[49] »Vet inte hur de uttalar det men häll det på käket, bara«

Denna vecka: Likea, Better Call Saul, Tokyo Vice, Varan-tv:stories, Wolf Like Me, The Outlaws, Billions, The Informant, The Thaw, Ruxx, Parasit-tv och Mina problem.

Bäst i tv-världen just nu

1. Likea (C More)
2. Tokyo Vice (HBO Max)
3. Vi i villa (Discovery+)
4. Billions (Showtime/HBO Max)
5. Severance (Apple TV+)
6. Lust (HBO Max)
7. Slow Horses (Apple TV+)
8. Pachinko (Apple TV+)
9. Better Things (HBO Max)
10. Wolf Like Me (Peacock/Stan/Amazon Prime)

Årets svenska komedidebut! »Likea« är så överväldigande att jag låter recensionen övergå i segerintervju

»Vad har du på dig, vad har hänt?« säger Edvin Törnblom i första avsnittet av Likea, i rollen som poddinfluencern Texas, och jag noterar det som ett perfekt exempel på briljansen med Vera Herngrens och Felicia Danielssons debutserie på C More. Ett av många exempel, ska sägas. Många i varje scen. De åtta avsnitten à 17–19 minuter är hårdpackade med både komisk råsubstans och finlir, rentav mer per minut än vi får från FLX-kusinen Lust.

Det är det där tillägget Edvin gör efter att ha ifrågasatt influencerkollegan Ruts klädval – »… vad har hänt?« – som bara är så knockout-bra, kommer så perfekt i den uppvarvade dialogen, och sitter så perfekt ihop med Törnbloms karaktär.

I en annan scen – på tal om klädval – står Felicia Danielssons Rut och bläddrar igenom spons-klädhängarna på influencerbyrån och kommenterar klänning för klänning, »… råttpäls … julstök … näej …« och jag känner att jag älskar hela ordvärlden i Likea, som liksom både är Veras och Felicias world of comedy och den verkliga influencervärldens adhd-associativa jargong. Exakt där finns kärnan i Likea-humorn, i det medvetna förhöjandet av den omedvetna komiken i det galnaste hörnet av mediabranschen (även i klädvalen, förresten – Ruts stirriga över-styling är i sig en perfekt samtidsparodi).

Och är det inte orden så är det betoningarna, som hur Felicias Rut pausar mellan stavelserna (»hur.i.hell.vete«) precis som Bianca Ingrosso i Wahlgrens värld, eller på det charmigaste vis försvenskar sin slentrian-engelska (»I don’t think såå«).

Vem är Felicia Danielsson? Hur kan någon man aldrig hört talas om plötsligt vara bäst i Sverige? Hennes huvudrollsprestation i Likea är fulländad. Rolig precis hela tiden, varenda replik, vartenda tonfall. Sanslös timing.

Men, som sagt, det där är bara kärnan, där komiken fäster som mest i influencer-flisan av vår samtid. Utanpå det finns även lager på lager av klassisk igenkänningshumor och situationskomik. »Smarta psykologiska spaningar«, höll jag på att skriva, när det slog mig att orden »smarta spaningar«kom till mig direkt från intervjun jag gjorde med Felicia och Vera i fredags, och då användes de rått ironiskt.

Jag var helt enkelt tvungen att prata med dem, för jag kunde inte fatta hur ett förstlingsverk, därtill ett rent auteur-verk (regissören Eddie Åhgren får räknas in), kan vara så stensäkert. Som skådespelare är det bara åldern som skiljer Vera Herngren och Felicia Danielsson från Josephine Bornebusch respektive Helena af Sandeberg … och sedan har de skrivit serien också?! Och fått till en nästan fullgången symbios av Lisa Kudrows The Comeback och Charlie Brookers och Chris Morris Nathan Barley. Och – vem är Felicia Danielsson? Hur kan någon man aldrig hört talas om plötsligt vara bäst i Sverige? Hennes huvudrollsprestation i Likea är fulländad. Rolig precis hela tiden, varenda replik, vartenda tonfall. Sanslös timing.

Därav mitt intervjubehov.

Hej, Vera & Felicia …

… berätta om er relation! Man får intrycket av att ni känt varandra länge? När träffades ni, hur började ni jobba ihop?

Vera: »Vi blev faktiskt ihopsatta av en person som sa att vi påminde om varandra och att vi verkade vilja göra samma grejer kreativt. Det var sommaren 2019. Vi mötes förutsättningslöst på en öl och det sa verkligen klick. Vi garvade loss i flera timmar utan att egentligen ha något ›gemensamt‹, vi hade inga gemensamma vänner och rörde oss i väldigt olika kretsar.«

»Ihopsatta av en person« … jag vet inte riktigt varför, men jag misstänker din pappa?

Vera: »Det var faktiskt min pappa … Felicia kände inte honom men hade frågat om hon kunde få träffa honom på en kaffe för att få lite skådistips. Han tyckte vi hade samma energi [skratt]! Han hade minst sagt rätt.«

Felicia: »Ja, Felix sa ›Ring min dotter Vera nuuu! Ni kommer att älskar varandra.‹ Och det var som att våra hjärnor direkt sprakade till, vi hade verkligen exakt samma humor. Så vi började direkt spåna på vad som sen blev Likea, och vi var rätt hårda med att ses tre gånger i veckan för att skriva. Nu är vi verkligen bästa vänner och sitter typ ihop.«

Vera: »Det är rätt otroligt för vi tycker alltid samma i allt, när det kommer till humor och vad som är bäst för Likea.«

Hur har idé- och manusprocessen sett ut? Hur jobbar ni ihop? Alltid tillsammans, eller delar ni upp saker också?

Felicia: »Vi skriver allting ihop och delar aldrig upp scener, faktiskt. Under manusarbetet brukar vi improvisera fram scener, varje dag är som att spela teater med varandra. Det är otroligt roligt, väldigt mycket skratt.«

Vera: »För oss är det också en stor fördel eftersom vi båda vill skådespela. Så det är så manusprocessen ser ut från början till slut, oavsett spån eller dialog. Vilket betyder att det är en enda stor show i vårt manusrum, skulle tro att det är ganska störande för de andra författarna i FLX-huset [skratt].«

Ni imponerar som skådespelare, Veras bakgrund känner jag ju såklart till lite mer, men Felicias? Finns det några teaterutbildningar med i bagaget, vad fasen är det som lett fram till det här kalaset av komiskt skådespeleri?

Felicia: »Tack så hemskt mycket! Förutom otaliga monologer i mitt huvud eller showande för vänner och familj har jag gått SET, Stockholms elementära teaterskola. Jag älskar att skådespela och har alltid vetat att jag vill göra det så är helt fantastiskt att jag nu fått chansen att ta mig in i branschen. Sen är det extra roligt att jag debuterar med en komedi för det är nog, förhoppningsvis, min starka sida.«

De korta avsnitten är helt packade med detaljer och iakttagelse-humor … hur mycket fanns i manus, och hur mycket var regissörens input eller kom spontant under inspelning? Typ när Måns Nathanaelson kallat in Cajsa på »förhör« och sticker ut huvudet igen innan han stänger dörren?

Felicia: »Regissören Eddie Åhgren var den första vi pitchade idén för, han fullkomligt älskade den, och vi tre har haft ett underbart samarbete och verkligen skapat Likea ihop.«

Vera: »Ja, vi känns väldigt synkade med Eddie, jag tror att det som funkar är att Felicia och jag har ett sätt manussätt att se på saker, och sen glider Eddie in och toppar det. Han står verkligen för detaljerna! Framför allt är han bra på att komma på lösningar på plats. Den där grejen med Måns, den är typiskt Eddie! Den kom spontant. Sen är ju även Måns en improvisationsbomb. Man får aldrig samma i varje tagning. Mycket av hans grejer är Måns som bara kör.«

Felicia: »Även dialogen när Texas och Cajsa viskar om knark var något Eddie fixade till. Från början var dialogen inte tänkt att viskas men den blev ju så mycket roligare så, för då kunde man spela på att de missförstår varandra.«

På tal om såna detaljer – Edvin Törnblom, vilken komisk timing han också har! Följde han bara manus och regi eller adderade han mycket själv? Som när han säger till Rut »vad har du på dig?« och lägger till »vad har hänt?«, en sån perfekt liten diss-detalj som ligger så exakt rätt i munnen på honom – manus eller Edvin?

Vera: Edvin är grym! Han och jag gick i samma teaterklass på gymnasiet, så vi visste att han var rolig och spelar bra. Alla vi tre har nog nästan störigt kul på set – [skratt] förlåt team, ibland … – så vi improviserade mycket. Det är lite 50/50, en del skrivet och en del Edvin-som-är-Edvin. Lika mycket som vi skrev rollerna för oss själva så skrev vi Texas för Edvin. Ingen annan hade kunnat göra den.«

I episod 5, när Cajsa får tillbaka sin dator med DN-artikelutkastet genomgånget med rött … jag älskar att man faktiskt kan läsa eländet, om man pausar bilden – och att Cajsas artikelutkast till och med fortsätter en bit till, sedan hon scrollat ner texten på skärmen i en sekund. Så bjussigt! Vem skrev, hur tänkte ni?

Felicia: »Åh, vad kul att du gillar den detaljen! Det var ett regival, för att det skulle vara trovärdigt, och sen gjorde vi skådisar plus foto många val på plats. Texten är en kombo av manus, regi och scenografi. Vi har skrattat mycket åt Cajsas försök till ›stark journalistisk‹ och ›smarta spaningar‹.«

Inget är klart än, men Felicia Danielsson och Vera Herngren planerar redan för en säsong 2 av Likea. Och jag utgår ifrån att vi kommer att få se båda två i andra komiska roller dessförinnan.

Bästa »Saul«-teasern – en tvättäkta CNBC-dokumentär

Inför Better Call Saul-säsongspremiären om en dryg vecka har CNBC gjort ett inspirerat tiominuters specialavnitt av sin till vardags dokumentära American Greed-serie – som om Saul Goodman aka James McGill var en verklig person:

Michael Mann i osannolik toppform med »Tokyo Vice«

Nej, det var inte för att anspela på Miami Vice som HBO döpte sin nya JT Rogers-skrivna serie till Tokyo Vice. Titeln är helt enkelt bara tagen från bokförlagan, den amerikanska journalisten Jake Adelsteins sjävbiografi. Kopplingen funkade i stället åt andra hållet – den gav producenterna idén att fråga den 79-årige och praktiskt taget pensionerade Michael Mann om han kunde tänka sig att regissera det första avsnittet.

För mig som gammal Aftonbladet-murvel är de första två avsnitten lika mycket atmosfärisk (om än mer pennalistisk) redaktionsromantik som All the President’s Men.

Och han tackade inte bara ja. Han gick in med liv och lust för uppdraget. Inte bara via en adderad roll som exec-producent utan genom att, likt manusförfattaren Rogers och huvudrollsinnehavaren Ansel Elgort, gräva ner sig i Adelesteins bok.

Första avsnittet av Tokyo Vice är det bästa Mann gjort på hela 2000-talet. Manns avsnitt är genuint filmiskt och rör sig sömlöst mellan det socialrealistiska och poetiska. Och Danny Bensis och Saunder Jurriaans soundtrackmusik ger en extra knorr, när den mot slutet av varje avsnitt drar upp de gamla Jan Hammer-reglagen med de mullrande trummorna, fast nu med japanska klangfärger ovanpå i stället för det jazzrockiga Miami-glittret. Hör till exempel spåret Katagiri, som avslutar andra avsnittet och inleder min tv-spellista denna vecka.

Jake Adelsteins historia är djupt fascinerande. Direkt efter universitetsexamen i Missouri drog till han Tokyo och blev den första icke-japanen att få en anställning på Japans och världens största dagstidning, där han som kriminalreporter mot alla strikta redaktionella regler nästlade sig in i det innersta av både Tokyo-polisen och yakuza-maffian. Och Adelsteins extrema driftighet – han blev flytande i japanska redan hemma i Columbia, Missouri, inspirerad av karate, som han började med för att han var så mobbad – verkar ha inspirerat alla inblandade i tv-serien att anstränga sig det där lilla extra: det gäller som sagt inte bara Rogers och Mann utan minst lika mycket huvudrollens Ansel Elgort (som senast toppade casten i Spielberg-nyinspelningen av West Side Story) – inför inspelningarna pluggade han japanska fyra timmar om dagen för att kunna tala språket på riktigt i serien.

Och det gäller scenografer, kostymörer och alla led av researchers – skildringen av 1990-talet och millennieskiftets Tokyo är totalt trovärdig, inklusive hierarkin och företagslojaliteten, sexismen och rasismen, bostadsinteriörerna och krogmyllret.

Det mesta intresset kring serien hittills har förstås rört yakuzan, men Tokyo Vice är åtminstone inledningsvis främst en film om rigida japanska journalistiska seder och miljöer. Och Adelstein är katten bland journalist- snarare än maffia-hermelinerna. För mig som gammal Aftonbladet-murvel är de första två avsnitten lika mycket atmosfärisk (om än mer pennalistisk) redaktionsromantik som All the President’s Men.

Bonus: Om ni faller lika djupt och handlöst som jag för Tokyo Vice kommer ni att vilja läsa den här featureartikeln om verklighetens Jake Adelstein, en gammal New Yorker-favorit från 2012:

All Due Respect | The New Yorker

An American reporter takes on the yakuza.

Varför mer Varan-TV? Fortfarande bara bökigt, stökigt & lökigt …

Ni såg väl det nya Varan-TV-klippet som skickades ut som teaser härom månaden, inför deras SVT-comeback? Om upplevelserestaurangen »Mat Total«? Om inte, se det nu …

… så behöver ni inte se serien i sig. Teaserklippet är nämligen kul, i motsats till serien som helhet och 90 procent av sketcherna. (Ttittarupplevelsen är exakt lika huvudvärksframkallande som seriens titel, Varan-tv:stories.)

Detta var inte oväntat. Snarare oväntat att smygtitten var så pass kul. Varanteatern på 1990-talet var ju inte, som de själva trodde, en sämre version av Killinggänget utan en gymnasial skräckversion av Galenskaparna.

Här finns hyfsat med råhumor, men inget av det är förädlat. Eller, rättare sagt, det har kostats på en högbudget-förädling, men resultatet är ungefär som när den där 80-åriga kvinnan i Spanien »förädlade« en kyrkmålning och råkade göra Jesus till apa.

Det finns som bekant individuell professionell begåvning i den återupplivade amatörteatergruppen – alla känner numera till David Wiberg. Men även Jonas Sykfont imponerar. Han hade kunnat få en riktig humorkarriär, om han velat.

Ska ni promt ge er på något av detta så välj episod 4. Det har drag av mörkare brittiska humorserier som Psychoville och Will Sharpes Flowers i skrämmande Skåne-version. Att som bakgrundsmusik låta en ensamt frijazzskalande klarinett vandra fram och tillbaka är ett plötsligt infall av spöklik genialitet.

Men annars är det mestadels bara bökigt, stökigt och lökigt, precis som förr.

Nej, jag måste avsluta den här sågningen med något roligare. När jag i minnesuppfräschande syfte plågade mig igenom några äldre Varan-TV-sketcher på Youtube auto-spelades Parasit-TV från 2001 … och då jävlar blev det kul på riktigt.

»Wolf Like Me« är mer nyskapande romcom än varulvsskräck

En elvaårig flicka sitter i pappas parkerade bil i regnet och lyssnar på Fortress med Queens of the Stone Age om och om igen. Hon gör det därför att de inte har någon cd-spelare inne i huset, och för att en varulv gett henne skivan och berättat för henne att spår nummer 4 säger allt om hur hennes pappa känner för henne.

Detta är en av flera storartade scener i Wolf Like Me – scener som drabbar känslomässigt genom att vara återhållna, eller genom att skildra känslor så stora att de blir återhållna.

Andra scener är desto våldsammare. Wolf Like Me är ett komiskt relationsdrama som dubblerar som varulvsserie … och det är inte så långsökt som det låter, med tanke på att australiern Abe Forsythe skapat serien. Senast gjorde han den fina zombie-komedi-hybriden Little Monsters, även den med Josh Gad i en av huvudrollerna.

Kring millennieskiftet gjordes många försök att förnya romcom-genren med udda vinklar – exempelvis Kate & Leopold, som lät en modern Meg Ryan förälska sig i en Hugh Jackman-hertig från 1800-talet. Wolf Like Me hade kunnat vara ett perfekt nästa steg i den romcom-experimentlustan.

Seriens största kvalitet är att just romcom-elementet mellan Jod Gash och Isla Fisher funkar så fint, inklusive den Sleepless in Seattle-inspirerade ensamstående änklingens problem med en panikångestdrabbad dotter (även barnskådespelaren Ariel Donoghue är riktigt bra).

Inte stör jag mig på fusionen heller. Varulvsstoryn underordnar sig relationskomedin men steppar när det behövs upp och blir självklar katalysator för will-they-won’t-they-momentet.

Och det är när man ser allt som händer i Wolf Like Me genom romcom-glasögon man upptäcker finessrikedomen. Man kan till exempel undra hur fasen en varulvsromcom lyckas trycka in så många bilkrascher, också, rakt genom hela serien … men se dem ur Serendipity-perspektiv så adderar de bara till romcom-myset.

Och hela varulvsgrejen är ju faktiskt en rätt underbar take på hur romcom-protagonister alltid är tilltufsade av livet och har med sig något nattsvart och avgrundsdjupt »i bagaget«.

Den charmigt pratiga serien fulländas till slut av en oväntat dialog-spartansk final. Upplösningen är perfekt, men jag skulle inte tacka nej till en säsong 2.

Sevärd Stephen Merchant … om man uthärdar frustrerande fnissförsök i fel format

Låt mig först bara klargöra att jag inte avråder Stephen Merchant-fans från att se hans nya Amazon Prime-serie The Outlaws. Den är välgjord och full av feelgood-drama i klassisk engelsk tradition.

Storyn om ett gäng udda individer som träffas efter att ha dömts till samhällstjänst är i grunden engagerande, bemannad av lysande skådespelare (Christopher Walken, Eleanor Tomlinson, Jessica Gunning, Darren Boyd …) som får omsorgsfulla backstories att jobba med, och den blir efterhand alltmer spännande. Men den har också ett stort problem, som framför allt inledningsvis kräver beslutsamhet om man ska orka sig igenom det. Nämligen en ren diarré av malplacerade oneliners.

Merchant har tänjt på det yttersta av karaktärsbeskrivningarna för att få in en massa fnissiga ordlekar och associationsskämt, vilket gör det timslånga avsnittsformatet svårsmält.

Sedan vet jag inte riktigt om de onödiga skämten faktiskt blir färre efterhand eller om man bara vänjer sig, kanske är det en kombination i takt med att riktningen i spänningsstoryn blir allt tydligare. Men lusten att se klart serien tilltar för varje episod. Jag är halvvägs in i serien nu, och lär återkomma med ett slutomdöme.

»Billions« blir ett »House of Cards« nästa säsong?

Ni vet vid det här laget att jag är helt besatt av namedroppingen i Billions. Senast förra veckan lyfte jag fram Chucks formidabla nyttjande av Ken Russells Altered States som associativt argumentationsverktyg. Och nu senast klämde han till med att Mike Prince »är som den jävla Greg Stillson i The Dead Zone« …

Och det är ju faktiskt Corey Stolls Mike Prince, i stället för Damian Lewis Axe, som fått den här säsongen att lyfta (Paul Giamattis Chuck Rhoades är en stabil konstant). I synnerhet efter vad som avslöjades i veckans avsnitt [spoilervarning]: att Prince ska ställa upp i presidentvalet. Vilket vi väl ändå var rätt många som förstod redan i början av säsongen, när Prince och Scooter gjorde viskande antydningar.

Annars gladde jag mig mest åt två små scenografiska detaljer i veckans avsnitt:

• Att Chuck flyttade in i pappas kontor, vars enda syfte annars är att berättiga till skatteavdrag:

• Och att Scooter blandade Old Pal-drinkar med en tioårig Michter’s rye whiskey! Pärlan bland amerikanska rye-sorter, som faktiskt såldes webb-unikt på Systembolaget i veckan, då alla 53 flaskor gick åt på fem minuter.

Ungerskt fynd på HBO Max – om inte hjälten visar sig vara en ung Viktor Orbán

HBO Max släppte härom veckan tre nya centraleuropeiska dramaserier, alla till synes intressanta men två i realiteten stendöda. Polska The Thaw känns som vilken blågråmulen svensk dussinsnutserie som helst, och i likhet med rumänsk-urbana Ruxx mer fylld av schabloner och markörer än av liv och passion.

Ungerska The Informant är desto mer fascinerande, både som spännande spionserie i universitetsmiljö och som östblockig 1980-talsretro, omsorgsfullt scenograferad för att få Budapests sjaviga studentrum, rökiga rockbarer och knarriga paradvåningar att kännas 1985 på riktigt. Miljömässigt är det svårt att inte associera till isländska Blackport och polska Jan P Matuszynskis Lämna inga spår, som gick på Göteborgs Filmfestival i vintras.

Men mest medryckande är persongalleriet – studentgänget är lika profilstarkt som vilken amerikansk collegefilmklassiker som helst, från Borbély Richárds Karcsi som ser ut som en purung Peter DeLuise, Animal House-igt dygnetrunt-dressad i morgonrock, till min favorit, Ádám Vargas svartabörs-discofreak Máté, som ser ut som en Solstollarna-variant av Per Sinding-Larsen. Och då återstår ändå huvudpersonerna – men det är samtidigt där problemen börjar.

Fascinerande både som spännande spionserie och som östblockig 1980-talsretro, omsorgsfullt scenograferad för att få Budapests sjaviga studentrum, rökiga rockbarer och knarriga paradvåningar att kännas 1985 på riktigt.

Gergely Váradis Geri är en lite landsortshämmad förstaårsstudent som pressas av underrättelsetjänsten att spionera på en karismatisk studentledare, Márton Patkós Száva. Båda är klyschiga och entoniga, den ene underspelar, den andre spelar över. Men det värsta är att jag inte kan slå ifrån mig tanken på att Patkós rollfigur, som ska föreställa anti-sovjetisk revolthjälte, skildras som ett slags ung Viktor Orbán – hela hans macho-kaxiga kamp för demokrati och yttrandefrihet bygger på ungersk toknationalism.

The Informant är ändå väldigt sevärd. Storyn underbyggs fint med trådar som går tillbaka från 1985 till tidigt 1970-tal, och vi får en panoramavy i både tid och rum över det kommunistiska Ungerns korrupta och åsiktsförtryckta tillstånd.

Men dialogen är stark, och funkar oavsett om den är humoristisk eller politisk. Som när Máté förevisar en påse amerikansk ketchup för Geri i lunchmatsalen – »jag vet inte hur de uttalar det, men häll det på käket«. Eller som när det blir ideologiskt tjafsigt på en föreläsning med en regimtrogen lärare och Száva slänger ur sig ett stöddigt »ryssarna kan dra«.

Jag vill absolut följa The Informant till slutet, och hoppas den rätar ut frågetecknen.

Sven Melanders sista roll

En liten fotnot, avslutningsvis, till min Sven Melander-runa i förra nyhetsbrevet – prenumeranten Andreas Hellström har helt rätt i att det var den här videon jag borde ha låtit ackompanjera texten. Sven Melanders rollinsats i Simon Gärdenfors Youtube-serie Mina problem från hösten 2020:

Stort tack, Andreas.

Den gångna veckans musiksoundtrack

Veckans tv-shazam 2022-04-10 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag!