[53] »Ni svenskar brukar väl gilla Mr Bean?«

Denna vecka: Heartstopper, Clark, The Staircase, Transport, The Dry, Crime, The Cleaner, Tehran, The Pentaverate, Ozark, Blood Sisters, Deception Was My Job, Somebody Somewhere och Twin Peaks.

Bäst i tv-världen just nu

1. Heartstopper (Netflix)
2. Shining Girls (Apple TV+)
3. The Man Who Fell to Earth (Showtime/Paramount+)
4. Better Call Saul (AMC/Netflix)
5. Vi i villa (Discovery+)
6. Clark (Netflix)
7. Ozark (Netflix)
8. Made in Oslo (Viaplay)
9. Outer Range (Amazon Prime)
10. Transport (SVT Play)

Vilken feelgood-queer-sensation! »Heartstopper« är vad världen behöver

Jag hängde inte direkt på låset när Heartstopper dök upp på Netflix – en romantisk relationsserie för målgruppen »unga vuxna«, baserad på Alice Osemans grafiska romansvit om en tonårs-gay-romans mellan en nörd och en rugbykille. Inte när Ukrainakriget rasar och tunga vuxenserier redan ger mig både verklighetsflykt och verklighetsförankring.

Men de brittiska kritikerhyllningarna tickade in, serien ligger på 100 procent approval rating på Rotten Tomatoes och 9,1 på IMDb, och jag förstod varför när jag äntligen började se serien i veckan.

Tänk en Sex Education som sansat sig och slutat flamsa och på Skam-manér på riktigt allvar går in i tonåringarnas känslor – som förfinar feelgoodkvaliteterna i stället för knäpphumorn och tv-sexet. Skolmiljön i Heartstopper är lika förhöjt levande och highschool-film-romantisk som den i Sex Education, men har människor i stället för karaktärer och innerlighet i stället för charm.

Storyn följer första boken, så långt jag sett, med ett manus av Alice Oseman själv som skapar fullt tittarförtroende i perfekt berättartempo. Men det som gör serien stor är kreativiteten och noggrannheten hos rutinerade walesiske regissören Euros Lyn, som tidigare gjort allt från Happy Valley och Last Tango in Halifax till Black Mirror och Broadchurch, men här höjer sig ytterligare ett snäpp och gör små konsthantverk av nästan varje scen.

Som när Charlie (Joe Locke) åker buss till skolan med syrran (Jenny Walser), och syrran (som för övrigt är huvudperson i Osemans första bok Solitaire) frågar honom vilken typ av pojkvän han vill ha: »En nörd som du eller en kind-of-opposites-attract-thing?« Charlie svarar »I don’t know« och sveper samtidigt bort imman från bussfönstret, och i spåret efter jackärmen syns rugbykillen Nicholas (Kit Connor), som han nyligen förälskat sig i. Det är detaljplanerat perfekt men känns helt organisk.

På samma sätt är dialogen full av omsorgsfullt skrivna pärlor – varma och hjärtliga oneliners som samtidigt flödar in i en helt äkta samtalston 15–16-åringar emellan. Och när andra avsnittet inleds av den bästa iscensättningen jag sett av en Messenger-dialog på mobilskärmar, där till och med tummarnas rörelser är känsligt koreograferade, smälts jag ner till ett enda stort emoji-hjärta i soffan.

Sex Education

Och det mest unika är vänligheten. Mobbningen och homofobin finns bakom hörnet – inte minst närvarande i rädslan för att komma ut – men i grund och botten drivs hela serien av en obändig godhet, som dessutom poängteras av grafiska tillägg i bilderna: tecknade snöflingor i den riktiga snön, illustrerade känslor (som i bilden högst upp i detta brev), och ibland VFX-förstärkningar liknande dem i Vi i villa (som jag skrev om i nyhetsbrev #48), där till exempel busshållplatsreklam bara består av stora stiliserade textbudskap som »Be Kind« och »Safespace«.

Att Olivia Colman lockats att göra en biroll som Nicks mamma och Stephen Fry fåtts att ropa ut alla rektorsmeddelanden i skolans högtalarsystem är logiskt – ingen som fått chansen att läsa manus och höra Euros Lyns vision kan väl ha tackat nej. ♦

Åkerlunds gör sitt livs verk i adhd-festen »Clark«

Inte för att Jonas Åkerlund gjort så mycket bra tidigare. Det är ju fortfarande den gamla kontroversiella Prodigy-videon och Madonna-grejerna som brukar utgöra presentationsparenteser efter hans namn. Som filmregissör är han direkt hopplös, med Mads Mikkelsen-pangande Netflix-debuten Polar som senaste pekoral.

Men när jag skriver att nya Netflix-serien Clark är hans »livs verk« menar jag inte bara att hans tidigare verk inte är svåra att överträffa – utan att det finns något annat i Clark, något mycket större.

Något som har mer med Åkerlunds hela väsen att göra, ett verk där han är totalt i fas med både sin huvudaktör Bill Skarsgård och protagonisten Clark Olofsson, och med hela visionen: att med den ökände riksskurken och kåkfararen Olofssons två självbiografier som grund skapa en svindlande hybrid av sanningar och lögner och låta den gå på adhd-adrenalin i timmar tills en åldrad Clark börjar slockna … och då, på den glåmigare sluttampen, när även Åkerlund och berättardrivet i sista avsnittet tappar i tempo och till och med ser ut att ha tappat några hundratusingar i budget, då känns även det i fas med visionen. Alla små och stora svagheter som finns här – det alltför löjliga, smaklösa, ytliga, banala – vänds hela tiden till styrkor. Kanske är det den där adhd-»superkraften« som antagit formen av en osannolikt storartad tv-serie.

Precis allt funkar. I sex timmar. Det är unikt för Åkerlund, vars hela karriär byggt på ruset och flimret i det snabba och korta. Clark är adhd-orkanens öga, dess sweetspot av koncentration, en perfekt storm av macho-charm, dårtempo, gladporr, buskishumor och hjärtskärande 1970-talsnostalgi, ibland knattrande av kollageklipp, ibland fåordigt fumlig, alltid med tonträff.

Det sista är mycket tack vare att Bill Skarsgårds Clark-gestaltning är så fysisk, och jag är kanske mest imponerad av vad han gör med stämbanden. När han rusar rakt fram genom serien, och man bara måste haka på utan att kunna släppa ögonen från honom, så gör han det på samma sätt som brorsan Gustaf Skarsgård gjorde i Åkerlunds kompis och affärspartner Johan Rencks Ettor och nollor: med rösten, orden och tonfallen lika mycket som med spralliga leenden och spring i benen.

Clark

Det är förstås också kongenialt att vrålståupparen Sandra Ilar gör sin filmdebut just här, och just så här, kedjerökande på förlossningsbädden, i rollen som Clarks dysfunktionella men påhejande mamma.

Clark är Jonas Åkerlunds kärleksförklaring till svenskt 1970-tal, till eran som formade hans barndom, och mitt i hysterin lutar han sig tillbaka mot den trygga uppväxten med Hasse & Tage och Mannen som slutade röka, Herkules Jonssons storverk och Att angöra en brygga. Här finns också sentimentaliteten från Fellinis 1970-tal och den fartiga fläkten av Scorseses.

Men att Netflix gav Jonas Åkerlund en ny chans efter Polar berodde kanske mest på pitchen från Stockholmsproduktionsbolaget Scandinavian Content Group. Netflix lär ha blivit eld och lågor över deras idé att klippa drama i realtid, med en »tv-buss« inredd med fullskalig filmutrustning i stället för att anpassas för direktsänd tv. Klippbussen och Jonas Åkerlunds impulsivitet måste ha varit en match made in heaven. ♦

Colin Firth får oss att internalisera »The Staircase«

Varför göra en dramaserie i åtta delar om den drygt 20 år gamla Michael Peterson-mordrättegången, som redan skildrats i världens bästa true crime-serie med samma namn, serien som rentav startade hela true crime-vågen?

Man behöver inte titta länge för att ge sig själv svaren:

Därför att man kan fallet så väl, fortfarande, att man blir uppslukad av att inte bara höra det återberättas utan också se det utspelas.

Och för att Colin Firth är så förtvivlat bra i sin karaktärsstudie av en toxisk narcissist, en studie som serieskaparen Antonio Campos fångar upp i alla delar av manuset och regin och låter förvälla till en studie i hur social och emotionell psykologi övertrumfar fakta och logik; hur den mordåtalade pappan håller sina vuxna barns hjärtan och hjärnor i ett järngrepp med sin oändliga svada och sina eviga pappaskämt, ord-ord-ord som rinner ur honom för att dölja mörka hemligheter. Och det är en riktigt läskig aha-upplevelse att höra honom hälla samma sorts ordvälling över sin hustru (Toni Collette), innan hon dog i världshistoriens blodigaste case av ramlade-i-trappan.

Det värsta är att jag känner igen åtminstone ett uns av det där verbala beteendet i mig själv. Detta att ibland säga saker, onödiga självklarheter, bara lägga ut text, för att hantera en inre dissonans. Colin Firth och Antonio Campos – och resten av casten – gör dramaversionen av The Staircase sevärd just för att de får oss att internalisera den upprörande berättelsen.

När jag ser Colin Firths rollspelande självsäkerhet, hur van den här patriarken är att alltid bli trodd och uppburen, kan jag inte låta bli att koppla till hur Johnny Depp fortfarande bärs fram av sina trogna fans under den nu pågående rättegången, fans vars livslånga Depp-dyrkan får dem att mot allt bättre vetande bedriva en global hatkampanj mot Amber Heard.

Jag kommer att tänka på hur Ricky Gervais och Johnny Depp gästade The Graham Norton Show 2011, och Gervais sa om Depp: »If people knew what he was really like, his career would be over.« Det var ett skämt som är svårare att skratta åt i dag. Men Gervais sa också, till Depp, något som visat sig stämma desto bättre: »The audience is always going to be on your side …«

Av någon anledning blev jag överraskad när en fransk skådespelare dök upp i andra avsnittet av The Staircase i rollen som verklighetens The Staircase-dokufilmare Jean-Xavier de Lestrade. Så nära hade jag kommit den spelade versionen av familjen Peterson, bara på den första timmen, att jag glömt vilken stor och aktiv del av deras liv Lestrade var i verkligheten. Självklart måste han vara med … Och bjuda på små bonusdetaljer. Som när vi får se Lestrade och hans producent i Paris hinka espresso och gå igenom mängder av förestående mordrättegångar som skulle kunna bli deras nästa dokumentärprojekt. Lestrade avfärdar det ena efter det andra av specifika anledningar, mördarna är för unga, eller för svåra att sympatisera med … men när han föreslås en resa till Florida räcker det att avfärda själva resmålet:

»Florida? Nej, Florida är för bisarrt.« ♦

Nu kommer Finland med på det nordiska framgångståget – missa inte »Transport« på SVT Play

SVT Play-aktuella Transport är den bästa finska serien jag sett, och kanske får vi äntligen se det finska kvalitetsdramat följa vågen i Danmark, Norge och Sverige. Serien visar att förra årets Av hela mitt hjärta, också den på SVT, inte var någon tillfällighet – den serien handlade om en socialarbetares allt tyngre och komplexare börda av personliga intriger och myndighetsrelationer, i en modern finsk take på brittisk tv-socialrealism i trakterna av Jimmy McGovern och Ken Loach.

Något liknande kan sägas om Transport, en kriminalserie med miljöer och teman vi aldrig sett i tv-drama-sammanhang. »Hjälten« är en grävreporter som måste komma upp med sitt livs scoop för att inte förlora jobbet, och så långt är det (härligt) standardiserat, men: crime-momentet handlar om svarthandel med hästkött, och historien utspelar sig med samma äkthet hela vägen från en förskola i Helsingfors till en hästgård i Belgien. Och när den även förankras i försäkringsbolags- och bankmiljöer är det inte på högre nivåer utan på lokalkontor, nära de »små« människorna som dras in i den ödesmättade korruptionen.

Generellt imponerar Transport alltså med en finjusterad bullshit-detektor, men den är också stark i detaljerna. Många scener vänder ut och in på ens förväntningar. Som ett möte i andra avsnittet mellan två kvinnor som står på var sin sida av en otrohetsaffär – den otrogna ska förmå den bedragna att signera en värdepappersförsäljning, och får namnteckningen till slut, men först ber den bedragna henne att klä av sig naken, för att hon vill se vad hennes man föredragit i stället för henne. Scenen görs inte med någon nerv, närmast tvärtom. Inget skälver i luften. Det är som om regissör och skådespelare bara avstår från betoningar, och det är otroligt effektivt. Hela serien har denna nedspelade attityd, och jag tänker att det gör den så mycket mer trovärdig än, säg, The Offer eller (underbara) Gaslit, där skådespelarna söker accenter i varje replik. ♦

Första veckan med Britbox – ett haveri, men med en pärla i »The Cleaner«

Min intervju med Britbox lanseringschef för två veckor sedan gav bara allt större frågetecken inför den BBC- och ITV-baserade brittiska streamingtjänstens start i Norden. Mainstream-anglofilerna jublar förstås över alla gamla godingar i katalogen, men hur hanterar Britbox sina originalserier, får vi dem automatiskt till Norden, kanske med en dags fördröjning?

Den här veckan hade jag verkligen sett fram emot en sådan Britbox-exklusiv premiär – The Dry med Roisin Gallager och Ciarán Hinds:

När jag pratade med Britbox svenska PR-byrå sa de att »vi får se om den dyker upp i morgon!«, vilket jag tolkade som en positiv antydan. Men de menade exakt vad de sa: på onsdagen hade de ingen aning om huruvida The Dry skulle komma till Sverige på torsdagen eller inte. Den kom inte. Och inte på fredagen heller. En kontrollfråga till Britbox i London fick ett kort svar: »Nej, den kommer inte att släppas i Norden.«

Alltså … vad ända in i the fuck? Britbox producerar egna originalserier, men struntar i att visa dem för sina egna abonnenter? »Ni svenskar brukar väl gilla Mr Bean?«, typ.

Så vilka Britbox-original kan vi se i Sverige? Två stycken. Dels Crime med Dougray Scott, den mig veterligen första Irvine Welsh-tv-deckaren, som hade brittisk premiär för ett halvår sedan:

Den är dessvärre rent skräp. Värsta sortens klyschdeckare. Edinburgh kunde lika gärna varit Midsomer.

Det andra Britbox-originalet är också från i höstas, men desto bättre:

The Cleaner är en engelsk nytolkning av den tyska succéserien Der Tatortreiniger – absolut ingen remake. Greg Davies har skrivit manus och spelar själv huvudrollen som en brottsplatsspecialiserad städare, och serien är långt vassare än originalserien.

[embed https://youtu.be/kucH28_5bS0?list=PLGjQRNBoDiXuhkOYa3HdcErwA2000ZlJ_]

Greg Davies serie väver mycket tätare intrigtrådar än den tyska serien. Fast det är väl inte direkt intriger, snarare okontrollerade händelseförvecklingar i engelsk absurdist-tradition, cirka Vic Reeves och Bob Mortimer. I första avsnittet hamnar Greg Davies (som alltså ska städa upp en mordplats, det är alltid grundpremissen) i en situation där han måste skriva ett förlåt-brev med tandkräm på toapapper till en vuxen son i pojkkortbyxor som ska ge det till sin mamma som Greg sparkat en paj ur händerna på, för att hon ska komma och hjälpa honom ur klorna på knivmördaren (Helena Bonham-Carter!) – som återvänt till brottsplatsen och sätter sig och bajsar framför honom för att hon ätit corned beef i skogen två nätter i rad.

Och det är ändå bara några få minuters utsnitt ur en halvtimme med extrem knas-densitet, givetvis levererad helt utan distans. Alla är upprörda större delen av tiden. Det är en njutning.

Så … Britbox lanseras med en bra ny serie första veckan. Halvstarkt jobbat. ♦

Lyckad Mike Myers-comeback med »The Pentaverate«

Efter att bara ha blivit besviken på Catherine Tates multikaraktärskomedi Hard Cell kändes det både skönt och rätt överraskande att Mike Myers lyckas så mycket bättre med sin nya Netflix-rökare The Pentavarate.

Alltså, Mike Myers kommer alltid att vara Mike Myers, så de dåliga skämten viner runt öronen på oss, men jävlar vad bra han är!

Inte bara Myers utan hela grundstoryn är rejält underhållande, och i botten djupt politisk, om det växande kretsloppet av konspirationsteorier som håller på att översvämma och dränka USA.

Myers bästa karaktär här är den 1970-tals-aktiga tv-reportern »Ken Scarborough«, som måste hitta en A-segment-story om han ska undgå att tvångspensioneras från den kanadensiska tv-stationen. Så han drar till Kanadas största konspirationsmässa, CanConCon, och springer på myten om »Pentavaratet«, ett slags benign version av Illuminati som i stället för att styra världen försöker att, sedan år 1347, rädda den.

Narrativet inifrån Pentavaratet, som känns som en skrattspegling av en futuristisk Black Mirror-miljö, växeldrar med narrativet kring tv-reportern, pyntat med stilsäker insider-kärlek till old school tv-kitsch. Det är roligt, snyggt och inspirerat, och även rörande och lite tänkvärt. ♦

»Tehran«, Glenn Close och Gunde Svan

Det är att göra den israeliska spionserien Tehran en björntjänst att jämföra den med Falsk identitet och Homeland. Jag skulle snarare säga, som något positivt, att den första säsongen hade fina drag av 24, i synnerhet när det gällde att plotta runt med karaktärerna i oväntade dubbelspionroller.

Och slutet på S1 var rätt härligt – en oväntad dubbelblåsning, med iranska säkerhetstjänsten i överläge. Hela säsongen handlade om att stoppa iransk kärnvapenutveckling genom att flygbomba sönder den, och så sköt iranierna ner alla 15 fiende-flygplan! Den israeliska hjältinnans enda seger blev att hon lyckades ringa hem så att piloterna åtminstone hann katapulta ut sig.

En säsong 2 var med andra ord given – och hur inleds den? Jo, 14 av piloterna räddades hem till Israel, men den 15:e är kvar. Honom ska fotomodell-agenten (Niv Sultan) frita och evakuera, i »den kanske allra viktigaste operationen i Israels historia«.

Förlåt, men det är ju rätt lamt.

Och när Glenn Close träder in i handlingen med en handskriven lapp, en vägvisning och ett uppfordrande »go!« tänker jag på Gunde Svan i Fångarna på fortet.

Okej, jag ska vara rättvis – Glenn Close visar sig snart vara riktigt bra, överlägsen den i mitt tycke svaga Sultan, vilket också gäller själva karaktären: mycket kraftfull, mycket förtroendeingivande … och mycket misstänkt. Mycket Tehran, med andra ord. ♦

Hur bra är egentligen Elisabeth Moss?

Alla har vi älskat henne hela vägen från Mad Men via The Handmaid’s Tale till nya, lysande Shining Girls (som toppade min lista förra veckan). Men intervjun i The New Yorker nyligen fick mig att börja grubbla på skådespelaren Elisabeth Moss:

How Elisabeth Moss Became the Dark Lady of the Small Screen | The New Yorker

The actor—who is also a director, a rom-com fan, and a Scientologist—likes to swim in the weird.

Det är en skakande artikel. Jag visste att hon är scientolog men har inte läst storyn så här närgånget beskriven tidigare, inte tänkt på att hon indoktrinerades som barn, inte fattat att hon i hela sitt liv levt nära sektens toppskikt och i dag själv måste räknas till dess maktelit.

En annan sak jag tar med mig från läsningen är hennes ord om sig själv som skådespelare, apropå hennes rykte som lite »avig och mörk« – hon säger att hon helt enkelt aldrig varit bra på att bara agera naturligt vanlig, att hon varit mer bekväm med att spela på en weird, outtalad mystik.

Hur bra är egentligen en sådan skådespelare? Jag minns inga svagheter från henne i Mad Men, men under senare The Handmaid’s Tale-säsonger har jag tappat tålamodet med vad jag beskrivit som en både spretig och endimensionell rolltolkning. En av mina texter om den senaste säsongen, i nyhetsbrev #6, hade rubriken »Ska man skratta eller sucka?« och beskrev hur Elisabeth Moss huvudkaraktär June »pendlar mellan att vara olika personer och misslyckas med att göra splittrade känslor trovärdiga«, och »ena stunden verkar redo att överta en revenge-porn-rulle, i nästa snubblar på manuset och antingen gråter tillintetgjord eller hånskrattar oövervinnerligt«.

Elisabeth Moss gör något så ovanligt som överspelar frusna, stumma ansiktsuttryck, överspelar låsta känslor och handlingsförlamning.

Och nu när jag ser Shining Girls så är det lite samma sak. Både Moss och serien funkar alldeles utmärkt – men serien står på egna ben, det gör nog inte Moss. I stället tycker jag hon gör något så ovanligt som överspelar frusna, stumma ansiktsuttryck, överspelar låsta känslor och handlingsförlamning.

Eller är det jag som överspelar min reaktion på artikeln? Det stora The Handmaid’s Tale-problemet kan främst ha varit att hon regisserade sig själv flera gånger under den senaste säsongen, med mediokert resultat. Shining Girls-problemet låter jag bero säsongen ut. Det kanske bara är jag. ♦

Hejdå, älskade problematiska »Ozark«! Men, bara en undran …

Så fick vi till slut lön för mödan, vi som hållit ut med Ozark ända till seriefinalen. 44 avsnitt. Känns ändå som en jäkla resa med familjen Byrde.

Jag har skrivit av mig det mesta som legat och tryckt under den avslutande fjärde säsongen (nyhetsbrev #38, #40 och #52), men en skavande undran har jag kvar: Exakt hur blev de, bokstavligt talat, störst och rikast? Ja, inte bara Wendy Byrd utan även Ruth, som var trailer-trash för några år sedan men som i finalavsnittet sades vara den största markägaren i Ozark(?!). Medan Wendy beskrevs som den mäktigaste politiska playern i hela Mellanvästern.

Var det meningen att man skulle hänga med i alla turer fram dit, fanns det en faktiskt logisk stringens i dribblet med stiftelsen? Var Ozark-skaparna medvetet luddiga … eller var det snarare jag som halvsov i tv-soffan? ♦

»Blood Sisters« – grym nigeriansk maffiasåpa på Netflix

En av veckans större överraskningar var att jag föll så hårt för Netflix nya nigerianska maffiaklansåpa Blood Sisters.

Tänk Shonda Rhimes i Lagos eller Empire utan hip-hopen … Det är snyggt, snabbt och sliskigt spännande; perfekt överspelat för att skapa det där oemotståndliga såpa-suget. Däremot finns det absolut inget sofistikerat över intrigens dödliga melodrama, men även det är en kvalitet i sammanhanget. Det härliga bröllopet som dominerar första avsnittet slutar snabbt i styckmord. Serien drar inte ut på något i onödan, vilket är Rhimes-aspekten av det hela, i kontrast till den gamla daytime-såpa-metoden att dra ut på varenda konflikt in absurdum innan något verkligen händer.

Här händer allt praktiskt taget direkt, och det är generöst.

Men, jag säger det igen, det är såpigt och sockrigt och ska slukas som godis. ♦

KGB-klassiker: tv-intervjun som avslöjade Trumpismen redan 1984

1984 gjorde den amerikanska dokumentärfilmaren G Edward Griffin en långfilmslång intervju med den avhoppade KGB-agenten Yuri Bezmenov, vilken gavs ut direkt på VHS under titeln Soviet Subversion of the Free-World Press. Griffin själv ville kalla den Deception Was My Job, vilket den också döpts om till vid senare visningar – och vilket mycket bättre beskriver hur fascinerande relevant den är än i dag.

Ex-KGB-agenten Vladimir Putin, och de forna KGB-agenter ur samma generation som han omger sig med i det ryska toppskiktet, använder sig av exakt samma playbook i dag, både på hemmaplan och i den extremt lyckade påverkansoperation som slagit sönder USA i brutal och obotlig polarisering.

Intervjun ger ett särskilt relevant historiskt perspektiv inför Kremls tokfirande av »segerdagen« i morgon den 9 maj. På klippet här ovan går Bezmenov igenom de fyra stegen till … ja, till Trumpismen, praktiskt taget. »Femton, tjugo år« sa han att det skulle ta för en tillräckligt målmedveten KGB-strategi, typ Putins, att bryta ner journalistiken och demokratin i USA. ♦

Hejdå, Hagerty …

När jag såg Mike Hagerty som pilbågskjutande pappa till Bridget Everetts karaktär i Somebody Somewhere, och såg hur tungt och sakta han rörde sig genom sina scener, kände jag oro. Det hade väl lite med coviden att göra också, han var i uppenbar riskgrupp. Men jag tänkte med emfas att jag var glad att han lever, veteranen som jag minns med sådan värme från så många älskade serier, från Cheers (i dryga 20-årsåldern!) till Curb Your Enthusiasm. Och jag kollade upp hans ålder. Bara 67, ändå.

Tyvärr stämde mina farhågor. I veckan dog Mike Hagerty, på tok för tidigt, skulle precis fylla 68. Somebody Somewhere-skaparen Everett skrev på Instagram:

Somebody Somewhere toppade min veckolista i nyhetsbrev #41. Har ni inte sett den än så gör det nu, på HBO Max. ♦

… och hejdå, Windom Earle

Även Kenneth Welsh avled i veckan, vid 80 års ålder, hårdjobbande skådis sedan mitten av 1960-talet som, för mig, fick en härlig nytändning i underskattade Lodge 49 för tre, fyra år sedan. Men han förblev förstås mest känd för rollen som Windom Earle i Twin Peaks.

Här är scenen där Bob tar Windom Earles själ … ni vet, scenen i säsong 2 som slutar med hela seriens kusligaste ögonblick. ♦

Den gångna veckans musiksoundtrack

Veckans tv-shazam 2022-05-08 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag!