[76] »Håret ser ut att ha kammats med en rockabillyståbas«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Playlist (Netflix)
2. Candy (Hulu/Disney+)
3. The Good Fight (Paramount+/HBO Max)
4. The Bear (FX/Disney+)
5. The Capture (BBC/C More)
6. Drömmaren – Karen Blixen blir till (Viaplay)
7. Oh Hell (Magenta/HBO Max)
8. Tunna blå linjen (SVT Play)
9. The Handmaid’s Tale (Hulu/HBO Max)
10. Headhunters (C More)

Glöm alla invändningar – »The Playlist« är en fest du kommer att sakna när den är slut

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜️

Efter att ha börjat se The Playlist, Netflix miniserie om Spotify, gick det inte att sluta, knappt ens att ta en paus mellan avsnitten. Jag såg alla sex på en kväll, långt in på nattkröken, och nästa morgon kände jag omedelbar saknad.

Serien har några rejäla svagheter, men jag vill inte börja med dem, särskilt inte efter att andra kritiker överdrivit dem in absurdum – The Playlist är en underbar serie, och av väldigt många skäl:

• Edvin Endre! Han är ju en bättre Daniel Ek än Daniel Ek själv. Den där speciella slutenheten som färgar hans sätt att reagera, krymper ihop känslospektrumet och blir Daniel mer än den röjer karaktärsskådespelaren Edvin – det är världsklass. Lägg till hur han bär jackan och väskan; inget är lämnat åt slumpen. En av årets bästa rollgestaltningar.

• Resten av ensemblen! Ulf Stenberg som ger Sony-vd:n Per Sundin lika mycket bottenlös vilsenhet som hjälte-under-galgen-roll (och ser ut som Bryan Cranston i Breaking Bad!); Christian Hillborg som marinerar Martin Lorentzon i adhd-dopamin och agerar ut både hudlösheten och hutlösheten med samma svårstyrda mani; Gizem Erdogan som för sin advokatroll utplånar alla spår av Tunna blå linjen-snut; och Joel Lützow i den mest rörande rollen som genikodaren Andreas Ehn, på den mer introverta sidan av npf-spektrumet.
• Upplägget! Varje avsnitt fokuserar på en ny huvudaktör i historien, och varje avsnitt slutar med att nästa aktör bryter in och vill ge sin avvikande version av sanningen. Det skapar ett udda ett-steg-bak-och-två-steg-fram-driv i narrativet som med lätthet parerar svajigheter i övrigt.
• Miljöerna! Spotifys startup-kontor, Daniel Eks Rågsveds-tvåa, Sundins mörka paradlägenhet med jukebox och flygel, Pirate Bay-källaren …

Men – och här kan vi komma in på svagheterna – ibland frångås realismen i miljöerna och blir experimentverkstad utan riktning. Här finns till exempel en återanvänd korridor som likt en lekfull teaterkuliss får föreställa olika spelplaner och till och med flygplatslobby (mest i Gizems advokatavsnitt, men också som Stim-kontor i en tidigare episod) – samtidigt som serien senare går tillbaka till ren realism och visar en riktig flygplatslobby (när Andreas Ehn hoppar av Spotify och drar i väg med flickvännen).

Man måste anstränga sig för att hitta konsekvensen i detta. Kanske representerar korridoren spelet, Spotify från insidan, medan Andreas Ehns avhopp via verklig flygplats ges en skarpare känsla av »the one that got away«? Förmodligen inte. De brutna linjerna verkar handla mer om att regissören Per-Olav Sørensen försökt karaktär-individualisera episoderna. Meta-greppen blir mest konstiga, men som bäst är regin lika effektiv som i Sørensens bästa verk, Störst av allt.

Just Andreas Ehn-avsnittet sticker ut på flera sätt, lierar sig med den introverta matematiska hjärnan men går även i land med att addera trevande ung kärlek. The Playlist slår över huvud taget ett stort slag för de neuropsykiatriska avvikarna (Ehn och Lorentzon), skildrar överrepresentationen av adhd och autismspektrum i tech-världen så att klichéerna får äkta liv.

Andra recensenter har angripit dialogen, men så dålig är den inte. Med tanke på hur svårt det är att skriva in trovärdighet i ett manus om samtida tech- och musikbransch skulle jag snarare vilja lovorda det svensk-brittiska manusteamet (Young Royals-systrarna Sofie och Tove Forsman samt Christian Spurrier, som tidigare skrivit enstaka Silk- och Spooks-avsnitt). Jag älskar hur dialogen ringar in hur Per Sundin tar ut sin jobbdepression på familjen hemma, och hur jargongerna skiljer sig mellan exempelvis Andreas kodargäng och Daniel Eks och Martin Lorentzons säregna partnerskap.

Lite bättre korrläsning hade dock inte skadat. När The Pirate Bay döms för upphovsrättsbrott sker det med repliken »ni är skyldiga till ett års fängelse«(!).

Hela Pirate Bay-spåret är värt en egen artikel, som jag av personliga skäl inte orkar skriva nu (jag sympatiserade djupt med Piratbyrån under den där tiden, men det känns inte minst idémässigt som hundra år sedan). Jag har dock pratat lite med Peter Sunde Kolmisoppi om serien, där han i en biroll gestaltas av Valter Skarsgård – se nedan. ♦

Hallå där, Peter Sunde Kolmisoppi …

… har du fått se The Playlist i förväg? Eller har du sett serien nu?

»Jag har precis sett alla avsnitt. Inget i förväg. Jag och Valter Skarsgård är twitterbuddies, men ingen från produktionen har tagit kontakt med oss innan. Per Sundin har de väl däremot suttit och djupintervjuat i timmar!«

Jag gillar gestaltningen av Per Sundin, hur han känner att inte bara skivindustrin utan hela hans identitet hotas, hur han famlar efter råd och förståelse, och vacklar mellan ilska och rädsla. Den känslan hos honom tyckte jag också sken igenom när det begav sig. Men så kanske inte du upplevde det?

»Jag har uppfattat Per som en rätt hyvens kille. Jag fattar att vi blev utmålade som djävulen av alla i hans umgängeskrets, och det är klart man lyssnar på vänner och kollegor. Det är problemet med maktelit och vänskap, inget unikt för Per och kompani. Men hela spåret med Per och oss i serien är väldigt påhittat.«

Ni möttes aldrig för att göra upp? Du sa aldrig »… men då får du komma till oss«?

»Nej, vi hade inga samtal om att ›försöka mötas‹. Verkligheten var ju den motsatta, att skivbolagen vägrade träffa oss. De införde även ett förbud mot att delta i debatter med representanter för TPB eller Piratbyrån, eftersom deras argument inte kunde mätas med våra. Därmed inte sagt att vi var så jävla smarta, det handlade mer om att de var out of touch med verkligheten.«

»En gång när jag faktiskt mötte upp en skivbolagschef på hans kontor slutade det med att han sa att jag hade våldtagit honom och hans familj, skrattat åt dem när de låg och grät av det, och sen spottat på deras gravar. Och så skrek han efter mig när jag gick.«

Ditt och Per Sundins möte i serien slutar med att det är han som går. Skriker gör ni båda två.

»Jag köper metaforiken. Och jag tycker det är sympatiskt att de gör honom lite komplex i serien, även om det skevar. Jag inser att det inte går framställa allt som faktiskt hände, att skivbolagen skickade privatdetektiver efter oss, inklusive våra flick- eller pojkvänner, och anställde polisen som gjorde utredningen … eller att domaren i rättegången var ordförande i föreningen för upphovsrätt, med lön från skiv- och filmbolagen och med officiell arbetsuppgift att verka för hårdare straff för upphovsrättsbrott. Men det är ju ingen serie om Pirate Bay! Jag fattar att det hade varit fel för serien att veckla in sig för mycket i vår del.«

Men detta med aktivist-juristen Henrik Pontén, att han faktiskt lekte polis under razzian, kom lite överraskande med?

»Ja, det var ju en lustig grej, att Pontén fick vara åklagare och arrestera folk. Det var hans stora dröm.«

Vad tycker du om skildringen av dig själv?

»Jag framställs mer som rättshaverist än vad som är riktigt skäligt, tycker jag. Men det blir lätt så när bakgrunden saknas. Valters version av mig argumenterar sämre och tjurigare än jag hade gjort, och de där brandtalen jag håller är för töntiga! Men det är såklart bara en personlig irritation. En grej som man får direkt motsatt bild av i serien är min strategi att alltid vara extra jävla trevlig mot alla som var otrevliga. Per Sundin sa nån gång att han inte kunde prata med mig för att ›du säger ju inte vad jag tycker att du tycker!‹.

En trist sak är att serien framställer det som om porren fanns på TPB under min tid. Den kom först efter att jag lämnat, jag vägrade vara med om det fanns porrreklam.«

Sedan är det rätt intressant att det är Yellow Bird som producerat serien. De var ju själva drivande bakom rättegången mot oss. Alla är de – Spotify, Yellow Bird och Netflix – existentiellt beroende av vad TPB gjorde.

Vad tycker du är bra i The Playlist?

»Jag gillar avsnittet med Andreas Ehn. Det har en fin personlighet, och får också fram det problematiska med att skivbolagen helt plötsligt fick ett ägande i Spotify, även om det inte framgår helt hur de slängde artisterna under bussen när de gjorde sin nya kalkyl. Och det var fint att avsnittet om Martin Lorenzon tog upp adhd-grejen. Jag har bara sett honom som en Petter Stordalen-wannabe.«

»Sedan är det rätt intressant att det är Yellow Bird som producerat serien. De var ju själva drivande bakom rättegången mot oss, som en av de största rättighetsinnehavarna i målet. Dessutom är storyn om Spotify också rätt mycket storyn om Netflix. Netflix hade inte heller fått sitt genomslag utan TPB. Så det är roligt att alla dessa – Spotify, Yellow Bird, Netflix – är existentiellt beroende av vad TPB gjorde.« ♦

Spotify får fortfarande kritik för affärer med Ryssland

Något jag tycker Edvin Endre får fram väldigt fint i The Playlist, just med hjälp av den där »slutenheten« jag nämnde ovan, är hur mycket av Daniel Eks personlighet som också gör Spotify till en moralisk gåta. Han framstår ofta som hyvens och god samtidigt som han verkar ha en tendens att komplicera processer, gräva ner sig, rentav haverera – som i hans idé att köpa fotbollsklubben Arsenal, eller bråken kring artistersättningar och Joe Rogans blogginnehåll.

När The Playlist denna vecka ligger etta på svenska Netflix-listan tycker jag att det också är läge att uppmärksamma att Spotify fortfarande, åtta månader efter Rysslands invasionsangrepp på Ukraina, är ett av fem svenska företag som ligger i botten av Yales listning av företag med Rysslandskontakter (betyg C, »scaling back«, men med monetarisering av pro-Putin-innehåll).

Äntligen Sverigepremiär för kusligt briljanta »Candy«

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜️

Nick Antoscas mest unika och personliga verk är de fyra säsongerna av Channel Zero samt fjolårets Brand New Cherry Flavor. Jag skrev långt om dem, och om Nick Antoscas säreget surrealistiska skräckvärld, i nyhetsbrev #17.

Men hans största hit hittills är true crime-dramat The Act från 2019. Och nya, äntligen Sverige-aktuella Candy, som han skapat ihop med Matthew Weiner-skolade Robin Veith (som också skrev ett par The Act-avsnitt), är mer besläktad med den.

The Act och Candy är ett slags tematiska motpoler till skräckserierna – detaljerat nära verkliga kriminalfall, journalistiskt researchade – men precis som dem är Candy (mer än The Act) visuellt häpnadsväckande, filmiskt högstående.

Jessica Biel gör en fascinerande ohöljd rolltolkning som helylle-hemmafrun som i en småstad i Texas 1980 mördade sin älskares fru (en lika stark Melanie Lynskey) med 41 yxhugg. Casten är över huvud taget sjukt bra, i synnerhet Timothy Simons och Pablo Schreiber som respektive make, och den fascinerar ända ut i periferin – som när Biels make Justin Timberlake dyker upp oigenkännlig i två avsnitt som lokal polisutredare.

Det stora monstret i serien är den lilla vardagen, snarare än Jessica Biels efterhand alltmer sympatiska karaktär. En vardag full av medelklassig suburbia-frustration med alla de vanliga markörerna, men som Antosca och regissörer, fotografer och scenografer liksom skulpterar sig ut ur med cineastisk kylighet.

Candy både speglar och spegelvänder relationsproblem och ojämlikhet i en typiskt sydstatlig skarv mellan 1970- och 80-tal, mellan kristen familjekonservatism och sexuell åtrå, mellan manligt och kvinnligt – liksom Ariel Marx i sitt makalöst snygga musik-score skarvar mellan Debussy, easy listening och Bernard Herrmann. Via en allt djupare psykologisering landar Candy i ett berörande instängt och drömmande noir-mörker där vi faktiskt, trots brottets extremitet, fattar sympati för samtliga inblandade.

De många scenerna mellan Biel och Simons är särskilt betagande – tonen i manus kontra dialog, mimik och kroppsspråk. Som när han kollar The Rockford Files i tv-soffan, hon lyssnar på David Souls Don’t Give Up on Us Now i hörlurar … hon går till honom i soffan och kysser honom, han säger (om Rockford-intrigen) »men kom igen, det har precis börjat«.

Märkligt nog är ytterligare en dramaserie om samma yxmördarfall på gång, HBO:s Love & Death (premiär sent i vinter), skriven av ingen mindre än David E Kelley och med Elizabeth Olsen i Jessica Biel-rollen. Men, inte en chans att den är i nivå med Candy. Antosca-partnern Robin Veith ser dock fram emot den – i en fin The Hollywood Reporter-intervju med både honom och Antosca ger han denna härliga kommentar:

»I’m actually excited. The thing about this story is there’s like 100 ways to tell this story. I’m also the person who watched three Fyre Festival documentaries that came out at the same time, I watched them all back-to-back. I just love different perspectives, so I’m very excited for what they’re doing. We were already well into what we were doing and we had a take and a story that we wanted to tell and that’s what we did.«

Och Nick Antosca tillägger:

»We were already in the writers room when that was announced, so you just make the show that you want to make. I’ve had similar experiences in multiple past shows where there was a similar project going on at the same time in totally parallel development, so I’m like used to it now. All respect to them and all the other projects, you just make the show that you want to make.« ♦

Sprudlande ADD-ad lib i tyska HBO-komedin »Oh Hell«

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Som en komediserie uppstånden rakt ur en manisk ADD-hjärna – så känns nya tyska Oh Hell på HBO Max.  Snabb och dröjande på samma gång, liksom inspelad i lugnet i hjärnorkanens öga …

Mala Emde, som vi såg i huvudrollen i lysande Und morgen die ganze Welt på Göteborgs Filmfestival förra året, spelar här npf-tjejen som inte kan behålla jobbet på en förskola – hon bondar visserligen unikt med några av barnen, men det blir för mycket snack om marijuana och Hitler, för mycket stulna födelsedagstårtor och andra ovärdigt ovuxna intriger, så chefen, som visserligen gillar henne, tvingas låta henne gå.

Så vad ska hon nu göra? Inför farsan har hon fejkat en akademisk karriär – en lögn som måste upprätthållas. Och hon försöker fixa en dejt genom att låtsas vara cellist. Och hon försöker komma in i sin bästa kompis liv, kompisen som är stans stjärn-influencer, men backar självmant ur när hon fattar hur off hon är – influencern har henne kanske mest som någon sorts privat maskot.

Intrigerna i avsnitten snurrar internt runt egen axel, och det är rätt underbart hur snabbt man som tittare hellre börjar åka med i ADD-karusellen än reflekterar över en omvärld i otakt.

Dessutom är soundtrackmusiken otroligt bra, ett slags knorvig synt-exotica av Daniel Strohhäcker (Future Franz), med skolade expansioner av Felix Raffel och Philipp Thimm. ♦

Ännu en haussad Netflix-premiär för Ryan Murphy – binge-skräckisen »The Watcher«

Seriebetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

»Cararra-marmor är så 2009«, säger Bobby Cannavales karaktär en bit in i första avsnittet av nya Netflix-skräckserien The Watcher, och jag skriker till (inombords, inte högt, nån tönt-måtta får det vara) – det är ju precis vad jag sa om köket jag visade upp i förra veckans nyhetsbrev, från säsongspremiären av Vem bor här!

Just sådana små pärlor av samtidskoll förgyller en arketypisk psykterrorskräckis som ibland känns som en mildare Nick Antosca, ibland svajar till så man inte riktigt uppfattar om klichéerna verkligen har tungan i kinden.

Men att Ryan Murphy ligger bakom skapar förtroende. Han slog igenom med Nip/Tuck för snart 20 år sedan och har haft många mer eller mindre nyskapande och högbudgeterade framgångar (Glee, American Horror Story), men »min« Murphy är den som, ihop med parhästen Ian Brennan, kom in på dokudrama med American Crime Story och förra sommaren gjorde den genialt snygga och saftiga Halston (som trogna läsare kanske minns att jag var helt besatt av).

Nu släpper Netflix två nya Murphy/Brennan-serier inom loppet av ett par veckor, och den förra, Dahmer – Monster: The Jeffrey Dahmer Story (som jag skrev positivt om i nyhetsbrev #73), hade ett ben i vardera genre: både skräck och true crime. Detsamma gäller faktiskt även The Watcher – den bygger på ett reportage i New York Magazine:

Alltså: en skön och sprallig familj (pappa Cannavale spelar mot mamma Naomi Watts) flyttar in i sitt drömhus, som raskt börjar omges av skrämmande grannar från samfälligheten (Mia Farrow spelar en riktigt creepy kulturvårdare), och framför allt en skugglik terror-stalker som är besatt av deras hus.

Eller är det hela grannskapet som är skevt?

The Watcher går mycket längre ut i psycho-snåren än man förväntar sig av något som bygger på ett reportage om en verklig händelse. Jag har kommit halvvägs, och även om Dahmer-serien på flera nivåer är bättre så har The Watcher tagit över som Murphy-serien jag måste kolla klart först. Den är beroendeframkallande. ♦

Norska psykopat-våldsorgien »Headhunters« ännu vildare som tv-serie

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

2011 gjorde norska Morten Tyldum (som senare regisserade fina Apple TV+-serien Defending Jacob) råbarkad men klinisk film av Jo Nesbøs kriminalroman med samma namn, Huvudjägarna – biosuccé i Norge och en stor internationell kritikerframgång. Så det förvånade inte att Hollywood drog i gång en remake, som dock fortfarande inte realiserats. I stället, vilket förvånar mer, får vi nu en norsk tv-serie på samma historia (C More-premiär i veckan), som visuellt är märkvärdigt lik Tyldums film.

Men ett par avsnitt in känns den självklar. Storyn tjänar verkligen på att expanderas – det finns lite mer nerv, svett, drama och humor att pressa ur praktiskt taget varje steg-för-steg i denna klassiska noir-nedåtspiral.

Exempelvis hade filmen inte plats för tre bridge-spelande brevbärardetektiver. Och om filmen kändes som en fjordversion av Guy Ritchie så drar serien mer åt svenska crime-dramedys som Torpederna och DEG. ♦

Spännande omstart av »Let the Right One in«-universumet

Premiärbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Den plågade pappan (Demián Bichir) söker jobb på krogen där han var kock förr i tiden, innan allt blev så jobbigt med vampyrdottern, och den nuvarande krogägaren, dotterns gudfar (Kevin Carroll), häller upp whisky, de njuter en sekund i en annars ruffigt ansträngd återträff, och Kevin säger:

»It’s like drinking Kathleen Turner’s voice.«

Let the Right One in är full av sådana ögonblick, som i sig motiverar ännu en remake, nu den första som dramaserie – med en vuxnare och djupare omgivning, en superhärlig expansion av vampyrtjejens tillvaro (extremt bra castad med för mig okända Madison Taylor Baez) och en helt nyskapad C-plot om en trasig men välbärgad forskarfamilj som försöker finna motmedel mot vampyrismen som tog deras son – denne blev sönderbränd när pappan (Zeljko Ivanek!) i medicinsk hybris lät honom testa att uppleva gryningssolen.

Har bara sett första avsnittet, som lovar mycket gott. ♦

»Hur lång är du? Jag tycker du verkar snäll …« – haveripremiär för »Bianca«

Premiärbetyg: 📺⬜️⬜️⬜️⬜️

Jag gillar Bianca Ingrossos underhållande persona i Wahlgrens värld och jag är svag för den kändistäta amerikanska talkshow-arketyp som Mattias Bergqvist i Expressen hävdar att nya pratserien Bianca på Discovery+ fångar upp:

Men, snälla Mattias: David Letterman pratade aldrig om vare sig sin eller sina gästers förmögenhet. Bianca närmast obsessar över detta ämne, i båda leden, och det är djupt osympatiskt. Kändisar som komplimenterar varandras utseende, pengar och livsstil är degenererat.

Det första jag såg när jag betade av premiärhelgens två program (nya avsnitt varje fredag och lördag) var Amanda Schulman placerad på förhörsstol i en fylla-i-meningen-lek:

Bianca: »›Jag känner mig assexig när …‹?«
Amanda: »… när jag möter Bianca Ingrosso på stan!«
Bianca: »Same! Okej, nästa. ›Min 350 kvadratmeter stora Östermalmsvåning kostade …‹?«
Amanda: »Nej det säger jag inte …«

Jag började undra hur manusmötena ser ut på den här produktionen. Och det fortsatte på samma nivå. Gästsoffan var godkänd – Magnus och Agnes Uggla (»gud vad länge sen!«, »jag veeet!«), Lasse Hallström, Marcus Eriksson, Mauri Hermundsson – men när Bianca kan prata hur länge som helst om att hon tycker att den ena gästen verkar snäll och den andra verkar väldigt lång blir det inte heller David Letterman, det blir barn som leker tv.

Nu tror jag i och för sig att Bianca Ingrosso kan betydligt bättre. Men hon behöver en producent och en redaktion som faktiskt vill göra talkshow på riktigt. ♦

Fin Matthew Fox-comeback i underskattade ekoterrorthrillern »Last Light«

Seriebetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Viaplay-premiär i dag för alla fem avsnitt av miniserien Last Light, som marknadsförts rätt hårt av Peacock i USA som Lost-stjärnan Matthew Fox stora återkomst, och som kanske just därför sablats ner i hemlandet – för några särskilt sakliga skäl att såga den så hårt finns inte.

Precis som i verkligheten, där Fox lade ner skådespelandet strax efter Lost för att vara pappa på heltid, gör han i Last Light en omvärdering av livet i barnens riktning. Han spelar en molekylärbiologisk forskare och fixare anlitad av ett oljebolag som hamnar i centrum av en ekoterror-apokalyps, och mer än så ska jag inte säga om intrigen, eftersom den – baserad på en roman av sci fi-författaren Alex Scarrow (mest känd för young adult-bestsellern TimeRiders) – har en större huvudroll här än skådespelarna.

Trots att veteranregissören Dennie Gordon (som regisserade Matthew Fox i Party of Five!) spelar högt och sentimentalt på familjedramatik uppmuntrar han inte skådespelarna att fördjupa sina karaktärer utan låter dem stanna i det händelsedrivna, i det raka och råskrivna action-manuset.

Serien skildrar en jakt i många etapper – hos både protagonister och antagonister; mot klockan; på en lösning; för en familejåterförening – och varvar upp rejält i de sista två avsnitten när komplotten tätnar och avtäcks. Och mer än hos de stabila skådespelarna, mer än hos en regissör som fokuserar på rytm och växeldragande A/B/C-plottar, ligger seriens kvaliteter hos författaren Alex Scarrow, som i finalen presenterar ett dilemma, en rysk docka av problem inuti problem, som är omöjligt att inte fortsätta fundera över efteråt.

Låt vara att det utmanas lite väl mycket av en extremt snyftig upplösning på familjeproblematiken. Det kanske var det som blev tungan på vågen för USA-kritikerna. ♦

Charlie Hunnam bättre än »Shantaram«

Halvtidsbetyg 📺📺📺⬜️⬜️

Bara att höra Charlie Hunnam inleda med en voiceover och fängelserymning strålar direkt ut i mina amputerade Sons of Anarchy-lemmar. Shantaram, efter Gregory David Roberts hyllade roman om en heroinist och bankrånare som flytt sitt australiska fängelsestraff och försöker hitta tillbaka till livet under falsk identitet i Bombay, börjar övertygande.

Att sedan fängelserymningen i sig också är smart och spännande, men inte dras ut på utan klaras av på en kvart, känns fräscht och har en fjädrande effekt – serien studsar vidare till Bombay med en stor, svepande uppåtrörelse, Bombay är fantastiskt levande filmat, och jag älskar ju Hunnam, han har mig helt i sin hand.

Men, nu har jag sett fyra timmar till, halva serien, och den har stelnat. Inte bara för att tempot gått ner och riktningen försvunnit utan också för att Hunnams karaktär är så mycket mer fokuserad och levande än den indiska omgivningen. Det blir rätt besvärande. Och det har inte med upplägget att göra – att »ensam ung vit man i asiatisk metropol« kan funka fantastiskt har vi nyligen sett i smått magiska Tokyo Vice (som jag hyllade i nyhetsbrev #49).

Jag måste ändå se klart serien, jag älskar det filmiska hos både Hunnam och Bombay. ♦

Snälla Hugh Laurie, lämna det sjunkande »Avenue 5«-skeppet

Säsongspremiärbetyg: 📺📺⬜️⬜️⬜️

Det var i början av 2020 som vi fick klart för oss att alla kan misslyckas – till och med Armando Iannucci, satirgeniet bakom The Thick of it och Veep. Hans HBO-serie Avenue 5 kändes helt fel. Trots en fantastisk comedy-cast med Hugh Laurie i täten och massor av kul idéer blev resultatet mastigt, överbefolkat, artificiellt.

Här är en recap av säsong 1, inte för att locka er att hoppa in i säsong 2 utan för att illustrera felen med serien:

Och i länken här nedan pratar Laurie och Iannucci om säsong 2. Två genier, ett trevligt samtal, noll intresse väcks. ♦

»Columbo« möter »Simon & Simon« i Netflix sjuttis-mexi-deckare »Belascoarán«

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Ungefär som Shantaram visar upp ett vibrerande 1980-tals-Bombay är nya Netflix-mysdeckaren Belascoarán beroende av ett ovanligt organiskt-estetiskt skildrat 1970-tals-Mexico City. Här lämnar Héctor Belascoarán Shayne (Luis Gerardo Méndez) plötsligt fru, villa och »förrädarjobb« på General Motors för att ge efter för sin dröm om att bli Keli-Cola-pimplande privatdetektiv.

Han »utbildar« sig via en paket-distanskurs (som ser ut som en »Den lilla detektiven«-låda för barn men också innehåller lektioner på kassettband) och tycker sedan att det är dags att ta sig an sitt första fall. Det är ingen som anlitar honom, utan han börjar bara hänger runt brottsplatserna där en strypar-seriemördare härjat, och lockar sedan fram gärningsmannen genom att ställa upp i Mexikos svar på Tiotusenkronorsfrågan, i ämnet strypmördare.

På fältet inser han dock att inte ens polisen har labb eller arkiv för fingeravtryck, och att »deduktiva metoder är bortkastat i ett land som Mexiko«, så han bestämmer sig för att bli »en metafysisk detektiv i stället, bara gå på känsla«. Så vilken tur att han hittat fimpar från ovanliga och initial-försedda tyska cigaretter på brottsplatserna!

Det är beigt och banalt, men på ett kul sätt. Originaltiteln är Belascoarán, PI och serien påminner en del om Magnum, PI – har samma lättjefulla dramedy-ton som kontrasterar fint mot psykopatmorden. Rent estetiskt, inklusive den snyggt filmiska jazzmusiken, påminner den kanske allra mest om en rudimentär Columbo fast med Simon & Simon-humor. ♦

Ny säsongspremiär för »The January 6 Hearings« – men nu hotar nedläggning

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Ja, jag kallar det säsongspremiär. Ni minns kanske varför? Varje gång jag skrivit om 6:e januari-kommitténs hearingar i den amerikanska kongressen har jag tryckt lite extra på att de producerats direkt för tv av ett inhyrt superproffs, förra ABC News-bossen James Goldston – och det var ju praktiskt taget en »säsong« vi fick se i våras, med sju dramaturgiskt uppbyggda »avsnitt«, kompletta med recaps, vittnen som fick karaktärsutveckling, grafiska effekter, en tydlig hjälte (Liz Cheney) och skarpt utmejslade »supporting actors«.

Jag måste återigen länka till detta poddsamtal mellan New York Times-kritikern James Poniewozik och Charlie Sykes, där Poniewozik även petar in referenser till Netflix-true crime, The Wire och Game of Thrones jämte analyserna av både tittarsiffror och Trump-fascism:

Jag älskar detaljnörderiet i detta samtal. Som när Poniewozik och Sykes diskuterar hur kommittén i förra »säsongens« final-hearing byggde upp och presenterade videoklippet med MAGA-senatorn Josh Hawleys skräckslagna flykt genom Kapitolium, och sedan tog paus direkt efter – med baktanken att folk då skulle hinna sätta Benny Hill-musik till klippet och dela det som memes.

Comeback-hearingen i torsdags slog fast Donald Trumps skuld. Den är ovedersäglig. Det var Trump och ingen annan som var hjärnan och kraften bakom statskuppförsöket – och planen var djävulskt omfattande, med både en väpnad gren och stöd av Secret Service. Men det mest berörande, och det som blev mest viralt efteråt, var dokumentärfilmaren Alexandra Pelosis videoinspelningar inifrån Kapitolium, som visades för första gången.

Och här radas höjdpunkterna från hela sändningen upp:

Som många andra utmanande serier hotas nu The January 6 Hearings av nedläggning. Vinner Republikanerna midterms-valet till kongressen om drygt tre veckor kommer de att lägga ner dessa alldeles för avslöjande utskottsförhör med omedelbar verkan. ♦

Sympatiska »Line of Duty«-vibbar i »D.I. Ray«

Seriebetyg: 📺📺📺⬜️⬜️

Ja, Line of Duty-vibbarna handlar inte så mycket om kvalitet och tittarupplevelse – polisserien D.I. Ray, som nådde svenska Britbox/C More i veckan, är ojämn, lite långsam och har en underpresterande procedural-approach. Men, det är karaktären Maneet i Line of Duty, skådespelaren Maya Sondhi, som gör sin debut som serieskapare och solo-manusförfattare, och det är Line of Duty-maestron Jed Mercurio som styrt upp det hela i producentrollen.

Stort plus för hur Parminder Nagra sätter en perfekt ton i huvudrollen. Värd att se för henne, och en lovande socialrealism som nog kan blomma ut mer i en eventuell säsong 2.

Förlåt mig, Agneta Askelöf

Jag hade inget annat än hånfulla minnen av Förlåt mig, som vandrade från TV4 till TV3 i mitten av 1990-talet, men en urfin långintervju med dess programledare Agneta Askelöf i Aftonbladet i veckan gav mig dåligt samvete.

Framför allt fick reportaget mig att inse att Askelöf med Förlåt mig gjorde en realityserie som var alldeles för modern för svensk tv på den tiden. Vilket inte betyder att den var bra, tvärtom, men den förtjänar tv-kulturell cred. Och när jag fastnar i dess spår på Youtube ser jag att Henrik Schyffert var inne på något likande i en analys i Nittileaks för tio år sedan:

Men framför allt fick jag lust att se om en av Storåkers McCanns och regissören Max Vitalis otroliga Riksgälden-kampanjfilmer – den som var inspirerad av just Förlåt mig (se nedan). ♦

Extremhögern förändrar Bollywood

Intressant (och nedslående) av Samanth Subramanian i veckans The New Yorker om hur den auktoritära politiska vågen också alltid är en kulturpolitisk våg, och redan har gjort djupa avtryck inom indisk film sedan Narendra Modi tog makten 2014. ♦

Hejdå, Robbie Coltrane

Robbie Coltrane har avlidit vid 72 års ålder och överallt omskrivs han som »Harry Potter-stjärnan«. Men hans livs roll var och förblir den som »Fitz« i kriminalserien Cracker. Till minne återpublicerar jag i dag en hyllningstext jag skrev för min första tv-blogg Weird Science i mitten av 00-talet. (Där finns också ett längre resonemang om Jimmy McGovern som faktiskt direkt tangerar det jag skrev om McGovern förra veckan, apropå hans senaste serie, den lite överskattade Time.)

Seriebetyg: 📺📺📺📺📺

[Från Weird Science, 2005]

Håret ser ut att ha kammats med en rockabillyståbas. Över bulldogögat brinner brynet som busken i Bibeln och näsan jäser som en bortglömd bulle över den mekaniska, maskinmässiga munnen. Här finns högar av hakor som hänger i klasar ner mot kostymen, som i sin tur hänger ner som ett tremannatält i ett rödbrusigt Roskilderegn.

Detta är Fitz. Eller Eddie Fitzgerald, som är det fullständiga namnet på den genomfete kriminalpsykologen i tv-serien Cracker. Eller Robbie Coltrane, som skådespelaren heter.

Fitz är en psykolog i Manchester som, när en vän till honom blivit mördad, inleder ett förhållande med polisen. Mordroteln blir fort beroende av honom. I de första två Cracker-serierna (1993–94) är kommissarie Bilborough och konstapel Beck rena Humle-och-Dumle-paret som bara sväljer stoltheten och gör som Fitz säger.

Det Fitz säger är tv-dramats ryggrad. Dels är han en rakbladsvass psykoanalytiker, dels säger han alltid exakt det man själv skulle vilja säga om man bara kommit att tänka på det tillräckligt snabbt – han har den svada man kräver av sin deckarhjälte.

Men Cracker handlar inte, som vanliga kriminalserier, om mordet, jakten, arresteringen eller bevisen – utan om bekännelsen.

Cracker är unikt hänsynslös i sin politiska inkorrekthet. En story kan handla om en svart våldtäktsman som ger sig på vita medelklasskvinnor för att hämnas samhället (Men Should Weep), en annan om en sympatisk, frånskild pappa som rakar håret och blir rasistisk seriemördare (To Be Somebody) – rätt omöjliga scenarier, egentligen. Men Fitz lyckas lotsa in oss i förövarnas tankevindlingar och tvinga oss att faktiskt identifiera oss med dem: det meningslösa våldet blir inte bara sjukt utan får en sjuk mening; det besinningslösa våldet får ett sinnelag.

Bastemat i Cracker delas i två stämmor: dels Fitz fantastiska förmåga att förstå röran i andra människors hjärnor, dels hans lika fantastiska oförmåga att städa upp sitt eget liv.

Eddie Fitzgerald har ramlat ner i en rejäl fyrtioårskris. Han dricker och spelar till och med på barnens bortglömda födelsedagar, och kommer alltid direkt när kriminalen kallar. Men det är inte spriten, spelandet eller brottslingarna i sig han är beroende av utan adrenalinet. Fitz är skräckslagen inför det vanliga, vardagliga, tråkiga.

Hustrun Judith (Barbara Flynn) flyttar ifrån Fitz redan i första avsnittet och förhållandet kränger hårt fram och tillbaka genom serierna, stundtals i en storm av sanslös svartsjuka. Ett tag har Fitz en sorglig sexuell affär med polisassistenten Jane Penhaligon (Geraldine Somerville), eller »Panhandle« som Fitz kallar henne, och i några febriga episoder ter sig turerna mellan Fitz och Jane som en gammal Bogart- och Bacall-film med det lyckliga slutet bortklippt.

Fitz personifierar det lösta mordfallet och det ständiga återfallet. Han är lysande på jobbet men sviker hemma, en superskitstövel med superdatorhjärna. Försöker man bena ut varför Fitz beter sig som han gör är det svårt att komma undan den gamla deckararketypen av brottsbekämparen som begriper ondskan för bra, och lider så mycket med dess offer att han tvingas till självdestruktivitet för att kunna leva med världens mest nertyngda huvud.

Cracker uppstod ur det sug efter tv-serier om kriminalpsykologi som virvlades upp av biosuccén När lammen tystnar. I England kretsade en hel debatt kring vem det egentligen var som kom på idén med ett engelskt svar på Hollywoods FBI-psykologi. Tv-bolaget Granada bekräftade att man inom loppet av något halvår fick in lådvis med kriminalpsykosynopsis – och att Jimmy McGoverns manus om Cracker var det överlägset starkaste.

»Om nu den övergripande idén var allas, så var Fitz min«, var McGoverns kalla kommentar.

Jimmy McGovern skriver helst om lättantändligt debattstoff som sexism, rasism och homofobi, och har faktiskt fått kritik även från liberalt håll för sitt sätt att göra det på. McGoverns metod är nämligen att anatomisera dessa ismer och fobier i sig själv och föra ner sina egna tankar direkt i manus.

»Om jag ännu var 30 skulle jag inte ha skrivit såna här grejer«, har McGovern sagt. »Jag skulle vara för osäker på mig själv. När du är ung ser du dig själv som unik, och har du perversioner inom dig så är det dina och ingen annans. Men med tiden inser man att vi alla är lika. Det finns inget speciellt med mig över huvud taget. Och när även jag tänker i fördomsfulla banor trots att jag ju inte ser mig själv som ett dugg fascistisk eller homofobisk, ja, då är jag helt säker på att alla andra gör det också.«

Som elev i en katolsk småskola skulle en gång McGovern, tillsammans med en kamrat, få smisk på händerna av läraren. Men den andra pojken slapp straffet, eftersom hans pappa var Torypartistisk kommunalpamp och den nyetablerade skolan var beroende av kommunens stödpengar. Jimmy blev däremot slagen. I denna anekdot finns allt som fortfarande engagerar McGovern: våld, politik, religion och diskriminering. Det var här, på den lilla St Francis Xavier's-skolan i 1950-talets Liverpool, det första frisinta fröet till Cracker föddes.

Tyvärr har den där lusten till instinkt lett McGovern fel efter Cracker. Tv-filmen Sunday från 2002, som dramatiserade den engelska arméns massaker på nordirländska medborgarrättsdemonstranter i Derry 1972, slogs – förödande pinsamt för McGovern – på fingrarna av Paul Greengrass överlägsna filmskildring av samma händelse, Bloody Sunday, vilken kom nästan samtidigt och lyckades vara både långt mer gripande och faktatrogen.

Jag tror rentav att många kritiker som 1994 hyllade McGoverns långfilm Priest, alldeles i bakvattnet på den andra Cracker-serien, skulle hålla med mig om att den är nästan skrattretande ihålig om de såg om den i dag. Det längre tv-serieformatet är tydligen Jimmy McGoverns enda framkomliga väg, vilket också bekräftades av The Lakes, som han skrev efter den sista Cracker-serien 1997.

En banbrytande detalj i Cracker är ljudet. Dramatiken göds med lager av miljöljud (helikoptrar, walkie-talkies, tåg, nattklubbssångare, sophämtare). Ingen tv-deckare hade tidigare tagit upp ljudet av bodybagens blixtlås eller klangen från bårhusskalpellen som Cracker, vilket skedde i en genial symbios med hur McGovern inte bara skrev knixig och svängig dialog utan också utnyttjade själva ljudet av tal. Som när en misstänkt i ett av de första avsnitten haffas på väg ut från ett sjukhus och poliserna överfaller honom med frågor – man hör inte ett ord som sägs (allt har ändå bara som syfte att »mjuka upp« honom) men desto tydligare hörs det krasande känslokaoset i huvudet på den misstänkte.

I nämnda To Be Somebody lyckas Jimmy McGovern få Albie, som bokstavligt talat blir mördare och skinhead över en natt, att både motsvara det konservativa Englands stereotyp av en dum, outbildad, våldsam, vit, arbetslös »yob« och förklara varför stereotypen inte stämmer. Albie är till synes både begåvad och mogen, inte minst i sin relation till exfrun och dottern, men så rakar han av sig håret, klär sig i kamouflagekläder och hugger ihjäl en »paki bastard« med bajonett … Så småningom visar det sig att det var läktarkatastrofen på fotbollsarenan Hillsborough, då 96 åskådare dog, som fick den här killen att flippa ut, i djupet av en sorg över att totalt tappa kontakten med sin far. Tidigare hade Albie och hans far delat ett hängivet fotbollsintresse, som runnit ut i intet efter Hillsboroughtragedin. Åren därefter tar Albie ensam hand om sin sjuke och emotionellt inmurade pappa, och det är efter dennes död Albie angrips av galenskap.

McGoverns manus lyckas göra det fullständigt trovärdigt att denna privata livssorg, intrikat sammanvävd med den kollektiva sorg Albie och hans likar känner inför den engelska vänsterns och fackrörelsens svek, faktiskt kan skapa ett hatiskt mördarsvin.

Jimmy McGovern blev själv knäckt över Hillsborough, i synnerhet över den högervridna skandaltidningen Suns behandling av tragedin, och redan som manusförfattare till såpan Brookside bröt han alla kommersiella konventioner genom att låta en av huvudpersonerna organisera en massbränning av tidningen Sun på en årsdag av fotbollsmassakern.

Hillsboroughstoryn i Cracker slutar med att en reporter från Sun sprängs ihjäl av en bilbomb …

Den tredje och sista säsongen, som sändes hösten 1995, hade framför allt en hysteriskt hård inledning med episoden Brotherly Love. Först löstes förstås en av engelsk tv-historias tuffaste cliffhangers – den där Jane fattat att det var kollegan Jimmy Beck (Lorcan Cranitch) som våldtagit henne och, i föregående säsongs sista skälvande scen, fått ner honom på rygg, satt sig ovanpå, kört ner en jättepistol i hans mun och sagt: »Suck it!«

Därefter tvingades vi vada med ögonen genom en tjock flod av skit: en hjärtskärande kvinnomisshandel, en spysjuk språngskalle, en kräkfärdig hora som flashar brösten, ett brutalt mord, ett stämjärn i en vagina, ett bloddränkt lik i strumpeband, en vidrig obduktion och en mordbrand. Det var mörkt, motbjudande och magstarkt över gränsen för vad man borde tåla, men med Fitz i sin paradoxala dubbelroll som psykoanalytisk nutcracker och kamikazekretsande privatkaospilot blev skenet från tv-rutan ändå något värmande. ♦

Fotnot: Alla fyra Cracker-säsonger finns på Britbox och C More:

Streamingtjänst-rankning oktober 2022

1. HBO Max (2)
2. Netflix (1)
3. Disney+ (3)
4. SVT Play (6)
5. C More (4)
6. Viaplay (7)
7. Apple TV+ (5)
8. Sky Showtime (-)
9. Amazon Prime (8)
10. Discovery+ (10)

Månatlig rankning av svenska streamingtjänster, baserad på antal nya sevärda serier. Förra listans placering inom parentes. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Ses igen nästa söndag.