[32] »Från 35-åringars trippande på Madison Ave-klackar till 55-åringars trippande på woke-minfält«

Denna vecka: Tell Me Your Secrets, And Just Like That …, Get Back, Landscapers, Succession, The Many Saints of Newark, Bonusfamiljen, Dexter: New Blood och Curb Your Enthusiasm.

Bäst i tv-världen just nu

1. Get Back (Apple TV+)
2. Bonusfamiljen (SVT Play)
3. Succession (HBO Max)
4. Yellowjackets (Showtime/Paramount+)
5. Dopesick (Disney+)
6. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
7. And Just Like That … (HBO Max)
8. Dexter: New Blood (Showtime/Paramount+)
9. The Shrink Next Door (Apple TV+)
10. The Newsreader (ABC/Viaplay)

Hamish Linklater i »Tell Me Your Secrets« … intensiva grejer!

Jag hann inte mer än precis bli färdig med Hamish Linklater i den ikoniska prästrollen i Netflix-rysaren Midnight Mass (som jag hyllade förra veckan) innan jag stötte på honom igen i Tell Me Your Secrets, som streamar nu på C More.

Snacka om ur askan i elden!

Rollen här är inte bara en återställare efter Midnight Mass-festen, utan om möjligt ännu intensivare: en riktigt trasig jävel som försöker KBT-rehabilitera sig efter avtjänat straff för brutala våldtäkter men som har fortsatt väldigt nära till sin forna mästerliga förmåga till social manipulation.

Och det är inte bara det att Hamish Linklater är sjukt bra – han har inte ens huvudrollen. Toppnamnen Amy Brenneman och Lily Rabe briljerar lika mycket, som mamman till ett seriemördaroffer respektive seriemördarens ex-sambo.

Och seriemördaren i fråga är inte Hamish Linklaters karaktär. Han anlitas av Brennemans (också djupt trasiga) karaktär för att hitta Lily Rabes (ännu trasigare) karaktär, som lever med ny identitet under vittnesskydd efter att ha vittnat mot seriemördaren.

Härmed har jag sammanfattat både en helt skruvad story med djupa hål i trovärdigheten och varför jag blivit smått beroende av den de senaste veckorna. Jag både kastar behovet av logik överbord och kastar mig över varje nytt avsnitt. En serie som gjord för att bli besatt av lagom till jul, full av gåtor inuti andra gåtor: samtidigt som man njuter av det frisläppta skådespeleriet sitter man och mysklurar på alla karaktärers dunkla begär, mål och motiv.

Problemet med de hårdast nervsträngade psykthrillerserierna är att ju mer de trycker på knapparna som gör mig som tittare besatt av serien, desto större är risken att den höga insatsen inte kan betalas tillbaka i slutändan. Tell Me Your Secrets är inget direkt undantag. Halvvägs in i serien börjar olika delar av mysteriet klarna och därmed upphöra att fungera som fortsatta drivkrafter i narrativet.

Men kärnan, skådespelarnas höga insatser, fortsätter att betala sig ända fram till finalen. Och utvecklingen är absolut inte förutsägbar – serieskaparen Harriet Warner har format storyn på intuition, organiskt, på energin som utväxlats ur serien själv, från skådespelarna, och även om det inte blivit helt lyckat i alla delar är den oupphörligt intressant att följa. Och en säsong 2 är planerad, med en suverän premiss som jag inte vill spoila – det skulle nämligen spoila även slutet av säsong 1.

Hamish Linklater och Lily Rabe är för övrigt ett par i verkligheten, och de berättar spännande om Tell Me Your Secrets-projektet här:

Lily Rabe & Hamish Linklater – a Producing, Acting Power Couple | ContentMode

Men, Linklater och Rabe spelar inte mot varandra i serien utan är liksom motpolerna i var sin ände av den. I stället är det med Amy Brenneman han bygger upp relationskemin – ett av tv-höstens märkligaste och mest fascinerande par. Här intervjuas de tillsammans om sitt säregna samspel:

Cynthia Nixon bäst i överraskande fina »Sex and the City«-uppföljaren

»I gotta go and do a podcast, they’re like jury duty now«, säger Sarah Jessica Parkers Carrie i början av Sex and the City-uppföljaren And Just Like That …, som därmed är i gång precis som jag hade förväntat mig att Michael Patrick King skulle göra den: exakt som förr fast med uppdaterade oneliners.

Men det är bara de första fem minuterna; som en uppsamlingsplats för alla oss gamla fans att ta gemensamt avstamp i, inför en ny resa. Rätt snart efter detta rämnar den gamla kulissen och serien börjar skeva, på flera sätt – några bra, några sämre.

Där Sex and the City satt ihop som ett riktigt tajt Helen Gurley Brown-redaktörat nummer av Cosmopolitan hänger And Just Like That i lösa trådar. Precis allt med originalserien var bra, från huvudkoncept till karaktärer och storylines. Den nya serien har ingen sådan känsla av pulserande centrum och helhet, den sitter inte ihop med en ung nyskapande samtid. Huvudpersonerna är inte längre på jakt efter lycka i en era de själva definierar, utan har saktat in i den bekvämt stillastående medelåldern.

Men det är faktiskt också lite av dess styrka.

Jag har kanske en liten extrapoäng med Cosmopolitan-referensen ovan. Man brukar ju se Sex and the City som starten på något, den första Cosmo-feministiska tv-serien att formulera mitten av 1990-talet, liksom. Men Cosmopolitan må ha definierat 1990-talets nya läppstiftsfeministiska generationer och dess kommersiella magasinsboom, men i själva verket handlade det om en peak efter 30 år med Gurley Brown som trendsättande chefredaktör. På samma sätt var Sex and the City ett förfinat Historiens slut, en 1960-talets kontrapunkt.

Den nya serien förflyttar dem från 35-åringars trippande jetsetliv på Manhattan till 55-åringars trippande på pop-politiskt minfält, och det fungerar.

När samma fiktiva Manhattan-väninnor återkommer 20 år senare känns det helt naturligt att de gamla fästpunkterna inte längre existerar. De pratar inte om vilka nya butiker som är mest spännande utan sörjer de gamla favoriterna som slagit igen. Och när Carrie hamnar i den där poddstudion med två yngre subkulturella influencers kan vi nästan se mossan växa ur munnen på henne när hon försöker replikera på deras supermedvetna kvickheter.

Seriens största stretch i premissen är att det nu medelålders tjejgänget framstår som ufon och fågelholkar inför den moderna världen och yngre kultureliten. Men jag ger liksom inte mig själv något val under tittandet, jag går villigt med på premissen och känner spänning inför att följa Carries kommande försök att, som hon lovar sin queera poddpartner, »step my pussy up«.

Även Cynthia Nixons Miranda får grava woke-problem, pinsamma men underhållande. Först tycker jag de är tillgjorda – hela situationen för skapad – men sedan sjunker jag in i hela det narrativet också och finner förtjänster i klichéerna. Miranda och Carrie är per definition påklistrade i det unga New York. Den nya serien förflyttar dem från 35-åringars trippande jetsetliv på Manhattan till 55-åringars trippande på woke-politiskt minfält, och det fungerar.

Sarah Jessica Parkers Carrie-storyline är, precis som förr, motorn i narrativet, nu utifrån en stor livsavgörande händelse som inträffar i första avsnittet. Men för mig är det Miranda-storyn som lockar mest. Allt i den funkar, skildringen av familjelivet, smygalkoholismen, medelålderskrisen – och, gissar jag, gay-flirten med superba Sara Ramírez i rollen som woke ståuppare och poddstjärna.

Miranda-storyn lockar mest. Allt i den funkar, skildringen av familjelivet, smygalkoholismen, medelålderskrisen, gay-flirten.

Övriga gamla karaktärer, inklusive Kristin Davis Charlotte, känns ännu så länge dammiga och träiga. Även om jag njöt av kluckskratt när Willie Garsons Stanford skulle gömma sig i Carries lägenhet, efter att ha förvarnat om att han »är usel på att gömma sig«, och sedan mycket riktigt misslyckas för att han var tvungen att springa ut och hämta sin glömda Martini … Lite mer sånt så tinar säkert mina känslor även för honom och Charlotte. Inte minst som Garson så tragiskt avled mitt under inspelningarna.

Samtidigt är nytillskotten riktigt bra: Mirandas och Charlottes tonårskids; nämnda Sara Ramírez; och inte minst Karen Pittman som Mirandas professor när hon börjar vuxenstudera. Det känns som om serien vill pitcha Nicole Ari Parker, i rollen som Charlotte-väninna, som »nya Samantha« men i så fall är den redan stulen av Pittman.

Alla andra som skrivit om And Just Like That …-premiären har, vad jag sett, uppehållit sig vid Carrie och Big. Av förståeliga skäl, förstås,  serien är gjord för att trigga nostalgi. Jag gillar särskilt Irena Poznars hommage i Expressen:

Irena Pozar: Scenen i nya ”Sex and the city” ger mig ont i armarna av gåshud

Men det är de nya förtjänsterna som gör And Just Like That … så oväntat värd att följa – den sökande politiska tematiken, de nya karaktärerna och den nya energin som kommer från de lösare trådarna som fladdrar i vinden snarare än från den gamla supertäta atomkärnan.

Så mycket tittgodis i »Get Back« … Johns leenden mot Paul får mig att smälta

Frånsett alla fantastiska detaljer i Get Back, Peter Jacksons nästan åtta timmar långa dokumentärserie om The Beatles, kan jag inte låta bli att bära med mig ett ganska utmanande helhetsperspektiv om hur förljugen vår popkulturella historia är i stort.

Ju mer man får se av det här 16mm-filmade råmaterialet, desto falskare känns ju den officiella historieskrivningen, den om gruppens interna konflikter och problem som jag vuxit upp med och förkovrat mig i under flera decennier. Visst är det tjafsigt långa stunder, och visst skulle det snart nog leda till en splittring av bandet, men glädjen, vänskapen och humorn finns ju där också, nästan hela tiden – och det känns som om vi fått processen bakom LP:n Let it be lite om bakfoten. Den spelades inte in under plågor och vånda utan är snarare resultatet av att lusten vann över ledan.

Hur många andra mytomspunna skeenden i pophistorien har vi en lika förrädisk förminskad bild av, där vardag och mänsklighet fått stå tillbaka för högtravande krigsromantik?

Allra mest älskar jag att se John Lennons leenden mot Paul McCartney. De blir alltmer frekventa efter att bandet flyttat från Twickenham till Apple-studion och hela projektet intimiserats, och de är stick i stäv med det mesta jag läst om skivans tillkomst. Deras vänskap är fortfarande bråddjup här. I en scen dansar de bugg med varandra ute i lyssningsrummet, som rusiga tonåringar. Ofta har de bara verbalt kul med varandra, deras humor är lika sammanvuxen som musikaliteten.

Life of Brian

Och det är inte bara musikaliskt som George Harrison har svårt att bryta igenom vallen som är Johns och Pauls speciella partnerskap, utan även humormässigt. Det blixtrar inte om George som om John och Paul. Ibland blir det så påtagligt att jag börjar undra om George Harrisons senare engagemang i Monty Python, Handmade Films och Life of Brian handlade om att han ville visa John och Paul att han minsann också hade sjuk humor …

Många har gjort stor affär av Paul McCartneys »mobbande« av George Harrison, men när George kommer in i den överdimensionerade filmstudion med nyskrivna I Me Mine är det faktiskt Paul som direkt intresserar sig och visar uppskattning. Här är det snarare den lynnigare Lennon som är mobbaren i filmen – i en sekvens smygkikar vi på dem i ett hörn, långt från kameran, där George glad i hågen spelar upp I Me Mine för Lennon, som skiter i att lyssna och i stället avbryter hånfullt, gång på gång, om vad det är för musikal-skit George skrivit, »vet du inte att vi är ett rockband?« – och det är inte ens menat att vara elakt, han är bara odrägligt självupptagen.

Den scenen är för mig seriens mörkaste stund. Annat mörker, som att Yoko Ono i förbifarten skämtar självironiskt om hennes och Johns tilltagande heroin-snortande, gör mig snarare lite uppspelt – jag har ju gått i ett helt popnördigt liv och trott att Let it be-inspelningarna 1969 var så mycket trasigare.

De stunderna skulle i och för sig komma halvåret senare, under Abbey Road-sessionerna:

In 1969 the fifth Beatle was heroin: John Lennon's addiction took its toll on the band

Beatles-kännaren Kenneth Womack, som skrivit artikeln ovan, är alltid läsvärd. När det gäller Get Back-serien rekommenderar jag hans empatiska mot-strömmen-försvar av den patetiska regissören, »överklassarslet« (och möjligen Orson Welles son) Michael Lindsay-Hogg:

If "The Beatles: Get Back" has a villain, it might be Michael Lindsay-Hogg

För min del kommer jag alltid att uppskatta Michael Lindsay-Hogg för att ha startat upp BBC:s klassiska tv-seriefiering av Brideshead Revisited … han har själv skrivit fint om hela den processen:

Inside the Making of Brideshead Revisited, the Original British TV Obsession | Vanity Fair

… men förlåt, nu började tankarna verkligen vandra från ämnet. Men det är också det allra bästa med en serie som Get Back – man kan se den flera gånger och ens hjärna hittar ständigt nya associationer, minnen, aha-upplevelser, wow-känslor.

Jag är mitt uppe i andra tittningen.

Vilken fantasi är värst i »Landscapers« – huvudrollsparets eller manusförfattarens?

Veckans största besvikelse: brittiska Landscapers, Sky-serie som fått svensk premiär på HBO Max. Trots Olivia Coleman och David Thewlis i huvudrollerna misslyckas manusförfattaren Ed Sinclair med föresatsen att skapa ett slags impressionistisk magisk realism i Dennis Potter-anda. Jag vet inte hur mycket det har med saken att göra, men Sinclair är gift med Colman, säger att han skrivit den här miniserien specifikt för henne, och – han har aldrig skrivit något förut.

Fantasin som dominerar serien är Sinclairs egen om att han är Dennis Potter, och den är inte verklighetsbaserad.

Colman och Thewlis är självklart lysande, men övriga skådespelare gör bedrövliga pappfigurer. Värst är polisutredaren som spelas av komikern Daniel Rigby i ett fixerat uttryck av ilska. Av oklar anledning skäller han på allt och alla, ena sekunden för att det är svårt att få fram ett bevis, nästa sekund är det något fel på lunchmackan. Jag bara gapar när jag ser honom. Varför?

Den verklighetsbaserade storyn om ett medelålders par som i femton år levde i självvald exil utomlands efter att ha begravt kvinnans föräldrar i deras trädgård – mördade de dem också? – berättas med sömlöst insydda inslag av Colman-karaktärens filmiska fantasier om maken som en Gary Cooper-westernhjälte, och med hennes uppmuntrande fejkbrev till honom från »Gérard Depardieu« (när maken misslyckats med att få ett jobb i Paris på grund av sin dåliga franska) som en av flera bryggor mellan fantasi och verklighet.

Sinclairs narrativa metod är alltså att försöka gestalta det flyende men snart kapitulerade parets inre värld, där självsuggererade illusioner och visioner blivit deras metod, för att överleva själsligt. Men fantasin som dominerar serien är Sinclairs egen om att han är Dennis Potter, och den är inte verklighetsbaserad.

Till och med statisterna i »Succession« är episka

»Jag vill inte att hon hänger kvar här som fruset piss.«

Herrejävlar vilken kommentar av patriarken. Jag vill inte spoila för er som inte hunnit se veckans Succession än, så jag går inte in på detaljer och sammanhang, mer än att jag vill säga detta:

I 55 minuter var jag inne på att tillägna Roman uppmärksamheten den här gången. Han är ju faktiskt substans där Kendall bara är yta. Jag känner för Kendall men måste medge att han är en sopa. Executive-mässigt är det bara Roman som har potentialen att på allvar ta över Royco Waystar – med reservation för att han kanske har för mycket självdestruktivitet och för lite självdisciplin.

Så frågeställningen om »vem som ska ta över« är totalt hypotetisk. Ingen av dem är vuxen nog. De är och förblir barn i en dysfunktionell familj där inga kan växa som människor.

Den här gången förtjänade Roman mest uppmärksamhet. Men så kom de sista fem minuterna, och jag var än en gång fast i ta-hand-om-känslor för Kendall, sorgsnare och mer hundögd än någonsin.

På tal om detta – veckans märkligaste Succession-citat i media stod DN:s Sanna Cavallin för, i en grund och historielös sågning av Finlands statsminister:

»Sanna Marin är en klicktorsk, hon vill borda på klubb med den coola eliten, likt Successions outhärdligt osäkra Kendall Roy – ›slide the sociopolitical thermometer up the nation’s ass and take a reading‹. Leka ›good tweet, bad tweet‹ i en limo med sitt entourage.«

Det grunda och historielösa gick Hynek Pallas till botten med i torsdags, men det jag hakar upp mig på är att skribenten kallar Kendall för »outhärdlig«. Faktum är att en av seriens största prestationer är att skildra Kendall så rått och naket men ändå empatiskt. Och den här speciella värmen man känner för Kendall, den brottades folk med och imponerades av redan under säsong 1:

Have a Weird Crush on Succession’s Kendall Roy? You’re Not Alone, and It's Okay

This is now a safe space to discuss our collective confusion over why we like Kendall Roy.

Finessen och värdet med Succession kan alltså kokas ned till just att Kendall inte är outhärdlig. Själv är jag kär i fanskapet. När han äntrade bröllopsfesten i Italien och var så låg, så låg, så låg … och efteråt, i avsnittets slutscen låg bortdomnad på en luftmadrass i poolen, började andas in vatten, och kameran sjönk ner under ytan … då satt jag som förhäxad. Mina ögon är omättliga när det gäller Kendalls depression.

Jag tänker inte spekulera i om det faktiskt var Kendalls död vi bevittnade här. Det finns sådana texter därute, om ni vill ha dem, men finalavsnittet kommer i morgon. Vi vet snart.

Vad jag hellre vill passa på att nämna nu innan säsongen är över är statisterna. Jag har tidigare pratat om hur långt kameradjupet kan nå i Succession, hur den stora casten regisseras även långt bort i bakgrunden. Det innefattar även de många och exceptionellt trovärdiga statisterna. I senaste avsnittet, när folk anländer till moderns bröllop i Italien, ser vi dessutom återkommande hur ledande skådespelare tar plats bland statisterna i bakgrunderna.

Jag brukar nämna Rederiet som exempel på sämsta sortens statistregi: samma snåla antal statister går planlöst fram och tillbaka både i hyttkorridorer och entrélobby – även när scenerna är korsklippta. Succession är ytterligheten åt det andra hållet. Man får känslan att varje enskild statist är unik och på riktigt. Det är nog den mest förfinade statistproduktionen jag sett på tv.

Är Sopranos-filmen verkligen så dålig som det sägs?

Nu är det två tv-dramaproduktioner som lirat obskyra Texas-psych-bandet 13th Floor Elevators i soundtracket i höst: först i portugisisk lantis-bilradio i Netflix-spionserien Glória (som jag skrev om i nyhetsbrev #28), sedan i den unge Tony Sopranos tonårsrum i The Many Saints of Newark.

Båda var väl ungefär lika icke-trovärdiga.

Men det bästa med The Sopranos-prequeln är ändå musiken. Nämligen att den inte börjar utan bara avslutas med Alabama 3:s Woke Up This Morning, tv-seriens supermysiga ledtema. Man får lust att kolla om The Sopranos direkt under filmens eftertexter.  Och det säger tyvärr allt om filmen i övrigt. Den har det mesta på plats, från en bra grundstory av David Chase till en suverän casting där varenda ikonisk karaktär från tv-serien fått en perfekt skådespelar-match i prequel-dress – men inget matchande manus.

The SopranosThe Many Saints of Newark

Det som till slut fick mig att se denna allmänt sågade film var en av de få positiva recensioner jag läst, av min gamla favorit Richard Roeper. Uppenbarligen har han förblindats av, som han skriver, »the fascinating 1.0 versions of all those great characters«.

Att han inte nämner dialogen, regin eller bristen på psykologiskt skärpedjup är talande. Och främst är det manuset som felar. The Sopranos engagerade alla sinnen, The Many Saints of Newark engagerar bara käken i ett oändligt antal gäspningar.

Vintern då »Bonusfamiljen« blev en ny »Svenska hjärtan«

Ja, jag menar allvar med rubriken. Riktigt Svensson-allvar. Skoltjafs och åldersdemens. Relationstristess och pengaproblem. Utbrändhet och boendestrul. Vilset sökande efter bara lite mer trygghet och lycka. Skärande omatchiga bitar i livspusslet.

Med den i veckan avslutade säsong 4 klev Bonusfamiljen upp i Carin Mannheimer-divisionen. Förändringen har kanske inte varit något som skett från förra säsongen till denna, eller ens någon förändring över huvud taget. Förmodligen har serien hållit den här kursen hela tiden, stadigt i snart fem år, med skillnaden att vi tittare till en början förminskade den lite, när vi slentrianmässigt genrebestämde den som Solsidans allvarligare storasyskon.

Men den har blivit stadigt bättre. Säkrare på sig själv i roller och relationer, manus och regi. Tidigare har jag kallat den för dramedy utan att tveka, nu skulle jag hellre definiera den som en samtida Svenska hjärtan. Även om humorn fortfarande är viktig så har den aldrig varit mer vardaglig och relationsrelaterad, helt underordnad allvaret (låt vara att Fredrik Hallgrens Martin-manér är komiskt guld oavsett om den riffar på lättvikt eller tungsinne).

Som tittare blev jag helt enkelt medinvesterare i tv-dramat när intrigen sköt fart och återvann energi från en miljon svenska vardagsliv.

I en tv-höst dominerad av amerikanska klassdramer och sydkoreansk speldynga landade denna fjärde säsong perfekt, för min del. Det kändes befriande med en relationsserie som inte dopar sin vardag med kriminalitet, missbruk och svek på liv och död utan i stället skildrade livet som de flesta av oss har det, där ett byte av gymnasieskola eller en missad hemförsäkring kan vara vinterns mest existentiella drama.

Som tittare blev jag helt enkelt medinvesterare i fiktionen, när den sköt fart och återvann energi från en miljon svenska vardagsliv.

Och rollgestalterna, hela den breda ensemblen, gick in med allt de har. Flera av dem riskerade betydligt mer än tidigare. Erik Johanssons Patrik är rejält på glid, både jobb- och relationsmässigt. Här tangerade Bonusfamiljen rentav Carin Mannheimers SVT-klassiker Lära för livet. Precis som den skapade stor skoldebatt 1977 gjorde Bonusfamiljen det nu:

Skolstök i SVT-succén Bonusfamiljen – så säger experten om scenen där en elev kastas ut ur klassrummet

Maria Refors-Legge, nybliven doktor i utbildningsjuridik, rätar ut frågetecknen.

Sandström: Tröttsamt att vi lärare gestaltas så platt och ensidigt

Och Emma Peters ersatte covid-avhoppade Petra Mede så att man redan efter ett par avsnitt hade glömt att det är en »ny Katja«. Det var en imponerande prestation att inte bara spela Katja utan Petra Medes Katja, utan att det blir konstigt. Detta gav både rollen och hela säsongen en extra kvalitet.

Och så min favorit, underskattade Måns Nathanaelson som jag diggat sedan Rederiet, som kom in som arbetstränande före detta utbränd assistent hos Vera Vitalis Lisa och blev ett med rollen – jag tyckte mig kunna se alla stackars vilja-men-inte-orka-själar jag någonsin sett passera i mitt eget arbetsliv i Måns!

Fotnot: Denna text är en bearbetning av min premiärrecension i nyhetsbrev #25.

Efter Lithgows Trinity Killer – nu är även Battista tillbaka i »Dexter: New Blood«

Det har varit så mycket fokus på John Lithgows comeback i Dexter: New Blood (jag deltog själv i hypen förra veckan) att jag helt missat att David Zayas forna Dexter-poliskollega Angel Battista också skulle komma tillbaka – och i motsats till Lithgows avlidna och därför flashbackiga cameo som »Trinity Killer« är Battista en helt vanligt levande, gästföreläsare på ett polisseminarium i New York …

Det rätt korta mötet mellan Battista och inkognito-Dexters nya polisflickvän är standardskrivet, skådespelarna hinner inte jobba något med de få scenerna – men det Battista-cameon leder fram till är klassisk Dexter-dynamit!

Tänk att en hel sådan här scensekvens kan vara så … ja, dålig, och ändå lämna en med en rysning genom kroppen.

Konsten att översätta JB Smoove i »Curb Your Enthusiasm«

Curb Your Enthusiasm har alltid haft ett improv-moment. Men när Ricky Gervais frågade Larry David om detta i sin intervjuserie Ricky Gervais Meets … 2006 förklarade Larry att det kanske hade dragits lite väl höga växlar på det. Han visade Ricky några manussidor där även dialogen var tämligen manusbunden.

Men året efter, 2007, hade serien plötsligt det där vilda improvisationsmomentet. Då hade nämligen Leon flyttat in – JB Smooves briljant burdusa, märkligt mysiga karaktär som bara skulle bo hos Larry några nätter men som fortfarande inte flyttat ut.

Smoove har berättat hur han kom in i serien, och hur mycket det handlade om improvisation:

I år har Smoove varit exceptionellt bra, och hans speciella egenskaper ruggigt förfinade – jag älskar upprepningen i hur han gör entré i scenerna genom att råka höra vad Larry pratar om, rusa fram, lägga sig i … och alltid ta allt ett steg längre, vara ännu lite mer upprörd över samma skitsak som Larry stör sig på. Och alltid, alltid, flikar han in med gravallvar att någon borde »tap that ass«.

Eller »kliva på«, som den svenska översättningen lyder. Jag älskar det också. Plumpt men oemotståndligt. Jag vet inte vem översättaren Magnus Öberg är eller om det ens är han som formulerat fraserna, de kanske har hängt kvar sedan tidigare säsonger, men det händer nästan aldrig att man hyllar en svensk översättare så jag passar på nu! Det är en nog så svår konst att haka på och göra textremsor av JB Smooves svada – att samtidigt hitta perfekta Smoove-försvenskningar som »kliva på« kräver både mod och snille.

Den gångna veckans musiksoundtrack

Veckans tv-shazam 2021-12-12 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag!