[39] »En av de bästa tv-veckorna … någonsin?«

Denna vecka: Ray Donovan the Movie, Billions, As We See It, The Responder, The Afterparty, Stath Lets Flats, Pörni, The Woman in the House Across the Street from the Girl in the Window och Chosen.

Bäst i tv-världen just nu

1. Ray Donovan the Movie (Showtime/Paramount+)
2. As We See It (Amazon Prime)
3. The Responder (BBC)
4. The Afterparty (Apple TV+)
5. Billions (Showtime/HBO Max)
6. Somebody Somewhere (HBO Max)
7. The Righteous Gemstones (HBO Max)
8. Queens (ABC/Disney+)
9. Big Sky (ABC/Disney+)
10. Ozark (Netflix)

Tv-veckan från himlen!

Jag tar bort betalväggen den här veckan dels för att ge ovanligt många nytillkomna icke-betalande prenumeranter ett välkomstbrev, dels för att fira en fantastisk tv-vecka med er alla.

• Detta var veckan då 10-talet slog tillbaka – Ray Donovan-filmen visade sig vara sensationellt bra, och den nya Billions-säsongsupptakten kan ha varit seriens bästa.
• Och så fick vi en av tidernas bästa feelgood-säsongsfinaler i As We See It, om måttet är tår-centilitrar per tv-minut.
• Därtill den råaste brittiska polisserien någonsin i The Responder.
• Samt den största och härligaste förnyelsen av highschool-genren sedan Easy A 2010 i The Afterparty.

Redan efter halva veckan jublade jag över allt detta på Twitter, och fick ett klart ståndsmässigt tv-nörd-svar:

Men, jag fick rätt! Tv-veckan landade i himlen. Orden stockar sig i både hals och huvud, men här kommer min summering.

Filmen lyfter hela »Ray Donovan«-cykeln till episk elegi

Efter Ray Donovan: The Movie kan jag inte låta bli att undra om The Sopranos-skaparen David Chase har sett den och vad han i så fall tänkte – förbannade han månne sig själv för att inte ha lagt mer tid på Sopranos-prequeln The Many Saints of Newark?

Även om Ray Donovan-nedläggningen kom oväntat för två år sedan, efter säsong 7, så fungerade den finalen riktigt hyggligt som ett slut på hela serien. Så här skrev jag då:

Bäst i tv-världen just nu: Familjetragedin Ray Donovan flödar över - TVdags.se

Och ärligt talat var den långsamma nedåtspiralen så allomfattande under så lång tid att redan slutet på säsong 5 hade kunnat fungera som en tillfredsställande slutpunkt – när många av oss trodde att Liev Schreibers huvudperson hade dränkt sig själv i East River.

Men serien var tänkt för åtminstone åtta säsonger, och showrunnern David Hollander beklagade sig i intervjuer i januari 2020 över att ha blivit »avbruten mitt i en mening«. Han hade varit involverad i serien från första början, men från säsong 3 blivit den drivande kraften och inte minst regisserat och skrivit (själv eller ihop med en alltmer kreativt pådrivande Liev Schreiber) de sista fem säsongernas premiär- och finalavsnitt. Så det var logiskt att svaret på fansens lobbykampanj för en fortsättning – den största i tv-bolaget Showtimes historia – blev denna featurefilm regisserad av Hollander och skriven av Hollander och Schreiber.

En karriär-peak för dem båda.

The Many Saints of Newark

David Chase nöjde sig med att karikera fram unga versioner av de ikoniska Sopranos-figurerna som tröstgodis åt fansen, som i brist på andra kvaliteter åtminstone jublade över snilledraget att låta James Gandolfinis son spela den unga Tony Soprano. Han var ju så lik. (Själv påpekade jag i nyhetsbrev #32 att den verkliga unga Tony aldrig skulle ha spisat 13th Floor Elevators i pojkrummet!)

Och David Chase var nog rätt nöjd själv med att låta Michael Gandolfini ge fysisk gestalt åt en arvsyndig prequel-Tony … tills han såg hur okända Chris Gray förkroppsligar en ung Ray Donovan i David Hollanders film. Det är på en helt annan nivå.

Och där The Many Saints of Newark var en rak, simpel prequel utgör tillbakablickarna i Ray Donovan: The Movie ett av tre tidsperspektiv, en tung kontrapunkt till två samtida skeenden – dels fortsättningen direkt där säsong 7 slutade, dels det absoluta nuet, som bygger filmens ram utifrån ett utdraget, ödesmättat telefonsamtal mellan Ray och hans psykoterapeut (Alan Alda), där Ray i sin tur svävar mellan medvetenhet och tillbakablickande hallucinationer – vilket både filmtekniskt och mänskligt sluter cirkeln, skapar bryggor mellan perspektiven. Det hallucinatoriska ger också buffertutrymme för en filmisk impressionism. Ljudspåret i dessa partier är som en konstinstallation i sig, med Marcelo Zarvos djupa musik mixad med Rays dröjande telefonröst och de trettio år gamla replikerna som är etsade i hans minne.

Och de är etsade av en orsak. Prequel-delen har ett eget intensifierat narrativ, som inte lämnar oss förrän vi fått veta allt. Om Ray och pappan, om hur han träffade Ezra Goldman och hamnade i Hollywood, om hur allt detta hänger ihop och fortfarande är oket på Rays axlar. Och det känns inte det minsta konstruerat redovisande. Det är dramatiskt på liv och död, lika intimt skrivet som gestaltat.

Ovanstående klipp är ett underbart samtal mellan Liev Schreiber och Stephen Colbert om Ray Donovans romersk-katolska medaljong, som Liev behöll efter inspelningarna och tror är superudda, men som även Stephen visar sig äga och har hängande hemma på spegeln.

Resten av The Late Show with Stephen Colbert-intervjun finns i ytterligare några uppdelade segment på Youtube.

Hur är det möjligt? jag saknar INTE Damian Lewis i »Billions«

Detta trodde jag aldrig. Men när första avsnittet av finalsäsongen av Billions nått eftertexterna har jag så mycket gåshud över hela kroppen att jag måste sätta mig spikrak upp för att försäkra mig om att det inte är något allergiframkallande i soffan jag reagerat på.

Det här var ju säsongspremiären som var en besvikelse redan i premissen, med Damian Lewis Axe borta för gott. Och så gav den oss i stället mer än vad vi hade fått om allt bara fortsatt som vanligt. En total nytändning, med så många pånyttfödda karaktärer, så många kreativa konflikter, så mycket bättre business-screwball i dialogen, så många inspirerade referenslekar, samt med Paul Giamatti som aktivistisk frikkin fritidsbonde(!), att Axe är bortglömd efter tio minuter.

Sedan växlade avsnittet dessutom upp sista tio minuterna och gav hela säsongen ett högre syfte, vilket jag inte ska spoila, men jag älskade det och ska återkomma till det under säsongens gång: hur Billions kanske är på väg att sluta i ett annat paradigm, en annan världsordning, än där den började.

Billions sista säsongspremiär var lika mycket cyniskt skenande finansvärldsdramasatir som vanligt, men den hade också en smak av … feelgood? Jag måste fortfarande pröva ordet i munnen medan jag skriver det, vilket inte gör fortsättningen mindre spännande att följa.

Och på tal om feelgood … nu MÅSTE ni se »As We See It«

Jag sammanfattade redan i förra veckans nyhetsbrev hur mycket och varför jag älskar den unika och banbrytande As We See It, och nu efter säsongsfinalen vill jag gå ännu lite längre: detta var nog det allra mest tårframkallande empatiska, röjigt roliga och på djupet gripande jag sett inom dramedyns halvtimmesformat. Jag har i alla fall aldrig gråtit lika mycket – kanske till enskilda scener, men aldrig till en sådan ihållande parad av relationspsykologiska känslourladdningar.

Det är tv-dramat och skådespelarkonsten som vinner på att inkludera aktörer med autismdiagnoser, inte tvärtom.

As We See It får ut maximalt med feelgood-essens ur formatets klichéer samtidigt som den energiskt krossar klyschorna och revolutionerar genrens normativitet. Det är tv-dramat och skådespelarkonsten som vinner på att inkludera aktörer med autismdiagnoser, inte tvärtom.

Detta belyses bra av den här intervjun med Sue Ann Pien (med autism) och Chris Pang (utan autism):

Sue Ann Pien And Chris Pang Quietly Deliver The Most Beautiful Sibling Portrayal On TV

SVT bästa köp i år? Nattsvarta polisserien »The Responder«

Veckans bästa tv-nyhet är att Martin Freeman-miniserien The Responder, vars samtliga fem avsnitt lades ut på BBC Iplayer i måndags, är inköpt av SVT.

Så jag avhåller mig från en längre recension av serien tills den haft svensk premiär (inget datum klart än). Men en sak är säker: att ni aldrig hört talas om serieskaparen Tony Schumacher är snart a thing of the past.

Schumachers bakgrund påminner inte så lite om Line of Duty-skaparen Jed Mercurios, den före detta NHS-läkaren som började skriva realistiska sjukhusdramaserier av ett slag Storbritannien aldrig tidigare sett (jag skrev i nyhetsbrev #3 om mästerverket Bodies). Bådas uppväxt i nordvästra England har resulterat i en likartad demografisk approach, men skillnaden är förstås att där Mercurio växlade spår till polisdramat så går Schumacher en rakare väg och återskapar i The Resident sitt forna liv som patrullerande och psykiskt krisande polis i Liverpool.

The Responder: Ex Merseyside Police officer on why he wrote the show - Liverpool Echo

Tony Schumacher was a first responder patrolling Liverpool's streets talks about breaking bad news, kicking in doors and saving lives

Jag vet inte om jag sett en så rå polisserie förut. Jag brukar framhålla en annan brittisk serie, Suspects, som föregångare när det gäller polisbranschig hyperrealism, men The Resident sätter ribban högre. Delvis för att Liverpool är råare än London, men främst för att Schumacher och Martin Freeman vågar sig sjukt djupt ner i skiten.

Det alla andra kritiker fått om bakfoten om ljuvliga »The Afterparty«

Oavsett om recensionerna av The Afterparty varit helt eller halvt positiva så har precis alla 1) kallat serien »ett mordmysterium och komedi«, 2) hävdat att den är ojämn för att avsnitten skiftar så mycket, och 3) räknat upp ett flertal skådespelare men missat att nämna Jamie Demetriou – den enda i den fenomenala casten som själv skapat en av världens roligaste serier.

Tre generalfel, i min lilla bok, därför att 1) serien är en highschool-och återträffsrökare, mer än allt annat, 2) den genreöverskridande lekfullheten snarare underbygger än undergräver seriens struktur, som är tätare än man först vill tro, och 3) Jamie Demetriou är det absolut största komiska geniet i The Afterparty. (Så ni ska få en grundlig crash course lite längre ner.)

Ledtrådarna går inte tillbaka till en enkel whodunnit-intrig utan avtäcker storyn om att bli vuxen utifrån gymnasiet som språngbräda och mikrokosmos.

Visst, ramen i fråga är en pusseldeckarkomedi. Men det är inte bara det att miljön är en återträff femton år efter highschool – om det är något som The Afterparty faktiskt gräver ner sig i så är det highschool-dramats arketypiska coming of age-psykologi, där varje episod tillför byggstenar. Och ledtrådarna vi får efterhand går inte tillbaka till en enkel whodunnit-intrig utan avtäcker storyn om att bli vuxen, med gymnasiet som språngbräda och mikrokosmos. Återträffstemat är hjärtat och den dramaturgiska motorn, mordpusslet mer en manusknorr.

Däremot är jag överens med alla andra kritiker om att seriens största kvalitet ändå är myllret av roliga detaljer, och hur skådespelarna både individuellt och kollektivt ger komiken nya dimensioner. När det rullar på som bäst händer så mycket i varje scen att jag pausar och startar om sekvenser för att hinna skifta fokus och följa fler skådespelare i bakgrunden …

Särskilt episod 5 är en pärla i fråga om passivt-aktivt ensemblespel. Och det är här vi måste komma in på London-grekcyprioten Jamie Demetriou. Han spelar killen som ingen av hans gamla klasskompisar minns – det är ett skämt i sig att alla avsnitt är döpta efter respektive fokus-person utom just Walts avsnitt, som bara heter High School.

Särskilt episod 5 är en pärla i fråga om passivt-aktivt ensemblespel. Det är också här vi bara måste komma in på London-greken Jamie Demetriou.

Om The Afterparty hade gjorts i traditionellt feature-format hade den ändå både funkat som klassisk återträffskomedi och känts postmodernt kul och retro-rörande. Men att formatet nu i stället är så här lekfullt dekonstruerat och återuppbyggt över åtta avsnitt höjer dess värde exponentiellt. Det ställer högre krav på tittaren men är också mer belönande.

Och därmed kommer vi in på den utlovade …

… introduktionen till Jamie Demetrious unika universum

Om ni tycker er känna igen »Walt« i The Afterparty någonstans ifrån så är det nog första säsongen av Fleabag – det var Jamie Demetriou spelade den där killen med de hopplösa tänderna som sa till Phoebe Waller-Bridge: »You don’t go through life with teeth like these and not know when someone’s pretending.«

Fram tills dess var den i dag 34-årige London-komikern en doldis, komplett okänd i mainstream-sammanhang men ett fynd för dem som råkade springa på honom. För åtta år sedan kallades han »nya Steve Coogan« efter solo-scenshowen Peope Day på Edinburgh-festivalen; själv upptäckte jag honom ett par år senare när han satte ihop den fantastiska ensemble-humorserien Year Friends direkt på Vimeo tillsammans med bland andra sin syster Natasia Demetriou, Al Roberts och Ellie White – en obeskrivligt unik och rolig form av kompisgänghumor som fortfarande kan ses här:

[embed https://vimeo.com/154569218]

Men hans mästerverk hittills är Stath Lets Flats, som avslutades med en tredje säsong i höstas och är ett auteur-verk med Demetriou som serieskapare, manusförfattare och huvudrollsinnehavare – men alla fyra nämnda Year Friends-medlemmar har bärande roller, och jag har svårt att inte se den märkvärdiga humorn som en kollaborativ fortsättning på vad North London-kollektivet skapade med Vimeo-serien.

The Office

Premissen är dock väsensskild; ett slags evolutionerad The Office där traditionella sitcom-manér marineras i subkulturell absurdism, där samtliga rollgestalter (utom personerna som då och då är spekulanter på hyreslägenheter) är direkt korkade, och där subkulturen egentligen är två: dels lägenhetsuthyrningsbranschen (som hatar serien …), dels Londons grek-cypriotiska community (som bråkar internt om huruvida serien bör älskas eller hatas).

Watch Jamie Demetriou reacts to Stath Lets Flats most iconic scenes

När jag började följa Stath Lets Flats tog jag för givet att den är alldeles för smal för att köpas av SVT eller en streamingtjänst, men i England blev Jamie Demetriou snart stor på riktigt, en flerfaldig BAFTA-vinnare vars avslutande senaste säsong följdes av sorgeartiklar i hemmapressen och kallades »natural treasure« … så jag håller hoppet uppe om att serien ska hitta en internationell marknad. Om inte förr så kanske i och med hans amerikanska karriär?

Men då vore det förstås en fördel om The Afterparty-recensenterna nämnde honom.

Stath Lets Flats must never die. Can this really be the end? | Television | The Guardian

Demetriou-bonus: kärleksförklaring till parhästen Al Roberts

Jag hoppas innerligt att Jamie Demetriou även i takt med amerikanska framgångar kommer att fortsätta jobba med sina London-kompisar från Year Friends – framför allt har jag en soft spot för Al Roberts, vars karaktär i Stath Lets Flats inte bara är den ultimata hämmade tönten utan något mycket mer och praktiskt taget obeskrivbart – monstruöst undfallande, rörande irriterande, irriterande rörande, och med en fallenhet för att haka på alla andras pinsamheter och göra allt maximalt pinsamt i rädslan över att själv vara pinsam och i empatin med andras pinsamheter … ja, nej, det går inte att beskriva.

Al Roberts måste ses!

Problemet är att han i stort sett bara kan ses i Stath Lets Flats … som fortfarande inte går att se utanför Storbritannien. Men ni ser honom i alla fall i klippen ovan och i gamla Year Friends.

»Hva tror du om Father John Misty?«

Härlig SVT-premiär i dag: briljanta norska Pörni, som jag skrev om efter Viaplay-premiären i våras, får nu en chans att nå den allra bredaste svenska publiken.

Att den är en smula ojämn och plump får man ta, det är liksom hela seriens, hela castens, slängiga premiss, så det är kongenialt. Och samtidigt är serien också genuint fin och inte minst full av stora känslor, sorg, galna familjegräl. Framför allt är den en showcase för serieskaparen och huvudrollsinnehavaren Henriette Steenstrup.

En favoritsekvens i första avsnittet är när den typ 28-åriga klassläraren till den enda dottern, efter ett deprimerande utvecklingssamtal där Pørni verkligen har no more fucks to give, lägger in tv-vårens otidligaste raggningsförsök:

»Det er mulig att dette er litt direkte, men jeg har to biletter jeg till Father John Misty på fredag, hvis du har lyst till å være med?«

Och Pørni bara:

Och den jäveln ger sig inte!

Säsong 2 av Pörni kommer på Viaplay under året, och en tredje säsong är planerad för 2023. (En tidigare version av denna text publicerades i nyhetsbrev #3.)

Men allt som glimrade i veckan var inte guld …

Som gammal Veronica Mars-die-hard-fan är man automatiskt också Kristen Bell-fan-forever, så jag hade sett fram emot The Woman in the House Across the Street from the Girl in the Window på Netflix – i synnerhet som den är skapad och skriven av Rachel Ramras, Hugh Davidson och Larry Dorf, trion bakom fina alt-comedyn Nobodies för några år sedan.

Men något måste ha hänt på producentnivå. Nobodies-gänget kan väl inte med flit ha velat göra serien så här? Den ser ut som om någon med executive-makt kvävt en originell idé (parodin som stakas ut i titeln) genom att kräva för många ikryssade genre-rutor.

En annan Netflix-nyhet att avhålla sig ifrån är Chosen. Jag älskar den nya danska tv-vågen – men då ska det vara den danska danska vågen, inte den internationella danska vågen. Det vill säga, jag älskar serier som Limboland, Cold Hawaii och Antingen eller, medan Chosen bara känns lika kalkylerat kommersiellt missilstyrd som The Rain (samma serieskapare) och Kamikaze (som jag sågade i nyhetsbrev #29).

PS.

Annat jag tyckt mycket om den här veckan men väntar lite med att skriva om: Somebody Somewhere, Big Sky och Queens. The Gilded Age har jag inte hunnit med än, och den har ju sågats rätt hårt, men det specifika 1880-tals-New York-motivet – old money vs new money – och den utsökta casten gör mig sugen att gå mot strömmen …

Nästa vecka är jag särskilt sugen på Reacher, Husdrömmar, Murderville, The Cleaning Lady, Suspicion, Mörkt hjärta och Show Trial.

Den gångna veckans tv-musiksoundtrack

Veckans tv-shazam 2022-01-30 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Nästa söndag går brevet återigen ut enbart till betalande medlemmar. Ses då!