[48] »Jason Bourne möter The Mummy möter 12 Monkeys? Jag skulle hellre säga Benny möter Hill på Comic-con«

Denna vecka: Vi i villa, Likea, Sven Melander, Slow Horses, Julia, Dopamin, Systerskap, Moon Knight, Trigger Point, Billions och Conan O’Brien Needs a Friend.

Bäst i tv-världen just nu

1. Vi i villa (Discovery+)
2. Billions (Showtime/HBO Max)
3. Lust (HBO Max)
4. Severance (Apple TV+)
5. Slow Horses (Apple TV+)
6. Better Things (HBO Max)
7. Harry Palmer: The Ipcress File (ITV/SVT)
8. Moon Knight (Disney+)
9. Dopamin (Discovery+)
10. Systerskap (Viaplay)

»Vi i villa« är lika visuell som verbal och växer sig större än boken

Inledningen av FLX och Henrik Schyfferts tv-version av Vi i villa – premiär på Discovery+ på torsdag, med Mattias Nordkvist som defaitistisk katalysator – gjorde mig skeptisk, eftersom jag alltid är skeptisk till huvudpersoner som bryter »fjärde väggen« och pratar direkt med tittarna. Men snart började Nordkvists insprängda monologer inte kännas insprängda längre, de växte ihop med både det livsstilssatiriska narrativet och ett djupare psykologiskt drama, och med hela produktionen, med scenografin, med visual effects, med soundtracket, med växlingen mellan 16:9 och 4:3-bildformat.

Fatum är att scenografin i sig håller ett slags monolog. Mer om det strax.

Markörerna må vara förutsägbara, men de blir mer än markörer i manuset – de slår rot, eller slår ner som splitterbomber. Samtidssatiren kommer komplett med konsekvenser.

Till slut, efter tre timmar, har vi fått något som berättar samma story som boken, om den urbana 40-nånting-villamannen som kvävs av livsstilskonformismen och triggas till anarkistisk revolt när dottern blir mobbad, och som gör det med en lika homogent stilistisk berättarteknik som boken, men som samtidigt adderar så mycket visuellt att det blir fristående – lika satiriskt, lika mörkt, men samtidigt ett egensinnigt allkonstverk.

Uppdateringen från 2009 till 2022 är genomförd med både noggrannhet och passion. Huvudpersonens deprimerade framtidsfantasi i boken om att efter en skilsmässa sitta med dottern varannan helg på ett »avfarts-McDonalds« är i serien ändrad till »Espresso House«, och 2022 spelar han förstås padel i stället för innebandy. Markörerna må vara förutsägbara, men de blir mer än markörer i manuset – de slår rot, eller slår ner som splitterbomber. Samtidssatiren kommer komplett med konsekvenser.

Vi befann oss onekligen i en oskyldigare tid på 00-talet, jämfört med pandemins och Putinismens 20-tal. Men även om tv-serien inte nämner yttre kriser så får man ändå känslan av en hotfull eller sönderfallande omvärld, en mer dystopisk tillvaro, än i romanen.

Det är här »monologen« från miljön kommer in i bilden.

Arkitekturintresserade känner kanske igen familjens boende. Det 1960-talsmodernistiska kedjehusområdet på Långsjöhöjden i Älvsjö är en stockholmsk mellanchefsklassiker. Och skolan är Kämpetorpsskolan i Hägersten, som egentligen, som helhet, ser rätt traditionell ut, men där man hittat en baksida mot fotbollsplanen som gör skolan i tv-serien så mycket mer emblematisk.

Men det unika med Vi i villa är att den utvecklat en ovanligt pigg plats-rekognosering till ett helt stadsplansarkitektoniskt överbygge, med hjälp av kraftigt inlutade visuella effekter. Var man än befinner sig i serien (utom när huvudpersonen är på jobbet inne i city) ser man ett förortens landmärke, en 1950-tals-rymdinspirerad ställning ovanpå ett hustak med rullande generisk köpcentrum-text, som är ett rent VFX-bygge, inspirerat av Åhlénsklockan vid Skanstull men mer som en pojkrumsfantasi från 1950-talet:

Seriens köpcentrum fulländar förortsmardrömmen, med skyltar som bara säger »Mat«, »Bygg« och »Padel« – visuellt korsas Lars Tunbjörk med både Roy Andersson och Simon Stålenhag, och i några få sekunder i sista avsnittet får vi se hela förorten ovanifrån …

… och senare zoomas ut och bli en egen planet i rymden:

Och den här miljön, som alla karaktärer rör sig i cirklar genom, stämmer liksom in i Mattias Nordkvists monolog, förstärker den, skapar yttre narrativ ovanpå de inre som får hela serien att sitta ihop – trots att den spretar mellan (90 procent) satirisk komedi och (10 procent) nattsvart deppdrama. Att bildformatet är nedskuret till tjock-tv:ns 4:3 (förutom i monologsekvenserna), och att Johan T Karlsson (Familjen) ljudsatt serien med några effektivt återkommande 1970-talistiska analogsynt-teman (typ Stranger Things som ångestfylld 40-årskris-serie), är delar av samma fundament.

Dessutom är Mattias Nordkvists monologer inte bara repliker rakt in i kameran – han kan ibland bara nöja sig med ett snabbt ögonkast på oss tittare, korta hintar om att hans lojalitet finns hos oss (och dottern).

Men allra bäst är han, och huvudregissör Henrik Schyffert, när från början små, enkla scener blir stora och komplexa – som när en bakfull Nordkvist väcks hemma i soffan av sin chef, ljuger om att han är »på Bilprovningen« och samtidigt försöker stänga av tv:n som gått i gång på hög volym när han råkat sätta sig på fjärrkontrollen, och håller samtalet i gång medan han först letar efter fjärren i soffan, sedan inte får den att funka, sedan fumlar med tv:n och till slut rycker ut sladden, för att allra sist slå huvudet i glasbordet … alltihop perfekt koreograferat och utfört med snudd på obegriplig tajming.

Sedan innehåller Vi i villa väldigt mycket mer än detta. En grym ensemble med Sanna Sundquist, Filip Berg, Johan Widerberg och Helena af Sandeberg som toppar. Och mängder av oneliners som förtjänar långa Youtube-liv. Men vi lär fortsätta prata om den här serien i år framöver.

Ännu en svensk superpremiär i veckan

Min recension av Vera Herngrens och Felicia Danielssons nya FLX-satirserie Likea kommer först nästa söndag, men jag måste säga det direkt – missa inte premiären på C More på onsdag. Serieskaparna är lika bra framför som bakom kameran, och Edvin Törnblom visar att den övertygande cameon i Drugdealer inte var en tillfällighet.

Det är rätt uppseendeväckande att FLX har två premiärserier samma vecka som är så här chockbra.

Hejdå, Sven Melander

Sven Melander hade jag ingen vidare relation till. Han stod för det enklaste breda när jag ville ha det svåraste smala. Sällskapsresan, »ballongdansen«, Nöjesmassakern, »Full Rulle« och Werner & Werner var fiendens musik för en tonåring som sträckte sig efter stor konst. Jag minns hur jag utvecklade ett förakt för Melander-generationens SVT-humor, tyckte han och hans gäng bara drullade omkring lika oregisserat som min föräldrageneration gjorde på sina kräftskivor. Ungefär så minns jag även Sven Melanders kluckande skämt – upprepade av min lika kluckande pappa, först direkt efteråt i tv-soffan, sedan i åratal av repriseringar.

Men det är också där min nuvarande relation till Sven Melander befinner sig. I en saknad efter mina bortgångna föräldrar, efter en svunnen tid då jag inte fattade att jag hade en pinne i arslet som gav mig en styltig och tillgjord gångstil genom början av mitt vuxenliv.

På senare år hade jag bara varma känslor för Sven, inte minst i rollen som youtuber som läste lusen av Sverigedemokrater och andra populister.

Vila i frid. Du var bättre än jag … bättre än jag förstod.

Brutalt slirig Gary Oldman på MI5:s bakgård i »Slow Horses«

Konstant halvfull på jobbet, trasiga strumpor på skrivbordet, stampar i golvet när han vill ha upp någon underordnad från våningen nedanför att förnedra – Gary Oldman excellererar som senior spionslusk i Slow Horses. Och de underordnade är samtliga MI5:s bottenskrap, eftersom Oldmans avdelning är »Slough House«, en fristående nedgången byggnad dit underrättelsetjänstens fuckups skickas för att typ gå igenom flygpassagerarlistor från 1990-talet – smeknamnet kommer sig av att de anställda befinner sig så långt från »riktiga« MI5 att kontoret lika gärna kunde ligga i Slough.

Upplägget är perfekt för både en seriös spionhistoria och komisk anti-kontorsromantik som ändå landar som kontorsromantik – miljöerna är underbart prångiga och knarriga, och fotot gör det allra bästa av dem.

Vi har ett trippeldrama att se fram emot här: spionfallet i sig, Lowdens personliga story och de tragikomiska förvecklingarna under Oldmans raggiga vingar.

Ett case med ett högerextremt riskmoment bollas delvis över från högsta MI5-chefen (Kristin Scott Thomas) till Slough House, för att hon vid behov ska kunna förneka inblandning, och en terrorkidnappning för plötsligt upp alltihop till ytan – och då har en av Oldmans fuckups, den han hatar mest, en ung spionlegend-arvinge (Jack Lowden, som vi senast såg som den juniore försvarsadvokaten i Small Axe-avsnittet Mangrove), i frustration börjat rota i fallet.

Detta ger spännande förutsättningar för fortsättningen, inte minst som Lowdens karaktär antyds vara oskyldig till fuckupen som dömde honom till Slough House – så vi har ett trippeldrama att se fram emot här: spionfallet i sig, Lowdens personliga story och de tragikomiska förvecklingarna under Oldmans raggiga vingar.

Spirituell ytlighet i biopic-uppvisningen »Julia«

Skådespelarna lockar i Daniel Goldfarbs Julia på HBO Max. Gamla Frasier-kollegerna David Hyde Pierce och Bebe Neuwirth återförenade, alldeles bakom Sarah Lancashire i huvudrollen som banbrytande kokboksförfattaren och tv-kocken Julia Child.

Och omeletterna! Om det är skådespelarna som lockar mig till tv-soffan så är det kylskåpet som drar mig därifrån.

Serien är alltså en biopic, av den sort som vill imponera med porträttlikhet i fyra dimensioner, vilket gör att man som svensk känner sig lite exkluderad. För amerikaner är hon en typ Tina Nordström-exponerad Ria Wägner, medan vi ser en tantig Sarah Lancashire med ihålig röst (hon gör tydligen en pitch-perfect imitation av hur Julia Childs pratade).

Tonen är nostalgiskt kvick, lite salt och lite syrlig, inte långt från The Marvelous Mrs Maisel, och det briljanta skådespeleriet lyckas liksom både skyla över och störas av biopic-ytligheten. Jag njuter av hur ledigt Pierce och Lancashire rör sig runt och ovanför den småputtrande maten och humorn, men irriterar mig på hur serien bara touchar vid tyngre ämnen som barnlöshet, McCarthy-homofobi och och institutionaliserad rasism.

Bäst, jämte uppvisningsskådespeleriet, är maten. En dialogscen mellan författare och förläggare blir inte direkt sämre med en hummer över disk. Och omeletterna! Om det är skådespelarna som lockar mig till tv-soffan så är det kylskåpet som drar mig därifrån.

Den nya danska dramavågen rullar vidare med »Dopamin«

Jag har en särskild soft spot för Martin Winther och hans närmaste medkreatörer Malte Koch och Christian Vangsgaard i den nya danska relationsdramavågen – de skapade ju den fina Enten/eller, som jag hyllade i nyhetsbrev #6, om två unga partipolitiska gödkycklingar under en brutal valkampanj i Köpenhamn, hon vänster, han höger, som inleder en (parti)gränsöverskridande kärleksrelation. En serie så unik och med så finkänslig tonträff att jag kommer att fortsätta följa deras nya Dopamin, även om de första två avsnitten på Discovery+ inte är lika riktigt lika övertygande.

I synnerhet är det något med hur hela inledningen, ett högdramatiskt förlopp på liv och död, rullas tillbaka sju veckor i tiden utan att vi får någon förståelse om vad det är för speciellt högdramatiskt som storyn ska leda fram till – miljön är nämligen en thoraxavdelning på ett sjukhus, där liknande högdramatiska försök till patienträddningar utspelar sig regelbundet, ja, ytterligare två gånger bara under de första två avsnitten. Det tidiga tidshoppet luktar faktiskt lite ängsligt producentingrepp.

Vad är hon ute efter? Potentiellt djup vänskap eller något helt annat? Den frågan räcker långt för mig, när manus och regi lägger en sådan grund för naturalistiskt skådespeleri.

När narrativet väl startat om får vi en engagerande story om en sjuksköterska och läkare på hjärtavdelningen som är förlovade och försöker få barn men samtidigt håller på att glida i sär – och om en norsk stormvind spelad av Josefine Frida Pettersen (Noora från Skam) som sveper in på Aalborg-sjukhuset och skapar en helt ny, osäker dynamik på avdelningen, personalen undrar över hennes yrkesetik, men samtidigt är hon skicklig … och samtidigt gränslös, vill festa konstant, och kanske framför allt dricka andra fulla … Vad är hon ute efter? Potentiellt djup vänskap eller något helt annat?

Den frågan räcker långt för mig, när manus och regi lägger grunden för det där naturalistiska skådespeleriet som är så centralt i den här nya danska dramavågen och som jag hyllat så mycket det senaste året, i serier som Limboland, Cold Hawaii, Antingen eller, Try Hard och Någon som Emma (flertalet finns på C More eller Viaplay).

Dopamin är till synes en av de mer traditionella – sjukhusserie och relationsdrama – men ordet traditionell leder lätt fel när det gäller danska serier. De är bäst i Norden på naturalism, dessutom naturalism på precis alla plan, brett och allmänmänskligt – oavsett om det är en het yngre serie som Cold Hawaii eller en äldre kvalitetssåpa i Matador-traditionen som Arvingarna.

Ett bärande element i alla dessa serier, som också hänger ihop med naturalismen, är att man inte har en aning om vart historierna ska ta vägen, de utvecklas dit livet tar dem. Det skapar en högre dimension av äkthet och trovärdighet, som finns i Dopamin också.

Fokus på livslång skuld i isländska mordhistorien »Systerskap«

Typiskt Nordic Noir-intro från 00-talet: Skelettdelar efter en tonårsflicka hittas i en utgrävning i karga och vindpinade fjordar. Men Systerskap är en helt ny, isländsk serie, och den fortsätter allt annat än typiskt. Vi får redan från start veta vilka de skyldiga är: tre kvinnor som var jämnåriga med offret och i dag lever helt vardagliga liv i det lilla samhället, en kock, en vårdare och en kyrkoadjunkt. Den senare är pikant nog specialiserad på att predika etik och moral för tonårstjejer.

Systerskap (originaltitel: Systrabönd) är det första resultatet av en ny samrbetsdeal mellan brittiska Sky och isländska Sagafilm (som gjorde den fenomenala Ministern under pandemin), och huvudförfattaren Jóhann Ævar Grímsson lyckas bättre här än med den överskattade Stella Blomkvist. Mest just för uppläggets skull. Det finns fortfarande något grått och luddigt över hans sätt skriva fram situationer och dialoger, spikrakt och oskruvat, men i sammanhanget funkar det – när syftet är att skildra de skyldiga som vilka vanliga och välfungerande samhällsmedborgare som helst.

Grímsson är också väldigt metodisk, låter var och en reagera på skelettfyndet på radikalt olika sätt – en bryter ihop, en vill erkänna och en slår ifrån sig, livrädd för att åka fast. Tre olika faser av skuld och sorg, och ytterst är hela serien en studie i skuldkänslor och omöjligheten att fly det förflutna.

Premiär på Viaplay i dag.

Paul Rudd GJORDE DET IGEN med Conan …

Ni vet, Paul Rudds sedan många år stående practical joke med Conan O’Brien, att överrumpla honom med att spela upp en action-scen ur Conans usla 1988-film Mac and Me? Well … dags igen:

Superknäpp superhjälte-slapstick med Oscar Isaac & Ethan Hawke i »Moon Knight«

Inte ens min bror Magnus, serietecknare och toksamlare, hade hört talas om den här Marvel-karaktären innan infon om den nya tv-serien kom, »men det finns ju tusen Marvlar man aldrig hört talas om, och jag var ju DC-kille back in the day«, ursäktade han sig.

Och inte ens jag, som normalt bara gillar två superhjälteserier (The Boys och Watchmen … eller två plus två, Wandavision och Loki också), kunde låta bli att kolla Moon Knight-premiären på Disney+ i veckan – inte sedan jag läste en recension som uppmanade mig att »think The Bourne Identity meets The Mummy meets 12 Monkeys«. Vilket mer visade sig vara måttet på en supernörds begränsade referensförmåga. Jag skulle hellre kalla detta för »Benny möter Hill på Comic-con«.

Så vem är månknekten? Det beror på om vi pratar dag- eller nattetid. I vaket tillstånd nördar han runt i en presentbutik på ett museum, men om nätterna »går han i sömnen«, eller vad man ska kalla hans dissociativa identitetsstörning som får honom att också rumla runt i världen som legoknekt, dödad i öknen men återupplivad av en mångud. Och världarna äter sig in i varandra tills han kultvägen dragits in i ett krig mellan egyptiska gudar.

Det är vilt, våldsamt, knäppt och knarkigt; visuellt och tematiskt innovativt; därtill komiskt corny. Bloody slapstick, skulle man kunna kalla det, med dubbelmeningen syftande på Oscar Isaacs härligt kassa London-tönt-accent. Och inte blir Isaac mindre rolig av att tampas med Ethan Hawke(!) som lika topp tunnor tumultartad antagonist.

»På senare år har jag ju förstått att jag hade helt fel«, säger bror Magnus, numera Moon Knight-fan, om sin forna DC-ortodoxi. Själv kommer jag nog inte att utöka min kvot av superhjälteserier, tv-våren är alldeles för bra för det och om ett par månader kommer säsong 3 av The Boys. Men i ett parallellt universum hade jag slukat den.

Relationerna lika bra som bomberna – »Trigger Point« höll bättre än jag trodde

Spoilervarning

Jag skrev om de första två avsnitten av brittiska bombpolisthrillern Trigger Point i nyhetsbrev #45, och den analysen höll in i mål. Men det ska sägas att sorgepartiet som jag tyckte kom för tidigt och ogrundat i episod 2 fick en fin kontrapunkt i brorsans död i andra avsnittet från slutet, så på det stora hela var serien välkomponerad.

I och för sig var det en typisk sådan serie där allt detta smarta twistande bara gör det ologiska ännu mer ologiskt, eller ännu mer enerverande ologiskt. Jag menar – byta alla gasmätare i hela kvarteret? Samtidigt var det något med terroristens hela långsökta endgame som fungerade bättre än det borde, just för att det var så trasigt och ologiskt.

Nyckeln fanns i de personliga relationerna. Serien var spännande ända fram till finalens slutminuter, och sparkapitalet visade sig finnas i relationsdramat. Blir det en säsong 2 ser jag nog mest fram emot att få återse Mark Stanleys missförstådda poliskarriärist som Vicky McClures love interest … trots allt.

Bara »Billions« kan ägna en scen åt att namedroppa Paddy Chayefsky

Gudars skymning och djävlars gryning vilken Billions-final vi har att se fram emot om två veckor. Det trodde jag aldrig – att den första säsongen utan Damian Lewis också skulle bli den bästa. Men det får jag återkomma till då, nu vill jag bara passa in ännu ett kapitel i denna series exceptionella take på namedropping (något jag tidigare tagit upp i flera nyhetsbrev, främst #41).

I senaste avsnittet, Johnny Favorite, hade den närmaste kretsen av förtrogna enablers, inklusive farsgubben, fått med sig en hämndgalen Paul Giamatti på spa-resort, och var nu på väg in i någon sorts flyttank fast med hallucinogena färglampor i stället för magnesiumsulftaberikat vatten.

Chuck är inte det minsta sugen på släppa loss medvetandet.

»Men vi vill inte att du ska ändra dig helt, bara växa lite …« säger de andra.

»Inte intresserad«, säger Chuck.

»Du kommer att gå igenom three altered states!« pockar övriga, vilket förstås får Chuck att ta fasta på Ken Russell-filmen Altered States, skriven av Paddy Chayefsky, och skrocka:

»So ... a naked Blair Brown will come save me from my homunculus self, ha-ha-ha?«

Ingen fattar. Chuck fortsätter:

»Was that the first Chayefsky reference around here? How can that be?«

Två avsnitt kvar!

Den gångna veckans musiksoundtrack

Veckans tv-shazam 2022-04-03 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag!