[126] »Nostalgifeber! Jimmy Smits i höstens polislångkörare«

Bäst i tv-världen just nu

1. East New York (ABC/HBO Max)
2. Taelgia (SVT)
3. Irrésistible (Disney+)
4. Wolf (BBC/HBO Max)
5. Poker Face (Peacock/SkyShowtime)
6. Breeders (Sky/HBO Max)
7. Jury Duty (Amazon Prime)
8. Billions (Showtime/HBO Max)
9. The Morning Show (Apple TV+)
10. The Changeling (Apple TV+)

Streamingkrisen hjälper Marvel men stjälper Squid Game? Nej, nej, nej …

Branschsajten Dagens Media försökte sig på en omfattande streamingkrisanalys förra veckan och rapade delvis upp samma bistra sanningar som vi visserligen kunnat läsa om precis överallt det senaste halvåret men också lätt hade kunnat gissa oss till (att det i bistra tider blir mer billig reality) eller redan har kunnat se med egna ögon (att globala streamingoperatörer snabbt kan dra tillbaka regionala dramasatsningar).

I denna artikel👇 uttalar sig Svenska Dagbladets Björn Jeffery …

… och att han bevakar tv ur tech- snarare än innehållsperspektiv märks i hans subjektiva slutsatser, som tyvärr saknar motperspektiv både i denna artikel och i Dagens Medias artikelserie som helhet.

»Jag är en ›doomer‹ i det här. Jag tror att det kommer bli väsentligt mycket sämre tv«, säger Jeffery, och tar sedan Squid Game(!?) som exempel på »udda satsningar«(!!?) som kommer att drabbas. Vi kan nog slutleda oss till att SvD-skribenten aldrig hört talas om Jury Duty. »Squid Game-satsningar är för riskabla, man behöver säkrare kort, vilket talar för fler uppföljare«, säger han, och menar i princip att Marvel- och Star Wars-franchiserna kommer att typ äta upp sydkoreanska serier.

Men det är ju tvärtom Squid Game som (oavsett vad man kan tycka om kvaliteten) är det säkra franchise-kortet. Marvel- och Star Wars-marknaderna tycks mättade: allt fler av serierna går allt sämre när de får allt hårdare kritik och allt större del av fansen emot sig. Och efter att det i flera år spekulerats i inte om utan när Disney+ passerar Netflix har det i år blivit ombytta roller. Under andra kvartalet tappade Disney+ fyra miljoner prenumeranter. Raset är dubbelt så stort som för Netflix. Och där Netflix fortfarande utökar katalogen krymper Disney+ utbudet markant och säger sig vilja dra sig tillbaka från flera länder. Styrker det Björn Jefferys analys?

Själv ser jag allt tydligare framför mig en tv-framtid där det inte är specifika genrer som hotas utan de kostsamma Hollywoodnivå-effekterna som inte längre är hållbara, i synnerhet inte kombinerade med sämre mainstream-tv-manus. Faktum är att folk redan alltmer föredrar billigare produktioner – sitcoms, romcoms och snutserier. Polisproceduralen har praktiskt taget bevisligen ett evigt liv. Och att vi sannolikt går mot en återgång till annonsfinansiering, rentav tv-avsnitt byggda kring reklampauser, ger snarare nya möjligheter än begränsningar. Det är vad jag tycker Poker Face-succén förebådar.

I förlängningen tror och hoppas jag att även de längre säsongerna kommer tillbaka – polisserien East New York, som jag hyllar här nedan, lades visserligen ner direkt efter sin första 21-avsnittssäsong, men inte för att den var efter sin tid utan snarare för att den låg före. Tittar vi tillbaka på en stor men högkvalitativ publikserie som House så hade den 22–24 avsnitt per säsong men var ändå inte dyr att producera, och formatet gav en avsevärt trognare publik samt trygghet för både manusförfattare och skådespelare, vilket gör att det finns en strejkaspekt på detta också.

När Abbott Elementary-skaparen Quinta Brunson gjorde sedvanlig runda i talkshow-fåtöljerna inför senaste säsongsstarten började publiken alltid jubla när 22-avsnittsformatet nämndes. Jag tror att många executives tog anteckningar då. När en tv-industri i kris måste omvärdera sina produktionsformer tror jag inte binge-miniserien kommer att kännas så attraktiv längre – att släppa sex eller åtta avsnitt i klump kommer att kännas som att kasta bort möjligheter till stadigare annonspengar och kundtrohet. Kanske kommer Netflix på lite sikt att ha binge-modellen som unik selling-point, men även Netflix lär i högre grad släppa serieavsnitt veckovis framöver.

Som helhet var Dagens Medias tv-analysvecka en stor besvikelse, men inte utan ljuspunkter. Överlägset bäst var Jan Schermans detaljerade genomgång av branschens totala tillstånd. ♦

»East New York« är essensen av klassisk snutserie – och en tv-legends testamente

Seriebetyg: 📺📺📺📺⬜

Åh, vilken produktionskraft ABC investerade i East New York – vilken New York-cast, vilka New York-miljöer, vilka New York-moods. Jag får rysningar direkt under introt, och checkar sedan överlyckligt av varenda punkt av spänning och mys jag lärt mig älska under snart ett halvsekel med polisserier.

Stationen. Morgonsamlingen. Kontakterna ute på gatan. Communityn. Jargongen. Personligheterna som skaver mot varandra och ibland når in och kommer nära varandra. Allt det demografiska, urbana, gentrifierade, socialpolitiska.

På ett sätt får jag känslan av en sluten cirkel. Om Tunna blå linjen är en svensk Spanarna på Hill Street så är East New York en amerikansk Tunna blå linjen. Men den har mycket mer tyngd, och mycket lite av förtröstan. Det här är en serie som visserligen omfamnar alla greppen vi älskar med genren, och dessutom låter oss leva med den i 21 avsnitt, så som vi levde med motsvarande serier på 1900-talet som hade säsongspremiär på hösten och inte räknade in finalen förrän sex månader senare; men den känns samtidigt här och nu och trovärdigt modern.

Dess attraktion kan ytterst handla om hur karaktärerna tycks omfamna kärleken till det »gamla goda« precis som vi i tv-soffan. En talande sekvens är när Ruben Santiago-Hudsons veteran-beat cop får en rookie i bilen och berättar om sina favoritpolisserier på tv, nämner Barney Miller från mitten av 1970-talet och sedan sjunger »54 … where are you …?« utan att bry sig om att han är obegriplig för rookien – som ändå förstår exakt var hans äldre kollega kommer ifrån, förstår hans sorg och trötthet, hans aviga humor och värme.

Kort sagt har den 71-årige serieskaparen William Finkelstein skrivit in sig själv, sitt liv och sin karriär, i den här serien. Det är ju han som sett Car 54 på tv när han var liten. Som jobbat med Steven Bochco och David Milch och format en hel genre. Som gjort På spaning i New York, Lagens änglar, Law & Order, Brooklyn South, Murder One. Och som med East New York smälter samman sig själv med sina verk, det gamla New York med det nya, och, som jag funderar över i den inledande texten här ovanför, den gamla tv-världen med en kommande.

East New York har svensk premiär på HBO Max på torsdag. I USA började den redan förra oktober och byggde upp sin värld under ett halvår, kvarter för kvarter, avsnitt för avsnitt, och skapade en livsförhöjande bubbla för fansen. Lite som som många av oss känt under perioderna vi haft Tunna blå linjen att se fram emot varje söndag. ABC lade ner serien, men låt inte det avhålla er ifrån att göra den här versionen av Brooklyn till er under ett halvår. Och …

… dröm med mig om fler serier i det här nygamla formatet framöver. ♦

Nämen! »Irrésistible« är ju rena Rohmer-romcomen

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

East New York i all ära, jag älskar den, men jag började se den redan förra året så veckans Stora Överraskning är franska romcom-serien Irrésistible på Disney+ (premiär i fredags). Jag ska inte säga att jag inte hade några förväntningar – serieskaparen Clémence Madeleine-Perdrillat har jag sett mycket fint av på sistone (Drops of God och Tapie), men Irrésistible gör mig liksom överförtjust. På ett speciellt sätt som jag inte upplevt sedan jag upptäckte Éric Rohmer för decennier sedan.

Serien består av sex avsnitt på sammanlagt tre timmar och är storymässigt en modern romcom i det smartare facket. Den hade som film gjort sig perfekt kring millennieskiftet, när romcomen som postmodern genre flöt som friast och alltid tycktes tarva en udda filosofisk eller litterär grundidé (typ Kate & Leopold, 10 Things I Hate About You, Clueless, How to Lose a Guy in 10 Days).

Irrésistible är en will-they-won’t-they-affär mellan en podd-entreprenör och en filosofisk matematiker som forskar på kärlekens mätbarhet, och quirken är att hon, Adele (Camélia Jordana) ,får panikångestattacker när hon konfronteras med Arthurs (Théo Navarro-Mussy) gullighet. Ja, hon får panikattacker när han är gullig. Eller, när något av hans attribut kommer henne för nära – det kan vara hans charmiga humor, varma leende, sexiga underarmar, mjuka röst eller speciella sätt att tänka.

Detta hade kanske gett en fånig romcom-film, men flyter på urfint som tv-serie. Det är fascinerande hur olika dessa format ändå är. Vad är det Irrésistible gör på 200 minuter som den inte hade kunnat göra på 100? Jo, den utnyttjar all denna extratid till att göra sig irrésistible – med längre, friare scener och många fler möjligheter till mer stämningsskapande infall, scener som för vidare handlingen åt sidan också och inte bara rakt fram.

Här finns många sådana betagande nojs-scener. Som när Arthur haft talträningar med poddproducenten och charmar sin fru med vad som låter som en sådan ordlös ljudövning, och som han börjar kompa med akustisk gitarr, och snart glider ett helt stort, ljuvligt musik-arr in runt ljudbilden … ja, ungefär så tar nog de flesta till sig denna scen, och det räcker långt, men faktum är att »ljudövningen« är den faktiska ordlösa sången i Philippe Katerines magiska låt Musique d’ordinateur, och det är den låten som tonas upp efterhand och stöttar och tar över Arthurs akustiska cover.

Detta förklaras som sagt inte för tittaren, men känner man till det läggs ytterligare en dimension till berättelsen, eller till paret i scenen: de är Philippe Katerine-fans, med allt vad ens föreställningsförmåga då vill tillföra psykologin i relationen. (Låten i fråga finns med i »Soundtrack till tv-veckan«-spellistan längst ner i detta brev, liksom delar av Yukseks originalmusik, också en viktig del av helheten).

En annan sådan oemotståndlig scen är när Adele är på besök i föräldrahemmet med pappa och två systrar, i en lång, fri, associativ sekvens som landar i en djupt berörande karaoke till Julien Clercs Ma preference. med både saknaden efter en bortgången mamma och syskonens inbördes relation och respektive relationsserfarenheter som fond.

Serien får en hel del sagt om poddkultur och autofiktion också, och om matematik och filosofi, men bara som inramning till romcom-temat. Den övergår aldrig i metafiktion utan svär sin trohet till romcomen. Låt vara att trohet är ett dåligt ord i det här sammanhanget – varför får ni upptäcka själva …

När Adele googlar på sina panikattacker, som ju verkar vara ett slags allergi mot förälskelse, blir hon övertygad om att det har med hennes ex (Corentin Fila) att göra också, hennes medproducent och delägare i poddstudion de fortfarande driver, och hon tror hon drabbats av takotsubo, brustet hjärta-syndrom, en diagnos som finns på riktigt. Jag googlar på den. Och det är likadant med allt annat i den här serien – när Arthur begeistrat berättar om en matematiker som forskade på kärlek på 1990-talet så visar sig han vara på riktigt också. Arthur börjar bli en del av Adeles intervju-podcast och ger matematiska förklaringar och kommentarer till gästernas självupplevda relationshistorier, refererar till allt från Stendhal till Sergio Rinaldi, och allt sitter ihop och är intressant i sig självt.

Ska jag ge direkta tv-referenser så känns serien lite som en äldre kusin till Heartstopper och Normala människor, eller Conversations with Friends, snarare. Och den sista Master of None-säsongen. Men den litterära och filosofiska höjden ihop med luftigheten hos ett nyskakat duntäcke minner allramest om min favoritregissör Éric Rohmer och fransk klassisk dialogfilm i stort – det fjäderlätta gravallvaret, den pratiga patetiken, den dråpliga torrheten.

När Adeles pappa (Zinedine Soualem) uppmuntrar henne till den nya relation förklarar hon situationen med panikångestattacker och att hon svimmade senaste gången.
Pappa: »Du svimmade?«
Adele: »Ja! Jag lovar. Jag blir varm, hostar, får hjärtklappning, svimmar …«
Pappa: »Kärlek! Och då vrickade du foten?«
Adele: »Ja … har du varit med om såna anfall?«
Pappa: »Nej … nej … med din mor kände jag snarare en … ett slags … jag vet inte …« – Adeles ansikte, hennes uppmärksamma blick, börjar spricka av nyfikenhet, pappan fortsätter till slut: »… ett slags … dimma.«

Och det blir bara bättre! Hör den här dialogen, till exempel, mellan Arthur och hans (lika otrogna) hustru Solene (Zoé Schellenberg) i femte, näst sista avsnittet:

Solene: »Kärlek är ett system för energiöverföring, ungefär som konvektion.«
Arthur: »Konvektion är förutsägbar! Men kärlek är kaotisk som magman i jordens inre. Svår att förutsäga. Allt ändras på ett ögonblick.«
Solene: »Ja, Adeles blick utlöste ett vulkanutbrott i dig. Kanske inte förutsägbart, men av alla möjliga scenarion var det här förutbestämt. Ska vi sova nu? Stannar du?«

Ni hör, va? Gamle Eric Rohmer hemsöker en ung fransk tv-serie.

Och det kommer mer! Direkt i scenen efter – den typiska Rohmer-kontrasten. Adele har accepterat att gå och ta en drink med grannsnubben från våningen ovanpå poddstudion, en hunkig brandman (Simon Ehrlacher).

Brandmannen: »Vi var ihop, men det är över sedan länge. Hon dumpade mig för att jag var för rättfram.«
Adele: »Har du haft många tjejer?«
Brandmannen: »Rätt många.«
Adele: »Hur många då?«
Brandmannen: »Vet inte. Har inte räknat. Vad vet jag? Kanske ett hundratal, eller tvåhundra.«
Adele: »Tvåhundra?«
Brandmannen: »Jag gillar att ha kul. Men det är ju inte ens en i veckan.«
Adele: »Du är ju en riktig hingst!«
Brandmannen: »Nej, det är jag inte.«
Adele: »Tvåhundra!«
Brandmannen: »Ja, men …«
Adele: »Jag dömer dig inte.«
Brandmannen: »Gör du inte? Är jag en hingst för att jag är brandman? Det är alltid likadant. De ser uniformen och tänker: ›Varför inte en brandman i kväll?‹ Men inget långvarigt. Vill man ha nåt mer seriöst försvinner de. Vet inte varför. Men … om du fortsätter så där vet vi i alla fall varför du däckar …«

Han tittar på Adele, som sörplar intensivt på sin drink genom ett sugrör. Och hon har sörplat lika glatt men besatt genom hela dialogen. Det är så bra, så Rohmerskt, så dubbelbottnat (det glättigt glada och ångestgrundade besatta), så moget fjäderlätt.

Framför allt finns här något dubbelbottnat i det gamla och unga. Gamla själar i unga människor. ♦

Resten av brevet bakom betalvägg: recensioner av Better, Sex Education, The Continental: From the World of John Wick, Miseducation, Burning Body och Rosa Peral’s Tapes. Bonus: Elon Musk i Curb Your Enthusiasm.

Vilken premiärdatum-nitlott för »Still Up«

Säsongsbetyg: 📺📺⬜⬜⬜