[74] »Gubbarslen krymper liksom bort«

Denna vecka: The Capture, Noll kontroll, The Bear, Vuxna människor, Nick Kroll: Little Big Boy, Simon Gärdefors: Uppvigling, This England, Gåsmamman, Vem bor här?, 30 minuter med Dick Erixon, Walter Presents och C’est mon choix.

Bäst i tv-världen just nu

1. The Capture (BBC/C More)
2. The Bear (FX/Disney+)
3. Drömmaren – Karen Blixen blir till (Viaplay)
4. Snabba Cash (Netflix)
5. The Good Fight (Paramount+/HBO Max)
6. Spelskandalen (SVT Play)
7. Tunna blå linjen (SVT Play)
8. The Fear Index (Sky Showtime)
9. Monster: The Jeffrey Dahmer Story (Netflix)
10. Nick Kroll: Little Big Boy (Netflix)

Deepfake-dystopin »The Capture« det perfekta underrättelsedramat för vår svåra tid

Finalbetyg: 📺📺📺📺📺

Att jag är en hopplös tv-gråtare är kanske inte helt obekant. Jag har vittnat om det många gånger, Alex & Sigges podcast har haft ett segment om det. Men mina tv-gråtattacker brukar ha direktkoppling till känslorna som uttrycks i en bild, i en scen, i en händelse.

Tårarna som kom den här gången, i slutminuterna av säsongsfinalen av The Capture var något annat. Plötsligt brast jag i gråt bara för att det var så enormt jävla bra. Kvaliteten och hantverket pressade fram tårarna. Intrigen, atmosfären, spänningen och de höga insatserna, i en final som aldrig slutade ge – efter klimax på klimax på klimax kom en sista svindlande tur innan allt var över och jag satt som i ett utblåst rum efter att en bomb briserat, med längtan efter säsong 3 som efterglöd i golv och väggar.

Inget av detta var något jag förväntade mig efter den lovande premiären (som jag recenserade förra veckan), även om upplägget var kusligt bra – både paranoid deepfake-dystopi och klassisk Orson Welles. Rena War of the Worlds, ju, när underrättelsetjänsten rattade runt efter den manipulerade radiokommunikationen.

Och brittiska kritiker som dissat deepfake-spåret fick kanske svar på tal av USA:s förra Rysslandsambassadör Michael McFaul i förrgår:

Jag ska inte orda om intrigen, den måste upplevas utan förkunskaper. Men några generella punkter:

• När Ryssland blir inblandat tänker jag först att det kommer att märkas att säsongen är skriven och inspelad före Ukraina-invasionen, men faktum är att intrigen utvecklas på ett sätt som gör detta helt egalt, och snarare blir än mer dramatisk om man tänker detta som efter utbrottet av krig och sanktioner. Om denna effekt handlar om manusets utformning eller kreativ post-production har jag ingen aning om – men bra är det.
• Frustration är en viktig och ofta förbisedd beståndsdel i underrättelsethrillers. Frustration är också vad de flesta av oss känner inför dagens faktaupplösning och filterbubblor. The Capture kombinerar båda dessa former av frustration. En motpol till laissez faire-spionserien The Old Man.
• Det mest tanke- och oroväckande spåret den här säsongen, vilket också är dess huvudtema, är hur algoritmisk hela den politiska påverkansprocessen blivit, och hur den pågår nonstop, året runt, och inte bara under valkampanjer. Ju mer polariserade vi blir, desto mer kan vitt skilda versioner av en politisk kandidat säljas in till närapå varenda undergrupp av väljarunderlaget.
• The Capture skildrar som ingen annan serie också vilket sluttande plan dagens politiska landskap blivit även för politiker med de bästa intentioner.

Avslutningsvis måste jag recitera den bästa repliken från finalen:

When the police uncover a conspiracy, they make arrests. A spy … flips it. Keeps it running to their advantage.

Den sammanfattar den självalstrande energin i all underrättelseverksamhet, inklusive den som driver spiondramat som genre. ♦

Nya Mauri-serien »Noll kontroll« är både usel & underbar

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Säger det direkt: den här texten borde jag inte publicera. Den har noll kontroll. Jag fattar inte vad fan som hände när jag blåste igenom de fyra första avsnitten av Aftonbladet TV:s nya komikerkaosreality Noll kontroll. Den är slarvig, slirig, slabbig och slapp. Jag borde verkligen inte ge den mer än en tvåa i betyg. Ändå kiknade jag av skratt, åtminstone någon gång per avsnitt.

Exempelvis när halvdussinet komiker tävlade mot varandra i att göra en »bra låt« på 20 minuter (i episod 4), men där alla aktörer via sina smartklockor fick hemliga uppdrag som triggade medspelare mot varandra och saboterade samarbetena. Det roliga är inte att det lät fan, utan det totalt hjärndöda kaoset.

Det roliga i Noll kontroll uppstår som en olycka, en tågkrasch. Ibland ser man det i tomma, halvskärrade blickar hos komikerna, blickar som tycks säga (fast Per Andersson ger även röst åt det flera gånger): »Vad fan är det som händer.«

Som när Clara Henry ligger inuti en maskeradköttbulle (don’t ask, men det är episod 2), och Torbjörn Averås Skorup har fått i hemligt uppdrag att till varje pris få Clara att tycka om honom, medan Louise Nordahls uppdrag är att till varje pris stjäla Claras plats i köttbullen – så Torbjörn, som måste stå upp för Clara, börjar attackera Lousie både fysiskt och verbalt, samtidigt som Clara plötsligt får i nytt uppdrag att förolämpa Torbjörn …

Den enda komikern som verkligen är bra i sin leverans är Torbjörn Averås Skorup. Per Andersson visar sig vara nästan talanglös i det här spontana formatet.

De fyra första avsnitten släpptes på Aftonbladet TV i fredags, de avslutande fyra kommer nästföljande fredag. Premissen är alltså att sju komiker delar videoövervakat hus medan Mauri Hermundsson sitter i ett kontrollrum och pingar deras smartklockor med disruptiva uppdrag.

Den enda komikern som verkligen är bra i sin leverans är, oväntat för mig, Torbjörn Averås Skorup. I övrigt är de komiska poängerna helt avhängiga hur uppfuckade situationerna blir (Per Andersson visar sig till exempel vara nästan talanglös i det här spontana formatet, vilket kanske är lite kul i sig). För att vara avsnitt på 12–15 minuter känns de kanske lite väl utglesade.

Men det skulle inte förvåna om jag återkommer nästa vecka med en text om fortsättningen. Jag kommer inte att kunna hålla mig borta. ♦

Äntligen svensk premiär för sensationella »The Bear« – och välkommen tillbaka, Oliver Platt!

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜️

Det är jobbigt när man får en favoritskådis i en serie som läggs ner för tidigt och så sörjer man den ett tag … och sedan är skådisen bara borta, tar utslätade roller i ointressanta serier. Man ser den inte igen på flera år.

Så när Oliver Platt, en av mina all-time men long-gone faves, dyker upp i andra avsnittet av The Bear hugger det till i hjärtat. Samtidigt som jag vill suga i mig allt i denna scen (bilden närmast nedan) sörjer jag i bakhuvudet att han inte gjort något verkligt vettigt sedan den episka rollen i Huff i mitten av 00-talet.

Jeremy Allen White, däremot, i huvudrollen som New York-stjärnkock tillbaka på familjekrogen i slabbigaste Chicago efter att storebrorsan begått självmord, är på väg åt andra hållet. Jag har knappt sett honom tidigare eftersom jag aldrig följde den amerikanska remaken av Shameless (och jag hade glömt att han var nervnedbrutet offer i Homecoming), men nu strålar och vibrerar varje scen av hans totala närvaro. Monologen i säsongsfinalen lämnade mig som en pöl på golvet:

Nu ska ni såklart inte se den scenen i förväg, men det är en scen att återvända till efteråt. Och efter det rekommenderar jag den här läsningen:

The Making of The Bear’s Showstopper Monologue: “It’s a Love Letter” | Vanity Fair

Om ni har sett den fantastiska brittiska filmen Boiling Point, med Stephen Graham som till döden pressad high end-kock i London, har ni en perfekt referens till The Bear:

Jag vet inte hur många vittnesmål jag hört och läst från folk i krogbranschen om hur nära den deprimerande verkligheten både Boiling Point och The Bear är (och jag förstår att min yngsta dotter inte vill se någondera, efter att ha jobbat under psykopatchefer på flera av Stockholms statusställen de senaste åren). Den hämningslösa in-your-face-realismen går inte att komma undan.

En annan fascinerande likhet mellan Boiling Point och The Bear är filmandet i långa, rörliga tagningar. Och precis som filmen är faktiskt hela det sjunde avsnittet av The Bear en »oner«, alltså filmad i en enda tagning. Efter att ni sett det måste ni läsa Vultures formidabla reportage om detta, komplett med intervjuer med serieskaparen, regissören och manusförfattaren Christopher Storer, Jeremy Allen White, manusförfattaren Joanna Calo och fotografen Andrew Wehde:

How ‘The Bear’ Shot Episode 7 in One Take

För mer om den grundläggande premissen och serieinledningen, läs gärna Björns fina recap från i fredags – ni prenumererar väl på hans nyhetsbrev också?

I och med Sverige-släppet av The Bear på onsdag har Disney+ mer eller mindre kommit ifatt med alla sina bästa dramaserier från det senaste halvåret (Pistol, The Old Man, Reservation Dogs, Under the Banner of Heaven, snart även Candy). Listan med USA-serier som saknar fastställd svensk premiär hos Disney+ kommer att ständigt byggas på, men nu kan vi i alla fall känna oss hyfsat säkra på att de dyker upp även hos oss, i regel tre månader senare. ♦

»Vuxna människor« känns mossig – men kul som showcase för Carla Sehn

Premiärbetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Det bästa först: Carla Sehn! Jag hyllade henne stort i min recension av den andra Kärlek & anarki-säsongen, då hennes förlagssekreterare plötsligt fick massor av tidigare osynligt komiskt utrymme, och jag jämförde lyftet med Megan Stalters senkomna, lika plötsliga fria spelrum i slutet av första Hacks-säsongen.

Men med Vuxna människor, FLX nya tv-serie-sequel till Felix Herngrens och Fredrik Lindströms 1999-film med samma namn, är hon lite tillbaka på ruta ett, det vill säga där hon befann sig i huvudrollen i Lisa Ambjörns Sjukt ett par månader innan hon kom ut ur Kärlek & anarki-puppan – sjukt begåvad men utan att få tillräckligt med regenerativ energi från manus och regi.

Carla Sehn gör aldrig riktigt de här inre tänken och attityderna till sina, de känns skrivna av en lillgammal gubbe.

Märkligt nog utvinns inga poänger alls av att Felix Herngren själv repriserar sin roll som filmrollfiguren Frank, numera gråhårig och gråkostymerad kontorstomte. Tvärtom är han som en vilken nyintroducerad karaktär som helst, medan hans 1999-själ har hoppat över i Carla Sehns kropp – så att det nu är hon som driver narrativet framåt med det självtvivlande vuxen-barnets inre röst.

Den idén är i och för sig också bra, men när samma inre tänk upprepas 23 år senare (»jag måste välja nån att ligga med innan rulltrappan tar slut, vem?« följt av » … okej, innan jag kommer fram till jobbporten«) är det som om Carla Sehn inte riktigt gör dem, de inre tänken och attityderna, till sina. Utan mer som om de är skrivna av en lillgammal gubbe. Där, snarare än i rollfiguren, finns gamla Frank.

Men, samtidigt är Carla Sehn förbannat bra. Stora delar av övriga casten är ett elitgäng som spelar den här typen av sköna komediserier i sömnen, men Carla Sehn kör på max genom scenbeskrivningarna och manuspappren med uppspärrade ögon och paniktempot i hela kroppen. Det är lite som det jag skrev om Oscar Töringe i Tunna blå linjen för två veckor sedan, klyschan att det är en konst att »spela med små medel« – det kan det såklart vara (Björn Elgerd i Spelskandalen!), men det är kanske på grund av genomslaget i den klichén som det aldrig talas om motsatsen, att spela med stora medel. I likhet med Oscar Töringe gestaltar Carla Sehn översvallande känslor direkt utanpå kroppen, visar med hela huvudet hur mycket som svajar därinne.

Efter att ha sett två avsnitt är det bara Carla Sehn som lockar mig till fortsatt tittande. Jag återkommer med en avbön om det visar sig att serien växer. ♦

Rörande när barndomsknarkaren Nick Kroll blir vuxen

Programbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Visste ni att om man för ena skinkan åt sidan när man ska fisa så hörs inte prutten? Det är Nick Kroll som ställer frågan i sin nya Netflix-special Little Big Boy, och jag måste erkänna att jag genast tänkte vilken grej, det där måste testas. Utan att ens se det som något humoristiskt.

Med andra ord, jag är klockrent i Krolls målgrupp. Jag tycker inte bara att han är skitkul, jag känner också allvaret i hans eviga fixering vid uppväxten, jag känner igen hans sätt att tänka på sig själv som barn och på andra som föräldrar, och varje gång jag skrattar åt hans pubertala narrativ instämmer mitt evigt yngre jag med en mer allvarsam nickning.

I ett typiskt Kroll-nummer artsbestämmer han äldstabarn, yngstabarn och slutligen ensambarn (»… my parents are my best friends …«), som övergår i konstaterandet att ensambarnen alltid har en åldrad pappa i True Religion-jeans som i likhet med alla andra gubbar blivit av med sin rumpa … ja, gubbarslen krymper liksom bort. Och så kommer den stora poängen: med mimiken hos en streckgubbe visar Nick Kroll rent fysiskt hur den rumplösa åldrade pappan »bajsar direkt ur ryggslutet«.

Varje gång jag skrattar åt hans pubertala narrativ instämmer mitt evigt yngre jag med en mer allvarsam nickning.

Men det finns också något helt nytt i den här specialen. Nick Kroll har, under pandemin, gift sig och fått barn!

Och hela showen ringar långsamt in detta nya, stora. Efter den vanliga långa utläggningen om vilken ansvarslös och barnslig idiot han är, med trettio eller fyrtio nya eller halvnya roliga (och för vissa av oss tänkvärda) exempel, fångar han mot slutet upp en grej om sin mamma, och allas mammor, och utvecklar ur det något väldigt och beständigt kärleksfullt:

Utan liknelser i övrigt – nu ska vi nämligen komma in på en totalt icke-fysisk ståuppare – så får barndomsfixerade Nick Kroll mig att tänka på Simon Gärdefors. Precis som Kroll uppehåller han sig ofta vid barndomen, i synnerhet mellanstadieåldern. Hans nya show Uppvigling, länkad här nedan, är ett fint exempel på det. ♦

Brexit-covid i slott & koja – Kenneth Branagh berör som Boris Johnson

Seriebetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

En rörig tvåa i betyg växer till en fin trea i fjärde avsnittet av This England på Viaplay, Michael Winterbottoms dramaserie om Storbritanniens första två månader med pandemin. Lyftet kommer när först Boris Johnson och sedan även Brexit-stjärnstrategen Dominic Cummings insjuknar i covid. Dels framgår det då, om inte förr, att det inte finns någon distanserad (satirisk) hållning från seriemakarnas sida utan bara en enda rak empati, som skär lika mänskligt mjukt och uppmärksamt genom den politiska överklassen som genom den mer brutalt drabbade arbetarklassen. Det är fint att se Cummings (spelad av Simon Paisley) släppa allt för familjen, och hälla ut hela legohinken ihop med sonen, efter att man sett honom som ideologiserat besatt och usel chef på Downing Street 10 (och, dessutom, som Benedict Cumberbatch-gestaltat evil mastermind i filmen Brexit: The Uncivil War).

En stor tematisk kvalitet är hur de falska premisserna, det falska hoppet, de falska löftena, kläs av utan att Johnson-administrationen demoniseras.

Och Kenneth Branaghs Boris är faktiskt helt underbar när han Zoom-kuttrar med sin (tredje) fru Carrie Johnson (båda är solo-isolerade, Boris i lyan ovanpå regeringskontoret på Downing Street), när han oroar sig över att »viruset gillar tjockisar« och säger »sorry, sorry« när han hostat Carrie i skärmansiktet. Ska kanske sägas också att jag sedan gammalt har en viss svaghet för buffeln Boris:

KJELL HÄGLUND: Så skiljer sig Boris Johnson från Donald Trump

Boris Johnson är ny premiärminister i Storbritannien. Kjell Häglund berättar om en briljant pajas väg till toppen.

I början av serien får man emellertid mest avsmak för den ständigt studentikost svamlande drummeln. På segervalnatten peppar han kampanjstaffen med att »2020 kommer att bli ett år av välstånd, tillväxt och hopp!« samtidigt som det korsklipps med hur coronaviruset sprids från fladdermusgrottor till marknaden i Wuhan.

Det sjunde inseglet

Allt ter sig så enkelt i högkonjunktur och med egen majoritet. Men en växande tematisk kvalitet i This England är hur de falska premisserna, det falska hoppet, de falska löftena, kläs av utan att Johnson-administrationen demoniseras – dess inkompetens, feltänk och misstag görs mänskliga. Cynismen skildras snarare som en teknisk system-artefakt. Även om Winterbottom flera gånger lyfter fram sveket mot NHS och vårdhemmen som en konsekvens av dels nyliberal »just in time«-planering, dels Cummings iver att reformera staten med policy-makers och PR-folk i stället för opolitiska tjänstemän.

Nu låter det kanske som om This England är en bra serie, och det kanske den är, men den är också splittrad, seg, överbefolkad och sönderklippt. Alla »vanliga« patientfall vi får följa känns som hans gamla Jimmy McGovern-samarbeten fast utan McGovern, eller som ersatz-Mike Leigh. Framför allt är det ett stort misslyckande att effekten på en som tittare är att man mest blir avtrubbad och otålig framför det översvallande stora kollaget av tragiska covid-dödsfall. Skam till sägandes finner jag mig själv hoppande med fjärrkontrollen fram till nästa Boris- eller Cummings-scen.

Och även i den delen av narrativet är det mycket som inte funkar. Boris Johnsons covid-hallucinationer, bestående av exfruar och vuxna barn i Det sjunde inseglet-svartvitt på Styx flodbank, känns bara som en fluffig manus-impuls; likaså Boris återkommande Shakespeare-recitation från Richard II, den döende Johan av Gents sista ord om »this sceptred isle, this England« som, även i Winterbottoms serie, mot slutet övergår i förfall och domedag.

Är This England värd att se? Jag vet faktiskt inte, men Dagens Nyheters Katrin Marçal formulerar oklarheten bättre än jag på länken här nedan. ♦

Katrine Marçal: Vad händer med ett land som gör global underhållning av sig självt?

Hejdå, »Gåsmamman«!

Finalbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Gåsmamman började som modern genre-serie i ett äldre svenskt tv-landskap och slutar i morgon som ett litet stycke mossa i en skog av modernare tv-fiktion. Kort sagt – i dag hade Gåsmamman-pitchen aldrig gått hem. Ändå sammanfattar serien som helhet faktiskt rätt mycket av allt det som fascinerar mig med tv-kultur (vilket också var temat för min säsong 5-recension förra hösten).

Morgondagens seriefinal bjuder på en brutal urspårning – underhållande i sig, men också en logisk closure. Den är nämligen det mest konsekventa vi sett i serien sedan Sonja tappade lusten för sin döda makes marinaverksamhet 2017. Dessutom inleds finalepisoden med Årets Stora Luring, och när ni är framme vid slutuppgörelsen, notera soundtrackmusiken – reducerad till endast trummor! Superbt.

Finalsäsonger av pulpiga popcornserier tar ofta livet av ett flertal nyckelkaraktärer, och Gåsmamman är inget undantag. Men vi får inte glömma dess vardagliga tilltal, som gjorde att ett par av avrättningarna nu på slutet känts jobbiga på riktigt. ♦

Inredningshaverier i »Vem bor här?«

Premiärbetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Ursäkta, men efter att ha sett säsongspremiären av SVT:s Vem bor här? känner jag att någon, någonstans (och då får det väl bli jag), måste säga sanningen – att det här ju ser för jäkligt ut:

Egentligen är det sympatiskt med inrednings-tv där »vanligt folk« visar sina hem utan inblandning av stilproffs. Men när denna serie i sitt trampande från hem till hem bara fortsätter traggla floskler om hur »gud vad smakfullt snyggt minimalistiskt avskalat« allting är, då måste någon, någonstans, faktiskt försvara inredningsarkitektur som yrkeskunskap.

Hur fasen kan man tjonga in en marmortung köksö rakt framför öppna spisen? Helt okänsligt trycka in ett modernt kök typ Poggenpohl-annons från 2010 i ett 1960-talsvardagsrum? Vars främsta stilmarkör, eldstaden, inte ens är synlig längre från rummets sittplatser (utanför bild) utan får nöja sig med funktionen att värma en inredningstokig kock i rumpan?

Jag kände att någon bara måste påpeka detta, eftersom kommentarerna i programmet inskränkte sig till (äkta citat), »Här är det design som är på tapeten. Design och formgivning.« ♦

Ormstudie i naturprogrammet »30 minuter«

SD:s propaganda-Youtube-kanal Riks är det kanske enskilt mest politiskt förgiftande vi har i det här landets tv-utbud. Men när min upprördhet lagt sig över att »ansvariga« utgivaren Dick Erixon ges utrymme i SVT:s prestigeprogram 3o minuter kan jag konstatera att det trots allt var en riktigt upplysande halvtimme.

Inte minst för den magnifikt slingrande avslutningen, där Anders Holmberg ställde en sista pressande fråga som Erixon råkade svara fel på – men så att det ändå blev helt rätt:

»När en text som din, som ursäktar en statskupp, ligger uppe på SD:s hemsida, är det då underligt att man undrar över era demokratiska instinkter?«

»Näej. Absolut inte.« ♦

Vad är egentligen »Walter Presents«?

C More har gjort en rätt stor grej – ja, en hel kategori på strömningstjänsten – av något som kallas »Walter Presents«. Under fliken finns »de senaste årens allra bästa europeiska kvalitetsserier« och de sägs vara »handplockade« av denne Walter.

Svenska medier återger det här som om det vore något officiellt självklart. Men, vad är egentligen »Walter Presents«? Det finns ju en hel massa mög bland de där serierna. Vem fan är Walter?

… och vips satt han sedan i Channel 4-rutan och »presenterade« tre år gamla, halvmögiga euro-serier.

Jo, det är en italiensk tv-producent, Walter Iuzzolino, som blev ett branschnamn i Storbritannien efter att ha gjort de populära vulgo-realityserierna The Undateables och My Big Fat Fetish för Channel 4. Under produktionernas gång pratade han ofta med kollegerna och Channel 4-cheferna om italienska och andra europeiska dramaserier han tyckte var bra … och vips satt han sedan i Channel 4-rutan och »presenterade« tre år gamla, halvmögiga euro-serier.

För rättvisans skull länkar jag en positivt inställd intervju med karln här nedan. Han verkar lika trevlig som entusiastisk. Men hans kriterier för vad som konstituerar en kvalitetsserie lämnar en del övrigt att önska. ♦

Presenting Walter: meet the man bringing foreign drama to the UK

På tal om »Noll kontroll« …

Detta är inget nytt klipp, men det gjorde en ny repa i twitterflödet i veckan, och man förstår att det ständigt poppar upp som förnyad viral och så har gjort sedan 2016. Det är från den franska Jerry Springer-aktiga talkshowen C’est mon choix, som lades ner 2017 under tyngden av anmälningar till den franska tv-tillsynsmyndigheten CSA.

Men nedanstående klipp går ju bara inte att värja sig emot, och det säger något om vilket oförklarligt väsen den mänskliga humorn är. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Veckans tv-shazam 2022-10-02 - playlist by Kjell Häglund | Spotify

Ses igen nästa söndag.