[60] »Där 1990-talet aldrig behöver dö«

Denna vecka: The Old Man, Have You Seen This Man?, Chloe, Loot, Asteroid City, Man vs Bee, First Class, The Handmaid’s Tale, The Rachel Maddow Show, Unprecedented, Beavis and Butt-Head Do the Universe, Avgångar till odödlighet, America’s Got Talent, Dave och Doctor Strange in the Multiverse of Madness.

Bäst i tv-världen just nu

1. The Old Man (FX/Disney+)
2. Candy (Hulu/Disney+)
3. Pistol (FX/Disney+)
4. The Boys (Amazon Prime)
5. Irma Vep (HBO Max)
6. Chloe (BBC/Amazon Prime)
7. Loot (Apple TV+)
8. Why Women Kill (Paramount+)
9. Baby Fever (Netflix)
10. Conversations with Friends (RTÉ/HBO Max)

»Slow Horses« är ifrånsprungna – »The Old Man« med Bridges & Lithgow är årets gråpanter-spionserie

Premiärbetyg: 📺📺📺📺📺

Jeff Bridges gör entré i mörkret. Via väckarklockans display följer vi hans nattvana att gå upp och kissa varannan timme. Den gula belysningen i badrummet intill sängen flammar upp medan vi hör gubbens korta urinstötar. Hela inledningen av The Old Man går ut på att etablera åldrandet. Nattskvättandet. Att hustrun gått bort i demens. Flåsandet efter morgonduschen. Ansträngningen att få på sig strumporna. Och efter ett telefonsamtal med dottern, precis innan han låser dörren efter sig för att gå ut med hundarna, slänger han in telefonen i mikron, som börjar blixtra.

Dement, han också?

Nej. Pensionerad spion.

Men åldrandet fortsätter att spela en huvudroll i denna tv-serieversion av Thomas Perrys prisbelönta mogen-spionroman med samma namn. Jeff Bridges ger det trötta och utslitna, och det rutinerat instinktiva, en blytung kropp, en bepansrad hjärna och ett iskallt bultande hjärta.

Intrigen är strålande – och så perfekt utrullad efterhand att jag inte vill spoila något enda led i den, efter att Bridges karaktär efter ett halvt liv på flykt under falsk identitet tvingas »spela spelet« igen. Och som hans gamla CIA-chef säger: »Du anar inte hur mycket spelet förändrats sedan förra gången du spelade det.«

Jeff Bridges ger det trötta och utslitna, och det rutinerat instinktiva, en blytung kropp, en bepansrad hjärna och ett iskallt bultande hjärta.

Förra gången, det var 1987. CIA-handlern spelas av John Lithgow, men görs i tillbakablickarna av en för mig okänd Christopher Redman – och han är inte med så mycket, men det lilla han gör (med röst och tonfall) är en extraordinärt skicklig »ung John Lithgow«.

Bill Heck är desto mer frekvent förekommande som motsvarande 1980-talsversion av Jeff Bridges karaktär. Han håller Bridges-nivån helt och fullt uppe, precis som han briljerade som den yngre versionen av Jon Voights karaktär i Ray Donovan: The Movie, som jag skrev långt och begeistrat om här:

TVdags med Kjell Häglund #39 – »En av de bästa tv-veckorna … någonsin?« | Revue

Tidshoppen i The Old Man är inte bara superbt genomförda, de alstrar energi åt båda hållen, mellan nutid och 1980-tal. Därtill är dialogen ren masterclass, både i manus och utförande. Så det sammantagna resultatet är episkt – en andlöst spännande spionthriller som samtidigt är en lika emotionell som effektiv skildring av livets gång och ödets tyngd. Hugo Blick lär dregla avundsjukt när han ser det här.

Ytterst handlar The Old Man om hänsynslöshetens beständighet, och hur den skär genom allt – åldrandet, livslögnen, underrättelseverksamheten. Karaktärerna andas och lever blott i fickor av tillfällig lättnad och fåfänga förhoppningar. Här finns en kärlekshistoria också, men den är placerad på en knivsegg. Vi tas så djupt in i huvudpersonernas (osenti)mentala snår att vi ser instinkterna bakom känslorna. Det finns i manus och skådespeleri, men även i sugande långsamma kameraåkningar genom mörker och skuggor som ibland bara knipsas av med blixtrande snabba sekvenser. Dynamiken med tempoväxlingar och försänkningar är brutalt bra.

En andlöst spännande spionthriller som samtidigt är en lika emotionell som effektiv skildring av livets gång och ödets tyngd. Hugo Blick lär dregla avundsjukt.

The Old Man har skapats av Black Sails-duon Jonathan Steiberg och Robert Levine, men det är romanförlagans råa substans som bär även tv-serien, på samma sätt som hos många John Le Carré-filmatiseringar. Författaren Thomas Perry har för övrigt inte bara skrivit närmare trettio romaner (och jobbat som allt från vapentekniker och fiskare till universitetslärare i litteratur), under 1980-talet jobbade han med tv och hann visserligen inte göra mycket – men han skrev och producerade två av mina favoritserier på den tiden, Simon & Simon och 21 Jump Street! I dag är han dock snarare spionromanens svar på Johnny Cash eller Robert Plant, nästan ännu mer ärrad än Le Carré på sluttampen, med 74-åringens dödfixerade röntgenblick.

Måste också nämna att serien musiksatts med kongenialt plågat djup av T Bone Burnett och Patrick Warren, och att seriens två största ess faktiskt inte är Bridges och Lithgow utan den åldrade spionens två hundar, försåtligt döpta till Dave och Carol, som han har med sig precis överallt, som en yrkesmördare bär sina vapen, och som han kommenderar på tyska (»aus!«, »fass!«), som mördaren kontrollerar avtryckaren. ♦

Det här börjar bli löjligt, Disney+ …

I tre av mina fyra senaste nyhetsbrev har jag hyllat Disney+-serier som »bäst i tv-världen just nu«. Men inte en enda av dem – varken Pistol, Candy eller The Old Man – finns på streamingtjänsten i Sverige. I stället får vi som toppserienyheter på svenska Disney+ denna vecka ytterligare episoder av »Ms. Obi-Marvel Kanobi«. Den enda nya serien de skakat fram är Have You Seen This Man? – årets tristaste true crime-doku.

Britbox, vars undermåliga lanseringsutbud jag kritiserade för ett par månader sedan, hade åtminstone vänligheten att svara på frågor, både från Sverige- och London-kontoren. Disney+ svarar inte alls, antagligen för att deras svenska PR-byrå inte får någon information. Det senaste jag fick kommunicerat, för ett halvår sedan, var att snabba Sverige-premiärer inte skulle vara »prioriterat«. ♦

Som sagt – »Have You Seen This Man?« är en fråga du med fördel svarar nej på

Seriebetyg: 📺⬜️⬜️⬜️⬜️

Med nya Have You Seen This Man? på Disney+ (och dussintals liknande serier på alla tjänster) har true crime-doku-genren nått vägs ände. De är för långa, för generiska, för repetitiva, för dränkta i pseudo-dramatisk musik, för hype-skadade … och allra värst just nu är den här storyn om svindlaren John Ruffo, som blåste banker på 350 miljoner dollar och dömdes till 17 års fängelse 1998.

Eller, själva storyn är bra. Brottet är en av världshistoriens största bedrägerihärvor och Ruffo är fortfarande är på fri fot, trots domen! I 23 år har han lyckats hålla sig gömd. Men Disney+-serien, såklart baserad på en podd, lyckas inte hålla intresset uppe i 23 minuter. Dels för att den inte känns tillförlitlig när den stretchar ut rena spekulationer för att fylla tiden, dels för att dess största avslöjanden, om Ruffos påstådda kopplingar till maffiabossen John Gotti, är totalt overifierade men presenteras som tunga bevis. Han hade kontor ovanpå restaurangen där Gotti lät mörda Castellano! Och en gång klippte han håret hos Gottis italienska barberare! Dessutom var han klumpig och ful! Japp, det sista är faktiskt det »brott« serien tjatar allra mest om. ♦

Poetiska och urspännande »Chloe« – en helt ny form av deckarhistoria

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

Ytterligare en femma denna vecka, vad är det för betygsinflation? Well, vad ska jag säga. Med en dryg kvart kvar av sista avsnittet känner jag att jag bara inte har något val. Där finns en scen som dubbelexponerar nutid med minnen, stora havsvågor med det lilla vattnet i ett badkar och ett barns lockiga hår och små händer som klappar i vattnet, havsvågorna överlagrade med en livslång förtvivlan med en labil mamma och aldrig läkta sår … Det är så vemodigt filmat och ljudsatt att det skär igenom allt annat tv-brus, särskilt barnets ansikte, fångat precis när ett trauma får fäste.

Alice Seabright, som tidigare skrivit och regisserat ett par Sex Education-avsnitt efter en flerfaldigt festivalprisad kortfilmskarriär, har skapat BBC-miniserien Chloe, som ibland kan påminna om The Line of Beauty (den unga vuxna societeten), ibland om Conversations with Friends (de unga vuxna relationerna), ibland om I May Destroy You (de unga vuxna sociala medierna), men främst är alldeles unik och egen.

Det mest unika med serien är hur den länge och väl känns som en studie i en identiteslös urban bedragare men sedan transformeras till klassisk detektivstory.

The Crown-kända Erin Doherty spelar en sekreterarvikarie, Becky, som inte har ett riktigt eget liv – hon måste bo i sitt gamla flickrum eftersom mamman är dement, och hon har inte kunnat släppa sin forna bästa tonårskompis Chloe, som efter att ha brutit kontakten med henne har gift sig rikt och lägger upp sitt perfekta liv på Instagram. Becky följer kontot som besatt, noterar namn och platser och tassar omärkligt i Chloes fotspår. Tills Chloe plötsligt begår självmord, och Becky kan kasta sig in i låtsaslivet på allvar och infiltrera Chloes umgängeskrets – Bristols yngre societet.

Det mest unika med serien är hur den länge och väl känns som en studie i en identiteslös urban bedragare, fastkilad mellan lånad verklighet och sociala medier, men hur den sedan transformeras till klassisk detektivstory när Beckys undercover-alias börjar pussla ihop vad som hänt Chloe – var det ens självmord?

Sedan har svaren hon jagar lika mycket med henne själv att göra, med hennes lillasysters död och onåbara mamma, hennes brist på äkta vänner och självförtroende. Serien är spännande både thrillermässigt och filosofiskt, och slutet är tillfredsställande ur båda perspektiven.

Här är en mycket läsvärd intervju med Alice Seabright om serien:

‘I never want to see a phone again’: Alice Seabright on her visceral social media drama

Den kompletta Chloe-säsongen finns nu på Amazon Prime. ♦

Äntligen får Bristol vara Bristol i tv-serier

Även miljöerna sticker ut i Chloe – husen, gatorna, fiken, stranden, atmosfären; serien närmast myser av stolthet över att vara så mycket Bristol. Inte för att det är ovanligt att tv-serier spelas in i Bristol, det är landets tredje största filmstad (efter London och Manchester), känd för en livaktig filmpolitik och välkända Bottle Yard Studios, men i Chloe är Bristol som stad genuint närvarande i handlingen:

BBC One thriller Chloe filmed entirely in Bristol | The Knowledge

Historiskt sett har de flesta av alla oräkneliga Bristol-inspelade serier antingen sagts utspelas i London (som sitcom-långköraren Only Fools and Horses, punkiga The Young Ones och kostymklassikern The House of Elliott) eller på fiktiva orter (här skulle en titelparentes kunna bli hur lång som helst, med allt från Shoestring till Casualty). Men just nu är det rentav en trend att låta Bristol ta plats i serier som just Bristol. Det började så smått med kvalitetsserier som Skins, Kiri och Thirteen, och har exploderat det senaste året. Jag har skrivit om ett flertal av dessa serier, som Stephen Merchants The Outlaws på Netflix, underskattade The Girl Before på HBO Max och Showtrial på SVT Play. ♦

»Parks & Recreation« möter »Ted Lasso« i nya Maya Rudolph-tour de forcen »Loot«

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Min första tanke om Loot är att det är lite tröttsamt med en satirserie om superprivilegierade snuskrika i USA:s tech- och välgörenhets-jet set. Men jag har fel på alla punkter. Det är ingen satirserie. Den handlar inte om nollprocentarna, inte på det sättet. Tech-miljardären försvinner redan efter tio minuter. Och serien är inte tröttsam utan rena feelgood-uppåttjacket.

Alltid lysande Maya Rudolph spelar tech-miljardärens fru, som efter skilsmässa-utan-äktenskapsförord finner sig vara en av världens rikaste kvinnor, full av dåliga lyxvanor och ägare av mängder av bolag – och en liten välgörenhetsstiftelse, som blir portalen till hennes nya, bättre jag.

Självförverkligande-temat har drag av Laura Derns och Mike Whites Enlightened, men serien i stort är snarare en del Parks and Recreation och två delar Ted Lasco. Serieskaparna Alan Yang och Matt Hubbard har också ett förflutet ihop på just Parks & Rec, och på 30 Rock, och precis som de serierna byggde på perfekt sammansatta ensembler gör Loot det. Men feelgooden är finare, med jämnare tonträff än hos Ted Lasco och med subtilare leverans. Först efter fyra avsnitt inser jag vilka starka relationsstories som framträtt efterhand – dels en romcom-varm will-they-won’t they mellan Rudolph och stiftelsens nördmysiga revisor (hårdjobbande Nat Faxon, som vi senast såg i Gaslit, men vars roll i FX-serien Married är 10-talets finaste sitcom-familjepappor i min bok) …

… och dels en riktigt udda och hjärtego’ bromance mellan Maya Rudolphs skådisdrömmande snobbassistent (Joel Kim Booster) och Mayas kusin (Ron Funches), en babblig popkulturdåre som fått jobb på stiftelsen av nepotistiska skäl.

Dessutom är soundtracket en riktig delight – varje byte av sceneri markeras av snyggt generiska beats/låt-intron, som sammantaget lägger ett myspys-fundament för ett fantastiskt soft rock-låtval. Om ni någon gång faktiskt ska lyssna igenom min nyhetsbrevsspellista så är det denna vecka (länk allra längst ner i brevet).

De tre första avsnitten finns sedan i fredags på Apple TV+. ♦

De vanliga Mr Bean-tricksen i Netflix nya »Man vs Bee« – men skratten kommer!

Säsongsbetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Vad vi kan utläsa av första avsnittet av Rowan Atkinsons nya Man vs Bee är att han på en privat middag för, säg, fem år sedan reagerade på att diskmaskinen och köksskåpen hos värden öppnades med olika sorters rörelsesensorer, och att han krafsade ner detta i sin anteckningsbok. Netflix-seriens hela substans är den fysiska observationskomikerns idéklotter, bearbetat (ihop med trogne Johnny English-manuspartnern William Davies) till ett  sammanhängande manus. En premiss, ett feelgood-slut, och däremellan en och en halv timmes konstant katastrofscenario.

Atkinson föreställer en godhjärtad, frånskild pappa med ett extremt impulskontrollproblem, vilket vi förstår lett till både skilsmässan och att han inte klarar av att behålla anställningar. Nu har han ett nytt jobb på ett premium-husvaktsföretag och ska ta hand om en miljardärvilla i en vecka. Och in kliver … Mr Bean. Och en sötsugen CGI-humla (ja, det är en humla, inte ett bi). Sedan är scenariot det enklaste möjliga: man har gjort en lista över alla upptänkliga dyrbara objekt och funktioner en lyxvilla kan husera och sedan gäller det för manuset att väva ihop hur Rowans humlejakt förstör alla saker och förirrar sig i alla funktioner, allt enligt det-ena-leder-till-det-andra-principen.

Men om scenariot är simpelt skulle jag inte säga att utförandet är det. Hur formaliserad och stillastående Mr Bean-humorn än kan tyckas vara så är den baserad på rätt storartade fysiska skills och en patenterad komisk tonalitet som ingen – och inget manus – kan ta ifrån Rowan Atkinson.

Och inte för att det, ur den synvinkeln, är något större fel på manuset heller – det är ju helt byggt kring Atkinsons komiska elasticitet. Typ »Mr Bean har fått in en humla innanför byxan« (ja, det blir en del runk-genans), eller »Mr Bean fattar inte hur man öppnar de sensorstyrda köksskåpen, men ett av dem öppnas när han står med ryggen mot och håller upp högerarmen i en båge, så för att öppna skåpluckorna under resten av serien ställer eller sätter han sig alltid med ryggen mot och armen upp i en båge« (faktiskt oemotståndligt roligt).

Sedan älskar jag ett specifikt Mr Bean-patent som vi får rikligt av i Man vs Bee – de små triumferna. Ni vet, Atkinsons nöjda leende när han faktiskt lyckats med någon idiotisk scheme mitt i katastrofspiralen. Som när han för ett ögonblick fångat humlan i mikrovågsugnen med hjälp av lite jordnötssmör – skitsamma att halva huset redan massakrerats och att den nötallergiska knähunden, som också käkat av betet, är döende i sitt eget bajs.

Så nog tycker jag ändå att Man vs Bee förtjänar en liten plats i flygfä-tv-historien, jämte sista halvtimmen av Alexander Paynes Election och Breaking Bad-avsnittet Fly.

Förresten – min gamla farsa älskade Mr Bean-humorn. Och han hade älskat Man vs Bee. Och jag hade älskat att se serien med honom om han fortfarande hade varit i livet. ♦

Mer superöverklass på Netflix – dokuserie om »enprocentarna« i Barcelona

Det är alltså rejält med extremlyx på tv denna vecka, i Loot och Man vs Bee, men cringeigast på temat är Netflix nya spanska dokumentärserie First Class. Äckligt och sorgligt så man vill gråta, eller stor genanshumorfest … det är nog en humörfråga. ♦

Efter abortförbudet – USA:s anti-demokratiska utveckling allt närmare »The Handmaid’s Tale«

Stephen King sa allt som behöver sägas om vad USA:s högsta domstol gjorde i fredags:

En av orsakerna till att jag uppskattade den första säsongen av The Handmaid’s Tale så mycket var hur oerhört rätt i tiden den kom 2017, med varningar om vilket slags nytt, mörkt, skrämmande USA som var på väg att formas i och med Trumpismen och den radikalkonservativa projektet att ta över Högsta domstolen.

En av orsakerna till att jag slutade ta kulturjournalisten Ola Söderholm på allvar var ett plågsamt genant avsnitt av Lilla Drevet där han, upprörande okunnigt och grundlöst, ironiserade över min hållning och hävdade att det var mer relevant att se The Handmaid’s Tale som en berättelse om Nigeria och Mali än som en kommentar om »Donald Trumps USA« (varmed han förstås också avfärdade både författaren Margaret Atwoods och serieskaparen Bruce Millers egna intentioner).

Glöm inte: 1973 var även republikaner pro-abort. Det som förebådat abortförbudet är en radikal, blodig, inhemsk terroriströrelse. Nu hotar den att välta hela USA.

Jag satte »Donald Trumps USA« inom citationstecken inte bara för att Söderholm formulerade det så utan för att Trumpismen bara varit ett av många verktyg för den radikalkonservativa rörelsen att flytta fram positionerna.

Samtidigt som Högsta domstolen nu nullifierat aborträttsprejudikatet Roe vs Wade rullar frberedelserna för USA:s statskupp vidare. 2024 kommer Republikanerna att ha tillräckligt med kuppmakare på plats i swingstates för att kunna avgöra presidentvalet, och sedan – utan en liberal presidents veto – följer abortförbud i hela landet. Och därefter, på Högsta domstolens lista: stopp för preventivmedel, samkönade äktenskap och gay-sex (Lawrence v Texas).

Det verkliga helvetet i USA börjar 2025. Men dessförinnan lär vi se politiska åtal mot kvinnor som fått missfall och överhuvudtaget ett institutionaliserat kvinnoförtryck i upp till hälften av USA:s delstater. Och glöm inte: 1973 var även republikaner pro-abort. Det som förebådat abortförbudet är en radikal, blodig, inhemsk terroriströrelse. Nu hotar den att välta hela USA.

The Rachel Maddow Show berättade mycket belysande om allt detta i fredags – videoklipp i länkarna nedan. ♦

Republican 40-year political project achieves goal with Supreme Court ending Roe v. Wade

Rachel Maddow reviews how abortion was not a partisan issue until Republicans and religious groups saw a political advantage to exploit, making the overturning of Roe v. Wade by a Republicanized Supreme Court the product of a 40-year political project.

American women face new era of very big, invasive government

Rachel Maddow explores what it will now be like for American women who suffer a miscarriage or have something go wrong with a pregnancy and have that personal situation become a matter for police to investigation the possibility of illegal abortion.

Inifrån Trumps statskuppförsök – Discovery+ ska visa serien Jan 6-kommittén begärt ut råmaterialet ifrån

Förra veckan skrev jag om de chockerande tv-hearingarna från 6:e januari-kommittén – men från nästa vecka pausas alla hearings i tre veckor på grund av åtskilliga videotimmar av nytt bevismaterial. Det har nämligen visat sig att den brittiska filmaren Alex Holder följt hela Trump-familjen genom alla deras valfuskskandaler, och att bland annat en intervju med Ivanka Trump motsäger hennes vittnesmål. Så kommittén ska nu kolla igenom allt råmaterial.

Vi andra kan se den färdigställda serien, Unprecedented, på Discovery+ senare under sommaren. ♦

Discovery+ Lands Potentially Explosive Three-Part Trump Documentary - Variety

»Ray Donovans« stora Ukraina-hjärta

I veckans avsnitt av samtalspodden Hell & High Water gästas John Heilemann av Ray Donovan-stjärnan Liev Schreiber, som har ukrainska rötter och som efter att ha hakat på kocken José Andrés och bespisat hungriga krigsflyktingar i Polen i början av kriget nu grundat en non-profit, BlueCheck Ukraine, som genererar och slussar finansiellt humanitärt stöd till Ukrainas befolkning.

I ett omistligt samtal pratar Schreiber om de nära banden med hans judisk-ukrainska morfar, och om hur nära han följer kriget och vad han tror om framtiden, men också om allt från sin roll som journalistlegenden Marty Baron i Spotlight till vänskapen med Wes Anderson,  vars kommande film Asteroid City Schreiber har en roll i. Och givetvis också om Ray Donovan. ♦

Liev Schreiber - Hell & High Water with John Heilemann | Acast

Mike Judge och Beavis & Butt-head hör till 90-talet … ett tidlöst och odödligt 90-tal

Filmbetyg: 📺📺📺📺⬜️

För mig är The Office Space- och Silicon Valley-skaparen Mike Judge USA:s svar på Chris Morris. Lika sparsmakad, lika avigt respekterad i branschen, lika evigt kufiskt cool. Ett komedigeni på en egen privilegierad nivå där 1990-talet aldrig behöver dö.

Och nya filmen Beavis & Butt-head Do the Universe är långt mer relevant än många kanske tror. Det finns massor av tankestoff att hämta i krocken mellan 2020-talets pårökta woke-allvar och 1990-talets pårökta ironiska nihilism, när Mike Judge låter de tecknade gamla MTV-karaktärerna – som bara har ett mentalt läge, att skämta om allt de ser – fungera i tre parallella led: de är roliga i sig själva, de är roliga som föråldrat fenomen, och de är roliga när de avslöjar samtiden. ♦

Se Butusovs häpnadsväckande Azovstal-dokumentär

Veckans bästa Ukraina-tv är Avgångar till odödlighet (min direktöversättning) av den ukrainska journalisten Yuri Butusov, som driver Censor.net och numera är (ö)känd både för att strax före krigsutbrottet ha startat slagsmål med en pro-rysk politiker i ukrainsk tv …

… och för att ha stulit en rysk stridsvagn i fält:

Men Avgångar till odödlighet är något helt annat – den grundligaste och mest skakande dokumentationen av massakern i Mariupol som gjorts, med fokus på Azovstal. Den kan ses i sin helhet, engelsktextad, via länken nedan. ♦

Danskonst-chock från Libanon i »America Got Talent«

Något alldeles häpnadsväckande hände i America Got Talent i tisdags. Se den libanesiska dansgruppen Mayyas sensationella audition här nedan. ♦

»Dave« flyttar till Disney+ – läge att kolla ifatt inför säsong 3

Seriebetyg: 📺📺📺📺📺

Lil Dicky-alias-Dave Burds sensationella spoof-självbiografi-serie Dave har varit borta från HBO efter transformationen från Nordic till Max, men i onsdags kom den äntligen tillbaka – så nu finns båda säsongerna på Disney+, som kommer att sända säsong 3 nästa år.

Dave växte under premiärsäsongen ut till inte bara en av mina största tv-passioner 2020 utan en av de största, mest avancerade realcom-serier som gjorts, med både stora, galna kändis-cameos och en fantastiskt fast cast, med kärnan i Burd själv, hans verkliga bipoläre hype-man GaTa i rollen som sig själv, och den närmaste kretsen med beatmakaren Elz (original-Odd Future-medlemmen Travis »Taco« Bennett), managern Mike (Andrew Santino), designern Emma (Christine Ko från Upload) och flickvännen Ally (Taylor Misiak).

Och säsong 2 höjdes nivån ytterligare, Daves kommersiella genombrott har skapat en destruktiv, douchig distans mellan alla huvudpersoner, vilket lade en djupare grund för flera parallella stories om vänskap, kärlek och att hitta tillbaka till varandra igen.

Trots all fantastisk rap- och bransch-humor, trots all vass samtidssatir, är det de två trevande will-they-won’t-they-historierna mellan Dave & Ally och Elz & Emma jag älskar mest med serien.

Vilket kanske kunde tyckas konstigt »normalt« i en serie som konstant vältrar sig i allt från spyor och diarréer till extremt skruvade porrvanor och sexatrapper. Men exakt här finns storheten med Dave – inte i att kunna varva det sjuka med genuin mänsklig värme, och inte i att kunna göra båda ytterligheterna beroende av varandra, utan i att faktiskt basera hela serien på ett genuint känslomässigt narrativ, där allmänmänskligheter som självtvivel, social osäkerhet och längtan efter vänskap och kärlek är helt bärande.

Trots all störtrolig rap- och bransch-humor, trots all smart samtidssatir, är det de två trevande will-they-won’t-they-historierna mellan Dave & Ally och Elz & Emma jag älskar mest med serien. Ingen enskild tv-episod fick mig att böla lika ohämmat 2020 som bröllopsavsnittet med Allys magiska tal, som sedan fick stora efterverkningar på säsong 2. För att inte tala om den aparta Andrew DeYoung-regisserade episoden där Emma och Elz hade en kantig romantisk period, som även den fick ligga och pyra under säsong 2, om än snudd på outtalat. Det är något nytt och stort i hur Dave låter stora känslor spela ut subtilt över tid. Som när Dave upprepade sin romantiska autotune-ballad-improvisation med Ally från bröllopsavsnittet i säsong 1, fast med ett tillfälligt ragg i säsong 2, så att romantiken degraderades till tomt partytrick och hela vidden av Daves olyckliga, vilsenhet uppenbarades.

Ingen har som Dave Burd lyckats att både anknyta till och uppgradera Woody Allens judisk-humoristiska ältande och klagande gnäll-persona.

De här delarna av serien är rent sensationellt fint skrivna, med dialog och personregi som överträffar de flesta serier vars hela raison d’etre är det romantiska och relationella. Nästan i förbifarten har Dave & Ally blivit ett av de stora moderna sitcomparen, någonstans i närheten av Jimmy & Gretchen i You’re the Worst.

En annan unik kvalitet är förstås Dave Burd själv, kanske den förste – eller i alla fall den bäste på – att både kunna knyta an till och uppgradera Woody Allens judisk-humoristiska ältande och klagande gnäll-persona.

Men samtidigt är detta en meta-rap-serie, en Entourage-möter-Atlanta, en It’s Always Sunny in Philadelphia som rap-realcom … och för att inte min personliga fäbless för det altruistiska och finkänsliga i Dave ska förminska och förvanska vad serien faktiskt är, som helhet, länkar jag även in det här perspektivet på den andra säsongen:

The K-Pop Episode of 'Dave' Is Cross-Cultural Collaboration Done Right

The latest episode of "Dave," featuring CL, parodies how Western artists have scrambled to plunder K-pop for their own gain.

Avsnittet Ad Man var ett 2020-talets bästa tv-stycken, ett 28-minuters-mästerverk där parallellspåret från säsong 1, om Daves barndom, fortsatte nu i en återblick till en 25-årig Daves både vilsna och lyckade reklambyråkarriär åtta år tidigare, korsklippt med Lil Dickysdeltagande i XXL Freshman Class. Det var sensationellt smart och känsligt skrivet och utfört. Och där fanns en scen som på riktigt knäckte mig:

Men det där nya som jag tycker tillfördes i det här avsnittet är inget som kan beskrivas så här, det kan över huvud taget inte registreras utan tittarens egen investering. Det är en kemisk reaktion mellan Daves och tittarens känslor. Direktkommunikation genom tv-rutan. Som blir en spegel där man ser sig själv i en yngre version, full av … nej, full på drömmar. Berusad av musik och möjligheter.

Och sedan avslutades säsong 2 med en av tv-årets riktigt stora finalavsnitt, intressant nog iscensatt av Honey Boy-regissören (och Dave-diehard-fantasten) Alma Har’el.

Här hade det stora temat under hela säsongen varit döende vänskaper … och så kom detta! Jag gjorde anteckningen »Årets feelgood!« under slutscenerna, men feelgood är ett för svagt ord – avsnittet som helhet var fullt av vemod men slutsekvensen rena lyckobomben, glädjeexplosionen … najs-napalmen!

Alltså, all den alienerande skit Dave och GaTa vadade igenom under säsong 2 … jag ska inte spoila något, men det är upp till var och en att klicka på videolänken här nedan, för jag måste länka till slutsekvensen i dess helhet:

Har du fortfarande inte sett Dave, now’s the time. Du har gott om tid inför säsong 3, som inte kommer förrän 2023. ♦

Cumberbatch klarar allt – perfekt även som Doctor Strange

Ni läser väl även min TVdags-kollega Björn Finérs mer filmorienterade nyhetsbrev? I dag ger han Sam Raimis Doctor Strange in the Multiverse of Madness, som fått streamingpremiär på Disney+, en fyra i betyg.

Soundtrack till tv-veckan (årets hittills bästa!)

Veckans tv-shazam 2022-06-26 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag.