbart efter detta, i vilket fall som helst. Men vilket intro!

Medvetet eller ofrivilligt banalt? Alba August utklassar Jennifer Aniston

Vad är bra, vad är dåligt, vad är medvetet, vad är ofrivilligt? Vad är bra respektive dålig regi? I en viss typ av serier är det inte alltid helt lätt att avgöra, och på sistone har vi sett två serier av precis den sorten, serier som skildrar miljöer där banaliteten är norm.

Både den frireligiösa andan i Knutby och Jennifer Anistons huvudrollskaraktär i The Morning Show är så påklistrad och patetisk att det smärtar att se.

Eftersom jag i tidigare nyhetsbrev reserverat mig mot både Knutby och The Morning Show av just det här skälet vill jag revidera mig lite nu.

Knutby skildrade något intetsägande, och gjorde det bra; The Morning Show hade något bra på gång men landade i det intetsägande dåliga – och det var, mer än allt annat, mer än den ojämna, otillräckliga manus- och regi-nivån, Jennifer Anistons fel. Hon borde ha kunnat bära huvudrollstyngden bättre, tydliggöra sina och seriens intentioner, fördjupa, låta det trasiga kännas trasigt på riktigt i stället för bara på ytan.

Den stora skillnaden mellan serierna är med andra ord skådespelarna, och det är ett överbetyg för svensk drama-tv att ensemblen i Knutby unisont skåpar ut den i Apple TV+-serien.

Vart Jennifer Aniston är på väg är svårt att se eller ens intressera sig för. Alba August, däremot, kommer att bli en världsstjärna.

Man kan förstås hävda att Alba Augusts och Jennifer Anistons respektive rollkaraktärer är totala motsatser, men det gör egentligen bara jämförelsen skarpare: Augusts roll är ju så mycket mer krävande, ligger så mycket längre bort från skådespelarens egen verklighet och referensvärld – Aniston behöver praktiskt taget bara byta namnet på logedörren till Alex Levy och så är hon i rollen.

Vart Jennifer Aniston är på väg är svårt att se eller ens intressera sig för. Att det ser ut att bli en säsong 3 av The Morning Show gör inget för hennes karriär. Alba August, däremot, kommer att bli en världsstjärna.

Nej, inte Kevin Hart också … kan inte tv-världen lägga ner den här klyschan?

Om ni inte sett True Story än, gör det. Tro inte på den dåliga USA-kritiken, lita på min hyllning förra veckan.

Synd bara att en av mina värsta kliché-hangups gjorde sig gällande i episod 4, efter att Wesley Snipes och Kevin Harts brödrapar slagits i storebrors lägenhet och lillbrorsan sovit över. Vid frukostbordet nästa morgon fick vi se Kevin Hart sitta och dutta med en servett mot ena sidan av munnen …

Det kan väl inte bara vara jag som (genom decennier) utvecklat antikroppar mot regissörsklyschan att låta en karaktär sitta och dutta med papper eller tvättlapp på något blåmärke, eller badda en annans sår, eller halvt planlöst slicka av fingrarna medan hen äter?

Jag skrev om den sistnämnda varianten i nyhetsbrev #10 i somras, då om en scen i annars urfina danska Limboland – när en karaktär slickade rejält på fingrarna efter att ha fixat te. Ja, det enda han gjorde var att lägga ner en tepåse i en mugg, han tog inte ens upp den innan han började dricka och kunde därför omöjligt ha kladdat ner sig på något vis. Ändå måste han slicka av tre fingrar?

Eller ligger problemet hos mig? Jag verkar ensam om att ha skrivit om det här. Och när jag googlar på det hamnar jag i Reddit-trådar om misofoni …

Den gångna veckans musiksoundtrack

Veckans tv-shazam 2021-12-05 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag!