[100] »Sista Succession-säsongen är en reptilhjärnblödning«

Bäst i tv-världen just nu

1. Succession (HBO Max)
2. Daisy Jones & The Six (Amazon Prime)
3. Ted Lasso (Apple TV+)
4. Hello Tomorrow! (Apple TV+)
5. Swarm (Amazon Prime)
6. UnPrisoned (Hulu/Disney+)
7. Your Honor (HBO Max)
8. Mayor of Kingstown (Paramount+/SkyShowtime)
9. Rain Dogs (BBC/HBO Max)
10. Up Here (Hulu/Disney+)

Syrefattigt på hög höjd – det kvävande känslolivet hos världens rikaste procent

Premiärbetyg: 📺📺📺📺📺

Vad ska vi titta på nu?

Frågan ställdes uppgivet i New York Times »The Morning«-nyhetsbrev i går för att uttrycka tomhetskänslan inför att Succession nu når sitt definitiva slut, i och med den nya, fjärde säsongen som har premiär på HBO Max i morgon.

Jag känner likadant.

Märkligt, med tanke på hur många andra serier jag ser, och ser fram emot, varav många är lika bra som Succession (vilken jag rankade som årets fjärde bästa serie efter senaste säsongen), men det är med tv som med fotboll, man behöver ett VM. Och att Succession ska ta slut efter att ha varit hela världens stora event-serie känns extra jobbigt med tanke på att det inte är så ofta världs-event-serien är så vuxen och intelligent. Ska vi kastas tillbaka i något pajigt Game of Thrones-mörker nu?

Jag har bara sett det första avsnittet och avstått efterföljande tre, som erbjudits kritiker. Jag vill se och vörda varje episod i klassiskt tablåtempo, ett i veckan, för att smälta intrycken långsamt och i sällskap med andra diskussionssugna på nätet. Då blir också Succession-säsongen längre, fäster mer. När jag förra säsongen skippade förhandstittarna blev jag mer benägen att fördjupa mig i serien här i nyhetsbrevet vecka för vecka (länkar):

Så får det alltså bli den här gången också. Faktum är att jag även behöver textremsan (den engelska), förhandstitten utan undertext stressade mig hårt. Dialogen är så grandios, och när jag bländas av de första replikerna missar jag de efterföljande och så blir hela upplevelsen upphackad.

I morgondagens premiär får ni se Logan fylla år och ha massor av sjungande lismare hemma i paradvåningen men givetvis inget leende till övers för någon av dem. När tålamodet tar slut samlar han i stället järngänget i ett inre rum och fortsätter de existentiella affärsbesluten, med sina barn numera som rivaler. Som så många gånger förr.

Nu blir det lite dödtid, och Logan börjar kräva skämt av de övriga. »Folk drar inga vitsar längre, har ni några?« Han uppmanar dem, aggressivt och kallt, att roasta honom. Stackars jävlar …

»Eh, vad?« säger Frank när han inser att Logan tittar på honom först. Logan svarar med Den Store Satan i blicken: »Frank. Har. Du. Några. Skämt.«

Ännu skrajare blir förstås Greg, som först är jättestolt när han haft sex med sin (spion-)date i ett avsides rum och sedan blir helknäckt när Tom säger att Logan har videokameror i alla rum och att Greg måste förekomma Logan och berätta vad han gjort med sin icke-vettade date.

I båda de här situationerna ser vi vilken auktoritär despot Logan är, likt en Putin eller Trump. Alla i hovet försöker tolka varenda liten signal för att få en ledtråd om hur de ska bete sig inför Kungen. När Greg faktiskt berättat för Logan om sexet går han och rapporterar för Tom: »Han tyckte att jag var äcklig och patetisk, men … jag tror att han log lite i mungipan …«

Till saken hör att Greg och Tom numera leker playboys och kallar sig själva »Disgusting Brothers«, men de är ju inte på brödranivå. Det är fortfarande Tom med Greg i koppel. Tom använder Greg för att känna sig högre i hierarkin. Han pendlar oklart mellan att uppmuntra och plåga Greg efter behag, eller snarare utifrån att han känner sig obekväm. Han njuter sadistiskt av dominansen men plågas också av att inte ha en Disgusting Brother med lite högre status.

Och så där är det ju med varje inbördes relation i serien. Signaler och subsignaler, hierarkier av oreflekterade behov. Inte minst mellan Kendall, Shiv och Roman, vars syskonrelation jag skrev ingående om förra säsongen (länkarna ovan). De startar den nya säsongen precis där de slutade den förra. Tillsammans, på kant med pappa, i ett slags utdragen tortyrliknande kamp för att ta över storkoncernen, eller för att bli vuxna, eller för att komma närmare pappa trots allt, eller något annat, egentligen också oklart. Inget är på riktigt för dem förutom tomheten i bröstet, kärlekslösheten.

I början av premiäravsnittet verkar de helt besjälade av att skapa världens modernaste mediasajt, »The Hundred«, med världens hundra bästa journalister på alla områden … bla-bla-bla. Sedan vänder de på en femöring och överger den dealen (som var så gott som fullbordad) för att med reptilhjärnorna, och utan plan, börja ge sig in i tokbudgivning i hundramiljarderklassen bara för att det är där deras pappa befinner sig.

Så då är vi där igen. Med telefonerna. Det stressade tvångsmässiga springet mellan den medfödda maktens salar; andlösa lyxmiljöer men klaustrofobiskt trånga inre rum.

Och då har jag inte nämnt Connors uppspelta frieri till Willa, han tycker de ska gifta sig nedanför Frihetsgudinnan och ramblar på med sjuka festidéer, tills han plötsligt säger som det är – att de måste gifta sig för att han behöver »insert myself in the news« och för att han kommer att bli utskrattad om nyheten i stället är att han sjunker utanför den rikaste procenten.

Premiären har allt. Substans i varje replik och vändning. Den där instängda atmosfären som man njuter av att vistas i för att den är så hemsk. De helt hudlösa karaktärerna, öppna böcker allihop.

Det här ska bli så spännande, så givande, så underhållande. ♦

Tack och hej, Daisy! Eller … kommer det en säsong 2?!

Avsnittsbetyg, ep 9: 📺📺📺⬜⬜
Avsnittsbetyg, ep 10: 📺📺📺📺📺