[62] »She did what?!?«

Denna vecka: Orkestern, Better Call Saul, Black Bird, Lust, Den längsta natten, The Girl From Plainville, I Love You Now Die: The Commonwealth v Michelle Carter, Trump: Unprecedented, Bad Boy Chiller Crew, Deadwood, Thor: Love and Thunder och Doctor Strange in the Multiverse of Madness.

Bäst i tv-världen just nu

1. Orkestern (DR/SVT Play)
2. Atlanta (FX/Disney+)
3. The Old Man (FX/Disney+)
4. The Boys (Amazon Prime)
5. Irma Vep (HBO Max)
6. Loot (Apple TV+)
7. Conversations with Friends (RTÉ/HBO Max)
8. Why Women Kill (Paramount+)
9. Black Bird (Apple TV+)
10. Physical (Apple TV+)

Danmarks »Mozart in the Jungle« – roligast i sommar, men stoppades länge av en riktig MeToo-skandal

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Komediserien Orkestern hade dansk premiär förra veckan (och finns redan nu på SVT Play), men var tänkt att sändas i hemlandet redan i vintras. Vilket omöjliggjordes av att motsvarigheten till SVT, DR, i december tvingades till offentlig avbön för en gigantisk MeToo-skandal. Mängder av medlemmar av DR:s världsberömda flickkör, DR Pigekoret, hade i åratal utsatts för systematiska sexuella övergrepp, och chockverkan var särskilt stor eftersom MeToo-vågen 2017 aldrig nådde Danmark. DR insåg att de inte på ett trovärdigt sätt kunde be 64 offer om ursäkt och samtidigt börja sända en komediserie, om en symfoniorkester, som skämtar grovt om sexuella trakasserier och MeToo …

DR fremlægger stor undersøgelse om Pigekoret: Årtier med seksuelle krænkelser og ledelsessvigt | DR

Att Danmark ligger efter i MeToo-debatten syns också i Orkestern. Driften blir grovkornigare och kanske lite mer »på riktigt«, mindre distanserat, när ämnet är känsligare. Rollkaraktärerna agerar lite klumpigare, kanske ärligare, än de hade gjort i en svensk serie. Ställ MeToo-hanteringen i Orkestern bredvid David Denciks »sensitivitetskonsult« i Kärlek & anarki och skillnaden blir tydlig och intressant.

Den danska »lägre« nivån blir nämligen inte på något vis »sämre« tv, bara annorlunda. »Det finns regler, och så finns det oskrivna regler, och de oskrivna går alltid före«, får den nytillträdda biträdande orkesterchefen (spelad med fumlig briljans av Rasmus Bruun) veta i inledningen, och hela serien bygger på att utvinna både komik och drama ur det oskrivna.

Den köpenhamnska, officiöst kulturbärande symfoniorkestern i serien skildras med samma spralliga inifrån-perspektiv som den newyorkska i Mozart in the Jungle. I centrum står rivaliteten mellan orkesterns förste- och andre-klarinettist (Caspar Philipson respektive Frederik Cilius), och den nya biträdande chefens djupa problem med att hantera dels den relationen, dels den kvinnliga orkesterchefens burdusa sexism (Lise Baastrup), dels sexuella trakasserier, dels ett sviktande äktenskap (Neel Rønholt spelar han fru, som är otrogen med försteklarinettisten, som i sin tur är orkesterns facklige representant och den mest inläste på MeToo …).

Förvecklingar blir det. Och plågsamt roligt. I synnerhet som Rasmus Bruuns rollfigur är rentav mer konflikträdd och Fredrik Cilius mer ömkligt lättkränkt än Björn Kjellmans och Reine Brynolfssons respektive karaktär i Kärlek & anarki.

Grundidén till Orkestret hade Borgen-skaparen Adam Price, men seriens kreativa huvudkraft är Mikkel Munch-Fals, en i mitt tycke rätt knepig typ som tidigare ofta hamnat fel i sina balansgångar, men också skapat den vågat True Blood-inspirerade vampyrserien Heartless (gick på C More 2014) och vars lutning åt politisk inkorrekthet matchar perfekt med seriens disharmoniska teman – han sätter en både svängig och genanssvettig tonalitet via manus och regi som är raktigenom harmoniserande. ♦

Trailer: Orkestern | SVT Play

Kommer »Better Call Saul« att få en sequel i din tv-soffa också?

I övermorgon drar Better Call Saul i gång igen – Netflix-premiär för finalsäsongens andra halvlek (jag har skrivit om denna avslutande sjätte säsong ett flertal gånger, främst i nyhetsbrev #51). Den största frågan inför omstarten är hur chocken som avslutade första halvlek ska påverka Jimmy och Kim i närtid. Och en allt större fråga är vart Kim alls ska ta vägen – hon är ju inte med i Breaking Bad. Och varför var Kim så fullkomligt besatt av att få Howard på fall? Bra uppsnack kring Rhea Seehorns centrala nyckelkaraktär här:

En annan stor fråga är när, var och hur Breaking Bad-huvudpersonerna Walter och Jesse kommer att göra entré i Better Call Saul. Bryan Cranston och Aaron Paul spelade in sitt »comeback«-avsnitt redan för ett och ett halvt år sedan, först av allt i den senaste produktionscykeln, så känslan är väl att det handlar om det allra sista avsnittet. Cranston har börjat prata lite om upplevelsen i intervjuer:

När allt är över blir det svårt att inte börja se Breaking Bad igen. Hur fungerar den som sequel? ♦

Visst är »Black Bird« bra – men verkligen inte utan skavanker

Seriebetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Jag är väl rätt ensam om att tycka att Dennis Lehane är allmänt överskattad. Tycker varken att hans romaner är några vidare läsupplevelser eller att storfilmerna som baserats på hans böcker – Gone Baby Gone, Mystic River, Shutter Island – håller för närmare granskning.

Men, det är i tv-serier han varit som bäst, i synnerhet med The Wire och Boardwalk Empire, och nu är han högst kreativt ansvarig för nya AppleTV+-serien Black Bird, som blivit väldigt kritikerhyllad de senaste dagarna.

Det finns mycket här som är bra. Den verklighetsbaserade intrigen, inte minst: en kaxig knarklangare (Taron Egerton) tas brutalt ner på jorden när han börjar avtjäna ett hopplöst långt fängelsestraff, men får en apart chans att bli frisläppt om han, efter en flytt till en anstalt med högsta säkerhetsklassning, kan få en medfånge och seriemördare (Paul Walter Hauser) att avslöja detaljer om sina brott – men med en deadline; det måste ske innan seriemördaren sannolikt kommer att släppas fri efter ett tekniskt överklagande.

Flera psykologiska fördjupningar runtom är också bra: parallellstories om polisutredningen, kring Greg Kinnears envisa kommissarie, och om Egerton-karaktärens familjebakgrund där Ray Liotta i en av sina sista roller är självlysande som stroke-drabbad pappa.

Den sistnämnda relationen vävs också fint ihop med seriemördarens bisarrt dysfunktionella uppväxt som son till en kriminell dödgrävare, även om det gränsar till väl linjära förenklingar av arv och miljö.

Och samtidigt är det något med skådespelarinsatserna, och kanske regin, som skaver. Både Egerton och Hauser jobbar som om de stod på en teaterscen i ett hårdkoncentrerat kammarspel. Egerton har en fallenhet för överspel – minns hans gestaltning av Elton John i Rocketman – och här lägger han sig (som engelsman) inte bara till med en tjock Chicago-accent, han kör också en märklig stajl som hämtad ur West Side Story eller, tja, Jailhouse Rock.

Och samtidigt som dubbelstoryn om de två huvudkaraktärernas respektive fadersarv är stark, adderas en tredje återblicksstory om ett av seriemördaroffrens liv som i jämförelse känns som ett estetiskt haveri. Alla offer är tonårsflickor, och det är som om Lehane och hans manusstab sent omsider kommit på att de inte kan skildra dessa seriemord genom att enbart fokusera på två män, och därför pliktskyldigt klippt in en rosigt skimrande rapsodi om ett av offren. Till och med Mogwais suggestiva musik (minns hur de lyfte franska gengångarserien Les revenants från okej till snudd på klassisk, och de gör något liknade i Black Bird), tappar en dimension bakom de impressionistiska bilderna om tonårsoffret.

I det fjärde avsnittet finns en lång skildring av ett upplopp i fängelset, starkt filmat, brutalt, blodigt, med tung Mogwai-atmosfär, men i sammanhanget en av flera händelsesekvenser som inte bidrar till narrativet – jag kommer att tänka på, och jämföra med, fängelseupploppet i Jeremy Renner-serien Mayor of Kingstown (som jag skrev om i nyhetsbrev #33, #36 och #37), och inser hur Black Bird på flera ställen löses upp i fogarna, tappar riktning och spänning.

Å andra sidan blir den alldeles oväntat spännande mot slutet, och eftersom den också innehåller så mycket som är högkvalitativt, snyggt och tankeväckande, och generellt är en väldigt annorlunda seriemördarkriminalserie, kan jag absolut rekommendera den. ♦

HBO Max raderar »Lust« & »Björnstad« – vad är det som händer i branschen?

Vem hade kunnat tro att superba svenska Lust, som jag hyllade i nyhetsbrev #46 och #47, skulle plockas bort från streamingtjänsten HBO Max bara fyra månader efter premiären? En storserie med skyhög internationell potential som HBO själva beställde och ägnade fyra år åt av planering och produktion. Och Björnstad också, även den globalt kommersiell men nu bara raderad från jordens yta. Sågs inte HBO alldeles nyss som den mest seriösa och pålitliga regionala beställaren av alla streamingtjänster?

Dagens Nyheter har skrivit uttömmande om chocken i branschen:

Ilska i branschen efter att HBO plockat bort nordiska serier: ”Rullgardin som dragits ned”

Beskedet om att flera nordiska serier tagits bort från HBO Max kom som en överraskning – även för serieskaparna själva.

Själv blir jag orolig för framtiden. Streamingtjänster anser sig behöva växa konstant för att överleva, och serierättigheter placeras återigen allt oftare i regionala och tidsbegränsade »fönster«. Vi har redan sett hur största jätten Glufs-Glufs, Disney+, köper på sig sådana enorma rättighetskluster att de inte hinner lansera dem regionalt (vi i Sverige väntar fortfarande på tre av årets bästa serier, The Old Man, Candy och Pistol), och närmast är det alltså sammanslagningen av HBO Max och Discovery+ som bantar utbudet och satsningarna på regional kvalitet. ♦

Spanska »Den längsta natten« är bara ännu en i raden av Netflix gamification-formelserier

Seriebetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Jag är ingen stor fan av den spanska succéserien La Casa de Papel. Jag menar, 2000-talets neo-heist-våg har redan sitt definitiva mästerverk, och jag pratar inte om Steven Soderberghs Ocean’s-filmer utan om Tony Jordans åtta säsonger Hustle, som gick på BBC 2004–2012 och visade vilket konsthantverk genren kan vara när manusen mejslas fram med finess och fingerfärdighet. La Casa de Papel har ingetdera utan är mer ett uttryck för Netflix Squid Game-konsolidering av sina regionala serier. Checkade koncept i stället för passionerad verkshöjd.

Konceptet är en gamification-formel: »Isolerad-grupp-människor-under-psykisk-press.« Vi har sett den i allt från den sydkoreanska hitserien till belgiska Into the Night, och i det ena efter det andra av spanska bidrag – efter La Casa de Papel kom Transporten och nu Den längsta natten (originaltitel: La noche más larga).

Precis som i alla andra sådana här serier lär vi känna ett gäng individer och dras in i deras olika allianser och rivaliteter, som placerats ut som strategiska spelbrickor i avsnitten.

En über-smart seriemördare (Louis Callejo) ska fritas från en sluten psykiatrisk anstalt av en maskerad och tungt beväpnad pluton legosoldatkriminella. Alla förbindelser med omvärlden kapas och anstaltschefen tvingas överlämna seriemördaren … inte. Han (Alberto Ammann) är också en iskall jävel. Så under hela julnatten utspelas en dödlig maktkamp med vakt- och läkarpersonal samt övriga interner som gisslan. Och precis som i alla andra sådana här serier lär vi känna ett gäng individer och dras in i deras olika allianser och rivaliteter, som placerats ut som strategiska spelbrickor i avsnitten.

Precis som Squid Game och La Casa de Papel är alla insatser, produktionsvärden och actionljud bedövande höga, men underhållningsnivån sövande låg, fram till en superkrystad final där logiken kastas överbord för att ge plats åt Den Stora Överraskningen.

Det får räcka med sådana här Netflix-serier nu. ♦

»The Girl From Plainville« mycket bättre som dokumentärserie

Seriebetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Ny på Disney+ är dramaserien The Girl From Plainville, som hyllades av USA-kritikerna när den hade Hulu-premiär för tre månader sedan, men jag tappar snabbt intresset. Jag känner ju så väl igen det verkliga kriminalfallet från den fantastiska HBO-dokuserien I Love You, Now Die: The Commonwealth v. Michelle Carter från 2019.

Storyn är alltså den om tonårskillen som gasar ihjäl sig själv i föräldrarnas bil, varpå polisen återskapar en massa raderade sms mellan honom och en jämngammal tjej, som de sedermera arresterar för att ha hetsat killen till självmordet. Fast den verkliga hetsen var mot tjejen – från polisen, åklagaren och samhället. Ingen hade fattat att replikerna tjejen hade messat kom från tv-serien Glee och filmen The Fault in Our Stars (Förr eller senare exploderar jag), och att hon påverkad av stark ångestdämpande medicinering via sms:en hade skapat en egen fiktion, inspirerad av film och tv.

Jag skrev i Svenska Dagbladet om HBO-dokuserien när den kom:

Kjell Häglund: ”I love you, now die” gör oss smartare | SvD

ANALYS. Den nya vågen av kriminaldokumentärer lyfter fram det allmänmänskliga i stället för det snaskiga. Därför blir de lika viktiga som journalistik i dagens faktaresistenta samhälle, skriver tv-kritikern Kjell Häglund.

Problemet med The Girl From Plainville är egentligen inte att den inte tillför något nytt till berättelsen i den redan perfekta dokumentärserien. Faktum är att om den bara linjerat så exakt som möjligt med verkligheten – som så många andra verklighetsbaserade dramaserier gjort i år: WeCrashed, Super Pumped, The Dropout – hade jag nog uppskattat den mer. Men i stället fingeras namnen, och minst en person i huvudpersonernas närhet är helt påhittad. Blotta vetskapen om det, plus det sega tempot, bryter illusionen. I alla fall för mig.

Se HBO-serien i stället. Då får ni inte bara den bästa versionen av ett djupt gripande rättsfall utan också en historia om feature-journalistik som allra bäst: den var Esquire-journalisten Jesse Baron som grävde sig ner till sanningen, och den storyn får vi som en bonus (precis som Netflix lysande true crime-serie Bad Vegan också berättade storyn om Vanity Fair-journalisten Allen Salkin, vilket jag skrev om i nyhetsbrev #46). ♦

Premiär i dag för nya Trump-dokuserien – regissören har lämnat ut all råvideo till 6 januari-kommittén

Ett måste i dag är Discovery+-premiären av dokumentärserien Trump: Unprecedented, hypad på förhand sedan 6 januari-kommittén kallat den brittiske filmaren Alex Holder som vittne och fått tillgång till allt råmaterial.

How a First-Time British Director Scored Unprecedented Access to the End of Trump’s Presidency

Holder har alltså haft fri tillgång till hela klanen Trump och nästan kunnat komma och gå som han vill i Vita huset under de sista sex veckorna av den galna valkampanjen, och under den ännu galnare valnatten, och sedan under den galnaste period vi sett i ett västland i modern tid, när den avgående presidenten försöker genomföra en statskupp. ♦

Alex Holder även bakom nya Bad Boy Chiller Crew-dokuserien

Jag måste erkänna att jag aldrig tidigare hade hört talas om Trump-filmaren Alex Holder, men nu ser jag att han var en av producenterna bakom den prisbelönta dokumentären Keep Quiet 2016, om hur en populistisk ungersk politiker omvärderade sin antisemitism när han fick veta att han hade judiska rötter. Och förra året gjorde han ITV-dokuserien Bad Boy Chiller Crew ihop med Four Lions-regissören Afi Khan, om Bradford-Instagram-prank-rapgruppen med samma namn. Måste ses! ♦

Årets tv-bok – Matt Zoller Seitz »Deadwood«-bibel

Ska man läsa en enda bok om tv i år så är det nog prestige-kritikern Matt Zoller Seitz nya, 500-sidiga referensverk om David Milchs och HBO:s moderna westernklassiker Deadwood. Boken heter The Deadwood Bible: A Lie Agreed Upon och kan köpas direkt från författarens webbutik. ♦

[embed https://vimeo.com/88681835]

Helgens helnipprigaste?

Om inte förr så insåg jag att jag måste se Thor: Love and Thunder efter att ha läst den här recensionen:

"Thor: Love and Thunder" is pure bonkers filmmaking: Review | AP News

“Thor: Love and Thunder” — a rare Marvel fourth installment for one character — has giant bleating goats, a horrible Zeus, space dolphins and lots of Guns N' Roses.

Och så här skrev Björn i onsdags. Jag ska se den i kväll – årets första semesterfilm i sommarstugan. ♦

Mera Marvel-knas! Veckans fan-meme

Underbar fan-fix av en scen från Doctor Strange in the Multiverse of Madness. Patrick Stewarts oberörda min är fin, men bäst är ju ledan och uppgivenheten hos John Rasinski. Typ: »Inte nu igen … varenda jävla gång vi kallar till möte …« ♦

Veckans roligaste replik – straight outta »Curb«

En vanlig, privatfilmad TikTok-meme är normalt inget för mitt nyhetsbrev, men i det här fallet får jag sådana omedelbara associationer till J.B. Smoove i Curb Your Enthusiasm att den får slinka med. Hör denna stenhårda kvinnas comeback på ordet »holistic« – pure comedy gold:

»Hoe«-repliken är stjärnan i klippet, såklart, men nästan lika kul är det när kvinnan fortsätter sin takedown genom att vända ryggen mot mobilfilmaren och prata till mannen bakom i stället. Då kommer jag direkt att tänka på min favorit i genren, levererad av Anthony Michael Hall i John Hughes knäppmästerverk Weird Science, den klassiska scenen i bluesbaren – kommer efter 2 minuter och 18 sekunder i klippet nedan.

Och efter 2:46 kommer den kanske roligast tajmade treordsrepliken någonsin i en Hughes-rulle.

»She did what?!?« ♦

Blivande blooper-klassiker i »BBC News«

Ytterligare kommentarer överflödiga. ♦

Till sist – nyhetsbreven från Louis C.K. …

… är sannerligen ingen fröjd att läsa. Han borde låta dem bli ännu ett uttryck för communityn han redan har, och stärka den, men skäms inför sina fans för att behöva »sälja sig själv«. Så breven domineras av långa, pratiga haranger med ursäkter.

Men det här, från senaste nyhetsbrevet, som kom i onsdags …

… var i alla fall roligt! ♦

Soundtrack till tv-veckan

Veckans tv-shazam 2022-07-10 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag.