[128] »USA:s finanselit nakendansar runt en träuggla i snön och tävlar i gotländsk rövkrok«

Bäst i tv-världen just nu

1. Heels (Starz/TV4)
2. Gaslight (SVT)
3. Breeders (Sky/HBO Max)
4. East New York (ABC/HBO Max)
5. Billions (Showtime/HBO Max)
6. Gen V (Amazon Prime)
7. Taelgia (SVT)
8. The Morning Show (Apple TV+)
9. Irrésistible (Disney+)
10. Husköp i blindo (Viaplay)

Serieskaparens egen inre konflikt mellan »Heels« och »Loki« säger allt om metaverse-kulturens förbannelse

Säsongsbetyg: 📺📺📺📺⬜

»Post-Peak TV« har blivit en branschterm i USA, och den är så mycket bättre än »streamingkrisen« vi pratar om i Sverige, en debatt jag kritiserade för okunnighet på gränsen till ointresse härom veckan.

Jag menar alltså att svenska kulturskribenters slutsats om att (typ) »Succession var den sista stora tv-serien« är helt fel och att det snarare finns en korrelation mellan kris och kreativitet. Men det innebär också att krisen verkligen kommer, att streamingtjänster krymper och krossas medan överlevarna konsoliderar, på bekostnad av överflödet.

Att vi är förbi »peak TV« är givet. De amerikanska branschfackens strejker gjorde processen kort och konsekvensen tydlig. De tio senaste årens exponentiellt eskalerande utbud, vilket peakade i 600 tv-serier producerade förra året, var ohållbart. Men att producenterna kommer att hålla hårdare i pengarna framöver betyder också att de kommer att hålla hårdare i talangen, idéerna och innovationen – alternativt rycka den hårdare ur händerna på konkurrenten.

När Starz nyligen offentliggjorde beslutet att lägga ner de kritikerhyllade serierna (och TVdags-favoriterna) Blindspotting och Heels adderade man i nästa bisats att man ämnade fortsätta jobba med Blindspotting-skaparna Rafael Casal och Daveed Diggs, och … hm, Mike O’Malley från Heels? Som skrev ett par avsnitt av serien och spelade antagonist-rollen? Varför nämnde inte Starz serieskaparen i stället, Michael Waldron?

Jo, därför att han redan är förlorad till Disney+ och Marvel-fabriken. Michael Waldron skrev Doctor Strange in the Multiverse of Madness förra året och får premiär för Avengers: Secret Wars 2027 – däremellan lär hans hitserie Loki få förnyat förtroende, alternativt ersättas eller kompletteras av flera MCU-serier.

Jag tror fortfarande, som jag skrev för två veckor sedan, att Post-Peak TV också innebär Post-Peak MCU. Men, för det första lär Waldron höra till det förmodade Marvel-stålbadets vinnare (franchisen slimmas för att ge talangen utrymme), för det andra kommer även ett försvagat Marvel-monster att vara dödligt för ömtåligare organismer i tv-ekosystemet.

En sådan är Waldrons egen Heels. Och eftersom denna series andra och sista säsong nu äntligen fått svensk premiär på TV4, samtidigt som även Waldrons Loki haft sin andra säsongspremiär på Disney+, är det på plats med en allegorisk jämförelse.

Heels och Loki har nämligen fascinerande mycket mer gemensamt än att de båda hade kritikerhyllade premiärer 2021. Faktum är att Heels också är en metaverse-serie, men inom ramen för ett socialrealistiskt, autonomt vuxendrama. Här är det den fiktionaliserande wrestlingkulturen, med dess karaktärsinspiration från superhjältevärlden, som under två säsonger byggt upp ett slags verklighetstroget meta-perspektiv på metaverse-traditionen – men med fördelen att varenda parameter, varenda samtidskommentar, varenda satirisk poäng, varenda action-thrill, fäster i en allmänmänskligt trovärdig berättelse. Och tittar man riktigt noga ser man en Michael Waldron som inte bara kommenterar sin egen Marvel-succé i Heels – han sörjer den. Heels är den vuxne dramatikerns andningshål och testamente efter att för överskådlig tid bundit upp sig vid ett guldkontrakt med en leksaksleverantör.

Seriens titel, begreppet »heels«, syftar på vad de onda förlorarkaraktärerna kallas i den amerikanska pro-wrestling-världen, i motsats till de förutbestämda goda vinnarstjärnorna, »faces«. Spelplatsen är en bruksindustriell loser-håla i Georgia som har en egen »wrestling-liga« – eller »lokalteater«, som den avfärdas som av en agent som vill sno dess största stjärna till lite större arenor i Florida. Ligan drivs av en familj där patriarken gått bort och vars äldste son tagit över, det vill säga tagit över driften av det takläckande gamla arenabygget, inköpen av nya rökmaskiner (och GoPro-kameror i ett försök att ta verksamheten till Youtube), arbetsgivaransvaret för ett halvdussin brottningsartister samt inte minst ansvaret för manusskrivandet. Varje show, vecka efter vecka, följer hans karaktärsdrivna manus, som försöker hålla liv i karaktärernas ständigt revanschlystna konflikter in absurdum.

Men han är bra på det. Och den lilla hålan älskar sina luggslitna brottarhjältar. Arenan är rentav fullsatt igen, sedan managerns yngre brorsa kommit in som ledande hjälte i ensemblen.

Och det är förstås honom agenten är ute efter – en ex-wrestler med (bibehållen) Wild Bill Hickok-persona som brukade möta brödernas pappa i arenan på 1980-talet, nu tillbaka i stan för att sno med sig sin gamle rivals son.

I min säsong 1-recension skrev jag: »Heels är därmed tre saker på en gång: ett familjedrama, en populärkulturhistorisk skildring samt en sydstatssociologisk studie i småstadsmentalitet. Fans av Saturday Night Lights och Kingdom känner igen sig i topografin.« Men efterhand öppnade sig som sagt även ett fjärde lager, metaverse-kommentaren. En högre metanivå utöver att vara en finstämd skildring av familj, småstad, arbetarklass och subkultur. Den fristående småstads-wrestlingen – med sina organiskt framväxande karaktärsteckningar och manus, utvecklade från säsong till säsong som ebb och flod för att underhålla den lokala befolkningen – blir en allegori för tv-fiktionen. Kärleksförklaringen till indie-wrestlingen, som vill inkludera hela stan, hela familjen, är också en kärleksförklaring till Marvel-kulturen och metaverse-tänket.

Och i säsong 2 blir detta ännu tydligare, när vi i två parallella tidsspår får följa Jack Spade i dag (Stephen Amell) och hans pappa Tom Spade på 1980-talet (David James Elliott) förhandla med stora tv-bolag som skulle kunna vara den finansiella lösningen på alla problem – Tom blir sviken av Ted Turner och TBS, Jack av en streamingjätte på fallrepet … eller, det får vi inte veta. Cliffhangern i sista avsnittet kommer aldrig att besvaras. Och detta är inte en spoiler. Se Heels från början till slut. Men i vanliga fall, när serier läggs ner i förtid, vill man föreställa sig det lyckliga slutet. Här är allegorin alldeles för stark för att man inte ska vilja föreställa sig det mest symboliska, där den lilla indie-wrestling-ligans öde smälter samman med den lilla indie-wrestling-seriens.

Det är ytterligare en meta-kvalitet som skjuter fart här, i att Jack Spade blir ett alterego för Michael Waldron själv. Det är här jag ser hur serieskaparen sörjer sin egen parallella Marvel-framgång. Jack Spade kallas »purist« i serien, han vägrar gå samma väg som Florida-konkurrenten Gully, som kör med modernare effekter, gore, fejkblod, hightech-»vapen«, för att locka nya generationer fans. Jack Spade håller fast vid manus-magi och organisk karaktärsutveckling. Och när serien närmar sig det abrupta slutet inser jag att även Gully är Michael Waldrons alterego. Det vill säga, Jack Spade är Heels-skaparen, Gully är Loki-skaparen.

Heels är en stark contender till årets bästa dramaserie.

Lokis andrasäsong är det inte. Den är också sprakande intelligent, men karaktärerna är just bara karaktärer – som om Heels hade handlat om »The Condamned« och de andra brottar-avatarernas äventyr i ringen och inte om de verkliga människorna bakom maskerna.

Det finns en steampunkig känsla i Loki som är mysig, men bara om jag tittar ytligt. Går jag in mer medvetet i serien, vilket jag försökte flera gånger under säsong 1 eftersom jag blev så förtjust i Michael Waldron på grund av Heels, avtar estetikens lockelse i takt med att pojkrumspostuleringarna tonas upp med ständigt sarkastisk tidsresetrickster-action.

Säsong 2 av Loki tar vid direkt efter förra säsongens lätt Apornas planet-kittlande final, men för mig går luften snabbt ur serien.Den svischar fram och tillbaka genom tid och rum men står still som en teatertablå. Energin som alstras får ju ändå inte förbränna något annat än bränslet i metaverse-motorn.

Heels må vara den nedlagda serien av de två, men det är ändå den som fortfarande lever. ♦

Nämen hallå, Jannike Grut i »Gaslight« …

… berätta – vem är du?

»Ja, jag är alltså Simons mamma i Gaslight. Den ej nämnda …«

Ja, du hörde av dig till mig direkt efter min recension förra veckan för att ge mig ditt namn, som SVT missat att upplysa om. Jag tyckte mig känna igen dig men lyckades inte få fram info före deadline. Du skrev att du har bott större delen av ditt vuxna liv i Danmark?

»Jag är dansk medborgare efter pappa. Växte upp i Stockholm men bodde sedan länge i Danmark där jag utbildat mig och skapat familj med en Köpenhamnare. Vi flyttade ›hem‹ till Stockholm igen 2006. Sedan dess har jag varit med i mer än 40 tv-serier och filmer, i de flesta fall i biroller. Det är nog därför du känner igen mig. Och det ska sägas att jag ända fram till slutet av pandemin var mörkhårig!«

Färgade du håret för någon roll?

»Nej, det fanns inga roller under pandemin. Det var av uttråkning! Men det var med inspiration av en roll, där jag var blond. Jag tyckte det verkade roligare … och jag var dessutom blond som barn så jag känner mig hemma i det.«

Vad var det för roll?

»Det var precis innan covid, jag spelade syster till Lia Boysens karaktär i Kommissarien och havet: På mörkt vatten.«

Har du haft svårt att få större roller efter flytten tillbaka till Sverige?

»Ja, jag dök ju liksom plötsligt bara upp igen i teater- och film-Sverige som en okänd 40-åring. Då räcker det inte ens med att göra kanon-auditions och bli regissörens favorit, mitt namn blir svårt att få igenom hos producenterna. De behöver antingen ›gyllene snittet‹-snygga kvinnor eller de absolut bästa – men då måste de vara kända. En av filmbranschens trista baksidor.«

Men du har jobbat mycket med teater också?

»Ja, jag har även jobbat som producent sedan 2005, på mitt egna Moderna Teatern – bland annat för att ge mig själv huvudroller! Det har gått bra, jag har alltid fått fina recensioner på kultursidorna, men nu ser jag fram emot att i min glada sextioårsålder, som är på väg med stormsteg, få en strålande karriär inom svensk film. Som en efterföljare till min idol Suzanne Reuter, tänker jag. Ha ha ha! Så jag ville ju väldigt gärna ha med mitt namn i din recension. Jag måste börja övertyga producenterna nu!«

Efter Gaslight, vad kan vi se dig i härnäst?

»Tre kommande tv-roller i höst – jag spelar lärare i TV4-serien Ondskan, och så gör jag ett par blinkande korta insatser i Netflix-serierna Genombrottet och En helt vanlig familj.«

Följ Jannike på Instagram: https://www.instagram.com/jannikegrut/ ♦

Historisk oneliner i förra veckans »Billions«

Jag har inte hunnit se veckans avsnitt av Billions än, men förstod av ett sms från Per Bjurman härom morgonen att det är något i hästväg:

Så, vad hade jag förberett för kortis? Jo, ännu en i raden, eller kanonaden, av namedropping-oneliners som serien sätter en ära i att överdriva. Även detta är något den gode Bjurman messat om under säsongen:

Den där diskussionen slutade så småningom med att jag gav med mig en smula, om att namedroppingen tappat lite i skärpa. Men förra veckan var det som om manusrummet också börjat diskutera detta, och beslutat sig för att leka lite med greppet. Sålunda gavs först Kate den här repliken, inför ett mansgäng inne på Mike Princes kontor:
»As patented as Carla Fraccis Giselle.«

Och då hände det underbara – för första gången under seriens hittills 80 avsnitt hängde ingen med på referenserna.

Scooter, Wags, Prince … ingen av dem fattade.

Så Kate plockade upp en ny oneliner, mer målgruppsanpassad – bytte parfym mot basket:
»… as Jordan’s turnaround fadeaway?«
»Ah, of course«, svarade gubbarna i munnen på varandra.

Snyggt! ♦

Fotnot: Nu har jag sett även veckans avsnitt. The Owl. Ett av de hela seriens bästa, med USA:s finanselit som dansar nakna runt en träuggla i snön och tävlar i gotlandsleken rövkrok.

Resten av brevet bakom betalvägg: jag tar realityserien Husköp i blindo i försvar samt skriver om Vänner sökes, Everything Now, Starstruck, Choona, The Reckoning och Vetenskapens värld: Estonia och myterna. Och allra sist, som alltid, tv-veckans soundtrack som Spotifylista.