[64] »Fluga-på-väggen när flamboyante frilans-mördaren söp skallen i bitar«

Denna vecka: Better Call Saul, The Tower, That Damn Michael Che, Almost Fly, Murder at the Cottage: The Search for Justice for Sophie, The January 6 Hearings och Holding.

Bäst i tv-världen just nu

1. Better Call Saul (Netflix)
2. The Tower (ITV/HBO Max)
3. Conversations with Friends (RTÉ/HBO Max)
4. The Rehearsal (HBO Max)
5. The Old Man (FX/Disney+)
6. Breeders (HBO Max)
7. Irma Vep (HBO Max)
8. Orkestern (DR/SVT Play)
9. Physical (Apple TV+)
10. Murder at the Cottage: The Search for Justice for Sophie (HBO Max)

Nu kommer kulmen! »Better Call Saul« dubbelexponeras med »Breaking Bad«

Avsnittsbetyg: 📺📺📺📺📺

Den är så förtvivlat sorglig, denna sjätte och avslutande Better Call Saul-säsong. Nu rentav på den nivån att jag inte längre är säker på att jag vill fortsätta med att, som jag tänkt, se om Breaking Bad direkt efter finalen. Det kommer att bli så konstigt. Bob Odenkirks Saul-karaktär, som inte dyker upp förrän i andra BB-säsongen (och då bara i fyra avsnitt med en plattare bifigurspsykologi), kommer att beröra mig mer än Bryan Cranstons Walter White. Och hur fint Anna Gunn än spelar Walts fru så kan hon aldrig matcha Rhea Seehorns Kim Wexler.

Bob Odenkirk fyller 60 i höst, och touchar nu i seriens tideräkning Breaking Bad-perioden – som han började spela in som 47-åring.

Better Call Saul är faktiskt avsevärt mer psykologiskt och filmiskt raffinerad än Breaking Bad, tack vare att stora delar av Vince Gilligans och Peter Goulds team, som fortsatt att göra även prequeln, efterhand bara blivit allt bättre, djupare och säkrare.

Så formtoppen är här och nu. Veckans avsnitt, ironiskt och sardoniskt nog betitlat Fun and Games, var ren, nattsvart perfektion. Men Kim, som var den som pratade om »fun and games«, gjorde det inte ironiskt. [Här kommer lite spoilers!] Hon har haft sin lyckligaste tid i livet med Jimmy – för lycklig; destruktivt lycklig – och scenen där hon gjorde slut med honom var också en kärleksförklaring:

Åh, vilken dialog, vilket manus, vilken iscensättning! Insikten hos Kim, som förflyttar Jimmy genom alla stadier av rädsla och sorg … från bedjande desperation via skällande ursinne till uppgivenhet.

Storyn om Jimmy och Kim är givetvis beroende av parallellstoryn om fejden mellan den ständigt knivskarpt plottande Gustavo Fring och maffiaklanen Salamancas, men så fort Better Call Saul skildrar den fejden utan Jimmy eller Kim närvarande tappar serien lite fart och nerv. Giancarlo Espositos gestaltning av Fring är fantastisk, en tv-psykopat som redan gått till tv-historien, men det är han som är Breaking Bad-elementet här. »Århundradets kärlekshistoria«-destruktiviteten mellan Jimmy och Kim är vad Better Call Saul tillfört till Albuquerque-universumet.

Å andra sidan har även Gus Fring fått en fördjupning som går utanpå skildringen av honom i Breaking Bad. Nu vet vi, till exempel, att han är gay – och att scenen i Breaking Bad där Walt besökte honom hemma i villan, med spår av familjeliv och barns leksaker, var riggad av Fring för att dupera familjefadern Walt känslomässigt. Gustavo har inga barn – men ett privatliv, som vi i veckans avsnitt äntligen fick en konkret inblick i. Det var ett besök på en vinbar där han, mer tillfreds och avslappnad än vi någonsin sett honom tidigare, har en uppenbar relation med en pratkvarn till sommelier:

Visst var det en underbar scen? Inte minst hur Gustavo hastigt lämnade baren efter att ha konfronterats med ett vin vars jordiga smak sommelieren beskrev som »almost bloody« och »all iron oxide and manganese« – blod och oxidering? Gus mordiska verksamhet kring metamfetamintillverkning gjorde sig påmind …

En enda liten sak i produktionen stör mig, men den går inte att komma runt: Bob Odenkirk fyller 60 i höst, och touchar nu i seriens tideräkning Breaking Bad-perioden – som han började spela in som 47-åring. Om vi fortsätter kolla Breaking Bad som ett kronologiskt förlopp efter Better Call Saul skulle Jimmy/Saul behöva se ut som en 64-åring när han väl dyker upp i säsong 2, tre, fyra år efter Better Call Saul-narrativet.

Med det sagt så var slutet av veckans avsnitt en riktig rysare, när vi plötsligt – med ett tidshopp om just de där tre, fyra åren – fick se den färdigomstöpta Saul Goodman i sin Breaking Bad-tillvaro. Ett av de riktigt stora ögonblicken. Känslan hos oss som tittare när Better Call Saul-bilderna sänkte sig ner över bilderna vi redan har från Breaking Bad i en episk dubbelexponering. ♦

Vilket år för brittiska polisserier – »The Tower« rentav bättre än »The Responder«

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜️

Två döda i ett fall från 20:e våningen – en polisman, en tonårsflicka. Kvar uppe på taket, ytterligare två poliser varav en i chock, och ett barn. Eftersom en polis dött kallas specialenheten in för att utreda.

Detta är upptakten till ITV-serien The Tower (Sverigepremiär på HBO Max i fredags), baserad på kriminalromanen Post Mortem av Kate London – själv före detta polis, numera kritikerhyllad författare med extraordinär känsla för brännande samtidssociala thrillerbyggen.

Intrigen är häpnadsväckande stark, i ett spännande tajt format – på bara två timmar, tre avsnitt, lyckas Kate London själv, medförfattar-esset Patrick Harbinson (som bland annat skrivit massor av avsnitt av Homeland och 24) och regissören Jim Loach (Ken Loachs son, som senast gjorde Save Me Too ihop med Lennie James) visualisera bokens tyngd och djup.

I botten ligger en klumpig men komplex cover up-konspiration, oviss och spännande från kaotisk början till förtätat slut. Karaktärsteckningen är effektivt psykologiskt driven (stort skådespel av en stor ensemble med Gemma Whelan och Emmett J Scanlan som största stjärnor) och påverkad av samhällskonflikter som pyser in både från karaktärerna själva och polisarbetet – rasism, homofobi, politisk polarisering, trafficking …

The Tower lägger lager på lager av gråzoner och landar till slut i en av de mest insiktsfulla serierna om polisarbete jag sett. Ett mirakel, faktiskt, på bara två timmar.

Intrigen bygger på finessen att låta ett till synes obetydligt case av slentrian-rasistiska glåpord vara i förgrunden och ett stort case av sex-trafficking utgöra en liten sub-plot, men i slutändan väva samman och visa på systematiken i båda, som fond för seriens kärnfråga: Vad innebär det att vara polis? Kate London blottlägger terrängen av teknikaliteter och regelverk, tolkningsföreträden och moraliska dilemman, som polisen måste navigera och ta sekundsnabba beslut i.

The Tower lägger lager på lager av gråzoner och landar till slut i en av de mest insiktsfulla serierna om polisarbete jag sett. Ett mirakel, faktiskt, på bara två timmar. Stilbildande Suspects och aktuella The Responder är två bra referenser, men The Tower gör ändå något helt annat på både bredden och djupet.

Kate London har skrivit ytterligare ett par böcker om samma karaktärer, och tv-serien har fått klart med en säsong 2 (The Tower II: Death Message). Det blir visserligen en helt annan typ av serie, när varje säsong är tydligt baserad på en bokförlaga, men jag får faktiskt Line of Duty-storserie-vibbar här. ♦

Förhörssnutar som poddare – inslag av genialitet i »That Damn Michael Che«

Seriebetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Saturday Night Live-staffern/stjärnan Michael Che har kört sin egen sketchshow i ett par säsonger nu, i stilen (mer än till innehållet) en uppdatering av Chappelle's Show-formatet, men med en liten bonuspoäng i att den berör samma ämnen som Dave Chappelle gjort på senare år – inte minst cancel-kultur.

Förra veckan kom den senaste säsongen upp på HBO Max, och den känns tillräckligt färsk och rå, både politiskt och komedimässigt, för att jag ska vilja rekommendera den. Ibland känner jag att den kanske bara är en tvåa i betyg, men då kommer regelbundet toppar i materialet som lyfter That Damn Michael Che till högre Key & Peele-höjder. Allra bäst är idén att låta två poliser utöva påtryckning i förhörsrummet genom att – i stället för att köra good-cop-bad-cop eller gamla Pembleton-tricks – anta manéret hos en podcast-duo, komplett med ljudeffekt-keyboard och perfekt poddarpitch (och en som alltid briljant Sam Richardson). Sjukt att den grejen inte är med på den här Che-topplistan – men samtidigt ett tecken på serien har rätt många toppar, ändå. ♦

»Almost Fly« – charmig tysk retro-hiphop-saga

Seriebetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Ett gäng tonåriga nördar i det nyligen återförenade Tyskland, tidigt 1990-tal, blir totalt sålda på hiphop och startar ett rap-band från absolut scratch – Almost Fly på HBO är en lättviktig men helskön tysk coming of age-serie för både dagens och medelålderns ungdomar.

Storyn och manuset består i ärlighetens namn av idel ungdomsdramaklyschor och standardlösningar. Det är produktionen – fotot, klippningen, tempot, tonen, musiken – som gör serien riktigt sevärd. Almost Fly känns förbluffande äkta mitt i allt det snyggt tillrättalagda och tricksiga, och har lite av charmen och det avväpnande goda humöret hos Sex Education. ♦

Jim Sheridan utvecklar nära relation med mördaren i true crime-bygget »Murder at the Cottage«

Seriebetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Visst är regissören Jim Sheridan ett »stort namn«. Men när hans senaste verk, true crime-dokumentärserien Murder at the Cottage: The Search for Justice for Sophie (HBO Max-premiär i torsdags) inleds med en extra-skylt i förtextkollaget som understryker att »Jim Sheridan is a six time Academy Award nominated writer and director«, då blir jag skeptisk.

Sheridan fick ju sina nomineringar i en helt annat tid, för sina första filmer My Left Foot och In the Name of the Father (som ärligt talat inte är hälften så bra som filmvärlden tror sig minnas dem), och hans senare filmer har toksågats på löpande band.

Ska han nu rädda karriären med ett stycke burlesk irländsk true crime? Och inte börjar det så bra, heller – Sheridan placerar sig själv framför kameran som vithårig grävjournalist, och framför mikrofonen som mys-fiskargubbig voice-over, och rullar med r:en i pseudopoetiska haranger om hur »the Irish hills call out for justice«.

Med det sagt – mordfallet är Irlands kanske mest omdebatterade och mytomspunna i modern tid – minst sagt bjussig med storygodis – och eftersom Sheridan ägnat ohemult mycket tid åt att följa och intervjua den misstänkte mördaren kan den inte bli annat än fascinerande.

Mordoffret var en fransk tv-journalist, ihjälslagen med ett betongblock utanför sitt irländska sommarhus 1996, och den misstänkte en flamboyant frilansjournalist som aldrig åtalades på grund av avsaknad av bevis, men som till slut, 2019, fälldes i fransk domstol (men undslapp utlämning).

Jim Sheridan tecknar inledningsvis en fin, fördjupande bild av mordoffret Sophie Toscan du Plantier, men efter att den misstänkte mördaren och bekräftade våldsverkaren och narcissisten Ian Bailey gjort entré framför kameran i slutet av andra avsnittet (genom att, otroligt nog, sjunga Act Naturally!) tar han över totalt och dominerar de avslutande tre episoderna.

Undrar om inte slutminuten är det finaste Jim Sheridan gjort, två gamla privata filmer på mordoffret och hennes unga son, växelklippta så att deras avväpnande leenden hakar i varandra.

Att Jim Sheridan fått tillbringa så mycket tid med våldsverkaren, suputen, rättshaveristen och narcissisten Bailey är det som skiljer ut serien från andra dokumentärer om samma mordfall, som fjolårets Netflix-miniserie Sophie: A Murder in West Cork. Sheridan är mer filmisk, och egentligen inte på något entydigt bra sätt, i och med hans lite uppblåsta ton och självförtroende, men ibland blixtrar han till och skapar sekvenser högt över standard-true crime-nivån. Däribland flera av Bailey-scenerna, i synnerhet när han fick vara fluga-på-väggen under Baileys hustrus 70-årsfirande på stampuben, då Bailey söp skallen i bitar.

Dessutom är de lantliga miljöerna episka. Inte minst Baileys och konstnären Jules Thomas bohemiskt vackra hem och trädgård. Och hela serien slutar med en sekvens där Sheridan korsklippt två gamla privata filmer på mordoffret och hennes unga son, filmade var för sig men växelklippta så att deras avväpnande leenden i närbilder tycks haka i varandra. Undrar om inte denna slutminut är det finaste Jim Sheridan gjort i hela sin karriär. ♦

Ytterligare två nya releaser denna vecka …

… som jag precis hunnit börja kika på är irländska Britbox-originalet Holding på C More, riktigt lovande polis-feelgood som dock delade brittisk tv-publik i två passionerade läger …

… och cancer-sitcomen I Love That for You på Paramount+, som har en suverän premiss men så långt jag sett är lite skakig i dramadelen.

Återkommer om dessa. Nästa vecka ser vi även fram emot feelgood-veteranen Veronica Wests nya, lite tyngre Surface på Apple+, romcomserien Uncoupled med Neil Patrick Harris på Netflix samt tredje säsongen av Kevin Bacons retro-snutserie City on a Hill, som i egenskap av Showtime-serie borde ligga hos Paramount+ men verkar fortsätta på HBO i Sverige.

6:e januari-hearingarna får »ny säsong«

Vilken otrolig succé hearingarna från den amerikanska kongressens 6:e januari-kommitté blivit, med långt högre tittarsiffror än Fox News och en produktionsnivå långt utöver vad vi är vana vid från tv-sända kongressutskott.

Jag har tidigare (nyhetsbrev #59) skrivit om vilken tv-historia som just nu skapas med dessa sändningar, och hyllat den nyskapande formen, signerad tv-producenten, journalisten och före detta ABC News-bossen James Goldston. Och att hearingarna producerats direkt för tv underströks när man i veckan gick ut med nyheten om fler hearingar i september, i termer av »ny säsong«. Följaktligen kallades den åttonde och avslutande hearingen i torsdags av många för »säsongsfinal« – och vilken cliffhanger Liz Cheney levererade i sitt slutanförande!

Streamingtjänsterna rankade – juli 2022

1. HBO Max (3)
2. Netflix (1)
3. SVT Play (6)
4. Disney+ (2)
5. Apple TV+ (5)
6. Paramount+ (7)
7. Amazon Prime (4)
8. C More (8)
9. Britbox (10)
10. Viaplay (9)

Månatlig rankning av svenska streamingtjänster, baserad på antal nya sevärda serier. Förra listans placering inom parentes. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Veckans tv-shazam 2022-07-24 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag.