[35] Årets bästa utländska tv-serier 2021

God fortsättning!

Efter förra veckans nordiska topp-20 är det dags för det stora bokslutet, min topp-50-rankning av årets bästa utländska serier. Och en streamingtjänst-rankning som bonus.

En fucking femåring var bäst i tv-världen i år!

Förlåt en effektsökande rubrikanspelning på Malmöläraren som kallade sina niondeklassare för »fucking femåringar«. Jag menar det verkligen inte som om tv-året var så dåligt att »en fucking femåring kunde vara bäst i tv-världen i år« … tvärtom. För att vara ännu ett produktionshämmat pandemiår var 2021 oförskämt starkt. Och absolut ingen, inte ens Jeremy Strong i Succession, fick mitt tv-hjärta att smälta som femåriga Rylea Nevaeh Whittet i Netflix-serien Maid (och hon var förresten bara fyra år under inspelningen).

Jag har länge rankat barnskådespelarna i de första säsongerna av BBC-serien Outnumbered som tidernas bästa (och bäst regisserade), men den här lilla tjejen var en helt ny dimension.

Hur kan man vid blott fyra års ålder spela så fenomenalt naturalistiskt?

Kanske genom att slippa tänka så mycket på att vara »in character«. Det stora jobbet här kanske inte var huvudregissören Johns Wells utan huvudrollsinnehavaren Margaret Qualleys, som bondade med barnet långt utöver det vanliga:

‘Maid’ Star Margaret Qualley on Building Relationship With Child Actor Rylea Nevaeh Whittet: “We Were Really Glued Together”

Längre ner i detta brev, efter listorna, återpublicerar jag min Maid-recension från i höstas. Men en sak jag inte visste då, även om jag tog upp seriens verklighetsbakgrund, var hur häpnadsväckande synkad mor-och-dotter-kemin i serien är med den i verkligheten. Maid bygger på en självbiografisk bok av Stephanie Land, som på Twitter lagt upp en film hon tog på sin dotter när de båda var i samma ålder som personerna i serien, och där vi kan höra deras dialog, fascinerande lik den i serien:

Det har kommit många serier i år som varit mer »fulländade« än Maid (vars brister jag tar upp i recensionen nedan), men rikedomen av mänsklig relationsmagi i denna serie överträffar allt. Och just detta var för mig över huvud taget det största med tv-året 2021 som helhet. Vi fick mycket annat unikt också – en helt ny genrehybrid med sitcom-bas i WandaVision och Kevin Can F*** Himself; en helt ny genre i sig i geniala Dave; en helt ny spännvidd av kvalitetsskräck från Them och Brand New Cherry Flavor till Midnight Mass, Chapelwaite och Black Summer – men inget tema slog den intuitiva relationspsykologin i år, i serier som Maid och Threesome (som toppade min nordiska lista förra veckan), eller Limboland, Scenes from a Marriage och Master of None.

Jag måste också slå ett extra slag för 2:an på listan, helt fenomenala Heels – återpublicerar även den ursprungsrecensionen här nedan.

Årets 50 bästa utländska tv-serier

1. Maid (Netflix)
2. Heels (Starz/C More)
3. Master of None Presents: Moments in Love (Netflix)
4. Succession (HBO Max)
5. I Think You Should Leave with Tim Robinson (Netflix)
6. Stath Lets Flats (Channel 4)
7. The White Lotus (HBO Max)
8. The Good Fight (CBS/HBO Max)
9. Reservation Dogs (Disney+)
10. Midnight Mass (Netflix)
11. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
12. Brand New Cherry Flavor (Netflix)
13. The Chair (Netflix)
14. Why Women Kill (Paramount+)
15. Dave (HBO Max)
16. Mr Inbetween (FX/HBO Max)
17. Halston (Netflix)
18. Chapelwaite (Epix/Viaplay)
19. Black Summer (Netflix)
20. Them (Amazon Prime)
21. Kin (RTE/Viaplay)
22. Station Eleven (HBO Max)
23. The Newsreader (ABC/Viaplay)
24. The Bite (Spectrum/C More)
25. Pen15 (Hulu/Comhem Play)
26. Mare of Easttown (HBO Max)
27. Kevin Can F*** Himself (Amazon Prime)
28. Line of Duty (BBC)
29. Scenes from a Marriage (HBO Max)
30. Yellowjackets (Showtime/Paramount+)
31. Hacks (HBO Max)
32. It's a Sin (HBO Max)
33. Breeders (HBO Max)
34. The Underground Railroad (Amazon Prime)
35. Inside No 9 (BBC UK)
36. In Treatment (HBO Max)
37. Girls5Eva (Peacock)
38. Creator’s File: GOLD (Netflix)
39. Flatbush Misdemeanors (Showtime/Paramount+)
40. Everyone Is Doing Great (Paramount+)
41. Physical (Apple TV+)
42. Babylon Berlin (ARD/SVT Play)
43. Billions (Showtime/HBO Max)
44. Blindspotting (Starz/C More)
45. Mr Corman (Apple TV+)
46. The Shrink Next Door (Apple TV+)
47. Dopesick (Disney+)
48. Dexter: New Blood (Showtime/Paramount+)
49. Abbott Elementary (ABC)
50. American Rust (Paramount+)

Fotnot: Jag gjorde en grundindelning i tre priogrupper, varav den första med alla potentiella listtoppar. Där fick jag ihop 20 serier, vilket praktiskt taget innebär att vilken som helst av dem på plats 1–20 på listan hade kunnat placeras överst. På plats 21–46 finns serierna i »andra seedningsgrupp«, och de fyra sista på min topp-50 är de främsta ur grupp 3, där ytterligare runt 15 serier fanns med men valdes bort. Jag blir fortfarande fundersam när jag ser vilka favoritserier som inte riktigt fick plats … Mythic Quest, Work in Progress, True Story, Big Sky, Coyote, Your Honor, Aunty Donna's Big Ol' House of Fun, Mayor of Kingstown, The Duchess, Unforgotten, Gangs of London, City on a Hill, The Girlfriend Experience …

Vilken streamingtjänst var bäst 2021?

Här rankar jag de svenska streamingtjänsterna utifrån antal serier på mina två årsbästalistor:

1. HBO Max 14
2. Netflix 10
3. C More 9
4. SVT Play 8
5. Viaplay 7
6. Paramount+ 6
7. Amazon Prime 4
8. Apple TV+ 3
9. Disney+ 2
10. Comhem Play 1
11. Discovery+ 1

Fotnot: Många av serierna finns hos flera av tjänsterna. Exempelvis är ett abonnemang på Comhem Play mer prisvärt för andrahandsutbudet (bland annat rubbet från Paramount+) än för dess få unika titlar (men dessa är ofta starka, som Pen15 och den länge svårtillgängliga andra Save Me-säsongen, Save Me To0).

Bäst i tv-världen 2021 – »Maid« gör Ken Loach-realism på amerikanska

Kraften som sliter tag i oss så fort vi börjar följa Netflix-serien Maid är kraften i överlevandsinstinkten hos Margaret Qualleys huvudperson. Alltid i rörelse. Om hon stannar upp är det kört.

Teaterveteranen Molly Smith Metzler har gjort tv-serie i tio avsnitt av Stephanie Lands självbiografiska bestseller Maid: Hard Work, Low Pay, and a Mother’s Will to Survive, och den har verkligen en dramatikers sinnesnärvaro. Särskilt i de längre dialogscenerna, där skådespelet transformerar rollerna till verkliga människor som möts på riktigt. Maid är därmed en relationsserie i en ovanligt bokstavlig mening: relationerna förkroppsligas, förverkligas, det är relationer som syns, går genom rutan, känns och bränns.

Dels mellan den helt fantastiska Margaret Qualley i huvudrollen och hennes riktiga mor Andie MacDowell, som spelar odiagnostiserad bipolär mamma i serien (en av de bästa gestaltningarna av psykisk ohälsa på länge). Dels mellan Qualley och den lilla treåringen som spelar hennes dotter. Total äkthet som både blöder och plåstrar om.

Som bäst har Maid samma exakta tonträff som Threesome (min nordiska listetta i förra veckans nyhetsbrev), men med en en mer expansiv story. Threesome utvecklas inåt i en stillastående miljö, Maid utvecklar även ett episkt yttre i en berättelse som vill blottlägga precis allt runt en brytpunkt i livet.

Med detta följer också vissa nackdelar. Maid må vara ytterst känslig och osentimental, men inte bara. Ibland blir den sentimental också. Och ibland fungerar det, ibland inte. Det är en lite stökig serie på det sättet – ibland pådriven av soundtrackmusik, ibland oackompanjerad som oldschool-tv-teater; ibland råare än Ken Loach, ibland med en touch av mainstreamungdomsserie; ibland med subjektiv inne-i-huvudet-humor som är helt malplacerad, ibland med inklippta minnesbilder som är gripande poetiska.

Dock ska sägas att vad jag i vissa fall först uppfattade som svagheter vändes till styrkor ju mer information jag fick. Utan att avslöja för mycket kan jag säga att karaktären Regina hör dit. Om du inte börjar se Maid förrän nu – hav förtröstan med henne! Och med hela serien, när den stundom svajar till. Den håller, och ger dig enormt mycket tillbaka.

Familjedrama, kulturhistoria, sydstatssociologi – årets listtvåa »Heels« har allt

Vilket 2021 han har haft, Michael Waldron. Först succén med Loki, sedan den ännu vassare Heels. Titeln syftar på vad loser-karaktärerna kallas i den amerikanska pro-wrestling-världen, i motsats till de förutbestämda vinnarstjärnorna, »faces«.

Heels handlar nämligen om just denna bisarra, strikt scriptade och skådespelade brottningsbastard, som har mer med cirkus och superhjälteserier än idrott att göra – men som också har ett hjärta och en psykologi som den här dramaserien (långt bättre än Netflix GLOW) hjälper oss svenskar (som inte hakat på den här subkulturen) förstå.

HeelsSaturday Night LightsKingdom

Den skildrar en bruksindustriell loser-håla i Georgia som har en egen »wrestling-liga« – eller »lokalteater«, som den avfärdas som av en agent som vill sno dess största stjärna till lite större arenor i Florida. Ligan drivs av en familj där patriarken gått bort och vars äldste son tagit över, det vill säga tagit över driften av det takläckande gamla arenabygget, inköpen av nya rökmaskiner (och GoPro-kameror i ett försök att ta verksamheten till Youtube), arbetsgivaransvaret för ett halvdussin brottningsartister samt inte minst ansvaret för manusskrivandet. Varje show, vecka efter vecka, följer hans karaktärsdrivna manus, som försöker hålla liv i karaktärernas ständigt revanschlystna konflikter in absurdum.

Men han är bra på det. Och den lilla hålan älskar sina luggslitna brottarhjältar. Arenan är rentav fullsatt igen, sedan managerns yngre brorsa kommit in som ledande hjälte i ensemblen.

Och det är förstås honom agenten är ute efter – en ex-wrestler med (bibehållen) Wild Bill Hickok-persona som brukade möta brödernas pappa i arenan på 1980-talet, nu tillbaka i stan för att sno med sig sin gamle rivals son.

Heels är därmed tre saker på en gång: ett familjedrama, en populärkulturhistorisk skildring samt en sydstatssociologisk studie i småstadsmentalitet. Fans av Saturday Night Lights och Kingdom känner igen sig i topografin.

Redan de första minuterna – scensekvensen före förtexterna, plus förtexternas bitterljuva fotomontage till Jeff Cardonis ljuvliga indie-ledtema med Band of Horses-ledaren Ben Bridwell – träffar rätt i hjärtat. Fem minuters manusmagi right there. Hela premissen perfekt serverad.

Waldrons eget manus parat med Hollywoodveteranen Peter Segals regi (hans tv-debut, faktiskt) prioriterar raka rör framför inlindande finesser, och det fungerar: narrativet får massor sagt på kort tid. Heels lyckas vara både effektiv och snabb och dröjande poetisk (där ger Cardonis gitarrdrivna ambient-americana understöd).

Sedan är de avslutande minuterna ännu starkare än de första och knyter ihop storyupptakten till ett av de bästa inledningsavsnitten jag sett i genren.

Ungefär halvvägs in i säsongen slog det mig att Heels också har en högre metanivå, utöver att vara en briljant skildring av familj, småstad, arbetarklass och subkultur. Den fristående småstads-wrestlingen, som den skildras här, med sina organiskt framväxande karaktärsteckningar och manus, utvecklade från säsong till säsong som ebb och flod för att underhålla den lokala befolkningen, är ju en allegori för tv-fiktionen! Kärleksförklaringen till indie-wrestlingen, som vill inkludera hela stan, hela familjen, är också en kärleksförklaring till tv-kulturen.

Säsongsfinalen var kanske hela tv-årets bästa. Jag skrattade, grät, spände käke och knogar av spänning … och, till slut, skrek av upphetsning. Jag ska inte yppa något om intrigen, mer än att den visade sig vara exceptionellt väl disponerad och ackumulerad över de åtta avsnitten, som nu finns som komplett säsong på C More. För ni måste, måste, se den (och här är fin läsning för oss som sett finalen).

Måtte det bli en säsong två! Stephen Amell och Alexander Ludwig diskuterar utsikterna i en sevärd video här:

Arrow's Stephen Amell and Vikings star Alexander Ludwig on possible Heels season 2

Bäst i tv-världen just nu

Orkar ni med en vanlig veckolista också? Well, ni har inget val. :)

1. Curb Your Enthusiasm (HBO Max)
2. Yellowjackets (Showtime/Paramount+)
3. Don’t Look Up (Netflix)
4. Station Eleven (HBO Max)
5. Mayor of Kingstown (Paramount+)
6. Dexter: New Blood (Showtime/Paramount+)
7. Hacks (HBO Max)
8. Julia&jag (SVT Play)
9. The Shrink Next Door (Apple TV+)
10. The Newsreader (ABC/Viaplay)

Ses igen nästa söndag, och då är det business as usual igen. Gott nytt år!