[104] »Som en påtänd fotbollshuligan i Berwaldhallen«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Diplomat (Netflix)
2. Succession (HBO Max)
3. Dave (FX/HBO Max)
4. Tiny Beautiful Things (Hulu/Disney+)
5. The Good Mothers (Star/Disney+)
6. Dead Ringers (Amazon Prime)
7. Kindred (Hulu/Disney+)
8. Schmigadoon (Apple TV+)
9. Rabbit Hole (SkyShowtime)
10. Rain Dogs (BBC/HBO Max)

Manuskreatör bakom »Homeland« & »The West Wing« fusionerar sina tidigare serier i Netflix »The Diplomat«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

En fantastisk scensekvens i The Diplomat, tredje avsnittet:

Den brittiska premiärministern (en Boris Johnson-typ, formidabelt spelad av Rory Kinnear) har tagit emot USA:s president (Michael McKean i ruffig Joe Biden-variant) och ljugit sig till dennes stöd i en falskt utnyttjad geopolitisk kris. De promenerar i herrgårdsträdgården medan presidentens chief of staff (Nana Mensah), USA:s brittiska ambassadör (Keri Russell) och CIA:s London-chef (Ali Ahn) har krismöte uppe på residenstrappan – löser de inte detta, lyckas de inte reverse-engineera Kinnears manipulation av McKean, kommer USA att luras till en aggression på falska premisser mot Iran.

Läget är låst. Alla tre har sina egna patriarkala hinder i hierarkin att bemästra, som gör att de inte bara kan trycka på larmknappen – de måste klura ut exakt hur och när de har störst chans att möjligen kunna trycka på den.

Mitt i detta ropar presidenten från trädgården att de borde komma ner och titta på ett unikt gammalt träd Rory Kinnears PM just berättat om. Hans chief of staff gör glatt tummen upp på distans, fortsätter sedan krissamtalet med ambassadören och CIA-chefen.

Och där händer något mellan Russells och Mensahs rollfigurer. De hittar in bakom varandras hårda fasader.

Mensah har varit drivande i att grooma Russell för att ta över vicepresidentrollen i regeringen (den nuvarande måste inom kort avgå) men Russell har inte känt till den planen. I ett avskilt möte lite senare pratar de om svårigheten i att hitta rätt kvinnlig kandidat för VP-jobbet (för hon måste ju vara kvinna, det fattar alla …), och Mensah passar på att ventilera.

»It’s bad for the guys«, säger hon, »but for the women? Fuck me. Is she pretty but not too pretty? Appealing but not hot? Confident but not bitchy? Decisive but not bitchy?«

»Cute bitchy but not bitchy bitchy?« inflikar vice-ambassadören, den enda närvarande mannen, och små små men underbara The West Wing-blickar utbyts i en millisekund innan Mensah fortsätter:

»… We had to come to an agreement how many days a week the VP would wear a thong. She doesn’t like them – her team doesn’t like panty lines. Weeks of my life … and then, an agreement. Yes, she will wear ass-floss, but only two days out of seven, and days cannot be banked week to week.«

Och här slår det mig att detta – hur en Vita huset-personalchef jobbar med specifika kvinnliga optics – är nybruten is. Tidigare ogjort i tv-dramer. Och faktum är att The Diplomat har ganska många sådana moment. Att överhuvudtaget mixa Homeland med The West Wing – och att lyckas med det – är banbrytande. Men inte oväntat: serieskaparen Debora Cahn skrev för The West Wing under hela fyra säsonger och var också tongivande i de två sista, allra bästa säsongerna av Homeland, när den samtidspolitiska researchen och analysen också var som starkast. Och i The Diplomat både återupprepar hon den bedriften och gifter intill perfektion samman ton och tematik från båda serievärldarna.

Hela det geopolitiska upplägget är sjukt starkt och aktuellt. Ryssland belägrar Ukraina, den amerikanska kongressen har maktskiftat åt det MAGA-radikaliserade, dynamiken mellan auktoritära och liberala strömningar och fenomen skär rakt genom både ensemble och intrig.

Och även rent administrativt-tekniskt har researchen gjorts inifrån och ut. Varenda vändning och formalitet känns äkta. Men det som gör dessa delar av serien till aha-upplevelser är det trovärdiga utförandet. Dialogen och regin är av allra högsta klass. Förra veckan kallade jag dialogen i Succession för »Aaron Sorkin done right« – det stämmer ännu bättre in här. Berättandet är fyllt av finesser som aldrig kråmar sig i förgrunden utan fungerar som gångjärnsolja mellan scener, repliker, blickar, förvecklingar.

Jag älskar replikskiften som detta, i episod tre, mellan Keri Russell och David Gyasi som Storbritanniens utrikesminister; gällande i vilken situation den amerikanska presidenten och brittiska premiärministern kan tillåtas bli fotograferade av medierna:
USA:s ambassadör: »De kan fotas under lunchen?«
Storbritanniens utrikesminister: »Nej, då ser det ut som om er delegation skäller på honom.«
Ambassadören: »Ett samtal på soffan, då, i samspråk efter lunchen …«
Utrikesministern: »Nej …«
Ambassadören: »Men de skulle se ut som likar!«
Utrikesministern: »… han har en kort överkropp, på en soffa ser han ut som ett troll. Men … om de äter lunch, bara de två …«
Ambassadören: »Nej, då skulle det ju verkligen se ut som en utskällning – som om alla blev utkörda ut så min kille skulle kunna banka din kille i huvudet med en dagstidning.«

En annan huvudingrediens är relationerna mellan ambassadörsparet, som är ett helt drama i sig – Keri Russells karaktär är gift med en savvy men väl stökigt omnipotent utrikespolitisk player, spelad av en kongenial Rufus Sewell, som manipulerar inte bara sina underrättelsekontakter utan även sin fru (dock inte utan kärlek, det är bara så han funkar), och det är inte bara dialogen mellan dem som är fantastisk utan den underliggande psykologiska premissen. När Russell i en makalös scen ger sig på Sewell fysiskt ute i trädgården, slår och sparkar så blodvite uppstår, förstår man hennes frustration helt och fullt.

Och gillar Sewell som fan också.

En fin detalj, och talande för kvaliteten, är hur dialogen är skriven och utförd i subtilt skiftande skikt så att Russsell och Sewell ofta hamnar i en egen förhöjd bubbla där det privata och undertryckta smälter samman med det yrkesmässiga och konkreta. Övriga aktörer i rummet hamnar i periferin för dem, och sättet det är utfört på i manus och regi är av högsta Succession-klass. ♦

»Dave« i kreativt tv-battle med »Atlanta«

Premiärbetyg S3E1: 📺📺📺⬜⬜
Avsnittsbetyg S3E2: 📺📺📺📺📺
Avsnittsbetyg S3E3: 📺📺📺📺⬜

Den tredje säsongen av Dave får mig att tänka på den tredje säsongen av Atlanta. Det är turnédags. Och på ett plan kunde serierna inte vara mer olika – Atlanta drog till Europa och lekte med filmisk finkultur, Dave är mer … well, genitalia. I säsongspremiären med en experiementell kondom-gördel som bärande rekvisita.

Det avsnittet är vilt och roligt, och som alltid också avigt rörande, men det är det andra avsnittet som är polstjärnan för den här säsongen. En instant classic i Dave-universumet.

När turnén passerar Daves uppväxtstad Philadelphia schemar han in en heldag för rap-videoinspelning i föräldrahemmet, och sedvanligt besatt av att krama ut självutlämnande konst ur sin mobbade barndom bygger han tvångsmässigt upp en jätteproduktionsapparat och iscensätter storyn om sin första svekfulla kärlek. Vi får parallellt följa den kaotiska inspelningen och resultatet av den, och hur det senare förändras organiskt och kreativt i takt med de växande praktiska problemen, som att en ejakulationsuppfinning i brallan funkar lite för bra, eller att skådisar hoppar av (Dave har radat upp ett flertal i rollerna som sig själv i olika åldrar).

Lil Dickys alias Dave Burds spoof-självbiografi-serie växte under premiärsäsongen ut till inte bara en av mina största tv-passioner 2020 utan en av de största, mest avancerade realcom-serier som gjorts. Succén fortsatte på alla nivåer under den andra säsongen, som jag skrev mycket om 2021. Först sammanfattande om seriens storhet …

… och sedan en ingående hyllning till avsnittet Ad Man …

… innan jag blev golvad av säsongsfinalen:

Men jag har inte tänkt på, inte förrän nu, vilka companion pieces Dave och Atlanta är. Båda måste dessutom sägas vara två av de största konstverken som kommit ur rap-kulturen. I synnerhet i fråga om Dave känns hela avsnitten som långa rap-textflöden – den kreativa jakten är densamma, å ena sidan jakten efter svängiga rhymes och poänger, å andra sidan jakten på mål och mening, en ångestventil, ett evigt omstartat försök att förstå var den självbiografiska tvångskänslan kommer ifrån och varför. ♦

Hejdå Dame Edna, underbara maniska tv-sadist!

Dame Edna är död och jag märker på de många klichéfyllda mediekommentarerna att få verkligen minns hur bra hon var – eller, rättare sagt, hur extremt elak hon var; hur mannen bakom karaktären, Barry Humphries, verkade leva för att rycka undan mattan under fötterna på gästerna.

När The Dame Edna Experience gick i svensk tv i slutet av 1980-talet vördade jag vartenda avsnitt, verkligen älskade hennes vulgomix av tantig talkshow och vanärande vaudeville. När programformatet fick en uppdaterad comeback 2007 med titeln The Dame Edna Treatment satt jag i givakt inför premiären. En timme senare låg jag med magknip i en sönderskrattad hög på golvet.

Det nya programmet var samma slags superriggade talkshow som den gamla, fast med förevändningen att kändisgästerna anlände till hennes spa-anläggning i stället för, som i den första serien, hennes hem.

Konceptet plussades på med bland annat sketcher från angränsande spa-rum (som när Rowan Atkinson var »Dr Bean« och – kan ses i klippet nedan – tarmsköljde Nancy dell'Olio med en centraldammsugare så urin och avföring sprutade), men annars var presentationen densamma: kameran utanför porten, musiknumret, och den såsigt sura och släpiga sidekicken, som i den nya serien föreställde Dame Ednas dotter – stor som ett hus, tatuerad, fängelsefrisyr. Hon dunkade namnlapparna på bröstet på gästerna, riktigt rammade in dem.

Men framför allt återfanns huvudingrediensen, det som hade gjorde Dame Edna till ett sådant måste för mig tjugo år tidigare: hennes fullständigt livsfarliga humor. Eller Barry Humphries galna verbala sadism. Hur han lät sin Dame Edna släppa alla spärrar när hon om och om igen gjorde sitt trick och förminskade och skymfade gästerna utan att (i rollen) ta minsta notis om reaktionerna (annat än dem från publiken, förstås, vilka alltid nådde extas).

I comebackpremiären chockade hon Sigourney Weaver i minuter som måste ha känts som timmar innan dåvarande The O.C.-stjärnan Mischa Barton kom in och hela segmentet sköt ut i en tv-rymd där ingen annan någonsin befunnit sig, med så många grymheter, så dödliga dubbelbottnar och så mycket genans (Mischa blev faktiskt gråtfärdig efter att Edna plågat henne ett snäpp för hårt med ett »åh, vad fin du är när du kliar dig på armen så där... och det där nervösa skrattet!«) att gränsen mellan bra och dåligt, lyckat och misslyckat, sprängdes. Smaklöst och taskigt, verkligen, men också den mest avväpnande adrenalinkicken jag någonsin fått av en talkshow.

Och det var bara början. Dags för nästa gäst! (Ja, vi pratar fortfarande om ett och samma avsnitt.) »He's had nine hits the past year …« presenterade Dame Edna honom, och fortsatte efter en konstpaus: »… on his website!«

Och in kom Michael Bolton. Tillintetgjord redan under entrén.

Väl i soffan satt han bara och log – vilket kan låta skönt och fint när jag beskriver det med ett ord. Men, det var ett sargat leende. Ett djupt frågande leende … Han fattade inte. Och Dame Edna brydde sig inte ett skit om att Bolton inte fattade. Jag tror inte ens han hörde, riktigt, jag tror han var mentalt groggy, när Dame Edna kallade hans nyblivna hustru Nicolette Sheridan för »Nicorette« och gav rådet att inte låta henne ta hans efternamn om de skulle bo i England, för här associerar man bara Bolton med »drunken women and deep-fried battered sausage«.

Hela detta gloriösa seriepremiäravsnitt finns (liksom övriga) på Youtube:

Barry Humphries var 73 år när han gjorde The Dame Edna Treatment – och hade aldrig varit vassare. ♦

Alice Birchs »Dead Ringers« är den perfekta Cronenberg-tv-adaptionen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Av David Cronenbergs alla unika filmer har jag Dead Ringers som personlig favorit. Det är något med hur Cronenberg uttrycker sitt favorittema – mänsklig besatthet som en ostoppbar cancer som äter både kropp och sinne – just i Jeremy Irons dubbelspelade destruktiva gynekolog-tvillingpar, som lever i psykisk, kanske autistisk symbios, men med olika temperament, vilket får dem att utveckla en egen högfungerande (men vansinnigt bräcklig) värld utifrån sina dysfunktioner. Inte minst byter de identitet med varandra, sömlöst och efter behov (oftast sexuellt och relationsmässigt). Cronenberg utvecklade storyn utifrån Bari Woods och Jack Geaslands chockroman Twins, och inspirerad av ett verkligt gynekologtvillingpar som dog nedknarkade tillsammans i New York på 1950-talet:

Brittiska manusmästaren Alice Birch, som tidigare skrivit ett tiotal Succession-avsnitt och merparten av Sally Rooney-serierna Normala människor och Conversations with Friends, har på ett narrativt plan gjort en spikrak överföring av filmen till en Amazon Prime-serie med samma titel – storyn är inte långt från identisk – men här är tvillingarna kvinnor, och i Rachel Weisz intensiva tolkning rappare och roligare än Jemery Irons versioner.

Birch och Weisz ger oss inte bara en skildring av destruktivt tvillingberoende och medicinsk besatthet som är lika skarp och tragisk som den i Cronenbergs film, de gör hela spelplanen till en nästan homogen kvinnovärld – både den stora investeraren i deras gynklinikdröm och föremålet för den destruktiva förälskelsen är kvinnor. Ett totalt och spännande perspektivskifte. ♦

Unikt ideologiska »Drops of God« måste ses på fastande mage

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Jag gjorde något så idiotiskt när jag började se Drops of God, som hade premiär i fredags på Apple+ – jag mikrade sparad spaghetti och håvade i mig med ketchup och chili. Fyllekäk utan fylla. Den mest primitiva resten från mitt ungdomsliv, som ibland kan ge mig märklig tillfredsställelse ihop med just en tv-serie – men som i fallet med Drops of God fick motsatt, nästan knäckande, effekt.

Serien handlar nämligen om hur vi använder våra smaklökar. Hur dessa kan finstämmas, rentav få en akademisk skolning. Med munnen full med pepprad ketchup kände jag mig redan efter de inledande scenerna som en påtänd fotbollshuligan i Berwaldhallen.

Drops of God är baserad på syskonparet Yuko och Shin Kibayashis mangaserie (under pseudonymen Tadashi Agi) om två fosterhalvsyskon som rivaliserar om att vara världens främsta vinexpert och, i slutändan, få ärva världens största vinsamling. Det må låta corny, och är det också, men på något svårutgrundligt magiskt intuitivt vis (inte olikt hur ett rikt vin kan affektera oss) fungerar storyn fullt ut också som dramaserie. Här är ett fint klipp från en amerikansk manga-influencer om själva konceptets attraktionskraft:

Och här en belysande intervju med upphovsparet på vinprovning i Nextsharks sällskap – har inget med vare sig tv-serien eller mangan att göra men säger desto mer om båda verkens raison d’être:

Jag är lite oklar över exakt varför, men jag blir berörd av det här citatet från serieskaparna:

»You shouldn’t stay inside the house. Go out and meet people. When I have a problem, I go to see and talk to people. It ALWAYS gives me ideas and solutions. It’s important to be curious about everything. Human beings are social animals, so it’s important to meet people. Creativity is like a sixth sense. You have to go out, meet people, feel things… that’s what leads to creation.«

Jag tror att den attityden är en nyckel till varför Drops of God är en så spännande och lärorik serie om vin och smakupplevelser. Den är till form och upplägg extremt temadriven och har en direkt ideologisk infallsvinkel även på rollfigurerna (serien är sannerligen ingen karaktärsstudie), men i drivkrafterna som skildras, i smakreaktionerna, replikerna, ögonkasten, finns ett slags jäsningsprocess av mänsklig interaktion lagrad. Eller kanske ekfatslagrad. ♦

Inte lätt för »Love & Death«, med »Candy« som referensverk … ändå en gedigen Kelley

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Först och främst, innan jag går närmare in på David E Kelleys nya, verklighetsbaserade HBO-serie Love & Death: samma bisarrt brutala suburbia-yxmord skildrades förra året av mästaren Nick Anstosca i Candy, vilket gjorde att HBO sköt upp släppet av Kelleys serie ett helt år. Och Candy är serien ni måste se, och förhålla er till, precis som Kelley tvingades göra. Jag skrev utförligt om den förra året:

Så med det sagt, det finns två vägar att gå med en recension av Love & Death – i skuggan av Candy som referensverk, eller med serieskaparen David E Kelley som egen referens. Hur sorterar den nya serien in i hans oeuvre? Då ljusnar perspektivet. (Och, som ni kanske minns är jag smått besatt av David E Kelley och hans tvåvägskarriär på senare år).

Love & Death är kanske något av det bästa David E Kelley gjort i miniseriegenren. Candy var i allt ett konstverk –fotot, manuset, musiken, den intensiva regin – medan Love & Death drar precis samma historia som en vanlig miniserie.

Det måste ha varit deppigt för Kelley och alla andra inblandade i den här adaptionen att se Candy förra året. Jag misstänker att man rentav klippte om Love & Death på grund av det. Här finns anomalier som är svårförklarliga på andra sätt – manér i scenövergångar som inte återkommer, obalans mellan hur bakgrundsmusik används och inte, och det faktum att det tar Love & Death halva serien att uppnå vad Candy klarade av direkt i inledningen.

Men Kelley-serien är uppenbarligen stark och sevärd, eftersom den ändå rätt snabbt får mig att, medan jag tittar, sluta jämföra med Candy. Den hittar sin egen rytm, bland annat med ett fint kollagegrepp som markerar tidens gång. Den osar av självförtroende i regi och skådespelarinsatser, och det Kelley-drivna manuset är superstabilt, om än inte lika subtilt som det i Candy.

Det är trots allt slående hur lika serierna är i ton, atmosfär, färger, stilistik. Nästan allt jag ser i Love & Death känner jag igen från Candy. Skådespelarna i båda gör snarlika, minnesvärda tolkningar och skulle praktiskt taget kunna kliva ur respektive serie och gå in i den andra i stället. Allra bäst är Elizabeth Olsen i huvudrollen här, liksom Jessica Biel var i Candy – standout-roller.

Det stora problemet för Love & Death är vad som sedermera händer i rättssalen, vilket också är den stora anledningen till att den här serien är nästan dubbelt så lång som Candy. Som specialist på advokatserier lägger Kelley för mycket tonvikt på rättegången, där hela fallet passerar revy igen utan att något nytt tillförs, och här kommer serien verkligen till korta jämfört med Candy.

Personligen, som Kelley-diehard, gillar jag det ändå. Objektivt sett är det ingen tvekan om att det är Candy man ska se, av de här två serierna, men har man väl sett den är det både intressant och spännande att börja se Love & Death också. Och kanske snabbspola sig igenom slutet. ♦

»Afternoon Delight« har en särskild plats i tv-historien

En sidonot, apropå Love & Death – i första avsnittet spelas låten Afternoon Delight, som var en USA-hit 1976 med Starland Vocal Band. Låten har en särskild plats i mitt tv-hjärta. Och i tv-historien, om än marginell. Men den blev en så massiv hit i Amerika att CBS prövade en hel tv-serie med dem 1977 under sommar-midseason:

Och – ja! Det är David Letterman ni ser överallt i det där premiäravsnittet. Detta var hans allra första tv-jobb i Los Angeles. Inget han är stolt över i dag, men det är fascinerande att se hans första stensäkra insteg i LA-tv-världen efter att ha jobbat sig upp den långa vägen inom mainstream-tv i Indiana.

Musikaliskt minner Afternoon Delight om välskriven Carpenters-vuxenpop, och texten handlar om att ha lite bekymmersfritt sex på eftermiddagen, vilket gjort att den ofta hamnar i tv-serier som skildrar den sidan av suburbia-1970-talet. Det känns alltså rätt självklart att den fått en central soundtrack-roll i nya Love & Death.

En av de bästa scenerna den använts för tidigare är faktiskt i Malcolm in the Middle, och gamla gruppmedlemmen Jon Carroll beskrev den perfekt i en fin Songfacts-intervju: »Of all the usages of it, my favorite was Malcolm In The Middle, when they're finally getting out of the house and the boys are finally sorted out and Mom and Dad are going out on their own. She's got her leg up on the dashboard of the Dodge Caravan, and she's shaving it … She's all lathered up and the radio is on playing Afternoon Delight.«

I samma intervju nämnde Carroll också det faktum att Afternoon Delight alltid varit ett slags symbol för töntlåtar som coola rockfans älskar att håna. Vilket indirekt är orsaken till att jag har låten djupt in i tv-hjärtat – Aaron Sorkin byggde delvis ett avsnitt av sin superba debutserie Sports Night (The Apology, 1998) kring att Peter Krauses rollgestalt i Sorkins hade Afternoon Delight som favoritlåt, vilket Josh Charles, som spelade det andra ankaret i seriens fiktiva tv-sport-program, hånade honom för.

Jag älskar scenen i det avsnittet där Krause under ett reklamavbrott rullar stolen närmare Josh Charles och började prata om Starland Vocal Band, för att bakvägen visa Charles mer slutna rollfigur att »I’m here for you, man, but I know you didn’t want to talk about it, so have a laugh at my expense instead«. ♦

Bäst i »Hack My Heart« – Frank Dorsin och soundtrack-electronican