[57] »Nils Karlsson Pyssling på dunderhonung hoppar häck över några linor blow«

Vilken galen tv-vecka – jag kan inte minnas när jag senast hade så svårt att banta ner 15 omistliga serier till en topp-10. Jag noterade i alla fall att jag sett ovanligt mycket på Disney+ på sistone, samt att Netflix tycks vara på väg ur en (för mig) lång torka. När jag i samma veva på Twitter fick den eviga frågan om vilken streamingtjänst som är bäst just nu (och svarade HBO Max, Disney+ och Apple TV+ i tre olika reviderande tweets) slog det mig att jag borde börja ranka streamingtjänsterna också, här i nyhetsbrevet, ungefär som jag gjorde när jag listade årets bästa i julas. Så … det blir premiär för en sådan nästa söndag.

Denna vecka: Pistol, The Boys, The Responder, Physical, Irma Vep, Too Close, The Tower, Anne, Abbot Elementary, The Staircase och Better Call Saul.

Bäst i tv-världen just nu

1. Pistol (FX/Disney+)
2. The Boys (Amazon Prime)
3. Why Women Kill (Paramount+)
4. The Lincoln Lawyer (Netflix)
5. The Staircase (HBO Max)
6. The Essex Serpent (Apple TV+)
7. Conversations with Friends (BBC/Hulu/RTÉ/HBO Max)
8. Hacks (HBO Max)
9. Too Close (ITV/Disney+)
10. Abbott Elementary (ABC/Disney+)

Danny Boyles Sex Pistols-serie – en nörddetaljerad charmchock

Danny Boyles nya miniserie Pistol förmedlar något jag aldrig riktigt fattade när jag själv upplevde Sex Pistols i tidiga tonåren: att de var ungar, de också.

Rockband i övre tonåren eller runt tjugo erbjuder sina ännu yngre fans ett alternativt sätt att bli vuxen på, en insikt om att man inte måste bli precis som sina föräldrar. I stället för raka spåret till skolan – en upptäcktsfärd mot vuxenlivet! Det är häftigt, men också bedrägligt. När jag gick i sjuan och älskade punken i realtid var Pistols och Buzzcocks mina ikoniska vuxenförebilder, ett slags ungdomsledare snarare än äldre ungdomar. Man har nog aldrig skevare tids- och åldersuppfattning än när man är tretton.

Jag älskar trummisen Paul Cooks pojkrum, med färgglada brädspelskartonger ovanpå ett skåp, och att få vara med när Sid Vicious med van barnhand matar hamstern i Johnny Rottens rum, vägg i vägg med mammas.

Men initialt kände jag skepsis inför Pistol. Dels inför hur flera av punkmytens mest bevingade ord läggs i munnen på Pistolsmedlemmarna så fort de börjar repa, dels inför förenklingen av den subkulturella grogrund där Vivivenne Westwoods och Malcolm McLarens butik Sex på Kings Road blev London-punkens sociala och ideologiska epicentrum. Att hela teddy boy-kulturen utelämnas skapar till exempel problem med personteckningen av basisten Glen Matlock – serien skildrar honom som en medelklassnörd helt utanför Sex-klicken, men i själva verket rörde han sig som bara en världsvan 19-åring kan mellan teds-tillhåll och skivbutiker (och han var stammis även hos Viv och Malcolm, vars butik för övrigt var 50’s-vintage från början). Korsbefruktningen var i sig en skapandekraft, om än bitvis våldsam. (Ska dock sägas att den gränsöverskridande kulturen skildras på andra sätt i inledningen av Pistol, som när punksen har party till 1950-talsrock, soul och dub-reggae, och sjunger allsång till Bay City Rollers.)

Så, i kontrast till första avsnittets tveksamheter blir karaktärernas totala barnslighet – naiviteten, hjärnorna som inte vuxit färdigt – en avväpnande faktor. Jag älskar trummisen Paul Cooks pojkrumsinteriör med färgglada brädspelskartonger ovanpå ett skåp, älskar att få vara med när John Lydons yngre polare John Ritchie med van barnhand matar hamstern i Johnnys pojkrum (den som hette Sid och sedermera skulle ge artistnamn åt Sid Vicious).

Det sistnämnda är ännu en av alla dessa klassiska Pistols-anekdoter som staplas ovanpå varandra i serien, men visualiseringen, tonen, är oemotståndlig, får ett eget äkta, virvlande liv. Och här märks det att det är Baz Luhrmanns manus-parhäst Craig Pearce som skrivit manuset, lika mycket som att det är baserat på Steve Jones självbiografi Lonely Boy: Tales from a Sex Pistol. Tonen drar åt både Baz-filmer och senare års ambitiösa biopics om Queen och Elton John; energiskt, tempostarkt, mängder av tidstypiska markörer, imponerande skådespelar-research.

Anarchy in the UK

Allt detta gör Pistol brett inbjudande och underhållande.

Men ju längre in jag kommer i serien, och framför allt ju mer bekväm jag blir med den hejiga atmosfären, desto tätare mellan upptäckterna av subtilt nördgodis. Som när bandet inför blott två fans i publiken, och med pensionärsbingo på våningen under, spelar Suburban Kid (en tidig, outgiven version av av Satellite, här dock utan Glen Matlocks originalbasgång). Eller som när serien visserligen hoppar över att mytiska NME-journalisten Nick Kent hoppade in på gitarr ett tag och och lärde resten av bandet No Fun, men ändå inkorporerar denna fas i narrativet med en snabb bild på The Stooges debut-LP på skivspelaren framför en maniskt nybörjarriffande Steve Jones.

Pistol är helt enkelt gruvligt initierad och tar Sex Pistols på största allvar – givetvis, Boyle var ju en samtida fan, jämnårig med bandet. Och varje timslångt avsnitt tar två timmar för mig att komma igenom eftersom jag hela tiden måste pausa för att dubbelkolla fakta på nätet eller förlora mig i minnen på Youtube.

Även generationsfilmaren Julian Temple finns förstås med i seriens persongalleri, och jag tänker att Pistol känns lite som hans filmatisering av Absolute Beginners, och samtidigt lagom kongenial med The Great Rock’n'roll Swindle, fast med genuin biopic-ambition.

Drygt halvvägs, efter 20 minuter av fjärde avsnittet, inträder en närmast metafysisk dimension i serien, i en dimmig kollagesekvens som skildrar det intensiva giggandet kring första singelsläppet Anarchy in the UK, som om Danny Boyle vill visa att Pistols peakade precis där och då, på senhösten och tidiga vintern 1976, då bandet också gjorde sitt infamösa framträdande i Bill Grundys talkshow Today – för övrigt ofattbart exakt återgivet av Boyle, skådespelare, kostymör och scenograf.

Det är här jag till fullo inser hur verklighetstrogna alla karaktärer är. Det snabba och lättsamma (ja, även mörkret är lättsamt, mer Luhrmann än Trainspotting) samt expositionen i dialogen (som följer Steve Jones bok rätt slaviskt) skapar kanske karikatyrer mer än människor, men de är verkligen sjukt lika förlagorna. Liksom alla kända händelser. Detta, i kombination med lekfullheten, utvecklas till en kvalitet i sig. Det karikatyriska blir ett potent berättarverktyg.

Pistol hade premiär i USA och Storbritannien i tisdags, svenska Disney+ säger att de kommer att ha den »inom kort«. ♦

[embed https://youtu.be/pBORn7GBF_Q?t=846]

»Pistol«-bonus! Den sorgesamma storyn om The Rich Kids & Stella Nova

Direkt efter att Glen Matlock sparkats från Sex Pistols (för att bereda plats för klåparen med kindbenen, Sid Vicious) bildade han powerpopbriljanta Rich Kids med Midge Ure, som sedan skulle bli världsstjärna i Ultravox, och Steve New, som året innan vid 16 års ålder hade provspelat för Pistols. I en av mina många Youtube-pauser under Pistol-tittandet blev jag alldeles tagen av flera gamla livesnuttar med dem. Inte minst av spralliga Steve New, så otroligt energisk och lovande men också psykiskt skör – könsdysforisk utan att ännu ha ord för det.

I brist på andra utvägar började Steve New självmedicinera med droger och fick aldrig någon riktig karriär – hon spelade visserligen med Iggy Pop men tackade nej till Duran Duran och slarvade bort allt. Ett försök att starta om i Los Angeles slutade med att han blev hemlös. Men hon hann i alla fall komma ut som kvinna och byta namn till Stella Nova innan cancern tog henne 2010. Några månader före sin död återförenades hon och hela Rich Kids för en stödkonsert, men klippen därifrån är lite konstiga – samtliga övriga medlemmar sjunger i varandras mickar och vänder kärleksfulla blickar mot varandra, men inte enda gång mot Stella på högra scenkanten. Kan inte låta bli att fundera över det. ♦

»The Boys« formtoppar igen – välkommen, Soldier Boy!

Jag har verkligen inget emot Marvel och DC, har bara aldrig känt att det varit mödan värt att nörda ner mig i respektive universum och hålla koll på alla kopplingar och kronologier (i alla fall inte längre än en films eller series speltid).

Annat är det med Eric Kripkes tv-version av Garth Ennis and Darick Robertsons The Boys-universum.

Skillnaden är att The Boys-världen som Kripke återskapar den är en enda sammanhållen vision, en blodigt och modigt vass satirspegling av ett USA i politisk och demokratisk upplösning, där precis allt finns med – populisthögerkantringen, lobbyistkorruptionen, kändis- och influencer-kulturen som opium för folket, white supremacy-hotet, gråzonen mellan terrorismbekämpning och statsterrorism.

Men inte för en sekund faller något utanför den perfekta superhjälteserieramen. Att The Boys är extremt välskriven kommer främst till uttryck i att den är genuint spännande och underhållande.

När säsong 3 börjar har influencer-nazisten Stormfront (Aya Cash), efter förra säsongsfinalens blodiga upplösning, blivit ett vårdpaket (dock fortfarande kapabel att runka av Homelander med sin enda kvarvarande hand), varpå i stället en annan återfödd andravärldskrigs-»supe« gör entré – Soldier Boy (Jensen Ackles). Vilket öppnar för ytterligare kreativt vidareutvecklade bitar av The Boys-universumet att falla på plats i ett expanderande pussel.

Och här tillför streamingtjänsten Amazon Prime Video en ovärderlig dimension via funktionen »X-Ray« – man kan medan man tittar få upp en transparent flik i ena bildkanten som inte bara listar vilka skådespelare som syns i pågående scen, och vilken musik som eventuellt spelas, utan också all relevant The Boys-trivia: förklaringar av begrepp, miljöer, karaktärer och kopplingar till serietidningarna:

Över huvud taget låter Amazon illusionen av en »verklig« The Boys-värld löpa långt utöver tv-avsnitten. Mellan de två senaste säsongerna iscensattes till exempel en in-universe-nyhetsshow på Youtube (jag skrev om den i nyhetsbrev #11), och till och med avsnittsinformationen i appen utformas som en del av The Boys- och Vought-universumet – med ett lager av samtidspolitisk USA-satir:

Jag lär återkomma till den nya säsongen efterhand som intrigen vecklar ut sig, men kan utifrån de första tre avsnitten konstatera att serien går längre än någonsin vad gäller explicit material.

Redan i inledningen får vi tv-historiens mest bisarra gay-samlag, när Termite, vars superkraft är att bli Nils Karlsson Pyssling på dunderhonung, helt enkelt hoppar in, hela han, i älskarens urinrör(efter att på vägen dit ha fått hoppa häck över några linor blow).

Annars är förstås Antony Starrs Homelander fortsatt den mest fascinerande karaktären – The Boys-USA:s egen potentiella Putin, komplett med kärnvapenhot, vars iskalla ondska bottnar i ett gigantiskt hål i själen som vi, ofta med både rörande och komisk effekt, får se som sprickor i den osårbara fasaden. ♦

SVT:s bästa BBC-köp i år? Nattsvarta polisserien »The Responder«

I morgon får äntligen Martin Freeman-miniserien The Responder SVT-premiär. Ni kanske minns att jag hyllade den efter den brittiska premiären i vintras som den kanske allra bistraste och mest klaustrofobiska polisserien någonsin från BBC.

Freeman spelar en rutinerad men traumatiserad polis och familjefar, korrumperad, kickad från kommissariejobbet, med patrullbilen som täckmantel för att göra ärenden åt en lokal knarkhandlare. Han har en fin relation med sonen, och det finns kärlek mellan honom och hustrun, men han är för avtrubbad för att hantera den. Beroende av att köra solo, för både knarkextraknäcket och sin psykiska hälsas skull, blir han ändå påtvingad en kvinnlig rookie – samtidigt som han pressas fast i en dödlig knarkkonflikt som även hotar hans familj.

Som jag skrev efter BBC-premiären: att ni aldrig hört talas om serieskaparen Tony Schumacher är snart a thing of the past. Hans bakgrund påminner inte så lite om Line of Duty-skaparen Jed Mercurios, den före detta NHS-läkaren som började skriva unikt realistiska sjukhusdramaserier (jag skrev i nyhetsbrev #3 om mästerverket Bodies). Bådas uppväxt i nordvästra England har resulterat i en likartad demografisk approach, men skillnaden är förstås att där Mercurio sedermera växlade spår till polisdramat så har Schumacher gått en rakare väg och återskapar i The Responder sitt eget forna liv som patrullerande och psykiskt krisande polis i Liverpool:

The Responder: Ex Merseyside Police officer on why he wrote the show - Liverpool Echo

Tony Schumacher was a first responder patrolling Liverpool's streets talks about breaking bad news, kicking in doors and saving lives

Jag brukar framhålla en annan brittisk serie, Suspects, som föregångare när det gäller polisbranschig hyperrealism, men The Responder sätter råhetens ribba högre. Delvis för att Liverpool är råare än London, men främst för att Schumacher och Martin Freeman vågar sig sjukt djupt ner i skiten. ♦

Krockande könsroller & frigörelser i fin ny »Physical«-säsong

Apple TV+-serien Physical är en senkommen solodebut av producenten, showrunnern och manusförfattaren Annie Weisman, som jag i nyhetsbrev #10 kallade »geni under radarn« – jag har fastnat för henne ett par gånger under snart 20 år, först när hon debuterade med några avgörande manus för Bryan Fullers Dead Like Me, sedan när hon produktionsledde de två sista Desperate Housewives-säsongerna.

Med Physical känns det för första gången som vi får lära känna Weisman personligen – via hennes säregna empati med Rose Byrnes krångliga huvudkaraktär Sheila, en mamma och hemmafru i 40-årsåldern som (i säsong 1, mindre i säsong 2) är obekväm inför det mesta, sin egen kropp, alla andras kroppar, sin man, sitt liv. Hennes ältande tankar om detta bildar ett slags subjekt-symbios med tittaren via hennes inre röst. Rose Byrne har lagt en briljant korthuggen voiceover som nästan blir som ett dvd-kommentarspår som när som helst tar över från dialogen och skeendena i den yttre världen. Men grejen är att den känns som en verklig inre röst och glider in helt organiskt i berättandet.

Seriens känsla ligger nära Halt and Catch Fire, mycket för hur den fångar det tidiga 1980-talet (inklusive ett fantastiskt soundtrack) men också för att den beskriver samma slags vilsna kamp för att få fotfäste i en brytningstid – kanske är det den känslan jag känner igen från mitt eget 1980-tal som ung vuxen? En annan favoritreferens är den  John Travoltas missförstådda Perfect, en filmatisering av ett Rolling Stone-reportage om den framväxande aerobicsvågen i Los Angeles i början av 1980-talet. Men Physical skildrar huvudpersonen Sheilas förälskelse i aerobicskulturen både bredare och närmare. I Perfect var den en manifestation av det progressiva singellivet i L.A., här ekar köpcentrumen i Reagan-röstande San Diego av Jane Fondas video-suburbia.

När Sheila blir som pånyttfödd av aerobics är det hennes andra revolution i livet, efter den första politiska revolten i slutet av 1960-talet. Som egentligen var en föräldrarevolt. Hennes akademiske strulputte till man godkändes aldrig av hennes välbärgade familj.

När hon börjar skapa en karriär inom aerobics gestaltar hon hela den kraftvåg som reste sig inte bara från singelkulturen utan också från Kaliforniens äldre ex-radikala, vilket gav den exploderande hälsokulturen både marknad och kapital.

Annie Weismans serie är dock mer en serie om en komplex kvinna i akut behov av frigörelse än om en kvinnosubkultur, och det spåret accelereras i säsong 2.

[embed https://youtu.be/8bjNCzXcky8?list=TLPQMzAwNTIwMjKC_Wtl650B-A]

I nyhetsbrev #15 skrev jag om förra säsongens största brist – att »hela narrativet pumpade förbi som ett aerobicspass och aldrig fick tid att borra ner sig i föräldraskapet«, och att den i likhet med Mad Men och Halt and Catch Fire borde gjort familjen till huvudnummer. Men jag skrev också att Physical precis som de serierna är tänkt att löpa över flera säsonger och kan bli »en storslagen late-bloomer«. De förutsättningarna har inte minskat efter säsong 2-premiären i fredags.

Maken Dannys politiska karriär har strandat, och han inser att han är nära att förlora Sheila. Så han skärper sig under galgen, ber om chauvinistsyndernas förlåtelse och blir inte bara hemmapappa på heltid utan rena kvinnorätts- och föräldraaktivisten. Samtidigt har Sheila eskalerat det extremt heta förhållandet med Dannys konservativa politiska motståndare (ni minns den nattliga köpcentrumsscenen förra året) och har ett helt nytt, både kroppsligt och psykiskt självförtroende när hon promotar skiten ur sin aerobics-video. En dramatisk krock mellan 1980-talets mans- och kvinnoroller, och faktiskt också mellan mäns och kvinnors olika frigörelser, uppstår.

Måste också nämna The White Lotus-vibbarna jag får av de inledande avsnitten – när först några nya färgklanger tillkommit i den specialskrivna rytmiska soundtrack-exotican, och sedan Murray Bartlett dyker upp i en ny bärande biroll.

Det känns som om Physical mognat under uppehållet. ♦

Som »The Office« i skolmiljö – »Abbott Elementary« är ett fynd

Quinta Brunson, mest känd från A Black Lady Sketch Show, har skapat och spelar huvudrollen i den superba mockumentaryn Abbott Elementary, som med ett halvårs fördröjning nu fått svensk premiär. En detaljrik, snabbfotad, replikkvick sitcom i närheten av amerikanska The Office och engelska Big School, med den kanske bästa ögonkast-i-dokumentärkameran-humorn jag sett i genren sedan jag trodde att Ricky Gervais fulländat den.

Roliga manus med snyggt tvinnade A-, B- och C-plottar, fin kontrast mellan rå satir och feelgood-payoffs och urstarka karaktärer. Hela säsongen finns nu på Disney+, och serien har nyligen fått förlängt. ♦

Underhållande meta-satiren »Irma Vep« har ett spännande filmhistoriskt budskap

Nästan alla texter jag läst om Irma Vep (HBO Max-premiär på tisdag) gör stora poänger av hur tok-meta den är, eftersom serieskaparen Olivier Assayas gjort en tv-serie-remake av sin egen film med samma namn från 1996, som i sin tur skildrade inspelningen av en film-i-filmen.

Det filmhistoriska är absolut intressant, men i tv-serien mest för att det är en sådan fin del av interaktionen mellan Alice Vikanders fiktiva skådespelare och Vincent Macaignes fiktiva regissör. Jag föreslår, som angreppssätt, att man som tittare för sig själv tonar ner meta-aspekten, det vill säga den franska stumfilmen Les vampires som serien skildrar en nyinspelning av, och i stället fokuserar på att ta in den raka branschsatiren. Den är nämligen så mycket rikare och roligare i detta längre format, har ett helt annat drag och djup än Olivier Assayas första försök. Och Alice Vikander är faktiskt överlägsen filmförlagans Maggie Cheung.

Vad Olivier Assasya gör här, och vilket är poängen med hela serien, är att återbörda dagens streaminglandskap till dess filmhistoriska rötter.

Det meta-perspektiv som verkligen är intressant anas i den fiktiva regissörens snack om att han »inte är intresserad av film längre« utan snarare av perioden i den tidiga 1900-talsfilmhistorien där långfilmsformatet ännu inte var givet utan hade konkurrens på biograferna av serier med korta avsnitt och cliffhangers. Han säger sig ha blivit besatt av The Perils of Pauline, en amerikansk filmserie från 1914 som gick i 20 avsnitt på biograferna, och vad Olivier Assasya gör här är att återbörda dagens streamingserier till dess filmhistoriska rötter.

Jag har sett ett flertal recensenter undra över poängen med Irma Vep, men kan en poäng göras tydligare än så? ♦

Kopplingen mellan depprysaren »Too Close« och Karen Carpenter

Precis halvvägs in i den brittiska miniserien Too Close trillar myntat ner. Dess fixstjärna Emily Watson är lysande, men detta är Denise Goughs serie – man känner så oerhört med hennes lidande vilsna karaktär.

Det är egentligen ingen kriminalserie, även om den har sådana konturer och är spännande in i det sista. Too Close är ett drama om svek och sårbarhet – och med en samhällspolitisk edge som jag nog inte ska avslöja här, det blir för mycket av en spoiler.

För bästa läsningen om Too Close, kolla in Lucy Mangans maxbetyg i The Guardian:

Själv tänkte jag irra ut i ett litet stickspår, om ni ursäktar.

I en scen i Too Close firas en födelsedag på puben, med Wild Cherrys Play That Funky Music i högtalarna. När jag shazamar den för att få in den i veckans spellista (längst ner i detta brev) hamnar jag – som man så ofta gör – på Youtube, i ett »how black people react to«-klipp med låten. Ni vet, subgenren med unga svarta youtubers som spelar in reaktionsvideor till vita låtar. Och i en typisk algoritmkedja loopas jag vidare till ett kollage av sådana reaktioner på The Carpenters We’ve Only Just Begun:

Den som verkligen faller för Carpenters i det klippet är youtubaren DayOne. Hon berättar att hon tidigare bara hört ett par covers med Donnie Hathaway och Luther Vandross, aldrig originalen, och blir efterhand total Karen Carpenter-fan. Det senaste året har hon släppt massor av reaktionsvideos till Carpenters-låtar:

DayOne Reacts To - The Carpenters

Alltså, jag älskar Carpenters, ser dem som en av pophistoriens storheter, men via DayOne upptäcker jag dem på nytt, som vore det första gången. Jag får tårar i ögonen av vartenda DayOne-klipp, med Carpenters-videorna bild-i-bild. Några får mig att störtlipa.

När jag sedan återvänder till det tredje och sista avsnittet av Too Close sluts cirkeln. Då har jag just sett DayOne reagera på hur sorgsen Karen Carpenter verkar, fråga sina följare om huruvida sångerskan (som led av anorexi och begick självmord) var deprimerad. Och inte bara är Denise Gough tv-seriens egen Karen Carpenter, den ger också en musikalisk huvudroll till Skeeter Davis The End of the World från 1962 – som Carpenters fick en världsit med tiotalet år senare. ♦

Ännu mer toppbrittiskt: »The Tower« & »Anne«

Här kommer ytterligare några case av »vad ska vi med Britbox till?« – ännu fler av det senaste årets bästa BBC- och ITV-serier som kommer till helt andra svenska streamingtjänster än Britbox, trots att Britbox marknadsför sig som BBC:s och ITV:s fönster mot tv-Sverige.

Utöver ovan nämnda The Responder och Too Close får vi The Tower på HBO Max och Anne på C More, båda med komplett släppta säsonger. The Tower skulle ha släppts i tisdags men har skjutits fram till den 22 juli – en lysande kriminalserie som jag återkommer till då. // edit: Anne finns nu på Britbox! //

Verklighetsbaserade miniserien Anne, om en mamma till ett av de unga offren i Hillsborough-katastrofen 1989, är svårt gripande men också oväntat spännande. Maxine Peake kommer oss oerhört nära i huvudrollen, och hennes strid för rättvisa mot polisen blir också tittarens kamp. Serien känns obehagligt aktuell just nu – South Yorkshire-polisen då påminner inte så lite om polisen i Uvalde, Texas, efter skolskjutningen. ♦

What!? »The Staircase«-gubbfan är trippelmördare?

The Staircase har blivit en av mina mesta tv-obsessions de senaste veckorna, sedan både »uggle-teorin« och oegentligheterna i det franska filmteamet kommit in i (centrum av) bilden. Jag hyllade detta, och gapade av chock, förra veckan. Och efter senaste avsnittet trappade jag upp mina googlingar efter nya rön, nya teorier, till en lätt manisk nivå.

Och fick ännu en chock.

Hittade nämligen ett flertal färska Instagram- och Youtube-poster från Todd Peterson, den jobbiga äldste sonen som rakt igenom båda serierna tror blint på sin fars oskuld.

Nu har han gjort en upptäckt. Och en helomvändning:

Det ska sägas att Todd är en mycket trasig och på sistone Trump-rasistisk människa, men vem kan klandra honom för att falla isär med först den uppväxten, sedan den senkomna insikten att hans pappa faktiskt är en mördare? Och inte känns den som något direkt långskott heller, Todds teori om att fadern mördat tre kvinnor. Inklusive Todds mamma, vilket han dessutom verkar ha varit ögonvittne till.

Inget av detta kommer vi att få se under återstoden av The Staircase-dramaserien, som – att döma av alla kringintervjuer som gjorts med skådespelarna de senaste veckorna, bland annat om uggle-teorin – verkar vilja redovisa alla tre huvudteorier utan att värdera dem. Men serien är sannerligen inte den raka drama-rekapitulering av dokumentärserien som jag trodde den skulle vara. Snarare motsatsen – med ett nytt, kallare ljus på Jean-Xavier de Lestrades verk. Faktum är att dramaserien är mer komplett som ett framtida referensverk.

Men om Todd Petersons misstankar stämmer krävs en säsong 2! ♦

Halvtidschocken i »Better Call Saul«

Första halvan av Better Call Sauls finalsäsong är till ända – och vilket chockslut! Här föreligger extrem spoilerrisk, så jag länkar till BCS-gängets egen interna diskussion om händelsen i säsongens sista Talking Saul. ♦

Bästa Beaton på länge

The Beatles-dokuserien Get Back ekar vidare … förra veckan i den fina Mike Myers-intervjun som jag länkade från The Late Show with Stephen Colbert, och här i något av det allra bästa jag sett från Rick Beatos Youtubekanal, en underbar halvtimme trumnördism med Gregg Bissonette. ♦

Hejdå, Ray Liotta …

Glömde ju denna förra veckan. Rays bästa. ♦

… och hejdå, Dennis Waterman

Även cockney-legenden Dennis Waterman från briljanta 1980-talsserien Minder har gått ur tiden. Piers Morgan må ha fått en trumpistisk knäpp på senare år men den här tio år gamla, karriäromspännande långintervjun med Dennis gjorde han bra. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Veckans tv-shazam 2022-06-05 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Musik som spelats i tv-serier sedan förra söndagen.

Ses igen nästa söndag!