[120] »Skräck-crime noir 3.0 – ›Wolf‹ ser man med konstant hjärtklappning«

Bäst i tv-världen just nu

1. The Bear (FX/Disney+)
2. The Gallows Pole (BBC)
3. Wolf (BBC)
4. It's Always Sunny in Philadelphia (FX/Disney+)
5. Vgly (HBO Max)
6. Dafne and the Rest (Todo lo otro, HBO Max/SkyShowtime)
7. Rap Sh!t (HBO Max)
8. The Lost Flowers of Alice Hart (Amazon Prime)
9. Strange Planet (Apple TV+)
10. Survival of the Thickest (Netflix)

2000-talets bästa BBC-sommar … och Sverige får inte vara med

I TVdags tidigare webbinkarnation var min tanke med söndagslistorna att verkligen återspegla vad jag tyckte var »bäst i tv-världen just nu« oavsett om det hade nått Sverige eller inte. Numera utgår jag i förstaläget alltid från det svenska utbudet, men gör undantag ibland – när det förblir oklart över tid med svensk visning, eller när serierna är för bra för att vänta ett kvartal eller ett halvår med att skriva (vilket inte minst gällt Disney+, som gått i bräschen för ett återinförande av de gammaldags regionsvisningsfönstren).

Tyvärr går hela marknaden åt samma håll som Disney+. HBO Max, som förvandlas till enbart »Max« nästa år, släpar numera efter med svenska visningar även när det gäller egna originalserier. Issa Raes suveräna Rap Sh!t från förra sommaren, till exempel, fick inte svensk premiär förrän i torsdags. I den mån HBO fortfarande går i bräschen för någon marknadsutveckling så är den numera i negativ riktning. Förra året inte bara stoppade bolaget flertalet av sina egna internationella serier, man rentav raderade dem ur katalogen för att kunna skriva av kostnaderna i bokslutet. Detta ser nu ut att kunna bli branschstandard, delvis som svar på den stora manusförfattar- och skådespelarstrejken: om streamingtjänsterna i slutändan kommer att behöva betala mer för tv-produktioner så kommer de sannolikt att försöka ta igen den kosntadsökningen genom att slimma ner sina arkiv och betala ut desto mindre till upphovspersoner och skådespelare i äldre serier.

(Aftonbladet publicerade för övrigt i går en genomgång av streamingtjänsternas förändringar inför hösten – alla negativa.)

Men orsaken till att jag skriver om det här just nu är att jag under sommaren sett två av hela årets bästa dramaserier, båda från BBC, och båda utan svensk visning. SVT är en stadig inköpare av BBC:s bästa serier, men detta är inte längre givet, i och med Britbox inträde på den svenska marknaden – och vad vi väl alla börjat inse nu är att Britbox är något av en skräptjänst som rullar på med det gamla BBC Nordic-konceptet att slussa vidare sitt material väldigt sent och väldigt sållat. Britbox skriver fluffig copy om att »skandinaver älskar brittiska serier« men fyller utbudet med endast det bredaste breda, med prio på mallade genredeckare.

Med det sagt – förhoppningsvis får Wolf och The Gallows Pole, BBC-serierna jag inte längre kan avhålla mig från att skriva om, svensk visning förr hellre än senare. Jag meddelar så fort jag vet. ♦

»Wolf« – brittdeckare som mixar Hanekes »Funny Games« med skräckiga »True Detective«-vibbar

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Kommer ni ihåg känslan när man i första True Detective-säsongen, precis i slutet av episod 3, för första gången fick se karaktären Reggie Ledoux, på långt håll, komma ut ur sin lada halvnaken med en machete? Han visade sig senare »bara« vara den superäckliga seriemördaren Errol Childress handgångne man, men när han äntligen tittade fram så skedde det efter en så krypande kuslig uppbyggnad att effekten blev mytiskt läskig.

Jag minns den känslan nu därför att jag nyligen upplevde den igen, i nya BBC-thrillern Wolf. Fast på en helt annan nivå. Allt med Wolf är faktiskt next level. Jag vill inte gå in alltför mycket på intrigen eftersom serieskaparen och manusförfattaren Megan Gallagher går in så hårt för att göra tittaren osäker – och gör det med ett grandiost manus, smart och komplex i storyn, välfylld och fyndig med skräck-troper, totalt orädd i bruket av både humor och gore.

Jag kan inte begripa var Megan Gallagher hittade denna förmåga – hon har inget stort på cv:n tidigare, och senast gjorde hon den stentrista Apple-thrillern Suspicion. I och för sig är det väl romanförlagan med samma namn, som ingår i Mo Hayders kriminalserie om polisen Jack Caffery, som bjuder på det unika och spännande deckarpusslet, och regin är också av absolut toppklass – av danske veteranen Kristoffer Nyholm, som efter succén med Brottet (Forbrydelsen) gjort brittiska storverk som Taboo med Tom Hardy och The Enfield Haunting med Timothy Spall. Men vi måste definitivt hålla ögonen på Megan Gallagher framöver.

Genre-hybrider, och att lösa upp genrerna i varandra, blir allt vanligare. Men Wolf gör det kanske bäst av alla på senare tid. Skräck, noir, humor, relationspsykologi, polisskildring – serien går lite längre med allt och tar lite större risker än man är van vid, när alla skilda uttryck och temperament får pågå parallellt och blurra gränserna. Och Ukweli Roach är en perfekt antihjälte som Jack Caffery, seriens ankare och katalysator, så extremt psykiskt trasig att han i mindre kompetenta händer bara hade varit irriterande. Nu är han, liksom hela serien, fullständigt fängslande. Wolf är en serie långt över gränsen för vad som borde vara möjligt och man ser den med sex timmars konstant hjärtklappning. ♦

»The Gallows Pole« – »This is England« som proggrockigt historiskt heist-drama

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

På sätt och vis fortsätter Shane Meadows sin This is England-cykel med nya BBC-serien The Gallows Pole, ett gnistrande spektakulärt, drabbande och smutsigt men vackert drama om ett gäng falskmyntare i 1760-talets Yorkshire – ett helt samhälle av textilvävare har blivit så feodalt utsugna att de inte ser någon annan utväg än att bli kriminella. Det slutade givetvis inte så bra för dem i verkligheten, men Meadows skildrar bara upptakten, det tända hoppet, och centrerar storyn kring en djupt underhållande heist-operation som skapar både enorm bygemenskap och startkapitalet för förfalskarhantverket.

Om den ursprungliga This is England-filmen hade ett deprimerande budskap och slut så injicerade Shane Meadows desto mer hopp i den efterföljande tv-serie-trilogin This is England ’86, ’88 och ’90, och den linjen fullföljs i The Shadows Pole som om den vore en »This is England 1760«. Serien börjar i splittring och misär men landar i solidaritet och eufori, precis samma narrativa rörelse som i This is England-serierna, vars tongivande skådespelare Michael Socha och Thomas Turgoose har huvudroller även här.

Samtidigt ligger även den historiska utsattheten och desperationen hos den engelska arbetarklassen kvar i medvetandet efter seriens slut, ett tema förstärkt av hur Meadows och skådespelarna skapat dialogen i ett improvisatoriskt flöde med upplösta gränser mellan ett äldre och ett modernt språk. Detta ger inte bara nerv åt berättandet utan blottlägger också den engelska arbetarklasskulturens obrutna linje och djupa rötter. Skildringen känns både historiskt genuin och engagerande modern.

Precis som This is England har The Gallows Pole ett extraordinärt soundtrack, på sätt och vis ännu bättre eftersom dess psych-folk-progg-tema inte hörts längs allfarvägarna:

Men framför allt är soundtrackmusiken extremt fint fusionerad med dramat och dess visuella uttryck. Förtextkollaget, satt till The Mystery Lights neo-garagerock, är årets mest suggestiva. ♦

Vad mer får vi inte i Sverige?

På tal om Sverige-osäkra Wolf och The Gallows Pole – tre serier från det senaste året som jag är särskilt irriterad på streamingtjänsterna för att inte ha levererat än är George & Tammy på SkyShowtime …

… och I Hate Suzie Too, alltså den andra I Hate Suzie-säsongen, också på SkyShowtime (fast den kan jag förstå varför den hamnat mellan stolarna – första säsongen fanns på HBO Nordic men har flyttats över till SkyShowtime i Sverige, samtidigt som den senaste säsongen, som kom i vintras, släpptes av HBO Max i andra länder) …

… samt, förstås, comebacksäsongen av Party Down.

Party Downs distribution är en riktigt sorglig historia ur svenskt perspektiv. Både Starzplay och Lionsgate+ har försvunnit från Sverige lika snabbt som de dök upp, och det hjälper ju inte direkt situationen att Starzplays sista anhalt hos oss var Viaplay – som nu har sina egna jätteproblem och skalar ner utbudet för fullt. Ingen av de bättre nyare Starzplay-serierna kan ses i Sverige längre – Gaslit, The Serpent Queen, Dangerous Liaisons – och givetvis inte Party Down. Vars två äldre säsonger ett tag dök upp på svenska Amazon Prime men numera är borta därifrån också. ♦

Dystopisk domedagsrubrik om streaminglandskapet

Aftonbladet har problem med att bilderna i toppen av deras startsida hamnar fel, och i går var det en händelse som såg ut som en tanke … :) ♦

Dalhem IF och Visby Roma i nya »Maria Waern«-säsongspremiären

Säsongspremiärbetyg: 📺📺⬜⬜⬜

»Ja, det är ju inte varje dag laget går upp i ettan, vet du …«

Nej, det vill jag lova. Gotländska Dalhem IF i division I, där inte ens öns enda elitklubb, FC Gute, spelat på snart 30 år? Missförstå mig inte, jag gillar verkligen att brottsplatsen i nya Maria Wern-säsongspremiären (på TV4 i morgon) är Dalhems IP, och att laget som drabbas av det inledande mordfallet har äkta Dalhem IF-träningsoveraller kompletta med reklam för Gotlands största el- respektive försäkringsbolag (har Geab och Länsförsäkringar betalat extra spons?), men att bygga intrigen på att ett av öns sömnigaste herrlag (i verkligheten bottenlag i division V) firar sig redlösa av alkoholförgiftning och sedan är i gång igen med tuff träning dagen efter, och dagen efter det, känns kanske lite väl utmanande.

Kanske.

Men vem bryr sig? Seriösa snutserienördar? Ja, kanske. Men i alla fall inte vi gotlänningar. Vi älskar Maria Wern för att den tar in så oändligt mycket äkta gotländskt content. Och jag personligen, som skötte den manuella resultattavlan på gamla uterinken i Roma när jag var tio år, går närmast ner i målvaktsspagat i tv-soffan när Erik Johansson säger till Kalled Mustonen: »Jag minns när jag brukade se dig lira i Visby Roma, det var ingen som tacklade som du«, och Kalled, i rollen som dopingdealande hockey-dropout, myser lite sargat under luggen:

Jag såg nog precis likadan ut i tv-soffan under den scenen … Och myste även åt att »Jerka«, liksom Eva Röse några scener tidigare, uttalade »Roma« rätt, med långt o-ljud, inte »Råma«. Då gör det liksom ingenting att mordoffrets mamma sägs vara »distriktssköterska i Roma«, ett samhälle som inte ens har tusen invånare och än mindre någon distriktssköterskemottagning (däremot en distriktsveterinär, ska sägas).

Som kriminalserie är Maria Wern inget vidare. Den är en guilty pleasure. Men inte bara för det gotländska. I en scen i premiären 1990-talsdansar Peter Perskis dotter (Tehilla Blad) till … ja, vad fan är det, jag letar i minnet efter låten, och ser skivomslaget mot väggen … jamen det är ju Hangin’ On med Surfturf! Soundtrackkompositören Jean-Paul Walls band från slutet av 1980-talet … Sådana scener och detaljer är, för mig, mer värda än seriens ärligt talat helt ospännande brottsfall. ♦

Dags för en tillnyktring om »The Lincoln Lawyer« – men säsong 3 lovar gott

Säsongsbetyg: 📺📺📺⬜⬜

Jag har redan skrivit massor om Netflix serieversion av The Lincoln Lawyer, och förklarat varför jag gillar den så mycket, och när jag recenserade den första delen av säsong 2 höll jag hårt fast vid mitt översvallande säsong 1-omdöme:

Men efter att ha sett klart även den andra delen av säsong 2 måste jag sänka betyget till en trea. Hantverket är lika fenomenalt i grunden, och att jag tycker så mycket om serien beror inte på att den påminner om gamla tv-favoriter utan för att den lyckas påminna om dem på ett sätt som förmår beröra även i dag. Men kvaliteterna har jag redan gått igenom i detalj. Nu måste jag framför allt ge mina egna kritiker rätt (se Facebook-diskussionen i artikellänken ovan):

Det finns en såpatonalitet i The Lincoln Lawyer, och till slut tog den överhanden i narrativen både om dottern och om Wife 2. Mot slutet av säsongen kunde jag faktiskt längta lite efter den trasigare känslan i Bosch.

Men betygstrean är ändå stark, och upplösningen slängde åt oss David E Kelley-, Michael Connelly-, Ted Humphrey- och Manuel Garcia-Rulfo-fans flera stora köttben – två nya fall de sista fem minuterna! Hotet från armeniska maffian! Och är Bondurant-fallet verkligen löst? Jag kommer nog att vifta på svansen även för säsong 3. ♦

Sigourney Weaver i kusligt paradisvacker Gothic-melodram

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

När jag ska försöka genre-bestämma nya Amazon Prime-dramaserien The Lost Flowers of Alice Hart, baserad på Holly Ringlands bestseller, så märker jag att jag förminskar den på ett olyckligt sätt. För även om jag känner att uttryck som »miniserie-mainstream« och »bokklubbsmelodram« är nödvändiga så är både inslagen av Australian Gothic och brutaliteterna i dess barnmisshandel-tema så starka, och därtill regin och den visuella prakten så briljant, att jag nästan hypnotiseras av serien.

Det är en episk berättelse, minst sagt. Intrigen är en författarfantasi så vindlande elaborerad att den borde kännas irriterande tillrättalagd (det jag kallar bokklubbsmelodram), men det går liksom inte att värja sig. Serien är ett gåtfullt pussel – bitvis en thriller – där konsten och den både vilda och kultiverade naturen, i synnerhet odlandet och mytologiserandet av blommor, mer än bildar fond till våldstrauman i nära relationer, det växer samman. Barnets okuvliga kraft odlas som i en trädgård, även bokstavligt talat.

Tack och lov är The Lost Flowers of Alice Hart lika mycket mysterium som atmosfär. De dolda hemligheterna fascinerar lika mycket som fotot och de hisnande miljöerna. Det är nog det som gör att jag i slutändan gillar att både det psykologiskt och scenografiskt väderbitna är så estetiserat. ♦

»Strange Planet«-världen ännu mer rörande när den är rörlig och får röster

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Nathan W Pyle har gjort tv-serie av sin webbseriestripp och bokbestseller Strange Planet, med hjälp av Rick and Morty- och Community-skaparen Dan Harmon, och det är en rak överföring av den underbara parallellvärlden där allt är precis som på jorden fast med ett slags autistiskt perspektiv. Där befolkningen pratar om och kommenterar sin tillvaro helt utan associativa och metaforiska filter. Här några typexempel från förlagan:

I tv-seriens första avsnitt splittras ett populärt popband, vilket får jobbiga konsekvenser för de hängivna fansen.

Jag faller direkt för hur Pyle och Harmon överför popens känslomässiga abstraktioner till Strange Planet-världen och skapar en fantastisk dialog som inte bara är som i seriestripparna utan också skapar något nytt och tv-unikt. Här får ju de bubbliga blå varelserna röster och rörelser och blir rörande på riktigt. ♦

»Painkiller« är underlägsen »Dopesick«

Premiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜