[80] »Närmare realtid och realpolitik än vad som borde vara möjligt«

Denna vecka: The Good Fight, Tunna blå linjen, The Handmaid’s Tale, The English, Bloodlands, Saturday Night Live, The Crown, McCartney 3, 2, 1, A Friend of the Family och Elvira.

Mot slutet av första avsnittet av Hugo Blicks nya westernserie The English hängs en man huvudstupa över en tunna med vatten, decimetrar från drunkningsdöden. Som tv-kritiker identifierar jag mig lite med honom, inte personligen (han var ett avskum) men med situationen, nära-döden-känslan. Och det är inte jag personligen som hänger över dödens tunna utan den svenska tv-kritiken. Som väl inte bara kan hänga på mig? Men så här är det:

I torsdags var det historisk final i en av 2000-talets viktigaste, rikaste, smartaste, roligaste, sorgsnaste och mest politiska, mest rörande, mest romantiska, mest insiktsfulla dramaserier – och jag satt ensam på pressläktaren. Hur är det ens möjligt?

Som om en enda ensam nörd bevakade VM-finalen i fotboll och resten av sportjournalistkåren bevakade första omgången på tennistouren någonstans bara för att det var en nyare tävling.

Precis så funkar ju tv-kritiken. Både The Good Fight och The Handmaid’s Tale hade blytunga säsongsfinaler i veckan men svenska kritiker skriver endast om streamingpremiärer.

Well, här får ni både och. Och ska man som tv-kritiker dö drunkningsdöden så ska man väl göra det i en Hugo Blick-metafor.

Denna vecka:The Good Fight, Tunna blå linjen, The Handmaid’s Tale, The English, Bloodlands, Saturday Night Live, The Crown,McCartney 3, 2, 1, A Friend of the Family och Elvira.

Bäst i tv-världen just nu

The Good Fight (Paramount+/HBO Max)
The Split (BBC/SVT)
A Friend of the Family (Sky Showtime)
The White Lotus (HBO Max)
The English (Amazon Prime)
Elvira (Viaplay)
Bloodlands (BBC/C More)
Försvunna människor (SVT)
The Handmaid’s Tale (Hulu/HBO Max)
Mythic Quest (Apple TV+)

Ända där uppe med »Sopranos« eller högre ändå – »The Good Fight« gav oss tidernas seriefinal

Seriebetyg: 📺📺📺📺📺

Hur gör man för att hejda en nedåtspiral?

Hela den sista säsongen av The Good Fight har haft gatuprotester som fond och ljudkuliss, polishelikoptrar, aktivister, inhemska terrorister – medan advokatbyrån levt sitt liv på 22:a våningen. Det har varit precis här och precis nu, alldeles i rygg på verklighetens politiska polarisering, och på randen till ett amerikanskt inbördeskrig.

Så hur gör man för att stoppa nedåtspiralen?

Förra veckan, i det näst sista avsnittet, brann det till i huvudet på Christine Baranskis Diane. Det låg ju något i vad John Benjamin Hickeys sökmotorsmiljardär sa om att köpa Demokratiska partiet, köpa Fox News, ösa in pengar, börja om från början och spela fulspelet på allvar, kampanja fram The Rock som Obama 2.0-president. Jag tände till. Fick också lust att aktivera mig och göra smutsigt motstånd mot demokratins dödgrävare.

Men i veckans final hade Diane gått hela varvet runt med sig själv och funnit att det enda sättet att få slut på en nedåtspiral är att helt enkelt inte följa med den ner. Hoppa av, »walk away from it all«. Jag tände till på det också. Hellre tv-soffan än blåsiga barrikader. Som nytillkomna Mad Men-stjärnan John Slatterys katalytiska karaktär, Dianes terapeut, sa i ett tidigare avsnitt:

»Det är ingen lätt tid att leva i. Inte för någon. Varenda dag finns något nytt att oroa sig över. En låg ton av ångest har vävts in i våra liv, och vi har blivit så vana vid det att vi tror att det är så här livet känns. Men jag säger till mina patienter … att det inte måste vara så här.«

Jag ska inte avslöja vad Diane till slut bestämde sig för, pensionering i Europa eller kvinnorättsfrågor i Washington, men jag kunde verkligen identifiera mig med Dianes vägval, kände att jag står på samma fläck i livet och världen som hon. Kanske har jag lite tid kvar för stordåd … men är det värt det?

Slutpläderingen från Audra McDonalds Liz var i alla fall en av advokat-tv-historiens finaste.

Och hela finalen var en fantastisk slutplädering. Vattentät, knöt ihop precis allt, till och med den explosiva vinjetten, men framför allt huvudtemat, USA:s nedåtspiral under sex år med Trump, och huvudbudskapet, att vi måste lämna skyttegravarna. Därför har jag älskat Michael Boatmans Julius, vältalig svart Trump-väljare, för att inte tala om Diane och Kurts, Christine Baranskis och Gary Coles, gränsöverskridande men alltmer ansträngda kärlek, som också fick en grandios upplösning. Allt var i upplösning i finalen, som hette The End of Everything.

Skriven av serieskaparna Robert och Michelle King och regisserad av Robert var detta en av tv-historiens riktigt stora finaler, definitivt ända däruppe med The Sopranos. Även tematiskt, faktiskt, skildrande ett amerikanskt paradigmskifte, från början till slutet av en era.

Men The Good Fight ligger också närmare realtid och realpolitik än vad som borde vara möjligt, där illusionen dubbelexponeras med verkligheten. En lika omtumlande skildring av hotet mot demokratin som Years and Years, men med en ännu skarpare fråga till västliberalismen om dess begränsningar.

**Far och dotter Gold (Alan Cumming och Sarah Steele) fick också en storartad slutpunkt.**

Hela denna avslutande säsong var en skrämmande trovärdig gestaltning av hur demokratins slut faktiskt skulle kunna te sig, hur det skulle komma ur en dimma av gråzoner och med illusoriska fickor kvar av det gamla vanliga.

På tal om Years and Years – jag brukar inte se om serier, men Russell T Davies profetiska storverk har jag sett tre gånger. Först såg jag om den när jag var som djupast nere i Trump-depressionen och fann tröst i att vi ändå hade en bra bit kvar till botten; andra gången var det snarare för att förbereda mig på riktigt, lära mig att identifiera exakt hur fascismen kan slinka in genom demokratins dörrspringa.

Jag tror att jag kommer att se om The Good Fight ett par gånger också. Kanske av exakt samma anledningar. Men finalen ger även hopp om en annan utveckling. Inte minst i samspel med verkligheten: avsnittet hade tajmats perfekt med midterms-valet i USA i tisdags, och båda slutade oväntat lyckligt. ♦

Eftersnack – bästa efter-finalen-intervjuerna med paret King

Hjärnorna bakom The Good Fight, Robert och Michelle King, gav ett flertal fina intervjuer efter veckans seriefinal. Här nedan är de tre bästa, samt en mycket läsvärd feature om Christine Baranski, där paret King också uttalar sig. En av artiklarna hintar för övrigt om vad som skulle kunna bli en spännande spinoff … ♦

»Tunna blå linjen« är Cilla Jackerts sista stora serie – är det här den sista stora intervjun?

Den andra säsongen av Tunna blå linjen slutade med en chock. När jag pratade med serieskaparen Cilla Jackert i går var såklart säsongsfinalsslutet det första vi berörde. Men en större chock för fansen kan vara att Jackert själv är mer än lovligt trött på det hårda arbetet med serien och kanske mest skulle känna lättnad om SVT satte punkt här. Nu tror jag inte att det blir så, däremot tar jag henne på orden när hon bedyrar att hon aldrig mer vill göra en så här stor serie över flera säsonger.

**En dag på jobbet. Erik Ahrnbom och Cilla Jackert.**

Kjell: Leah först, förstås. På ett sätt en klassisk cliffhanger, som normalt får en att känna »okej, nu måste det bli en säsong 3«, men jag anar något annat här också, och samma sak med Jesses beordrade tjänstledighet: ett faktiskt avslut. Jag har förstått att det varit en slitsam process för dig, du har lagt ner ett enormt arbete. Och när Leahs utveckling är så oerhört drastisk undrar jag nästan om du ville skynda på något?

Cilla: »Okej. Nu måste vi först diskutera vad en cliffhanger är. För mig är det någon som hänger med fingrarna på en klippkant. Jag tycker inte att slutet på säsongen är en cliffhanger. Leah dör. Det var abrupt och det var viktigt med den avslutande radiorösten som bekräftar vad som just hände. När vi sprängde Tre Kronor i luften, för att ingen skulle fråga ›vad hände sen‹ så var det ändå en del av publiken som undrade vad som hände sen eftersom man inte sett att alla dog.

Både slutet på säsong 1 och säsong 2 funkar som slut på hela serien, men livet går ju vidare så det går alltid att också berätta vidare om man känner för det. Men det är mycket jobb, och säsong 2 var extrem slitsam inte minst för att det var svårt med pandemin. Både den under inspelningen och den som skulle vara med i serien. Hur mycket eller lite det skulle det påverka poliserna jobb och vårt samhälle? Under manusprocessen visste vi inte om pandemin skulle plana ut eller inte. Säsong 2 spelades in under den perioden då alla i ett hushåll var tvungna att vara hemma i fem dagar om en person var smittad. Då ringde telefonen nästan varje morgon. ›XX:s är smittad kan och kan inte komma. XX:s barn är smittade och XX kan inte komma, vi måste ändra inspelningsschemat och skriva om scener.‹ Efter den processen kände jag mig väldigt mör, skör och verkligen inte sugen på att berätta mer.

Jag alternerar gärna manusskrivandet med bokskrivandet, för att bokskrivandet är ett eget rum där jag kan fantisera helt fritt och äger världen helt och hållet. Och det är tyst och lugn. Manusförfattandet är något helt annat. Det är fullt blås hela tiden, folk ringer och mejlar och tycker och tänker och saker ting funkar inte rent ekonomiskt att spela in och det är för många inspelningsplatser och inspelningsdagar, inte mer natt, inte mer i den lägenheten, därför att … och så vidare. Det är ständig anpassning till att vi faktiskt ska kunna spela in och leverera ett färdigt material under något så när värdiga inspelningsförhållanden.«

Som huvudförfattare med understöd av flera avsnittsförfattare verkar du ändå vara väldigt hands-on raktigenom?

»Jag är hands-on där jag tycker att jag mina åsikter är viktiga och att jag kan bidra, framför allt casting och klipp och val av regissörer. Så ja, det var en slitsam process. Men att Leahs utveckling är så drastisk var för att Gizem [Erdogan] ville att hon skulle få dö, och Gizem förtjänade verkligen att lyssnas på. Jag hade några alternativ men jag landade på lastbilen på motorvägen, även om nu är det sista gången jag dödar någon på det sättet.

Visst är slutet drastiskt och lite omtumlande och sorgligt, men det kan ju livet vara också. Jag vill gärna påminna om det ibland. I Spung hade vi en begravning efter Pelles död. En präst sa kloka saker om att ta vara på tiden som är, men så valde jag att inte göra den här gången.«

Och Jesse – hur kände du inför att låta hans chef Katrin [Sanna Ekman], som haft flera sexuella relationer med anställda i beroendeställning, sitta och döma honom? Det är väldigt underbetonat, man får som tittare bara tänka det själv. Du var inte inne på att exploatera det mer? Vad hade du för tankar kring det hela?

»Jag tycker att det är roligt att leka med rollfigurernas svarta och ljusa sidor. Katrin är skrupellös och en bulldozer. Hon hänger inte upp sig på allmänt tjafs och gnäll utan kör på. Hon förför både Faye och Dani men ger dem samtidigt något genom att visa att hon genomgått en bröstcancerbehandling. Det är lite Leahs slut på ett annat sätt. Ta hand om livet för ett tu tre kan det förändras eller ta slut. Både Faye och Dani kommer känslomässigt vidare efter att ha legat med Katrin. Hon förlöser dem på sätt och vis.

Katrin har dock redan i sin första scen sagt ›Jag ska fan sätta dit alla jävla monster som ägnar sig åt att köpa och sälja andra människor‹, så med tanke på att Jesse tar Magnus i försvar så är Katrins agerande lite mer logiskt. Men visst har hon en dubbelmoral, det har de alla vid olika tillfällen om än inte fullt lika brutalt. Jesse vill straffas för att han känner sig så usel i relation till Fanny. Och i det finns det en parallell till Sara i kyrkan i episod 6, när hon säger att ›det enda som finns kvar är att jag tror att jag ska straffas‹.«

För mig är Tunna blå linjen en nästan outgrundlig symbios av här-och-nu och tv-nostalgi… du har skapat något som alla generationer kan relatera till, det är full representation av alla åldrar och samhällsgrupper, och det är ett Malmö som känns äkta i både miljö och ton – samtidigt är den största känslan jag får något som kommer över mig från barndomen: serien känns som Hill Street Blues gjorde när jag var liten. Jag inbillar mig att kärleken till traditionen är något du haft med dig här, kanske rentav ovanligt mycket?

»Som barn älskade jag Hill Street Blues. Än i dag får jag rysningar när jag hör vinjettmusiken. Jag var dock mer ute efter känslan hos mig som publik än själva serien egentligen. Egentligen tänkte jag mer på ER, som är en relationsbaserad dramaserie som utspelar sig på en arbetsplats där man kan röra sig mellan liv och död. Cops, docs and lawyers. Går att berätta om i oändlighet.

Men självklart finns Hill Street Blues där, vi har ju till och med en egen ›Be careful out there‹ som en tydligen blinkning till Hill Street Blues. Det var förresten Per Lasson som hittade på ›Var inte rädda men var rädda om er‹, och jag tyckte det funkade så bra när han sa det, så jag började använda den i alla utsättningsscener. Jag hade förresten inte tänkt att de skulle vara så många som de till slut blev, men det var inte möjligt att spela in fullt så mycket exteriört och på så många olika inspelningsplatser som jag drömde om. Just det där med olika inspelningsplatser är ju ett gissel. Vi vill ha det rikt och myllrande men inte spendera halva inspelningstiden på förflyttningar. Det är en ständig avvägning, alla måste kompromissa med vad som faktiskt går att göra.«

Kanske ligger en del av förklaringen i att ni mejslar fram ett Malmö ungefär som Bochco-serierna formade sitt hörn av New York? Det lokala i en större stad, känslan av community … Anagram kan ju Malmö, var de drivande i att hitta rätt ton och miljöer? Vilken roll har du haft i detta arbete?

»Anagram kan Malmö och det kan inte jag. Platsletare och regissörer och alla andra som jobbar är oerhört noga med staden. I första säsongen använde jag Google Maps och skrev faktiska adresser och platser men det visade sig snart vara onödigt arbete, det blev ändå sällan adressen jag skrivit. Så i säsong 2 står det EXT. GATA. EXT.TORG .EXT.STRAND och så vidare, och så får regi och platsletare hitta det som funkar och passar bäst. Platsletarna gör ett gediget jobb. Det var förresten först efter att säsong 1 sänts som jag förstod att bilarna alltid åker åt rätt håll efter anropen. Det blir man ju rörd av. Att de är så noga.

Är det Sanna Lenken som huvudregissör som satt mycket av tonen och stilistiken, och hur har du och hon jobbat ihop? Har säsong 2 rullat på utan henne, fram till finalen som hon regisserade, eller har hon varit tillgänglig? Hur har hon lämnat över till övriga regissörer?

»Jag och Martin Persson, producenten, träffade ett antal regissörer inför säsong 1 och efter att ha träffat Sanna Lenken och pratat med henne fanns det inga tvivel. Hon var helt rätt för vårt projekt. Hon hade redan på det första mötet börjat tänka på hur hon skulle vilja jobba, och allt hon sa tilltalade mig Tunna blå linjen är en dramaserie och det viktigast är man känner med rollerna i varje sekund, men sen måste det spännande kännas spännande. Sanna hade dessutom bott i Malmö.

Jag hade precis sett hennes film Min lilla syster och tyckte personregin var så fin. I Tunna blå linjen är det många scener när karaktärerna inte agerar utifrån vad de känner, men vi måste ändå förstå dem, så det behövdes en regissör som kunde stärka det. Sanna var helt rätt för projektet. Jag tycker mycket om att jobba med henne. Hon är så hängiven och noga och jävligt bra. Lyhörd, men med egen tydlig vision. Jag vill jobba med människor som är bra på att skapa dramatik men inte i samarbetet med andra funktioner. Det finns en del yviga typer i vår bransch, konstnärspersoner som vevar med hela handen. Jag vill helst inte jobba med sådana och det behöver jag inte för det finns tillräckligt många s0m förstår att fokuset ligger i att tillsammans dra kärran fram mot målet.

Sanna och jag har ibland olika åsikter, men vi lyssnar och kompromissar och driver framåt. Och sen har vi förtroende för varandras arbete. Det är viktigt. Många regissörer vill in och peta i manusen men det vill inte jag, men i gengäld försöker jag lyssna på Sanna, jag tar med massor av ändringar som hon föreslår och så litar jag helt på henne, hennes visioner och ideér. Det är ju hon som gjort serien större än bara ord på ett papper.

Det var Sanna som rekommenderade Anders Hazelius, som gjorde fyra avsnitt i säsong 1, alltså den som regisserade flest avsnitt. Precis som Sanna kändes han helt rätt. De jobbar väldigt tajt och kommunicerar mycket, så han hade med sig Sannas DNA när det i stället var han som startade säsong 2. Jag tror alla kände sig helt trygga med det. Sanna gjorde ju sin långfilm men jag är väldigt glad att hon hade möjlighet att regissera sista avsnittet. Hon är en del av familjen. Hennes noggrannhet och omsorg syns verkligen i avsnittet. Det blev väldigt fint.«

Kan du berätta lite om jobbet i »manusrummet« – du släpper inte ifrån dig så mycket? Ofta tar huvudförfattare hand om början och slut, du rör dig rakt genom hela serien, men släpper vissa avsnitt? Hur går uppdelningen till?

»Jag har haft ett antal avsnittsförfattare till säsong 2. Två etablerade, Malin Marmgren och Daniel Karlsson, och två som är helt nya, Walter Behrman och Babiker Malik. Jag har själv gått den långa vägen och tänker att det vore kul att kunna hjälpa nya författare att få in en fot i branschen på samma sätt som jag fick. Jag jobbar inte med manusrum på det sättet som man gör i USA och i vissa serier i Sverige: där en grupp sitter tillsammans och arbetar fram en storyline under en huvudförfattares ledning. Jag skriver storyline själv, ofta med mycket hjälp och efter många möten med Erik Ahrnbom, och lägger ut avsnitt på författare som får skriva tre versioner från storyline. Dessvärre var det så mycket ändringar i historierna från storyline, och det är svårt att lasta avsnittsförfattare med det, så jag ändrar mycket när manusen väl kommer tillbaka till mig. Jag skriver kanske ytterligare tre versioner efter det. Men man får inte glömma att varje version av ett manus bygger på versionen före, och arbetet avsnittsförfattarna gör är viktigt även om allt de skriver inte når inspelningsmanus. Jag tror att det är ganska pestigt att skriva med mig som huvudförfattare. Manusen utvecklas i en organisk process och historierna är inte klara i storyline, särskilt inte den här gången när så mycket var tvunget att ändras av en massa olika skäl. Får jag en idé som känns intressantare än det som jag skrivit i storyline vill jag gärna bejaka det, men kanske sparar den ändringen tills manuset kommit tillbaka till mig. Och ändrar jag på ett ställe måste genast något annat också ändras… Manusskrivande är en process som inte tar slut förrän någon på produktionssidan skriker ›nu måste vi ha manus‹.«

»Någon berättade för mig om ett samtal mellan Steven Bochco och David E Kelly när Bochco retade Kelly för att han inte kunde arbeta med avsnittsförfattare och var tvungen att skriva allt själv, och Kelly svarade att det berodde på att han inte inte riktigt visste vad som skulle hända i serien utan att han skrev sig till historien. Och så är det väl lite med mig också. Om än i gärdsgårdsserien.«

Vilka andra tv-referenser har ni använt er av under skapandet av serien?

»Det är flera, men den som ska framhållas, den mest återkommande, är den franska filmen Polisse från 2011.«

Vad gäller det här med att fortsätta serien eller inte … som tittare tycker jag att ett av de största värdena med Tunna blå linjen är den ovanligt stora potentialen till långt liv och djupare anknytning hos publiken … Vad behövs för en längre run?

»Det viktiga för mig är att hitta någon tematik som känns intressant och som går att vända och vrida på. Det är så fruktansvärt mycket jobb så det arbetet måste ge någon tillbaka till mig på något sätt. För mig personligen är det hundra gånger viktigare än en stor publik. Men samtidigt vet jag att det är den stora publiken och allt engagemang som gör att SVT skulle vara intresserade av en fortsättning.

För mig är det svindlande med engagemanget för serien. Från de som älskar precis allt, över till de som hatar allt men ändå plågar sig själva med att titta, vidare till alla de som vet bättre om hur serien ska berättas, till de som tror att det inte är en fiktion som vi berättar utan sanningen … Det är så många reaktioner och tankar på vår hittepå-värld! Och då väljer jag aktivt att inte läsa den absoluta merparten av det som skrivs eller sägs, för jag ser inte det som min uppgift. Diskutera i smågrupper eller vad man nu sa för nåt år sen. Serien är skapad med ambitionen att folk faktiskt ska prata om det som händer.

Den är inte hermetiskt tillslutet där det finns en lösning, en sanning, och alla bitar faller på plats. Och känner man att man alltid måste mata sitt konfimationsbias så finns det tillräckligt många serier och böcker och poddar som kan kan göra det. Vad det än är för konfimationsbias. För Tunna blå linjen-publiken verkar ha väldig spretiga åsikter. Eller så kan man läsa tweetarna mer noga. Det är mitt tips.

Med det sagt; jag har aldrig skrivit något som varit i närheten av så stort, bortsett från Tre Kronor som inte var riktigt samma sak. Det jag skrivit tidigare har varit mycket uppskattat av ett fåtal men okänt för de flesta. Jag känner mig egentligen mycket mer bekväm där, men är ändå otroligt glad och tacksam över att en gång i mitt professionella liv fått skapa något som faktiskt är en jävla succé. Då får man hacka i sig att folk tycker massa saker. Och analyserar varenda tweet i rutan … Är det någon som uppmärksammat att det finns en återkommande twittrare som heter ›natakassler‹? Hen är den enda som twittrar i samtliga avsnitt. Namnet kommer från min mans kompis som hade som sommarjobb att näta kassler på Dafgårds.«

Vad vill du jobba med annars, härnäst? Är det någon typ eller genre av serie du inte fått chansen att göra ännu men vill pröva?

»Innan jag stänger butiken så vill jag skriva en så kallas ›vuxenbok‹ men jag skulle också gärna skriva en pjäs, för det har jag inte gjort. Jag vill gärna testa nya former och format. Tunna blå linjen är den sista stora serien jag gör, det vet jag helt säkert. Det är för mycket jobb, det kräver så mycket av mig. Jag vill jobba i mindre format framöver.

Kortare tv-serier är fortfarande intressant. Sen skulle gärna vara avsnittsförfattare under en stark huvudförfattare. Jag älskar de jobben. Att gå in, försöka härma ton och vision och sen bara lämna till huvudförfattaren så kan den personen ta avsnittet i mål (då oftast allt praktiskt kommer in. ›Vi kan inte var där och där så kan du skriva om‹, ›alla nattscener måste bort‹, ›kan du ta bort x antal scener för vi kommer inte att hinna‹, ›x har brutit benet kan du ta bort henne eller honom‹ och så vidare i all oändlighet. Jag har till exempel jobbat så under Ulf Kvensler, det är toppen. Men jag vill helst inte sitta i något manusrum och utveckla storyline utan gärna ha samma förutsättningar som jag själv försökt skapa: här har du din storyline på ditt avsnitt, gör så gott du kan under de förutsättningar som finns nu.

Jag håller på med en långfilm, förresten. Den är något helt annat. Vi får se hur det går. Det är skönt att skriva i en värld som inte kräver som mycket research som Tunna blå linjen gör. Jag äger den världen helt och det är stimulerande och gynnsamt för fantasin.«

Vad tittar du själv på just nu, och inspireras av?

»Jag tittar på The White Lotus 2 och Love is blind 3. White Lotus är intressant för den har en så stark ›one vision‹ och att det faller väl ut. Love is blind är något som jag ser mitt mitt yngsta barn. Jag blir alldeles för engagerad. Mmen det är så utdraget, de mjölklar alldeles för mycket, det blir till att snabbspola både här och där. Nu för tiden är det svårt att hitta grejer att titta på med barnen. De matar serier på telefonerna medan de gör läxor, typ. Det enda vi ser tillsammans är Mauris Uppdrag mat. Och yngsta barnet och jag tittar på Bäst i test. Jag älskar att de i panelen skrattar på riktigt, det går inte att jämföra med alla proffspaneler där det ›skrattas‹. Jag blir så varm i magen av de genuina flatgarven i Bäst i test. Extra mysigt är det när David Sundin inte kan hålla masken. Jag är väl helt enkelt ut efter det som känns äkta.« ♦

Både storpolitisk och mänsklig nerv när »The Handmaid’s Tale« hittar hem igen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜️

Som jag började ana för ett par månader sedan – säsong 5 av The Handmaid’s Tale blev ett stort, oväntat lyft efter några års tomgång. Den politiska nerven är tillbaka.

Gilead vill in i FN, »mognar«, skapar ett västtillvänt neo-Hongkong, sneglar på gamla Singapore; samtidigt härsknar läget i Kanada, nationalistiska protest- och våldsrörelser vänder sig mot alla amerikanska flyktingar, politikerna ger efter och börjar deportera dem – och vi är tillbaka där vi började, med en liten familj på flykt i ett stort avdemokratiserat världskaos (»vi måste fly, vi stannade för länge förra gången«).

**Tillbaka där de började. Elisabeth Moss och O.T. Fagbenle på flykt igen.**

Det lilla fria USA som finns kvar, delvis med exilstyre i Kanada, planerar en militär attack mot Gilead. Sam Jaegers USA-regeringsrepresentant ber Elisabeth Moss June att »lita på ditt land«, och hon svarar »vilket land«. Det kan uttolkas på två direkta sätt men också, tänker jag, ett tredje – hur länge till kan man lita på demokratin?

Utvecklingen i Gilead är intressant. Att Bradley Whitfords Commander Lawrence, arkitekten bakom Gilead, inte är religiös för fem öre utan bara har använt sig av fundamentalismen som verktyg, det har vi fattat länge, men nu har han blivit Putin och Gorbatjov i en person. Eller fascist med ett samvete, kanske. Exakt den sortens ledare som många är oroliga kommer att efterträda Trump i USA.

Nu när den religiösa överbyggnaden börjar skalas av ser vi att projektet redan från början är en högerauktoritär kupp renons på andlighet. Parallellen med Republikanerna i USA, med hur Tea Party-rörelsen blev MAGA blev GOP, är klar som en kristallnatt.

Och så har vi det rent mänskliga, också återbördat i en sluten cirkel: hu ska dottern Hannah nu kunna fritas, efter att Gilead skjutit ner den amerikanska militära räddningsaktionen, och June är på flykt igen med den yngsta dottern?

Sevärd featurette om säsongsfinalen.

Mitt förtroende för serien är kanske inte helt återställt. Madeline Brewers Janine har tagit över Junes roll som irritationsmoment – en karaktär som är så hoppig att den aldrig hinner fästa och beröra. Och Max Minghella har inte hunnit anpassa sig till att hans märkliga Gilead-makthavare Nick äntligen fått ett syfte igen och ska bli spion.

Men kvaliteterna är desto större, ändå. Hur allt faller på plats igen både som serie och parallellt universum alldeles utanpå verkligheten, hur Elisabeth Moss återigen hittat rytm och riktning, och hur den sista scenen fick mig att tappa andan – mödrarnas möte på flyktingtåget med var sitt barn i famnen.

Inte sedan efter den allra första säsongen har jag sett fram så här mycket mot en ny. ♦

Fotnot: »… sista stora intervjun« i rubriken syftar på säsong 2! Blir det en S3 får vi nog fler Tunna blå linjen-samtal med Cilla Jackert.

Tillbaka till enkelheten – »The English« är Hugo Blicks bästa sedan »Sensitive Skin«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜️

När Hugo Blick gjorde den aviga, atmosfäriska och underbart neo-Le Carré-prententiösa The Shadow Line 2011 blev jag bländad av den minimalistiska kärvheten – i dialogen, och i kraven på tittaren. Sedan dess har hans serier inte varit de enklaste att hänga med i. Den ännu mer hyllade The Honourable Woman med Maggie Gyllenhaal var så komprimerad och komplex att jag inte vågade säga högt att jag aldrig orkade se klart den.

Det internationella krigsförbrytardramat Black Earth Rising med Michaela Coel var bättre men led även det av att vara så tungt att det ibland körde fast, så tätt att det fick svårt att andas.

Så när Hugo Blick nu efter fyra års bortavaro återkommer med westernserien(!) The English blir kontrasten häpnadsväckande. Den är nämligen just inget annat än djupa andetag och rörlighet. Visserligen tung och tät men utan att bli svårforcerad. Karaktärerna är få, narrativet rakt, dialogen gles och tempot långsamt men andäktigt nära.

Man får gå tillbaka till bitterljuva Joanna Lumley-komedin Sensitive Skin från 2005 för att hitta en annan Blick-serie som det gått att vila både ögon och tankar i som här. Och som alltid är det en urstark kvinnoroll som dominerar, här Emily Blunts engelska lady i förra sekelskiftets vilda Amerika, på jakt efter mannen som dödat hennes son.

The English är Hugo Blicks mest stiliserade serie, i känslan liknar den arthouse-filmer från 1980-talet med små överdrifter i allt – foto, färg, skärpa, motiv, repliker. Allt är utskuret som gnistrande filmiska miniatyrer men samtidigt är allt larger than life. Scensekvenserna har drag av opera, realismen är nedtryckt till nära noll. Som westernserie är den raka motsatsen till Deadwood.

Ändå är det hypnotiskt engagerande, håller precis hela vägen, och lämnar avtryck i trakterna av Puccinis La fanciulla del West eller Agnès Vardas Vagabond … samtidigt som den också är rik på våldsamt cool action-estetik. ♦

James Nesbitt tillbaka i toppform i nya »Bloodlands«-säsongen

**James Nesbitts polisutredare har sina skäl att alltid ligga steget före kollegerna.**

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜️

I morgon kör C More i gång säsong 2 av arvsblodigt hårdkokta Bloodlands, en James Nesbitt-thriller jag skrivit rätt uppskattande om tidigare, men låt mig säga det direkt – det är först nu den kliver upp i högsta ligan. Gillar ni Nesbitt så vet ni att hans serieval är ojämnt, men också att han som bäst är en superstjärna, och den här rollen som nordirländsk lokalsnut med dold agenda kan faktiskt vara hans allra bästa.

Har ni inte sett serien tidigare och inte orkar plöja förra årets fyra avsnitt har jag letat fram den bästa resumén åt er (bättre än den hos BBC):

Ska dock sägas att säsong 1 hade en de största chockvändningarna jag sett i en polisserie (»den räligaste chockvändningen sedan det var inne med chockvändningar«, skrev jag i nyhetsbrev #2), och även om den dog lite efter det, under andra halvan, känns den liksom retroaktivt bättre när man sett färdigt även säsong 2.

Plotten i ettan är lite för pratigt teoretisk, men en fin grund för helvetet som brakar löst i tvåan. Jag ska inte spoila en minut av det, men håll ett extra öga på storylinjen med dottern (Lola Petticrew) och juniorpolisen »Birdy« (Chris Walley).

Intrigen går i stort ut på att tre aktörer sitter fast i varandra och måste äta eller låta sig ätas. Spänningen är brutal, paranoid, klaustrofobisk, medan miljöer och relationspsykologi adderar djup. Visst har serien små svagheter – jag har svårt för Jonjo O’Neills irlandsmaffia-newyorker, och vissa plottwistar överlever kanske främst på grund av tempot och mörkret – men när slutet kommer är man obönhörligt uppslukad. De sista scenerna är sjukt hårt spända och noir-mättade. Hoppas innerligt på en säsong 3. ♦

SNL:s covid-skämt tog skruv

Saturday Night Live hade en covid-sketch som upprörde hela liberala munskydds-USA förra helgen. Förutom att det är roligt är det ett sunt tecken på att det tänkande USA äntligen håller på att vakna ur sin corona-blackout. ♦

Noterar att The Guardians recensent …

… är lika skeptisk som jag till The Crown. Fast av mycket brutalare anledningar! Befriande klarspråk. ♦

Jag skrattar ihjäl mig!

Oj vad jag behövde det här, efter ett par veckor med covid och tokspräckt budget för husrenovering: någon har klippt ihop Rick Rubins och Paul McCartneys lyssningssessioner i McCartney 3, 2, 1 med – fy fan, alltså! – Smash Mouth.

Resultatet är mitt mest hyperventilerade Youtube-gapskratt i år. Med en extra guldklimp sparad till slutsekunderna. ♦

Mer av veckans bästa

Jag har också börjat kolla på min älskling Nick Antoscas krypande obehagliga ufo-grooming-drama A Friend of the Family och spännande danska fyndet Elvira, på Sky Showtime respektive Viaplay – båda är svinbra och ska få mycket kärlek av mig nästa söndag. ♦

Soundtrack till tv-veckan

Auf Wiedersehen, Pet!