[117] »Den där valrossen i träningsoverall är fan inte målvakt«

Bäst i tv-världen just nu

1. Coachen (originaltitel: Afturelding, RÚV/SVT Play)
2. Vgly (HBO Max)
3. Chorus Girls (originaltitel: Dansegarderoben, TV2/SVT)
4. I’m a Virgo (Amazon Prime)
5. Black Snow (Stan/C More)
6. The Lincoln Lawyer (Netflix)
7. What We Do in the Shadows (FX/HBO Max)
8. Survival of the Thickest (Netflix)
9. Warszawianka (SkyShowtime)
10. The Afterparty (Apple TV+)

»Coachen« är inte bara en uppgörelse med gubbsjuka – utan den bästa sportserien jag sett

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

Oavsett vilka sportfilmer ni håller som de bästa rekommenderar jag att ni har just dem som referens för SVT:s nya isländska småstadsdrama Coachen (som heter Afturelding i original och Balls internationellt). Den åtta avsnitt långa ensembleserien innehåller mycket mer än så, men om vi börjar med själva sporten – här är min reaktion på Twitter i går när jag precis sett färdigt det åttonde avsnittet:

De långa matchsekvenserna är rena uppenbarelsen för sportfilmsfans. Jag har Google Translate-plöjt alla isländska intervjuer jag hittat med serieskaparna Hafstein Gunnar Sigurðsson och Dóri DNA (Halldór Laxness dotterson), fortfarande utan att begripa hur de lyckats göra en Daisy Jones & The Six med isländsk handboll i stället för amerikansk rock. Men så är det: såvitt man kan se deltar karaktärsskådespelarna i laget, i spelmoment i världsklass. Och de är filmade och klippta så att allt sitter ihop typ uttömmande highlights, men med ett otroligt kameraarbete – ständiga kreativa bildvinkelväxlingar, från bakom lagbänkarna eller bakom axeln på skjutande spelare, ibland är kameran bakom eller rentav i försvarslinjen, ibland bakom målet precis där niometersskottet sitter, ibland lågt, ibland högt, fotot böljar som spelet självt. Dessutom med närstudier av psykningarna och intrigerna spelare-mot-spelare:

Det är gjort med genuin kärlek inte bara till handboll som sport utan till klassisk sportfilm över huvud taget, och med otrolig skicklighet och uppfinningsrikedom.

Nästa grej jag translate-googlat mig tokig efter information om är hur fasen man lyckats förlägga handlingen till en verklig småstadshandbollsklubb, Afturelding från Mosfellsbær en dryg mil utanför Reykjavik – skildringen av verksamheten är skarpt satirisk och tar ärligt talat all heder och ära av vd och styrelse. Vad säger den riktiga klubbledningen om detta? Coachen ligger för övrigt mycket nära flera verkliga skeenden i det isländska handbollsundret, från guldet i B-VM i Paris 1989 till stjärnspelaren Sigfús Sigurðssons pantsättning av sitt OS-silver från 2008.

Den rent sportrelaterade dialogen är också fascinerande. Halvtidsnacket i slutet av andra avsnittet, till exempel, under en seg match i inhemska ligan, är en blivande klassiker i sportfilmens specifika peptalk-genre – inte lika dramaturgiskt som Al Pacinos tal i Any Given Sunday, men med mer ren urkraft. Här glöder det galenskap om Ingvar Sigurðssons luggslitna ex-stjärna:

»Den där valrossen i träningsoverall är fan inte målvakt, hon är bollrädd. Släpp vinklarna, sikta bara rakt i ansiktet på henne så går bolljäveln in. Och du, bara för att spelat lite hönsboll i Norge kan du inte spela solo här. Du har fem andra med dig. Samarbeta eller sätt dig på bänken och ruttna.  Äldreboendet spelar boccia varje tisdag. Skärp er eller gå dit. För att vinna måste ni bli riktiga krigare. Gå ut nu och spöa skiten ur de jävla asen!«

Matchskildringarna är samtidigt djupt infattade i den sociala småstadsintrigen där spelarna, tränarna och ledarna är en del av den medborgerliga mosaiken. Den gamla 1980-talsstjärnan som återvänder till Mosfellsbær efter en alkoholiserad katastrofsejour som tränare i Köpenhamn har tidigare varit både spelare i och tränare för herrlaget i sin uppväxtstad– nu får han, som tänkt omstart, ta över damlaget. Och i halva serien sker det mesta på hans villkor. Han skickar ut tjejerna på planen med en dask i rumpan, som han tycker att han alltid gjort med killarna också, »det hör till«, och det är inte det att alla är överslätande och förlåtande – hans sliriga stil spelar ingen större roll, laget börjar gilla honom, han är rättvis, och bra som tränare, vänder formkurvan 180 grader.

Och det är intressant hur hans gubbsjuka attityd tillåts, och funkar, trots naturliga konfliktzoner med en grupp yngre kvinnor – men att det är hans 30 år gamla synder som till slut får honom på fall.

Jag ska inte säga mer om det, serien är enormt spännande och oviss, både sportsligt och relationspsykologiskt. Tränarens förflutna i Mosfellsbær hinner också ikapp honom, och om den första halvan är lättsamt rumlig blir supandet och svinandet mörkare i den andra halvan, där allt börjar ställas på sin spets och stans kriminalitet, kring ett gym och en lokal bettingsajt, hotar tillvaron för huvudpersonerna och deras familjer – ja, även tränaren har en familj, i Akranes en halvtimme bort, en dotter och ett barnbarn han misslyckas med att återknyta kontakten med (här finns en plågsam sekvens där han stolpar in på en Emil i Lönneberga-barnteater på fyllan).

När gamla oförätter och hemligheter kommer upp till ytan känns serien lite som om danska Arvingarna fokuserat mindre på konstfamiljen och mer på delen av släkten som var engagerad i förortens handbollsklubb.

Svandis Dora Einarsdóttir är briljant som lagkaptenen och det forna landslagsankaret som börjar tappa fysiskt och snor sin sjuårige sons adhd-Ritalin i ett alltmer vilset sökande efter fotfäste; Saga Garðarsdóttir lika bra som lovande niometersskytt vars mamma (Steinunn Ólína Þorsteinsdóttir) haft ihop det med Ingvar Sigurðssons tränare och, det fattar man snabbt, antagligen är hans dotter …

Men inget, inte ens internationellt kände Sigurðssons rollprestation, slår Þorsteinn Bachmanns plågsamt roliga gestaltning av klubbens vd, som efterhand visar sig vara det värsta svinet. Tidvis påminner han om Björn Kjellmans mjäkiga bokförlags-vd-roll i Netflix Kärlek & anarki.

Här står han i ett styrelserum fyllt av hundratals 16-pack med toalettpapper …

… som han tvingar damspelarna (inte herrarna, givetvis) att förnedra sig med att försöka kränga privat för att rädda klubbens bokslut. Var och en av spelarna måste sälja för 200.000 kronor vardera. Jag nämner detta för det är bra att, serien igenom, hålla i huvudet att en isländsk krona motsvarar 8 svenska öre. Annars börjar man undra över nivån på spelskulder, leasingbilar, resekostnader och annat som ackumuleras till existentiell livskris för vd:n.

Coachen är inte perfekt. Men den har så många unika kvaliteter, toppat med de sensationella matchsekvenserna, att jag måste ge ett maxbetyg. (Och låt mig också nämna David Berndsens soundtrack, som färgar veckans Spotifylista.) ♦

Visst kan det vara VFX-handboll …

… i Coachen, som svar på frågan här ovan »hur har de gjort det?« …

Men om någon råkar veta, eller får reda på det framöver, berätta! ♦

Vilken Ditte & Louise-comeback! »Chorus Girls« är dansk kvinnokampsdynamit

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜️

Vad ni än gör – förväxla inte Chorus Girls (originaltitel: Dansegarderoben) med andra serier i den danska nostalgitrenden typ Carmen Curlers (som jag gjorde upp med i nyhetsbrev #93). För det första är detta Ditte & Louise-paret Ditte Hansen och Louise Mieritz stora gemensamma drama-comeback, vilket är en stor kulturhändelse i sig. För det andra går serien – även om den är lika publikfriande som Carmen Curlers ville vara – på djupet med det danska 1960–70-talet, och där nere är det mörkt.

Serien skildrar danstruppen under en Dirch Passer-revysäsong på Bakken utanför Köpenhamn – på sin tid lika stort i Danmark som Hasse & Tage och Povel Ramel var i Sverige, fast danskare, cheesigare, och inte så lite sexistiskt; när de nya dansarna presenteras i manusrummet går producenterna runt och greppar deras tuttar som välkomsttradition. (Det är för övrigt i denna scensekvens som det danska plagiatet av en Beppe Wolgers- och Povel Ramel-sketch från Ta av dej skorna-revyn, som jag skrev om förra veckan, spelas upp.)

Chorus Girls låter oss i panoramiskt ensembleformat följa ett flertal av dansarnas livssituationer mot en fond av de verkliga skeendena på Bakken, med alla de stora kreatörsnamnen återgivna med både känsla och naturtrogenhet (som en dansk motsvarighet till Per Flys och Peter Birros Monica Z eller Zaida Bergroths Tove). Serien excellerar i både det storvulna och detaljerade, allt är betagande visuellt och nära.

Men starkast lyser det inbyggda feministdramat, skildringen av ett både individuellt och institutionellt kvinnoförtryck. Alltså på alla nivåer, i alla relationer, även de till synes »frigjorda«. Det är så nedärvt och strukturellt att kvinnorna i storyn saknar egna ord för det, de kan bara tyst ta emot skiten och plotta flyktvägar och strategier i det fördolda. Männen tar så mycket plats, är så avfärdande och icke-lyssnande, så fulla av självrättfärdigande bullshit, och det är så ovanligt genomgående fångat av Ditte Hansen och Louise Mieritz, att man mår illa och blir upplyft på samma gång – upplyft av styrkan och moralen i motståndet. Vad säger det om jämställdheten i ett samhälle att kvinnor som inte vill vara könsmässigt sekundära tvingas bli tåligare och starkare än män?

Det är så viktigt att en sådan här serie blir en gigantisk tv-hit i dagens Danmark, och att många ser den i Sverige också. Vi behöver feminismen igen. Vi behöver bli påminda om hur extremt mansgrisig den där tiden var som SD längtar tillbaka till, vi behöver synliggöra backlashen dagens politiska polarisering lett till.

Ensemblen är stor och stark och namnkunnig, men jag måste nämna Marie Reuther som den verkliga breakaway-stjärnan. Förra året såg vi henne i Riket och i huvudrollen i misslyckade Kamikaze – nu jävlar slår hon igenom på allvar. I Chorus Girls lyckas hon införliva showdans i sin emotionella expressionism, och om två månader debuterar hon internationellt i nya Sex Education-säsongen på Netflix. ♦

»Warszawianka« är mer än Polens svar på »Californication«

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

»Jag är född i Warszawa, staden med de bästa partyna och kyrkogårdarna, och det skrev jag en bok om och tjänade bra med pengar.«

Så presenterar Franek Czulkowski, »Czuly«, sig själv mot slutet av första avsnittet av Warszawianka, som SkyShowtime tog över när HBO hade lagt ner produktionen. Huvudpersonen känns först som en modern Charles Bukowski men glider snart över i en centraleuropeisk Hank Moody (Californication), med en storartad Borys Szyc som Polens David Duhovny.

Czuly har precis som Hank Moody en dotter med ett ex han fortfarande står nära, ständigt nya struliga sexuella relationer och en flagnande litterär semi-stjärnstatus. Men hans pengar har tagit slut, han dricker och knarkar mer, och när han till slut får ett jobb så är det som copywriter på en liten skitbyrå. »Fan, jag har inte varit copywriter sen OK Computer släpptes …« klagar han, och kompisen som fixat jobbet svarar: »Men du är nog fortfarande lika bra som dem som fick mjölktänder när OK Computer släpptes.«

Det som sedan händer på byrån är typiskt för Czuly och hela serien. Han är en gubbigt pinsam katastrof på kontoret men släntrar i alla fall in i ett stormöte med en viktig kund, en ung, »medveten« influencer, och hasplar ur sig destruktiva idéer som gör att han 1) får sparken, och 2) får ihop det med den hälften så gamla influencern (han är 40, hon 20).

Så där håller det på. Jag vet inte om vare sig Czuly eller serien är särskilt sexistisk, eller om Polen är ett sexistiskt samhälle, jag vet inte om karaktären och/eller serien romantiserar Kulturmannen eller flår honom levande. Jag vet inte ens om Jakub Żulczyks manus och dialog är smart. Ibland, onekligen. Men oftare är det bara konstigt.

Ända funkar det fint på mig. Skådespelarna och miljöerna är strålande, Piotr Uznańskis foto är fantastiskt, och Jacek Borcuchs regi är bäst av allt – hur den låter fotot flyga, fäster det i soundtracket, landar det i ömsom kaotiskt festande, ömsom krank eftertanke.

Som en »polsk Californication« kommer Warszawianka till korta. Men den har andra kvaliteter, mer svårfångade och filmiska. ♦

Sveriges genom tiderna sämsta tv-översättning

SkyShowtime sägs vara så stolta över sin »första polska originalproduktion« Warszawianka att vd:n Monty Sarhan personligen reste till Polen för att närvara vid den offentliga premiär-screeningen för en dryg månad sedan.

Undrar vad han skulle ha sagt om den screenades med en engelsk översättning lika abnormt undermålig som seriens svenska undertexter på streamingtjänsten.

Eller vad sägs om den här dialogen?

Pappa: »Hallå du fattar att det finns en värld bortom mobilen? Titta runt lite, det är härligt.«
Dotter: »Boomer världen?«
Pappa: »Vems?«
Pappas kompis: »Gamla gubbars. Din.«
Pappa: »Kanske gå på bio?«
Dotter: »Det finns ingen bio här.«
Pappas kompis: »Lund då.«
Dotter: »Med medeltidsfilmerna.«
Pappas kompis: »Oxh det är en bra grej! Medeltidsfilmer berikar själen.«

Så där håller det på. Ja, man förstår andemeningen, även om man inte har en aning om vad som avses med »Lund« och »medeltidsfilmer«. Warszawa ligger ändå 100 mil från Skåne.

I ett senare avsnitt berättar en kompis till Czuly om att han efter sin skilsmässa bara får tio minuter i månaden med sitt barn. Ordagrant, komplett med grammatiska fel, berättar han det så här enligt den svenska översättningen:

»Jag får 10 minuter i månaden. Hon stårdär på vakt, och avbryter varje mening… stör min närvaro. Grannarna skickar mig mmss. Lego bitar i soporna. En dron i soprorna. Cyckeln… i soporna.«

I inledningen av episod 6 intervjuas Czuly i en bokhandel efter att ha avslöjat att det är han som döljer sig bakom pseudonymen »Warzawianka«, som skrivit den där enda succéromanen.

Moderatorn: »Varför Varsaviana avslöja sig nu?«
Czuly: »Varsaviana är en sak, och jag är en annan.«
Moderatorn: »Men du har erkänt att skriva den där böckerna?«
Czuly: »Sant, men … den här novel, den här är det ny fas. Han har vuxit till att acceptera mig själv som en författare. Som än konstnär.«
Moderatorn: »Det är en stor bekännelse?«
Czuly: »Jag skulle inte vilja ha det låta för seriöst. Men jag stoppade vara blyg för det.«

Vartenda avsnitt är 40 minuter obarmhärtig undertextstortyr.

Influencertjejen: »Hej, jag är hemskt ledsen, jag är här nu, men de trångt mig med fotograferingar.«
Czuly: »Häftigt.«
Influencertjejen: »Jag älskar dig för den ›häftigt‹ av din.«
Czuly: »Häftigt. Kommer jag se dig på löpning?«

Löpningen i fråga är stans stora maratonlopp som Czuly plågar sig igenom halvvägs in i serien. Medan han värmer upp hör man en speaker i bakgrunden, som översätts så här:

»Det 12e utgåva av Spring Warszawa kommer att börja. Det är en fast datum för löparna från över hela landet. Spring Warszawa är mer än din typiska löpning! Stora händer till alla deltagare! Bra jobbat! Du är bästa! Bara minuter kvar, i ett ögonblick kommer du bli av. Bara flera sekunder till pistolen och du ska bli av! Vi gör oss redo till den nästa startskott i den här fantastiska händelse. Värma upp, killar! Vi påstå att hoppa att va 100% varmad upp innan löpen. Alla tillsammans, hop, hop, hop! Hoppa! Det är rätt, upp med händerna! Låt oss se dig! Nu ser vi dig! Det är allt! Okej, killar, låt oss räkna ner, Alla tillsammans! Den 20e utgåva av Pring Warsawa 2020 har börjat! Ropa ut till roparna!«

Sedan under loppet knuffar sig en pensionär förbi honom och hans voiceover-suck översätts: »En 100-årig gamla pops är fortare.«

Skämt stavas återkommande »skämpt«, låtsas »lossas«, kaféet »caffeet«. Dottern pratar om de svåra »proverna« i skolan, å-ä-ö förväxlas ständigt. Och allt detta är verkligen bara ett axplock. I stort sett varenda framtryckt textremsa är fel.

Dåliga översättningar är ett gammalt skämpt, förlåt, skämt, men översättningen av Warszawianka är ett helt nytt. Den överträffar allt vi tidigare sett, precis allt, i uselhet. Jag har bett SkyShowtime om en förklaring och återkommer om jag får någon. ♦

»Dolores Roach«-pjäsen blev podd blev modern »Sweeney Todd«-dramaserie