[43] »Men mitt ukrainska blod är som en flod …«

»… men mitt ukrainska blod är som en flod …«

Har ni också svårt att komma vidare i vardagen efter storfurste Putins våldtäkt på Ukraina och hela den fria världen? Hur hittar man kraften och lusten att se ett nytt avsnitt av Big Sky eller Billions? Jag letade fram Blodsvisan med Grynet Molvig i torsdags, från Hasse & Tages Spader Madame, och visst föll tårarna tungt när Grynet kom fram till den där strofen om det ukrainska blodet – men jag hade helt glömt texten i övrigt, och insåg snabbt och uppgivet att Hasse & Tages antirasism från 1969 blivit omöjlig i dag … med ordval lämpliga endast för en afterwork på SD-kansliet.

Men sedan fylldes mina flöden av en flod av Ukraina-solidariska videoklipp som inte bara gav mig lusten tillbaka till tv utan även till allt från fotboll till Melodifestivalen (trots idiot-arrangören EBU) – mer här nedan. Och så rann livslusten till lite extra tack vare fantastiska isländska Blackport, så nu känns det som jag är i gång igen.

Denna vecka: Blackport, The Simpsons, Billions, Wiseguy, Texas Chainsaw Massacre, Ida tar ansvar, Basic Bitch, Fimpens party, Eurovision Song Contest och Gå till Izzy!.

Bäst i tv-världen just nu

1. Severance (Apple TV+)
2. Blackport (RÚV/SVT Play)
3. Showtrial (BBC/SVT Play)
4. Billions (Showtime/HBO Max)
5. Somebody Somewhere (HBO Max)
6. The Afterparty (Apple TV+)
7. Mörkt hjärta (Discovery+)
8. The Sinner (USA Network/SVT Play)
9. Fimpens resa (Betsson/Youtube)
10. The Righteous Gemstones (HBO Max)

»Ukraina! Ukraina!«

Över hela världen ekar människors stöd för Ukraina, inte minst på idrottsarenor. När Slavia Prag hyllade ståplatsläktaren efter segern över Fenerbahçe i Uefa Europa Conference League i torsdags skanderade hela arenan »Ukraina! Ukraina!« inför Slavias ukrainska spelare Maksim Talovyjerov och Taras Katjarava på capoställningen.

Arbetarklassigt krisdrama? Jo, men också galet, blodigt rajtantajtan

I dag är det SVT-premiär för isländska Blackport (originaltitel: Verbúðin), nyligen prisad på Göteborgs Filmfestival, och med tanke på att serien liknats vid Ken Loachs socialrealism blev jag väldigt överraskad av de två avsnitt jag sett.

Visst finns det en medryckande Loach-atmosfär i skildringen av den isländska ekonomiska krisen i mitten av 1980-talet, när inflationen nådde 70 procent och den nationsbärande fiskerinäringen drabbades av dödläge med massuppsägningar och strejker, näringsförbud och strejkbryteri, korruption med lukrativa fisketillstånd till makteliten och rikspolitiska manövrar med kvoter och båtar.

Visst har även Ken Loach ofta sträckt sig efter komiska effekter mitt i de sociologisk-naturalistiska avtäckningarna av rovdrift och misär – men han har aldrig varit vulgär. Blackport, däremot, använder i det närmaste vulgariteten som chockkomisk effekt. Det är ett sjuhelvetes röj i den lilla hålan där kommunalrådet, befolkningen och fiskeriet är en enda hejdlös orgie i tjuvfiske, svågerpolitik, fylla, förskollärare som röker på jobbet, otrohet, amfetaminknaprande, slagsmål, spritsmuggling och plötslig död (och med arbetsplatsolyckor ända upp på pampnivå, vilket också kännetecknar något väldigt isländskt i hur en toppolitiker kan hålla presskonferens medan han testar yrkesskolans nya sågmaskin).

Men – hela tiden med ett märkligt gott humör. Misären kommer liksom bara åt byborna på individuell nivå, ibland, tillsammans är de en naturkraft med konstant alle-man-på-däck-känsla oavsett om de dansar järnet på discot eller träter om fiskefrågorna. Här känns Blackport mer The Full Monty eller Mike Leigh cirka All or Nothing. Men aldrig över gränsen utan mer rå än rörande, sjavig än sentimental; och med så många nyanser i manus och regi att man tar alltihop på allvar.

En hejdlös orgie i tjuvfiske, svågerpolitik, fylla, förskollärare som röker på jobbet, otrohet, amfetaminknaprande, slagsmål, spritsmuggling och plötslig död.

Som när, i en av de första scenerna, ett par influgna Reykvjavik-höjdare visas in i ett mötesrum på fiskerifabriken, och kommunalrådet (underbart spelad av Gisli Gardarsson) och hans partner-in-crime (en fantastisk Nína Dögg Filippusdóttir) ursäktar sig och börjar röja bordet från uppstoppade fåglar (»vi fick stänga fågelmuseet …«) och bjuda på hembakt. På bara ett par minuter får vi liksom en inre panoramavy över andan i hela bygden.

Det är också Filippusdóttir och Garðarsson, ihop med Björn Hlynur Haraldsson, som skapat serien, och som tidigare jobbat omlott i olika konstellationer som både skådespelare och kreatörer i spännande serier som Ragga och Agnes (vars svenska titlar fånigt nog var Fångar respektive Fångade). Men Blackport är deras gemensamma karriärpeak. Isländsk tv-fiktion är högkvalitativ sedan flera år, men inget har varit häftigare än det här.

Upphetsning kring »The Simpsons« Ukraina-profetia

Under veckan har många The Simpsons-fans i sociala medier påmint om avsnittet Simpson Tide från säsong 9 (1998), som »förutspådde« Rysslands invasion av Ukraina och Putins försök att förverkliga sin febriga Sovjetdröm:

Al Jean, seriens showrunner under 22 år, svarade lakoniskt:

I själva verket lånade Simpsons-avsnittet det mesta, som titeln antyder, från Gene Hackman-filmen Crimson Tide. Att rena Nostradamus-kulten uppstått kring serien beror väl främst på att den 16 år i förtid förutspådde att Trump skulle bli president …

… och att serien hållit på så in i helskotta länge att det väl alltid går att hitta »spådomar« någonstans bland de hittills 718 avsnitten (det 719:e sänds i USA i natt). Här är de mest hypade profetiorna:

The definitive list of everything The Simpsons predicted that shockingly came true

It feels like The Simpsons has been telling the future ever since it aired. Maybe it has? Here's our definitive list of bang on Simpsons predictions.

Buddhistisk civilisationskritik & mer namedropping i »Billions«

Det senaste Billions-avsnittet, Rock of Eye, börjar med att Wendy går till ett asketiskt buddhisttempel på Manhattan och blir tillrättavisad när hon har med sig hemgjord veganglass till jourhavande munk. »Det där är en transaktion«, varnar han. Wendy måste lära sig att leva ett icke-transaktionellt liv och ska försöka börja med fyra dagar utan att köpslå, värdera, konsumera.

Detta var en snygg eskalering av ett grafiskt grepp i avsnittet innan, Burn Rate, som återkommande frös bilden och radade upp faktarutor med inköpspriserna för karaktärernas kläder, skor, klockor, smycken … och sedermera även för allt från datatjänster och kontorsprylar till Uber-snabbmat och snacks.

I rutan här ovan, med kaffet, glömde de visserligen att ange priset för en manuell Chemex-bryggare (är ju ändå en design-ikon!), men så här såg det i alla fall ut i rörlig/fryst bild:

Då trodde jag som sagt det var ett rent visuellt grepp, men i veckans avsnitt utvecklades, ur detta, ett slags tes om … ja, inte konsumtionsextremism, som man hade kunnat tro av det tidigare avsnittet, utan något större: om transaktionalismen som inte bara livsstil utan i förlängningen avhumanisering. Som om Billions nu, i och med paradigmskiftet från »onda« Axe till »goda« Prince som antagonist, också lyfter blicken mot en mer direkt civilisationskritik.

Wiseguy

Annars var det ännu en sådan där typisk Billions-namedropping-detalj (som jag gick på djupet med i nyhetsbrev #41) som gjorde mig mest eld och lågor i veckan.

»Du ska bli min Vincent Terranova«, sa Chuck till Kate, inför mullvadsmötet med finkaffet. Det gav mig rysningar. Vincent Terranova var huvudpersonen i min tv-gud Stephen J Cannells mästerverk Wiseguy från slutet av 1980-talet – en undercover-dystopi där Ken Wahls huvudrollskaraktär grävdes ner allt djupare i depraverat dubbelspel och snart bottenlös internationell terrorism, för att i den fjärde och sista säsongen kraschlanda i en helvetisk liten brukshåla där Kevin Spacey gjorde en ännu bättre psykopatroll än den i House of Cards.

Som jag skrev i min förra djupdykning i den här väldigt speciella Billions-namedroppingen så var det ju även då Stephen J Cannell det refererades till, så där oemotståndligt casual men med screwball-reaktionsförmåga i dialogen.

Manusförfattarna är i samma generation som jag, inser jag, och gör alla karaktärer i serien till Cannell-nördar … eller åtminstone Chuck och Scooter, som var den som droppade Tenspeed and Brown Shoe senast. Och i en sekunds dubbelexponering ser jag framför mig hur Chuck var lite drygt 20 år och kollade på Wiseguy i studentrummet på Yale … och hur jag själv gjorde detsamma, i samma ålder men i en etta nära Zinkensdamm.

Och hur gick det för Wendy, att klara sig i fyra dagar utan transaktioner? Hon klarade inte fyra timmar.

Nya Netflix-»Motorsågsmassakern« är inte så dum, ändå …

TVdags forna skräckexpert Magnus Blomdahl påpekade på Facebook i veckan att »det bästa med nya Motorsågsmassakern är översättningen av ›Leatherface‹«:

Vidare skrev Magnus att »visserligen snackar vi om filmhistoriens sämsta franchise, men den här har ju ändå förstått innebörden av orden ›motorsåg‹ och ›massaker‹« – och jag vill nog gå ett steg längre och hävda att Netflix nya, lätt woke-iga Texas Chainsaw Massacre är klart bra tv. Morden är i alla fall helt jäkla spektakulära. Redan det första av dem sätter tonen perfekt: Skinnfejan bryter av en hel hand så att vassa benflisor sticker ut, och sedan kör han in handen i halsen på stackars första mordoffret. Snackar om »handkniv«.

Veckans norska fynd – Karin Klouman i »Ida tar ansvar« och »Basic Bitch«

Unga norska Ida tar ansvar är en rapp alt-sitcom byggd på Kjersti Halvorsens hyllade debutroman från 2019, ojämn men lättslukad tack vare många fina, ibland briljanta, detaljer – framför allt en ledig, modern dialog som naturligt väver in popkultur och samtidsterminologi i en fin story om en hudlöst naiv (men ändå rätt savvy) filosofistudent och en Reddit-incel hon vill »rädda«.

Dessutom är musikvalen suveräna – Bob Dylans Wigwam! – i ett överlag strålande soundtrack som fick bidra rätt hårt till veckans tv-shazam (länk längst ner).

Och i första avsnittet får vi svenskar en småjobbig bonus i en svensk-snickesnackande kostymman, som hänger runt i Oslos tunnelbana och lurar tjejer på pengar och mobiltelefoner genom att låtsas vara en vänlig familjeman som tappat plånboken och »måste få kontakt med barnvakten hemma i Drammen« … Alexander de Senger gör rollen. Vem tusan är det? Intressant biografi:

Alexander de Senger – Oslo, Norway | about.me

Being raised by my grandmother Natascha made art a part of me. Natascha was a successful artist, a truly inspiring human being, and with her I grew up in various places in europe, thus opening my eyes even more to all the different faces of the art world. I have lived in Stockholm, Gstaad, Cannes, Barcelona, Los Angeles, and currently I am based in Oslo, Norway.

Men framför allt är det de yngre skådespelarna som berör (några känner jag igen från Skam). Den jag särskilt fastnar för är ingen av huvudrollsinnehavarna utan Karin Klouman i en biroll som kurskamrat. Hon har tidigare gjort tv-serien Basic Bitch (2020–2021), som jag aldrig hört talas om men nu upptäcker finns på Discovery+.

Och det är ju den serien som är fyndet! Jag har bara hunnit snabbkolla, och jag vet att norska kritiker inte varit överbegeistrade, men Klouman går verkligen rakt genom rutan i varje scen jag testar.

Konsten att åka skridskor som en domare

Fimpens resa hyllade jag förra veckan – den spelbolagsfinansierade realityserien på Youtube med gamla djurgårdsspelaren Christian »Fimpen« Eklund på ständig hockeyresa genom Sverige; lysande producerad av Joakim Österberg och Mårthen Bergman på sportspecialiserade contentbyrån Med vän. Jag tyckte det var rätt tid att hylla serien då, efter det härliga hockeymålvaktsavsnittet. Men veckans avsnitt var ju ännu roligare – när Fimpen tar skäret in i domarnas värld.

Tv-säsongens mesta måste för hockeynördar.

Ibland kliver kingen ner bland fansen som en vanlig man

Särskilt stark anledning att lyssna på The Kingcast på onsdag!

Mysteriet med den nya fina Izzy Young-filmen

Några delningar på Facebook ledde mig till en UR Play-länk och en ny, för mig helt obekant dokumentär om Izzy Young – tidig kulturbärare i folkmusikvågen i New York (bokade Bob Dylans första större konsert), som så småningom flyttade sin butik Folklore Center från Greenwich Village till Södermalm i Stockholm, där han arrade konserter, drev antikvariat och samlade en enorm referenslitteratursamling till sin död 2019.

Izzys dotter, skådespelaren Philomène Grandin, kom för ett år sedan ut med en hyllad bok om sin uppväxt och sista tid med en alltmer dement Izzy, Glöm allt men inte mig. Nu får vi i dokumentären Gå till Izzy! följa den här tiden i rörliga bilder, mycket nära, i ett djupt känsligt porträtt som också ramar in ett poetiskt hanterat arkivmaterial och flera varma mänskliga möten. Höjdpunkten är när Lenny Kaye, som en gång lärde sig spela gitarr från ett sånghäfte han köpte av Izzy på MacDougal Street 1963, besöker Stockholm och tittar in hos Izzy på Wollmar Yxkullsgatan.

Märkligt att en sådan här film bara dyker upp på UR Play utan någon som helst marknadsföring, utan en enda recension, tidigare visning eller googlingsbar upphovsperson … »Manus, regi & produktion Culture United«, står det i eftertexterna.

Gå till Izzy! | UR Play

Kommer spelbolagen ens tillåta spel på årets »ESC«-final?

Så blev Ryssland till slut utestängda från Eurovision Song Contest-finalen ändå, tack vare arrangerande Danmarks ultimatum till EBU. Undrar om storfurste Putin beordrar rysk tv att stoppa den egna sändningen också, med tanke på vad alla vet kommer att hända? Det blir utklassningsseger för Ukraina oavsett hur bidraget låter.

Myteri i ryska propagandamaskineriet?

Här kan jag ha helt fel, de ryska statliga propaganda-varumärkena RT och Sputnik »bjussar« ju ibland ideologiska motståndare på poänger för att kunna peka på att de minsann är objektiva – men när RT-ägda Youtube-»videonyhetsbyrån« Ruptly i fredags visade hur tiotusentals georgier demonstrerar i Tbilisi, klädda i gult och blått, skanderande »Ukraina!« och »Zelenskyj!« …

… ja, då undrar man ändå lite om det möjligen kan vara Berlin-baserade Ruptly själva som också protesterar. Deras kanal är i alla fall full av Ukraina-solidariska demonstrationsvideor.

Den gångna veckans musiksoundtrack

Veckans tv-shazam 2022-02-27 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag!