[122] »Postmodern Columbo i Poker Face kör ångvält över all annan retro-feelgood – med drag av Black Mirror?!«

Bäst i tv-världen just nu

1. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
2. Jury Duty (Amazon Prime)
3. Malpractice (ITV/SVT)
4. The Tower II: Death Message (ITV/HBO Max)
5. Billions (Showtime/HBO Max)
6. It's Always Sunny in Philadelphia (FX/Disney+)
7. Vgly (HBO Max)
8. Dafne and the Rest (Todo lo otro, HBO Max/SkyShowtime)
9. Rap Sh!t (HBO Max)
10. Survival of the Thickest (Netflix)

Pusseldeckaren »Poker Face« må minna om dina mysfavoriter men är smartare än allt gammalt & liknar inget annat

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺📺

Vem är kungen av tv-året 2023? Det kanske inte alls är Jesse Armstrong eller Christopher Storer utan Rian Johnson? Och drottningen kanske inte alls är Sarah Lancashire eller Riley Keough utan Natasha Lyonne? Visst är Succession och The Bear årets två bästa serier – men på sätt och vis (på rentav ganska många sätt) är Poker Face mer unik, komplex och kreativ. Och om man tror att man vet var man har den i inledningen (en ovanligt smart feelgood-procedural) så inser man efter det avslutande tionde avsnittet att man tagits med på en resa mycket större än bara destinationerna och färdmedlen.

Före Poker Face rörde sig serieskaparen Rian Johnson från mindfuckfilmen Looper till ursmart pusseldeckarfeelgood i Knives Out-franchisen. Och innan Poker Face gjorde huvudrollens Natasha Lyonne det mörka tidsresemyset Russian Doll. Allt det finns destillerat i Poker Face, som äntligen får Sverigepremiär på SkyShowtime den 15 september. Och då är ändå den mest iögonenfallande inspirationen den ikoniska 1970-talsdeckaren Columbo! Vilket syns direkt i förtexterna, samma färg, feel och font, gul text med svart skugga, komplett med copyright-c:et och årtal i romerska siffror:

Natasha Lyonnes karaktär är också en lek med Peter Falks manér i Columbo – hur hon suger sig fast som en irriterande igel vid de narcissistiska mördarna (Columbo-inspirerade även de) men verkar så disträ och udda att de in i det sista lurar in sig själva i en falsk om inte trygghet så förhoppning. Fast vi tittare vet förstås att de är chanslösa, fångade som getingar i en glasburk. Vår protagonist har nämligen ett savantsyndrom som må göra att hon ofta tappar ord och fastnar i skumma synonymer och metaforer, men på plussidan har hon en osviklig känsla för när folk ljuger.

Grejen med Poker Face är dock att den är mycket mer än så – och att den hela tiden omformulerar sig själv en smula, leker med inte bara genregrepp utan med sina egna grepp, skruvar på dem efterhand, lurar även tittarens inlärda förväntningar.

Mallen är på ytan fixerad: första halvtimmen får vi en ny setup, en ny miljö och konflikt som leder till överlagt mord, och där Natasha Lyonne inte träder in förrän i slutet av det momentet: då visar det sig alltid att hon också (på sin eviga påtvingade road trip, eftersom hon jagas av casino-maffia som vill mörda henne) befinner sig i denna miljö, på tillfälliga påhugg, och har befunnit sig i utkanten av mordplotten hela tiden. Upptakten recappas då fyndigt så att vi samtidigt får se Lyonne dras in i, eller dras till, brottet – obotlig obetald privatdeckare som hon är. Andra halvtimmen är sedan ett ledtrådspusslande och snärjande utan like.

Serien inleder med att sätta casino-ramstoryn, vilket gör att det första avsnittet är det sämsta. Man fattar det inte då, eftersom det också är enormt underhållande, men serien blir sedan verkligen bara bättre och rikare för varje avsnitt. Ramstoryn återkommer inte förrän i allra sista avsnittet (bortsett från en kort passus ungefär halvvägs) – proceduralmomenten är seriens verkliga hjärta, det är i dem Poker Face kan leka med sina egna mallar och manér.

Den tredje episoden, The Stall, är en tidig storfavorit. Två bröder driver ett BBQ-kötthantverksställe och den ena vill hoppa av på grund av att ha blivit vegan (efter att ha sett Okja, som Lyonne lånat honom på dvd) och den andra planerar samt utför det perfekta mordet med det perfekta alibit. Eller, helt perfekt blir det inte, mordplanen inbegriper avgaser från bilen vid mordplatsen men den är en Nissan Leaf … alltså elbil. Så det blir gasning från en grill i stället, poetiskt nog. Lite senare i avsnittet jämför Lyonne smaken på olika träflisor (jag vill inte spoila varför, men detta är suveränt grundat tidigare i storyn) och söker en matchning. Olika flisor ljudsätts med lite olika blåsinstrument i soundtracket, några flöjter, en oboe (som savant kopplar hennes sinnen ihop exempelvis färger och ljud) … tills hon hittar matchningen – och då stämmer hela symfoniorkestern in i ljudspåret. Det är så otroligt kul, lekfullt, otippat, avväpnande! Inte minst för att det görs så produktionsmässigt perfekt, helt kongenialt i storyn och med bildberättandet.

Så, efter en tredjedel av säsongen tror man att man har koll på formeln. Men utvecklingen rasar vidare. I avsnittet efter är Chlöe Sevigny en ex-metal-stjärna som med jämna mellanrum tar ledigt från skitjobbet på ett byggvaruhus för att göra småturnéer »på irländska pubar« och värma upp för nyare akter, ihop med sina överåriga gamla bandkompisar (John Darnielle från Mountain Goats på gitarr, skitbra som skådis!), och försöka skriva en enda ny låt för att slippa känna sig som en nostalgi-akt på dekis …

… och in kommer en ung trummis med den perfekta comebacklåten. Jag ska som sagt inte spoila något, men det är så otroligt snyggt hur även denna upptakt, liksom alla disparata upptakter, utmynnar i en mordplot och en fantastisk invävning av Lyonne i miljön … Komplext på så generöst många nivåer.

Manusförfattarna och hela produktionsteamet har av Rian Johnson uppmanats att tänka på allt, och gå tillbaka, gå över manusen igen, knyppla in ännu fler trådar och knyta ihop dem med varandra, teckna karaktärerna och miljöerna i lager på lager av detaljer som gör dem så märkvärdigt mycket mer levande än vad som är brukligt i proceduralserier. Varje avsnitt är inte bara en ny miljö utan ännu en miljö man älskar att befinna sig i. Jag kommer ofta på mig själv med att kolla tiden i avsnitten för jag vill aldrig att de ska ta slut – och då tänker jag inte på intrigerna, replikerna, de geniala infallen, utan hela världarna vi presenterats för.

När vi sedan närmar oss slutet på säsongen skruvar serien ytterligare ett par varv på mallen och touchar Black Mirror och Fargo, fast utan att för en sekund frångå den vid det här laget cementerade Poker Face-identiteten.

Säsong 2 spelas in så fort strejken tillåter och är nog USA:s mest efterlängtade seriefortsättning 2024, hos både kritiker och publik. Min mest efterlängtade också. Upplägget under sista halvtimmen av säsongsfinalen är i sig häpnadsväckande, inte minst den emotionella fördjupningen och att ramstoryn till sist får ett så mycket större berättigande och adderar mer än vi först trodde. Poker Face både infriar och överraskar in i det sista. ♦

Natasha Lyonne-bonus – med Diplo & gormande juggefarsa

Jag har ju både grundhyllat nya The Eric André Show-säsongen i sommar och återkommit till den klippvis, så nu när vi har Poker Face-premiärvecka vill jag addera Natasha Lyonnes förbryllade gästinhopp till samlingen också:

Ett av säsongens bästa kaos-slut. Älskar när Diplo kommer in och får dj:a i ska-vi-säga-lite-uppförsbacke? ♦

Nathan Fielder möter »The Office« i dolda kameran-sitcomen »Jury Duty«

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

Tänk en mys-whacko komediserie om en rättegång, där juryn är ungefär som casten i amerikanska The Office, men där huvudpersonen är motsatsen till en socialt tondöv Steve Carell – ensam om ett normalbeteende.

Ungefär så ser Jury Duty ut. Men hooken i serien, som äntligen fick sin senkomna Sverigepremiär på Amazon Prime i fredags, är att denna huvudperson inte är informerad om att han ingår i en fiktiv komediserie. Allt är ett riggat skådespel för att lura en vanlig privatperson, en 29-årig solpanelsförsäljare, att denne ingår i en verklig rättegångsjury som följs närgånget av ett dokumentär-team.

The Office-producenterna Lee Eisenbergs och Gene Stupnitskys idé är kittlande, utförandet är inspirerat. Bara att gå i land med en så avancerad Sacha Baron Cohen-/Nathan Fielder-aktig produktion är imponerande. Men resultatet är något mer än bara summan av dessa beståndsdelar. Serien är sjukt rolig, på gränsen till hisnande – man känner detta särskilt när man ser recapsen i varje avsnittsinledning och inser hur bisarrt mycket galenskaper som inträffar – men samtidigt upplyftande. Man blir glad av hur smart och sunt »offret« reagerar på alltihop, hur han tolkar och processar allt tragikomiskt elände, och man blir glad av att se spelglädjen och skickligheten hos skådespelarna.

Här finns också en storstjärna, James Marsden, som spelar sig själv, intvingad i en domarbeordrat isolerad jury när han är mitt uppe i förhandlingar om en stor filmroll, och gud vad bra han är. Han har gjort mycket bra tv-komedi tidigare, från 30 Rock till Dead to Me och Party Down, men detta är nog hans humor-peak, bland den härligaste självspäkande »realcomen« jag sett.

Variety hade en fin intervju – se nedan – med det oanande offret, Ronald Gladden, som mest av allt kände en enorm lättnad över att få klart för sig att verklighetens James Marsden inte är en narcissistisk freak … ♦

Mindblowing! »Invasion« väver in David Bowie i det innersta av rymdintrigen

Säsongspremiärbetyg: 📺📺📺⬜⬜