[109] »I’m not that guy … I don’t want to be that guy … I don’t know what guy I am«

Bäst i tv-världen just nu

1. Succession (HBO Max)
2. Platonic (Apple TV+)
3. American Born Chinese (Disney+)
4. High Desert (Apple TV+)
5. Dave (FX/HBO Max)
6. The Diplomat (Netflix)
7. FUBAR (Netflix)
8. Top Dog (C More/TV4)
9. Fejkpatient (C More)
10. Silo (Apple TV+)

Rose Byrne och Seth Rogen tar fram det allra bästa ur varandra i »Platonic«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Förra veckan var det Arnold Schwarzeneggers FUBAR som gjorde den gamla actionkomedin från förra seklet modern och rolig igen – den här veckan är det Seth Rogen och Rose Byrne som uppdaterar den knäppa kompiskomedin från nattståndet Hollywoodformat till oemotståndligt rolig och berörande tv-dramedy.

Platonic, som hade premiär på Apple TV+ i tisdags, är skriven av gifta paret Nicholas Stoller och Francesca Delblanco, men gamla kompisarna Rogen och Byrne gör den till sin. Eller, rättare sagt, de är gamla kompisar alla fyra, vilket antagligen är den stora nyckeln här. Stoller hade just Rogen och Byrne i huvudroller i sina Neighbors-filmer i mitten av 10-talet, men skillnaden är att i Platonic känns Rogen och Byrne som verkliga människor, i kommentarer till sig själva och sina liv, i stället för ett par rultiga komediroller. Och där Neighbors-rullarna (som hette Bad Neighbors i Sverige) var Hollywoodska industriprojekt med mängder av författare, testscreeningar och omskrivningar är Platonic en direkt intim historia, där Delblanco ersatt corporate-manusrummen, och långa middagar och uppsluppna samtal vänner emellan ersatt testscreeningar.

Ett litet mirakel med serien är att den är fylld av fysiska upptåg (ja, ni ser i trailern, eller på bilden här ovanför där Rogen och Byrne köpt turist-corny uniformer på en franchise-burgerjätte) som är konsekvenser av handlingen och relationspsykologin snarare än något påklistrat flåshurtigt. Platonic är inte en serie upptåg, utan en genuin serie om genuin platonsk kärlek. Det finns inte en enda liten knastrande sexig laddning mellan Seth och Rose, vilket inte bara är befriande utan också tankeväckande – det sätter liksom vänskapens hela väsen i relief.

Inte minst humormässigt. Detta är också en serie om internhumor, att regrediera till sina formativa år, eller som Rogens karaktärs ex skriker åt honom och Byrne när de som förvuxna tonåringar brutit sig in i villan som Rogen inte längre har nycklarna till – »ni med era jävla nicknames och era catch-phrases och era inside jokes … you’d be on the phone until 4 a.m. all the time …«

Även Byrnes karaktärs man, superhärligt spelad av Luke Macfarlane, drabbas av och våndas över sin frus återknytande till gamla kompisen, en överårig hipster och brewmaster, men bland seriens höjdpunkter är när han anstränger sig och lyckas bonda med Rogen, han också.

Platonic är ypperligt skriven, hela premissen är så snyggt upplagd, alla karaktärer inklusive backstories och relationer glider omärkligt in i skallen och sätter sig där som ett psykiskt beroende tills alla tio avsnitt avverkats och man omedelbart vill ringa säsong 2 och sitta och babbla med den till fyra på morgonen. ♦

»Succession«-världen tas på nyhetspolitiskt allvar av MSNBC

Succession glider alltmer samman med verkligheten och i veckans avsnitt var det som om hela den medieoligarkiska kopplingen till Fox News och Elon Musk slutfördes. The Beat with Ari Melber körde en »special report« om saken i onsdags, inte minst om hur Brian Cox Logan Roy är baserad på Rupert Murdoch:

Ari Melber är för övrigt besatt av serien och har genom åren intervjuat ett flertal av stjärnorna – här nedan hans intervju med Brian Cox från förra året. ♦

»American Born Chinese«? Nej, American Born Taiwanese!

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

I en tid när Kinas invasion av Taiwan kan komma praktiskt taget när som helst känns det märkligt att läsa så många hyllande recensioner av nya Disney+-serien American Born Chinese utan några som helst reflektioner över det taiwanesiska – och då menar jag inte bara för att Gene Luen Yangs amerikanska grafiska romanförlaga liksom »re-assimilerats« och fått stort symbolvärde i taiwanesisk popkultur, utan för att skaparen av tv-serieversionen, Kelvin Yu, också han taiwan-amerikan, lyfter detta till egna subtila höjder.

Det är typiskt, och sorgligt, att den enda direkt taiwanesiska kopplingen som tagits upp i media kring releasen är en namninsamling, startad av en serienörd innan han ens sett serien, i protest mot att en av karaktärerna i Disney-versionen blivit fastlandskines i stället för taiwanes – det gäller den nyanlända skolkompisen till Ben Wangs huvudperson, vars föräldrar fortfarande är taiwaneser i serien precis som i boken.

Men Kelvin Yu har ju inte gjort denna ändring för att skyla över något taiwanesiskt utan för att karva ut en egen kommentar ur originalet, om Taiwans och Kinas gemensamma kulturarv (sagan om Apkungen, som är ett av tre bärande teman i boken och serien) kontra Taiwans separata, fria popkultur. Något han också ger en urfin kontrapunkt med ett soundtrack med band från den spännande Taipei-scenen (mer om det nedan).

Boken består av tre separata delar som förs samman först på slutet – Kelvin Yu har fusionerat dem i serien på ett smått genialt sätt. Det mytiska inslaget, med den nyanlända skolkillen som son till Apkungen, vars överdimensionella tidslinje förs in i nutidens high school-miljö, är inte det som lockar mig till serien. Jag gillar Hongkong-action, har i alla fall haft perioder när jag grävt ner mig i allt från John Woo till Shaolin Soccer, men kung fu-scenerna här blir för mig mest störande avbrott från det fina familje- och high school-dramat om en osäker andragenerationsinvandrare och hans påtvingat svävande identitet mellan det amerikanska och kinesiska.

Det tredje temat i boken, som förkroppsligar amerikanska Kina-stereotyper i ytterligare en high school-karaktär, med utstående tänder, löjligt bruten engelska och det bisarrt rasistiska namnet Chin-Kee, har i serien omvandlats till en stendum rasistisk 1990-tals-sitcom som huvudpersonen inte kan låta bli att binge-kolla under uttråkade kvällar. Serien och dess kinesiska driftkucku (i nutid spelad av Ke Huy Quan) får sedan nytt liv via en mobbar-meme som Ben Wangs karaktär utsätts för – och så sammanförs alla tidslinjer i en otroligt välfunnen syntes. Identitetsdiskursen är densamma som i romanförlagan men metodiken är nyskapande och modernt tv-mässig.

Kanske är jag ändå lite mer imponerad av American Born Chinese i teorin än i praktiken. Den är kul att följa hela vägen (även om jag zonar ut under ett avsnitt som helt ägnas åt Apkungen-grejen) men sammantaget lite för jämntjockt eller småputtrigt skriven. Och jag blir efterhand, i motsats till vad som är avsikten, alltmer ointresserad av action-sekvenserna.

Men ingen annan serie just nu skildrar ett invandrarperspektiv så här ledigt och samtidigt tematungt, där det amerikanska och asiatiska skaver konstant – hos föräldrarna, i skolan, i en flyktig känsla av arv, i den flyktiga självbilden.

Alldeles i början av serien är huvudpersonen i en klädbutik med sin mamma för att köpa en lättare jacka. »I’m not that guy«, säger han när mamman föreslår en billig hoodie. Detta lyfts upp igen i slutet av avsnittet, när han ber om ursäkt för att ha varit taskig mot den nyanlända kinesiska skolkamraten:

»I’m not that guy … I don’t want to be that guy … I don’t know what guy I am.«

I sådana återkommande, förrädiskt lätta moment landar serien i en nedbrytning av identitetskänslan som är större än bara summan av beståndsdelarna. ♦

Taipei-pop!

Soundtracket i American Born Chinese lyfter som sagt fram den taiwanesiska popscenen, så jag har grävt ner mig i den också, framför allt grävt mig tillbaka till mitten av förra decenniet då den speciella Taipei-scenen föddes där shoegaze och dream pop möter kommersiell indie, twee och acid jazz …

Jag har börjat älska I Mean Us, till exempel. Deras officiella videor är en sak (mycket bra), men deras konserter når ibland en annan värld … ljusår från anglosaxisk dream pop:

I grund och botten spelar de en rätt grov indie, men det blir ändå något nästan väsenskilt i slutändan:

Fast här är mitt favoritband, Wendy Wander …

… och min favorit-Taipei-youtuber, 163 Braces, som på senare tid breakat på livescenen också, med egna storartade låtar och återkommande inhopp hos Taipei-pop-seniorerna Sweet John.

Här är hon i ett typisk festival-soloframträdande:

Ursäkta denna detour, men Taipei-popen glänser och fascinerar … och kommer att skakas i grunden när Kina invaderar. ♦

Bästa ekothrillerserien hittills – men även »The Swarm« urartar i finalen

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜